Såg igår en intervju på nyheterna och läste idag en i DN med Sofie Karlsson. Sofie är en ung kvinna som förlorade sin lille son, när han dog i cancer blott 1 år och sju månader gammal. Ända fram till hans död hade hon föräldrapenning. Samma dag eller senast dagen efter sonens död skulle hon, enligt reglerna, ha skrivit in sig på arbetsförmedlingen för att få rätt till två veckors sjukpenning. Av förklarliga skäl (enligt mitt tycke och många andras) gjorde hon inte detta. Följden blev att hon blev utan sjukpenning. Vid kontakt med försäkringskassan fick hon bara svaret att regler var regler och de skulle följas. Punkt slut. Att göra undantag från en regel går inte och en ändring av stelbenta regler är en politisk fråga enligt Åke Kärnell, chef för den processjuridiska enheten på försäkringskassan i Stockholm.

I gårdagens DN kunde man läsa resultatet av en undersökning, där det framgick väldigt tydligt vad jag har misstänkt sedan länge, nämligen att alla extrasatsningar inom den offentliga sektorn går till att inrätta ännu fler platser åt adminstratörer. Byråkraterna roffar åt sig de pengar som egentligen ska gå till verksamheterna, dvs vården av gamla och sjuka och skola och förskola.

Försäkringskassan och arbetsförmedlingen är även de statliga bolag och sköts av byråkrater. Jag har full förståelse för att lagar och förordningar ska vara rättvisa och lika för alla. Men om en regel blir så till den milda grad omänsklig, att en mor inte har rätt till att sörja sitt barn i fred utan att man kräver av henne att hon personligen ska infinna sig hos en myndighet när sorgen och förtvivlan är som störst, då har byråkraterna förlorat sin mänsklighet. Då har de blivit maskiner utan minsta känsla och förstånd. Vi skulle med lätthet kunna ersätta dem med datorer. Inget problem. Man kopplar bara in sig på den aktuella myndigheten med sin personliga kod, anger ärende och trycker på bekräfta. Det fungerar ju med allt annat, så varför inte i sådana fall. Tänk vad mycket pengar vi skulle kunna spara in på byråkratlöner, hur mycket tid människor skulle kunna tjäna på att slippa stå och köa på någon myndighet, tid som de skulle kunna använda på ett mera kreativt sätt.

Alla dessa insparade pengar skulle kunna komma medborgarna till godo inom vård och omsorg. Det är dags för lite nytänkande hos politikerna. Jag känner inte en enda person som har fått ett riktigt arbete genom arbetsförmedlingen, bara praktikantplatser eller tillfälliga inhopp. Så den myndigheten skulle man kunna slopa, utan att det gör någon skillnad alls. Försäkringskassan skulle man nog, även den, kunna effektivisera och göra för det första mera lättillgänglig för medborgarna och mindre snårig i sina regler och fram för allt mer benägen till att betala ut den ersättning som människor har rätt till. Nu verkar det ju mest som om försäkringskassan betalar ut pengar av sin godhet och nåd. Det är inte längre en försäkring som jag har betalat in till. Jag betraktas redan från början som en presumtiv bedragare av personalen där. Som tur är har jag sluppit att behöva ha kontakt med dem mer än ett par gånger under mitt liv, men det jag har hört av andra, oförvitliga personer, räcker för att jag ska ifrågasätta hela det "nya" systemet. Vad har man gjort för att spara pengar? Jo, man har anställt fler byråkrater som ska kontrollera och jaga sjuka människor. Det hade varit billigare att ha kvar det gamla systemet och betala även till dem som fuskar. Allvarligt talat tror jag inte att de är så många som man försöker att få det till. Nej, politikerna har inte skött sig, kan man säga. Inte i det här fallet heller. Det är dags för att man ställa även politiker till svars för de a effekterna av deras beslut. Men nästa val kommer och då hoppas jag på att åtminsone några nissar byts ut och att de inte ersätts av nya nissar. Låt oss hoppas att år 2010 blir ett år då politiska beslut verkligen fattas för människors och jordens bästa.

Jag vet inte hur det är för andra människor, men för mig betyder mina inre bilder väldigt mycket. Inre bilder av landskap, hus, djur, mat, musik, språk, fester och till och med väder. Inre bilder som bildades tidigt i barndomen och som har påverkat mitt sätt att se och tänka om olika saker.
När det gäller landskap känner jag mig som mest hemma i ett landskap som är lite kuperad, med gröna ängar och skogar. Jag kan uppskatta andra landskap också, men hemma känner jag mig i det böljande gröna landskapet. Som tur är finns just sådana landskap lite här och där på norra halvklotet.
Hus ska se ut på ett särskilt sätt. Modern arkitektur i all ära, men ett "hem" ska se ut som en traditionell röd stuga med vita knutar. Det får gärna stå ett stort vårdträd bredvid. Konstigt att jag har just den bilden av ett hus i mitt inre. Den hör då definitivt inte ihop med min barndom. Förmodligen är detta en bild som tilltalar de flesta nordbor med lite sinne för nostalgi.

Även djur ska se ut på ett speciellt sätt. Hundar ska helst likna en setter om jag ska falla pladask. Jag uppskattar andra hundar också, men när vi skulle köpa en ny hund efter vår Humphrey, så gick det inte att tänka om. Hästar får se ut lite som de vill, men kor? De ska helst likna de gråbruna kossorna som finns i alperna, de med stora , snälla, bruna ögon. Katterna gillar jag hur de än ser ut. Det finns de som är snygga och stiliga och de som är runda och goa och de som liknar pantrar och de som inte liknar något annat. Vackra är de allihopa.

Mat. Vem har inte minnen av mammas mat? Och hur man försöker att följa hennes recept så blir resultatet sällan det samma. Jag älskar även mat som har sitt ursprung i de mest avlägsna delar av jorden, men mammas mat, eller rättare sagt mormors mat, den smakar "hemma".

Musik. Idag var jag på dagis och på frågan om barnen kunde någon julsång, fick jag höra allt från "Hej tomtegubbar" till "I ett hus vid skogens slut." Barnen kunde inga andra julsånger. Jag vill ju inte verka gammaldags och kritisk, men när jag tänker på alla dessa advents- och julsånger som jag kan och som jag har sjungit med mina barn, så tycker jag att dagens barn lever ett fattigt liv. "Stilla natt" är jul precis som "Hosianna" är advent. Andra må ha andra favoriter, men jag är övertygad om att alla har någon inre bild av en eller ett par särskilda sånger vid olika högtider.

Språket är intimt förknippat med vår identitet. Vi kan lära oss nya språk, till och med helt perfekt, men det inre språket är vårt modermål. På det språket kan vi uttryckka våra känslor bäst.
Vädret rår vi ju inte över, men i vårt inre är julen alltid vit, sommaren varm och skön, hösten har klar och hög luft och våren ger oss obegränsade mängder med blåsippor. Sen må det vara som det är i verkligheten, i vårt inre är det så som vi vill ha det.

Inre bilder, att återvända till i vår fantasi, att söka tröst hos och att förgylla våra minnen med. Inre bilder är viktiga, inte bara för mig utan för alla människor. Och de är olika för olika människor. Inre bilder som ger oss en egen identitet och som präglar oss hela vårt liv. Något att vara rädd om.

Jag har precis varit på ett mycket fint och stämningsfullt luciatåg i Överenhörna kyrka. Barn och ungdomar ur församlingens körer sjöng ett mycket omfångsrikt och anspråksfullt program.
Det är så fint att få följa de små barnen upp genom åren och höra och se hur de utvecklas både som människor och som sångare.

Nu väntar Roland Pöntinen med några av Beethovens pianosonater. En gång per termin ges några av sonaterna på Kulturhuset i Ytterjärna. Även där är det stämningsfullt och fint.

Så idag får jag mitt lystmäte tillgodosett när det gäller kultur.

Fredag morgon. Efter en natt med god sömn var det ingen konst att gå upp, även om det var beckmörkt ute. Jag undrar så hur det kändes förr i tiden, innan man kunde tända alla dessa adventsljusstakar och -stjärnor. Å andra sidan kanske människor sov längre då. Men om jag betänker vilka vanedjur kossor är, så fick väl åtminstone pigorna pallra sig upp och mjölka
Nåja, det går ingen nöd på oss. Snart är det jullov och då kan vi sova så länge vi vill.

Eftersom Katharina hade sovmorgon skjutsade jag henne ända fram till skolan i Järna. Och eftersom det var så vackert väder, med små skära moln, lite blå himmel och kristallklar luft, stannade jag kvar och gick en promenad helt på egen hand. Det kändes konstigt att inte ha Bessie med mig, men hon skulle ju gå en promenad med sin husse, hemma i Enhörna.
Det var så länge sedan jag var ute vid det som barnen på Solvik kallar för kärleksudden. Det är ändå ett av mina favoritställen och jag kan förstå varför Solviksbarnen kallar udden just kärleksudden. Ett otroligt vackert ställe, med mycket atmosfär och som gjort för romantiska möten. Nu var jag helt ensam där, ingen romantik så långt ögat kunde nå. Men jag såg sidensvansar och dem har jag saknat i år. Det var ett extra kärt möte, då de alltid är vinterns förebud. Och ja, nu längtar jag efter vintern, med snö och även kyla. Det behöver för den skull inte bli 30-, men några minusgrader och SOL. Det visar sig på söndag om Lucia i år blir ljusets drottningen i ordets rätta bemärkelse eller inte. Jag hoppas det i alla fall.

De mörka molnen färgar världen grå även idag. Dimslöjor hänger kvar över dalen. Det ser egentligen riktigt romantiskt ut. På ett lätt sorgset vis. Men här inne är det varmt och gott, vi har tänt ljus vid lunchen. Blommorna till yngsta dotterns fest i kväll (röda rosor från mamma och pappa) ger en ordentlig färgklick på bordet.
Jag har läst i Barbro Lindgrens senaste bok "Om sorgen och den lilla glädjen" och förundras över hur många små glädjeämnen det ändå finns. Det är bara att ha öppna ögon och ett öppet sinne, precis som ett barn. Barbro berättar om en gammal kvinna, Sonja vars liv har varit slitigt och fyllt av motgångar. Men Sonja kan konsten att glädjas åt det lilla. Hon är i mångt och mycket lyckligare än vad många av dagens ungdomar är. Vi behöver människor som Sonja för att bli påminda om att det finns så mycket att vara glad åt och tacksam över. Bara vi bemödar oss att se och känna efter.
Mitt lilla glädjeämne idag var skogspromenaden, hunden och jag helt ensamma i stora skogen. Små kungsfåglar som pep, en ekorre som samlade kottar (förrådet var tydligen inte fullt än) och hemma några clementiner som spred en underbar doft när jag skalade dem.
Nu ska jag gå ut i trädgården och utföra dagens goda gärning, nämligen fylla på med fågelmat så att mina vänner, småfåglarna, kan kalasa även de.

Klockan är mycket, 23:00. Men jag kan inte sova. Jag är nog lika spänd inför morgondagen som den blivande 18-åringen.
Det är inte klokt vad de 18 åren har gått fort. Det låter som en klyscha men det är ett faktum. Tiden rinner iväg i en rasande fart och jag hinner inte riktigt med.
Nyss var vi småbarnsföräldrar och nu får vi en vuxen till i huset. Snart tar hon studenten och sen vet hon inte riktigt vad hon vill göra. Studera direkt eller jobba ett tag först? Jobba och spara pengar och sedan resa? Och om hon ska studera, vad och var? Många tankar att sortera ut och många beslut som ska fattas innan sista april.
Men först ska vi fira 18-årsdagen. Två av de vuxna syskonen har ju redan firat henne, nu återstår det tredje och vi, mor och far. På lördag blir det kompisarnas tur. B-O och jag ska först på konsert och sedan gå ut och äta för att därefter tyst och obemärkt ta oss till våra rum så att vi inte "stör" ungdomarna. Tur att storebror glömde några öronproppar någon gång. De kommer säkert att behövas, tror jag.

Förra veckan var lite hektisk. Kulmen nåddes lördag lunch, när två vuxna barn med familjer anlände för att fira lillasyster på 18-årsdagen. Nåja, allt gick bra, alla blev mätta och vi hade det trevligt tillsammans. Men i röran förväxlade jag dagar. Jag hade ju faktiskt tänkt att gå på ett skolpolitiskt möte och nu blev det inte så. Mötet var på lördag eftermiddag och jag hade planerat in söndag eftermiddag. Så kan det gå!
Men eftersom jag en lång tid har känt att just skolminister Björklund och hans gelikar går mig på nerverna med sina reaktionära idéer när det gäller skola, undervisning och barn så ska jag här lämna mitt lilla inlägg i denna fråga.

Alla barn föds med en vilja att utforska sin omvärld, att lära sig saker. Och alla barn, såvida de inte lider av något handikapp, lär sig att krypa, stå, gå och tala ungefär i samma ålder oavsett var på jorden de bor. När de väl har tillägnat sig dessa kunskaper är de redo att upptäcka mer av sin omgivning och att tillgodgöra sig fler saker. Alla dessa erfarenheter lagras i barnets minne och det undermedvetna. Erfarenheter som kan vara till hjälp senare i livet.
Barn lär sig genom lek. Lek är inte bara tidsfördriv. För barnet som ständigt - och omedvetet - söker nya erfarenheter är leken nödvändig. Leken är en meningsfull sysselsättning och genom meningsfull sysselsättning lär sig barnet och växer som människa. Det är under de första sex åren ett barns inlärningsförmåga är som störst, och det är också då de attityder och inlärningsmönster grundläggs som man sedan bevarar livet igenom. Att lära genom att leka. Naturlig nyfikenhet som får, genom bekräftelse, tillfredsställas genom att själv få undersöka, förstå, öva och använda nya kunskaper. Det är så inlärning går till. Ingen människa i världen kan lära någon annan något. Att lära sig måste individen själv få göra. En god pedagog kan väcka nyfikenhet och ge rent praktiska möjligheter till inlärning, men lärandeprocessen måste eleven själv gå igenom. Så är det med ett barn som lär sig att gå och så är det med grundskoleeleven som lär sig att läsa och så är det med vuxna som ska fortbilda sig.
Jag hör till en generation som genomlevde en skola enligt Björklunds modell. Sträng disciplin, katederundervisning, täta kontroller genom prov, betyg redan från första klass osv. Jag kan med gott samvete säga att jag aldrig trivdes i skolan. Den var ett nödvändigt ont. Visst jag lärde mig läsa och skriva och även de fyra räknesätten. Det gick ju inte att undvika. Men jag undrar om jag inte hade lärt mig det ändå. Jag var nämligen ett mycket nyfiket barn. Men resten! Det är inte mycket av allt som jag ändå behärskar och kan idag, som jag har lärt mig i skolan. Mycket av all kunskap har jag lärt mig efter och utanför skolan. Dessutom var trivseln i skolan obefintlig. Lärarna bidrog, genom sitt auktoritära sätt, till både mobbing och utslagning. Det är ju så lätt för ett barn att hamna på undantag och då har man ingen kapacitet alls till inlärning. Grundförutsättningen för god inlärning är nämligen trivsel. Det låter som en självklarhet, men det är tyvärr inte det. Alla har rätt att trivas på sin arbetsplats, även barn. När vi har skapat en atmosfär av uppmuntran, bekräftelse och ömsesidig respekt så blir inlärningen en naturlig del av livet. Det handlar om utvecklingen av känslans intelligens, det vill säga det nödvändiga samspelet mellan känsla och förnuft, om viljans betydelse och om etik och moral. Det handlar om det goda exemplet och då är det vi vuxna som måste vara fördömen. Barn lär sig genom att härma oss vuxna. De gör som vi gör och inte som vi säger. Det handlar om barnuppfostran. Alltså om den svåra konsten "att vara den vuxna lotsen på bryggan när barnet (kaptenen) ska styra sitt fartyg från hamn ut mot öppet hav." (citat hämtat hos Lars H. Gustafsson).

Frågan är vilka människor vi vill fostra. Självständiga, fria och ansvarsfulla individer. Eller en lättstyrd, auktoritetstrogen massa? Det är nämligen precis detta det gäller i den "nya" skoldebatten. Att tillägna sig baskunskaper som läsa, skriva och räkna hör enligt min mening till de mänskliga rättigheterna och de kunskaperna lär sig barn, oavsett vilken slags skola de går i. Det kan vara mer eller mindre lustfyllt, men lär sig gör de. Även om vi idag får den ena "larmrapporten" efter den andra om hur många elever som lämnar grundskolan utan otillräckliga kunskaper i just dessa tre ämnen, så lär sig ändå flertalet barn just detta och mycket därtill.
Här har man dock missat en väsentlig detalj. Alla barn har inte lika lätt för sig, och om ett barn har svårigheter av något slag, så har det rätt till hjälp. Men de klåfingriga politiker, med Björklund i spetsen, som har varit i ledningen de sista åren, har då dragit in på just denna hjälp. Minskade resurser till skolan ger helt enkelt sämre resutlat. Det är en enkel sanning, för vem som helst att förstå.
Man gör regelbundet s.k. Pisastudier och jämför då barn i olika länder med varandra. Resultatet ska på så sätt bli ett riktmärke i skolpolitiken. Sverige står sig rätt bra. Men Finland är bättre. Men i stället för att titta på vad det är i Finland som gör att barnen där behärskar läsa, skriva och räkna bäst så tittar man på Frankrike, Tyskland och Storbritannien och propagerar för en tidigare skolstart. I Finland håller man fast vid sju år och värnar om barnens rätt till lek. I Finland har man tydligen förstått att det är just de första sex-sju åren som är de viktigaste. Att man måste få leka sig igenom dessa år och inhämta kunskap på ett lekfullt sätt, för att sedan kunna inlemmas stegvist i ett mera ordnat och planlagt lärande.
När det sedan gäller disciplinen i skolan, eller den bristande disciplinen som en del menar, så vill jag härmed bara ännu en gång framhålla det goda exemplets makt. Barn som blir bemötta med respekt och vars integritet inte blir kränkt gång efter annan, växer upp till respektfulla medmänniskor. Till detta behövs vuxna med insikt i hur de själva beter sig och hur man som förebild inte bara förmedlar kunskap utan även hur människor är mot varandra. Jag har träffat många sådana pedagoger, men även en hel del andra som just saknar dessa egenskaper. Ett är i alla fall säkert, Björklunds kaserngårdsmentalitet hör inte hemma bland barn och därmed inte heller i skolan värld.

Igår lyssnade jag på ett samtal mellan kloka människor som talade om vårt behov av traditioner, riter och ritualer. Vissa traditioner tycker vi om, andra inte. Vissa riter kan vi ta till oss och andra inte. Ritualer kan kännas trygga att ha och de kan ibland kännas betungande. Det är inte lätt. Som avslutning på samtalet fick deltgarna frågan vilken av traditionerna, riterna, alt ritualerna som de absolut inte skulle vilja vara utan. Det blev allt från att fira jul över födelsedagsuppvaktning till avskedspuss innan barnen lämnar huset för att gå till skolan.

Efteråt började jag fundera över våra traditioner, riter och ritualer. När två unga människor flyttar ihop och bildar familj är det två olika kulturer som ska bilda något nytt. Om allt är bra så plockar man lite här och lite där och får på så vis en ny familjetradition eller -ritual. Och alla som har eller har haft småbarn vet att godnattstunden BARA handlar om ritualer. Sådant är kittet i en familj. Man kan även likna traditioner och riter-ritualer vid ledstänger. Särskilt i tider då vi inte mår så bra eller i krissituationer. Då är det gott att kunna hålla sig i en ledstång som inte bara ger halt utan som även leder rätt.

Till sist har jag försökt att komma på vilka traditioner, riter-ritualer jag inte skulle vilja vara utan. Det är rätt många, har jag märkt.
Julen är ju givetvis en sådan tradition. Nikolaustraditionen en annan. Födelsedagsfirandet så klart. Eller vårt påskfirande med färgade ägg som göms överallt i huset och som barnen får leta efter. Men även så små saker som morgonkaffet med tidningen och korsordet i lugn och ro. Promenaden med hunden när vi är helt ensamma i skogen. Ja, listan blev lång.

Är det då någon ritual som jag har fått överge och som jag saknar? Ja, det är en hel del. Men det, som jag personligen saknar mest, är när yngsta dottern och jag, som avslutning på dagen, gjorde korstecken i pannan på varandra och sa "Gott behüte dich mein Kind/meine Mamma". (Gud välsigne dig mitt barn/min mamma). Hon växte ifrån det för ett par år sen och jag saknar det, för det kändes så tryggt att lämna över ansvaret på vår Herre och sedan kunna sova gott.

Här sitter jag och väntar, väntar på ljuset. Det tycks aldrig bli ljust! Gryningen dröjer sig kvar, trots att klockan är halv nio och väderprognosen spår solsken idag. Oh, vad jag saknar ljuset. Vintrarna blir mer och mer ett enda långt mörker. Det tär på mina krafter! Jag kan stå ut med kyla. Den kan jag skydda mig mot med tillräckligt mycket och varma kläder. Men mörkret? Inomhus har vi tänt alla adventsljus och det skänker lite tröst. Men utomhus är det hopplöst mörkt och grått.

Annars är jag en stor vän av gryningen och skymningen. Gränstiderna. Tove Jansson har skrivit mycket klokt just om gränserna: "Skymningen är gränsen mellan dag och natt, och stranden är gränsen mellan hav och land. Gränsen är förväntan: När bägge är förälskade och ingenting är sagt. Gränsen är att vara på väg. Det är vägen som är viktig."

Att kura skymning eller att vänta i gryningen är lite som att befinna sig i ett ingenmansland eller att vara i ett tyngdlöst tillstånd. Vi kan se åt bägge hållen och veta vad som finns där men vi behöver bara vara i gränslandet, utan krav. Vi vet vad vi har lämnat bakom oss och vi vet vad vi har framför oss. Men här och nu ÄR vi bara. Just detta kravlösa varande skänker oss kraft. Det är i det tillståndet som de goda och kreativa tankarna föds.
Och när jag nu har författat så kloka tankar så gör det ingenting längre att ljuset dröjer ett tag till. Jag behöver goda tankar, jag som alla andra.

Vilken vecka det har varit! Fyllt av jobb, skjutsningar hit och dit, tidiga morgnar och sena kvällar. Det har varit intensivt och jobbigt men samtidigt roligt och givande. Nu är det lugnt. Advent, en tid av förberedelse och förväntan. En tid att njuta av alla ljusen, dofterna och smakerna.

Körens framträdande idag, i högmässan, var så där lagom högtidligt och vackert. Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan, "det är så konstigt med mig", men några av de vanliga adventspsalmerna hör till för att jag ska komma i rätt stämning. Och sen finns det några som går under huden på mig. "Dotter Sion" är en sådan. Det blir helt enkelt inte advent om jag inte får höra den. Jag blir inte lika tårögd av den som jag blir av "Stilla natt" men ändå, den ger mig en förnimmelse av barndomens oförstörda värld. Jag behöver sånt ibland som motvikt mot allt elände som finns runt omkring oss.

På eftermiddagen åkte yngsta dottern och jag på vår traditionella "adventsspaning". Vi åker runt och tittar hur människor har hängt upp sina utomhusbelysningar. Det finns såna och såna, kan jag meddela. En del att förfasas över, en del att skratta åt och en del att tycka om. Vi har en absolut favorit, ett hus i Turinge. Inte för att vi skulle vilja ha det så hemma hos oss, men varje år blir det bara mer och mer ljusslingor och ljusfigurer. I början tyckte vi det var smaklöst, sedan tyckte vi det var skrattretande, nu tycker vi att det har gått så långt att man bara måste ha sett det! Det hör liksom till. Jag vet, vi har rätt enkla nöjen, men det bjuder vi på!

Vilken dag!
Jag vaknade vid halvåttatiden och såg direkt att det skulle bli en vacker dag. Jag hör till den minoritet bland människorna som aldrig drar ner en rullgardin. När jag vaknar vill jag se om det är ljust eller mörkt ute, bra eller dåligt väder. Efter frukosten och korsordet upplevde jag SOLUPPGÅNGEN. Vad jag har längtat! Idag kom den. Av bara farten författade jag en haikudikt om det. Bra saker måste dokumenteras!

Eftersom äldsta dottern tydligen delade min känsla och också längtade ut i ljuset så planerade vi för en dag i solen. "Svampmannen" och hunden gav sig iväg ut i skogen. De är räds minsann varken viltsvin eller lömska jägare. Själv tillbringade jag ett par timmar tillsammans med barn och barnbarn i trädgården. När det blev lunchdags tyckte svärsonen att det skulle smaka gott med grillad korv. Visst, jag kunde se poängen. 10 plus, strålande sol, glada barn, trevliga släktingar. Ja, varför inte. Vi hör till de slarviga familjerna som inte ställer in grillen när man skruvar tillbaka tiden. Den står på altanen året om. Så det var då definitivt inget omak att plocka fram den, tända och sedan grilla korv och ÄTA UTE. Det ni, 21 november! Snart är det jul. Vi kanske ska planera för beachparty då.

Svampmannen och hunden återvände med två liter finfina, gula kantareller. Så i morgon blir det fläskfilé under ett täcke av gräddstuvade kantareller i ugn. Har dock inte bestämt vad som ska bli tillbehör.

Sådana lördagar önskar jag mig, och alla andra människor, många av. Även om klimatändringen är ett faktum och jag normalt gör så gott jag kan för att motverka den, så kan jag bara glädjas och njuta i fulla drag av sådana dagar.

I morgon är jag bjuden på tapasbrunch som går under namnet "vägra vinter". Låter både gott och lagom uppkäftigt. Men jag får nog stanna hemma denna gång. Jag är så ädel och lämnar platsen åt yngsta dottern. Vi fick visserligen en inbjudan båda två, men vem vill gå på något sådant med sin mamma. Så det blir en lugn förmiddag hemma för min del.

När jag började bloggandet lovade jag mig själv att aldrig "hänga ut" en enskild person. Men idag måste jag göra ett undantag från den regeln. Personen i fråga är en offentlig person och det beteende jag ska kritisera skedde offentligt. Så hon får skylla sig själv. Inte för att jag tror att hon någonsin kommer att läsa detta, men i alla fall.

Igår disputerade vännen AnnaLena med sin avhandling "Sätt att räkna tiden", en analys av åldrande och minne i Sigrid Combüchens trilogi Värme, Korta och långa kapitel och En simtur i sundet. Opponent var Merete Mazzarella.

För ett par veckor sedan var jag och lyssnade till just Merete Mazzarella när hon berättade om sitt författarskap. Jag upplevde henne då som inspirerande och rolig. Nästan lite ödmjuk i sin framtoning.
Igår framträdde en helt annan människa. Merete Mazzarella inledde disputationen genom att tala om att man, minsann, i Finland har disputationer på minst sex timmar och att hon ansåg att de fjuttiga två timmar som var avsatta här, inte var tillräckliga. Med andra ord, i Finland vet man att grilla sina doktorander och i Sverige släpper man igenom folk alldeles för lätt. Det är möjligt att det förhåller sig på detta vís, det vet jag inget om. Men denna åsiktsyttring hörde då verkligen inte hemma just där och just då. Därefter konstaterades att det bara fanns en mikrofon. Man ringde efter vaktmästaren och det kom en ung kille, som artigt frågade vad det var för problem med mikrofonen. AnnaLena upplyste honom om att det bara fanns en mikrofon. Varpå Merete Mazzarella, mycket spydigt kläckte ur sig: Vi är ju faktiskt två personer här, som du kanske kan se. Killen gick och återkom aldrig. (Heja vaktmästarn!)
Sedan började själva disputationen. Detta var den mest elaka tillställningen jag har varit på! Merete Mazzarella rackade ner på allt och när AnnaLena, mycket tappert, försökte att försvara sig och sin avhandling, blev hon gång på gång avbruten av opponenten. På ett mycket ohyfsat sätt. När hela disputationen nästan var över och stämningen i hörsalen blev mer och mer fientlig (mot opponenten) så gick Merete Mazzarella till direkta personangrepp. Först mot AnnaLena med: du som litteraturvetare borde verkligen kunna skriva bättre och vara mera noga med ditt språk och sedan mot handledarna och i förlängningen hela Linköpings universitet som handledare borde ni ha sett felaktigheterna och inte släppt igenom det här.
Därefter tågade hon ut och försvann, som tur är. Jag tror att jag kan tala för samtliga närvarande när jag säger att alla drog en lättnadens suck när Merete Mazzarella försvann. Betygsnämnden sammaträdde i en timme och kom sedan med beskedet att de enhälligt hade godkänt AnnaLena Hållners doktorsavhandling. Grattis AnnaLena!

Tillbaka till dagens hatobjekt nummer ett.
Hon är professor i nordiska språk vid Helsingfors universitet. I sitt författarframträdande nämnde hon att många finlandssvenskar känner sig i underläge gentemot rikssvenskar. Det är mycket möjligt att det förhåller sig på detta vis. men att ta ut sin frustration över detta på en enskild doktorand i en disputation är oförlåtligt. Den arrogans hon uppvisade är oförlåtlig. Den brist på vett och etikett som hon visade upp är oförlåtlig. Den elakhet med vilken hon försökte att tillintetgöra en enskild människa är oförlåtlig. Den dödssynd hon begick, nämligen högmodets svåra synd, är oförlåtlig.
Hon må vara en högtutbildad akademiker i sitt ämne och hon må ha gjort karriär flera gånger om, men det bestående intrycket av henne igår är: en bitter, småsint, ohyfsad, elak satkärring! Ett är säkert, jag hör då definitivt inte längre till hennes läsekrets.

I natt vaknade jag plötsligt av att minnet av en händelse i Budapest dök upp i mitt huvud.
Vi hade varit på besök på Skanzen, Ungerns motsvarighet till, ja just det, Skansen. Klockan var fyra på eftermiddagen. Vi hade åkt pendeltåg och klev nu på spårvagnen för att åka tre stationer. Vagnen var överfull så det fanns inga sittplatser kvar. Tillsammans med oss trängdes en skolklass och deras lärare. Ungdomarna, mest pojkar, såg ut att vara i 15 - 16-årsåldern. Nästan omedelbart, och utan uppmaning från läraren, reste sig en av pojkarna och erbjöd mig sin plats. Av pur förvåning sjönk jag ner på den erbjudna platsen, log mitt allra soligaste leende, tackade översvallande och berömde den unge gentlemannen för hans artighet. Den stackars gossen blev alldeles röd i ansiktet av så mycket beröm, men han såg samtidigt också ganska stolt ut.

Efter en stunds funderingar mitt i natten kom jag fram till två saker, den första är att jag antagligen såg så trött och gammal ut att han inte kunde låta bli att vara artig. Nästa gång någon erbjuder mig pensionärsrabatt tackar jag ja!

Och den andra, och den tanken tror jag stämmer bäst, är att ungerska ungdomar har fått en bättre uppfostran än svenska.
I en mycket avlägsen tidsålder, då jag var ungdom, hörde det till självklarheterna att man reste sig upp och erbjöd äldre sin plats. Det är en sak som jag aldrig har upplevt under mina 42 år i Sverige. Nu har jag ju inte varit "äldre" i 42 år. Men inte ens när jag som höggravid mamma med två små barn gick på bussen i Karlstad var det någon som reste på sig. Inte de unga och inte de lite äldre.
Uppfostran är ju inte vad du säger till dina barn, utan vad du själv gör. Det goda exemplet bildar skola. Så är det bara. Därför, alla vuxna som ännu orkar stå på bussar och i tunnelbanor, res på er när det kommer någon som ser ut att behöva vila en stund.

Barnbarn.
Bara ordet får mitt hjärta att hoppa högt av glädje. Jag älskar barnbarn. Särskilt mina förstås.

Någon har kläckt uttrycket att barnbarn är livets efterrätt. Jag tycker inte om det uttrycket. Inte för att jag inte tycker om efterrätter eller mina barnbarn. Men på en middag följs efterrätten endast av kaffet och sedan är det slut. Det är det jag inte gillar. Nej, mina barnbarn är mer än en efterrätt, de är enbart glädje, ett hopp inför framtiden, en bekräftelse på att man har lyckats rätt bra med de egna barnen, när de nu kan frambringa sådana underverk.

Sen är det väldigt skönt med barnbarn. Man behöver bara ta hand om den trevliga och mysiga delen av samvaron med barn. Uppfostran, blöjbyten och ilskna utbrott får föräldrarna ta hand om. Jag behöver inte ta ansvar för det. Jag behöver inte ens skämmas om något av dem skulle uppföra sig illa. Visst jag kan säga till och jag kan också byta blöjor eller trösta en arg och ledsen tvååring, men jag behöver inte, om jag inte vill. Jag kan få vara åskådare och tänka: "Ja, ja, nu får de igen för gammal ost!" För även om föräldrar i vissa lägen tror att just deras barn är besvärligare än andras, så kan jag härmed intyga att så inte är fallet. Jag har upplevt allting förut och det många gånger.

Så numera kan jag lugnt luta mig tillbaka i vetskap om att allt ordnar sig till slut till det bästa.

Eftersom yngsta dottern arbetar med sitt treårsprojekt och har valt att fotgrafera de sju dödssynderna, följer vi serien med samma namn på TV4 fakta. När man tittar på programmen är det lätt att förstå varför vissa företeelser i den mänskliga naturen har klassats som just dödssynder. Jag ser nu med spänning fram emot dotterns tolkningar av detta.

Annars vaknade jag till solsken. Vilken skillnad. Dagen har gått så lätt, trots att solen försvann rätt snabbt.
I DN skrev rosorna guru, Lars Åke Gustavsson, om hur man ska förbereda sina rosenrabatter inför vintern. Oj, oj, oj tänkte jag. Det är en massa jobb som jag inte har räknat med! Som tur var avslutades artikeln med meningen att Lars Åke själv inte gör någonting med sina rosor, han har nämligen "bara" gammaldags rosor. Så även jag! Där föll en sten från mitt hjärta. Men vid tillfälle, och det rätt snart, ska jag nog gå ut och binda upp dem lite bättre så att inte snön skadar min djungel.

Ibland förundras jag över hur olika vi människor kan reagera på samma sak.
När jag idag var på besök i skolan, tittade solen fram ungefär 2 minuter. Jag var på väg i korridoren, tillsammans med en lärare och utbröt spontant: "Solen, vad underbart! Synd att vi måste vara inomhus just nu. För när vi är klara här har den säkert försvunnit igen."
Den kvinnliga läraren kontrade med: "Nej, det är tur att vi är här just nu och inte hemma. På så vis slipper vi se alla dammråttor!"
Ja, på detta sätt fick vi båda två glädjas över att solen äntligen visade att den fanns kvar bakom allt det gråa och ruggiga.

Eftermiddagens skogspromenad försiggick i mörker. Det är lite svårt att passa in Bessies obligatoriska två promenader under den ljusa delen av dygnet. B-O har kapat åt sig förmiddagspromenaden och eftersom han är morgontrött kommer de sällan iväg förrän vid tiotiden. Om man då går rundor på två - tre timmar så är det lite för tidigt att gå ut redan vid tretiden. Bessie har ingenting emot det, men ändå. Nej, jag får nog skaffa en pannlampa, även om man ser ut som ett fån med den. Undrar bara om en pannlampa kan skrämma viltsvin?
Jag har nämligen ingen längtan efter att möta dem öga mot öga.

Ljusfest på W.´s förskola. En ljus fest! Omtänksamma "fröknar" som hade pysslat lyktor med alla barnen, ställt i ordning en liten scen där de uppförde en enkel dockteater som handlade om ämnet ljus. Att finna ljuset och att sprida det till andra. Mycket bra, det fanns djup i den sagan! De små (och i mina ögon pyttesmå) barnen satt som förtrollade och levde sig in i föreställningen. Sen fick varje barn sin lykta och tågade tillsammans med sina syskon och föräldrar runt den lilla parken och uppför berget till Observatorielunden. Mycket stämningsfullt. Sången var det lite skralt med. Det var personalen, två unga flickor med mycket vackra röster, en pappa och jag som kunde sjunga med i sångerna. Har man inte gått på Waldorfförskola eller kommer från Tyskland så kan man helt enkelt inte de tillhörande sångerna. Uppe på berget väntade en brasa och varm saft och kex. En ljus, trivsam och värmande fest trots den isande nordanvinden.

Det är liv och rörelse i trädgården igen. Småfåglarna har hittat tillbaka till matbordet. Än så länge är det inte så många arter som kommer, men bara att få se de små liven gör att jag kan förlika mig med mörkret och kylan.

Igår upplevde jag kontrasternas dag. Jag hade fått en inbjudan till brunch. Eftersom jag aldrig hade varit på brunch i hela mitt liv, gick jag dit. Jag var ensam i min generation. Annars var många unga, trevliga människor i 20-30årsåldern. Det var mycket intressant och maten var supergod. Jag tror jag ska bjuda på brunch i stället för middag i fortsättningen, när familjen ska fira något högtidligt. Det blir lättsammare och alla kan vara med.

Efteråt (jag lämnade stället i förtid) gick jag på konstutställning på konsthallen. Fia Kvissberg har tjatat länge nog, när vi har träffat henne på hundpromenad i skogen, om att vi ska gå och titta på utställningen. Där var jag helt ensam! Jag hade god tid att verkligen ta in samtliga konstverk. Några tyckte jag mycket om, några tyckta jag var helt OK, några var så där. Ingen var dålig! Jag undrar hur många besökare konsthallen egentligen har. Varje gång jag är där, är jag ensam. Det gör mig visserligen ingenting, men man önskar ju att fler ska få upptäcka glädjen i att få uppleva konst.

Sedan var det dags att ta sig till Hebbevillan där Merete Mazzarella skulle prata om sitt författarskap. Om jag var mer än överårig på brunchen så var jag nästintill minderårig på Hebbevillan. Varför är det BARA PENSIONÄRER som är intresserade av kultur? Merete Mazzarella var både rolig, inspirerande och lättsam att lyssna till. Hon uppmanade alla att skriva ner sina livsberättelser. Jag ska börja med det så fort jag är färdig med mina svärföräldrars berättelser. Och till det måste jag hälsa på och intervjua dem. Det får nog bli rätt snart!

Idag träffade jag årskurs sex för ett första samtal om julspelet. När jag kom förvarnade "fröken" mig om att det kanske skulle komma in någon och avbryta mig för att berätta något. Det var väl helt Ok för mig, men jag förstod egentligen inte riktigt vad hon menade.
Mycket riktigt mitt i mitt lilla anförande knackade det på dörren och in kom en ung kvinna, presenterade sig med sitt namn och sin profession: Sagoberättare. Sen började hon direkt att mycket skickligt och fängslande berätta sagan om Hårgalåten. Barnen satt knäpptysta och lyssnade med mycket inlevelse (kunde man se på ansiktsuttrycken). När berätterskan var färdig försvann hon lika snabbt som hon kom. Jag blev alldeles tagen. Vilket fantastiskt jobb hon har! Och alla dessa barn som sägs ha så svårt för att lyssna och som nu satt helt uppslukade av hennes saga. Oh, vad synd att man inte är 40 år yngre. Jag vet precis vad jag skulle satsa på för att förtjäna mitt uppehälle. Jag skulle gå omkring i olika skolor och förskolor och berätta sagor för barnen. Vilket drömyrke!

Idag är det ödesdiger dag i Tysklands historia.
9 november 1938, en mörk och hemsk dag i historien. En dag då ondskan segrade och nazisterna genomförde den beryktade Kristallnatten. Ibland försöker en del människor framlägga det som om det som skedde kom som en överraskning. Men det tror inte jag. Kristallnatten var visserligen startskottet för de riktigt hemska förföljelserna av judar, men trakasserier hade förkommit ett bra tag.
9 november 1989 en glädjens och lyckans dag i historien. Visserligen beror det på vilken politisk inställning man har, men jag tror nog att den dagen gladdes de allra flesta människor i både öst och väst. Muren föll. Inte bara ett folk utan familjer hade varit åtskilda från varandra. En stat hade stängt in sina medborgare och med terror hållit dem i schack. Även här sägs det att händelsen kom som en överraskning, men även här hade det varit på gång en längre tid. Missnöjet växte i DDR. Medborgaraktioner och demonstrationer genomfördes. Jag var inte den enda som följde nyhetsrapporterna med bävan. Hur länge skulle det gå väl? Hur länge skulle det dröja förrän de styrande i DDR skulle ge igen med Stasi i spetsen. Jag ringde många oroliga samtal till min far. Jag trodde att nyrhetskanalerna i västra Tyskland hade mer information att ge. Och så kom då beskedet på kvällen 9 november. De har öppnat muren. Folk får gå över gränsen. Jubel, glädje, feststämning. Det var för bra för att vara sant! Även jag grät. En mörk del av min egen historia hade fått ett lyckligt slut.
I kväll, 20 år efter murens fall, ska jag tillbringa min tid framför TV´n och bara titta på de tyska kanalerna. Och vem vet, kanske någon vill skåla med mig för att fira. Om inte annat för att hedra de män och kvinnor som oförskräckta kämpade för demokratin. Allt är inte bra i den del av Tyskland som var DDR, men människor har fått frihet att säga vad de tycker, de har fått frihet att resa vart de vill, de har fått frihet att rösta på vilket parti de vill. Denna frihet måste vi alltid framhålla som något grundläggande och ytterst värdefullt och framför allt måste vi värna om den friheten. Mörkermännen ur olika extrema riktningar gör sig starka vart vi än ser. Ingen av dem får segra en gång till!

En ung mamma som jag känner berättade att personalen på hennes dotters förskola hade slutat att läsa sagor för barnen. Anledningen var att barnen inte orkade sitta stilla så länge och koncentrera sig. När jag hörde detta blev jag alldeles förskräckt.

Kan man verkligen sluta att läsa sagor? Vad är det som är fel i vår värld om utbildad förskolepersonal ger upp? Har barnen idag verkligen mindre tålamod än för 20 år sen? Eller är det helt enkelt så att förskolelärarna är utarbetade och frustrerade och därför inte orkar?
Vad händer med oss och med barnen när de blir vuxna, om vi tar ifrån dem möjligheten att fantisera och fabulera?
Sagor är ju inte bara underhållning, de tillför något, om inte annat en tröst när det goda segrar över det onda. I sågornas värld finns inga gränser för vad man kan åstadkomma, något som måste kännas som en tillfredsställelse för ett modernt barn som omges av så många begränsande regler och som så sällan får bestämma själv över sin dag och sin lek.

Frågor som jag inte får svar på. Frågor som oroar.

Vi måste värna om barnen och deras rätt till goda sagor.

En gråkulen och blöt dag är till ända. Det till och med snöade en stund. Men ingenting som låg kvar. Det var bara kallt och blött.
Idag träffade jag sista gruppen sexåringar för att prata om döden och himmelriket. De hade många fina tankar, helt oförstörda av vuxnas tillrättalägganden. I alla fall vad jag kunde uppfatta det som. Hela den årskullen är hur mysig som helst.
Jag undrar ofta över vad det är som gör att vissa årskullar blir odrägliga redan i förskoleåldern och andra förblir mysiga ända upp i tonåren.
Naturligtvis har det med starka ledarfigurer i grupperna att göra. Ibland är det de goda som är starka och ibland de mindre goda. Men det är något mer än så. Och det är nog mer invecklad än så också.
Nästa vecka börjar förberedelserna inför skolans julspel. Det ryktas att ingen vill spela Maria. Men hittills har det alltid gått att hitta någon som törs. Jag förstår inte varför det skulle vara så pinsamt att spela just den rollen. Förmodligen tycker de att det är jobbigt att spela gravid. En jobbig ålder det där! Själv skulle jag ha svårast för rollen som ängel. Detta för att jag är så föga änglalik.

Ofta kommer det reklammeddelanden på min mail. Det ena dummare än det andra.
Ibland direkt förolämpande, som erbjudanden om viktminskningstips, antirynkkrämserbjudanden (långt ord det där!), trosor för damer över en viss ålder osv.
Jag undrar så hur de väljer ut sina offer. Jag trycker alltid förnärmat bort dem utan att läsa dem.
Men sen kommer det reklam som jag inte kan låta bli att kolla upp. Texterna brukar vara rätt underhållande. Dagens guldkorn står Libris och tradera för.

Libris vill att vi ska köpa fler Biblar. För att locka oss har de författat följande mening: "Libris har attraktiva, snygga och väldigt användbara Biblar." Whow! Jag kan knappt bärga mig. Äntligen något nytt på Bibelfronten! Jag som har gått omkring i alla år och inbillat mig att det är innehållet som räknas! OK snygg kan jag förstå, det handlar om layout och tilltalande pärmar. Attraktiv, nja. Betyder inte det tilldragande? Jag ska alltså lockas till att läsa Bibeln genom en tilldragande utsida. Vad händer om jag inte gillar insidan? Kan jag reklamera? Bäst är ändå väldigt användbar! Till vad? Jag är ju gammal och mossig och vet bara ett sätt att använda en Bibel på. Men vem vet, Libris har kanske fler förslag?

Mest förföriskt var traderas reklam för Bert´s (sch)lagerrensning. Där var jag bara tvungen att se efter! Jo, har man sett! Om jag sköter mina kort väl (bjuder rätt pris) så kan jag bli ägare till Bert´s singel "Huppa Hulle"! Undrar vad den kan vara värd.

Allhelgonahelgen är över.

Yngsta dottern och jag serverade kaffe och kaka i Överenhörna kyrka hela lördag eftermiddag. Ett fantastiskt sätt att få komma människor inpå livet. Människor som man annars inte skulle prata med.

Det som jag tycker är extra fantastiskt är att yngsta dottern uppskattar dessa timmar lika mycket som jag. Hon har en naturlig fallenhet för att både prata med människor i olika åldrar, men även en unik förmåga att lyssna till deras berättelser. Och jag kunde ännu en gång konstatera att de som kom uppskattade att hon, som ung flicka, ville vara där för att ta emot dem och hålla dem sällskap en stund.

Idag kom en grupp sexåringar på besök i kyrkan för att prata just om döden och det som de tror händer efter den. De var allvarsamma och kom med många kloka funderingar. Som avslutning tände vi var sitt ljus och sedan fick de sitta stilla och tänka egna tankar till lugn musik. De klarade, hör och häpna, fem hela minuter utan minsta pip. Fröken var alldeles tårögd efteråt. Barn är underbara!

Jag är hemma igen efter en vecka i Budapest. Staden är minst sagt imposant! Vart man än tittade eller gick eller tog tåg, tunnelbana eller spårvagn, fanns det hur många intressanta byggnader som helst, kyrkor, synagogor, muséer, avenyer med storslagna villor, parker, slott, broar, saluhall, parlamentsbyggnad, statyer, kvarter efter kvarter med pampiga hus osv.

Vi lämnade hotellet vid 9-tiden och turistade fram till klockan 16, tog igen oss en liten stund och gav oss sedan iväg igen för fler upplevelser. Detta under en veckas tid och ändå har vi inte hunnit med att se allt. Jag kan med gott samvete intyga att Budapest är en resa värd. Det enda är att man blir lite slut i rutan, särskilt om man är "lantis" som vi och dessutom över 20.

Vädret var växlande, även om det var 10 grader varmare än här. Vi både frös och svettades. Vi huttrade inomhus på ett Café och satt utomhus och lunch. Man kan nog säga att vädret var perfekt för att turista i en storstad.

Maten var det si och så med. Som alltid, vid ett besök i en turistort, bör man undvika turiststråken om man vill äta gott. Men i Budapest fanns det inget annat än turiststråk. Så vi åt riktigt dålig mat till högt pris och riktigt bra mat till lägre pris. Men den kulinariska behållningen blev ett besök på restaurangen Babel. Det absolut dyraste vi har varit på! Men vilken mat! Vännen Magda tipsade om stället och beskrev det i superlativ, så vi var ju tvungna att testa. Det finns bara ett uttryck som sammanfattar det hela: HIMMELSKT!

Nu har vardagen oss åter med falukorv och potatismos, blåsväder och kyla. Det är bara att gilla läget och tända en brasa.

Sömnlösa nätter! Vad ska man använda dem till?
Ett sätt är att läsa. Ett annat är att surfa på nätet. Ett tredje är att försöka få till stånd något vettigt inlägg på sin blogg. Ett fjärde är att dricka varm mjölk med honung.
Alla sätten är bra utom de dåliga. Men meningen med alla måste ju vara att man ska bli så trött att man kan sova. Jag får försöka med alla fyra sätten och se om något fungerar.

Jag har börjat att förbereda resan till Budapest. Det är ju inte mycket man behöver, men ändå. Jag är annars den typen som packar minuterna innan avresa, rafsar bara ihop det mest nödvändiga. Denna gång har jag gjort diverse inköp för att komplettera garderoben. Väderprognosen för Budapest vecka 44 är lovande. Omkring 15 - 20 grader mitt på dagen. Det kommer att göra gott i mina leder. De tål nämligen inte kyla. Och jag har redan frusit denna höst så det räcker för ett bra tag framåt. Tyvärr vet jag ju att det kommer mer.

Det är märkligt hur färger kan lysa upp sin omgivning. Denna höst har höstfärgerna mest gått i gult. Det fanns inslag av rött, men inte alls som annars. Men gult! I alla nyanser. Och luften runtomkring allt detta gula känns lätt och ljust, trots dimma och regn och halvmörker.
Vi behöver färgerna i vår omgivning. Det är kanske en av orsakerna till värför nordbor blir deprimerade under vinterhalvåret. Vi saknar färgerna också och inte bara ljuset.
För några år sen var vi på resa i Norge och besökte då ett bygdemuseum. Där hängde en bonad i många gula nyanser på väggen. Guiden berättade att man mycket medvetet använde sig av den gula färgen för att "lysa" upp inomhus. Speciellt under den mörka årstiden. Ett sätt att både spara ljus men också för att må bättre. Så fram för mera gult!

Idag åkte jag pendeltåg till Stockholm för att lösa in mitt presentkort hos Gudrun Sjödén. Det kortet jag fick av barnen på min födelsedag i april. Det var ett mycket generöst presentkort, men jag förstod att om jag ville ha något mer än ett par långkalsonger så var jag tvungen att skjuta till lite pengar. När då pengar har varit en bristvara, för min del, ett tag, så blev det alltså av först idag.
I ett anfall av nostalgi trodde jag i min enfald att yngsta dottern kanske ville följa med som smakråd och sällskap. Ett tillfälle att göra något tillsammans. I så fall hade vi åkt i morgon lördag. Det har vi inte gjort på evigheter! Men hon hade viktigare saker att göra tillsammans med sina kompisar!
Nåja, bra kvinna reder sig själv! Jag tog sikte på Östertälje, men där fanns inte någon parkeringsplats. Jag åkte tillbaka till Södertälje centrum och parkerade, stämplade mitt förköpshäfte och klev på rätt tåg! Redan när vi åkte från Södertälje hamn sas det i högtalaren att pendeltåget mellan Östertälje och Södertälje centrum ersätts med bussar pga brofel.
Ja, ja tänker en ovan resenär som jag. Det hinner de laga tio gånger om innan jag ska hem. Så fel jag hade!
Efter inköp hos Gudrun, lunch och inköp i Hötorgshallen var jag mer än mätt på storstan. Jag är en skogsvarelse, helt klart. Tåget kom och for iväg och stannade i Östertälje. Där stod en buss och väntade. Den skulle sluka alla passagerare från pendeltåget plus en hel del elever från Vittraskolan i Östertälje. Om jag säger att bussen var full till bristningsgränsen så är det ingen överdrift. Men vi tog oss till centrum.
På bussen fanns förstås även en hel del barn från Enhörna. Man får väl tolka deras hälsningar (Tjena, vad fan gör du här? Läget?) som något positivt. De hälsar ju i alla fall! Sen fick jag diskutera frågor som t.ex., är det lämpligt att supa sig full som 14-åring eller inte. Om det är OK att var homosexuell eller inte. Varför man inte får ha sex innan man fyllt 15 osv. Allt, medan vanligt folk satt med större och större öron och väntade på svar, även de. Det är tur att man har varit med förr! Barnen sa i alla fall hejdå och någon sa t.o.m. trevlig helg (han var bland dem som inte ville inte diskutera känsliga frågor).
Vid kassan i vår affär stod en liten kille bakom mig i kön. Han tittade på mig och sa: Dig känner jag igen! Till saken hör att jag hade klätt upp mig inför besöket i storstaden, så det är inte så konstigt att han blev fundersam. Pojken ropade på sin kompis: Gustav, känner inte du igen henne? Kompisen kom fram bakom en godishylla, skrattade och sa: Jodå det är ju Karla, vetja!
Det förklarade ju allt! Jag är inte en person, jag är en institution!
Efter dessa upplevelser känner jag mig lite som apan som alla känner. Skillnaden är bara att även jag känner alla.

Älgjakten är igång, här i vår skog. De två senaste veckorna har jägarna stått på pass och jagat rådjur och hjort. Nu står de på pass och väntar på älgarna.
Själv älskar jag att traska omkring i skogarna, låta tankarna vandra i takt med fotstegen. Ensam med hunden. Uppmärksam på de små ljud och rörelser som skogens invånare gör. Insupande alla nyanser och skiftningar av ljus och färger. En upplevelse med alla sinnen.
Men plötsligt står där en främmande människa med bössan i högsta hugg och rubbar balansen. Hunden Bessie (som ska föreställa någon slags jakthund) reagerar instinktivt mycket misstänksamt mot dessa inkräktare. Även om de, som är vänliga, försöker att hälsa på henne och eventuellt sträcker ut en hand för att klappa henne, så backar hon flera meter. Hon visar tydligt: Dig litar jag inte på! Och hon som annars är så vänlig mot allt och alla.
Kan det vara så att hon känner av mina känslor inför jägarna? För jag kan för mitt liv inte förstå det fantastiska med att skjuta ett vackert, friskt, levande djur, när man inte är tvungen till det. När man pratar med någon jägare för att få reda på varför de har denna märkliga hobby, får man till svar att de, precis som jag, vill uppleva naturen och tystnaden. Det har jag full förståelse för, men är det nödvändigt att göra det med bössan i handen? Nej, säg som det är: En jägare får helt enkelt en underbar känsla av att döda ett djur! En sådan människa kan jag varken känna förtroende eller sympati för. Så de får tåla att den arga kärringen med den misstänksamma hunden tydligt visar att hon tycker att de ska gå hem.

Jag fick ett biobesök med efterföljande restaurangbesök i födelsedagspresent av min man. Detta var i april.
Vi har ännu inte kommit iväg på varken bio eller restaurang.
Det beror nu inte på att B-O inte vill eller att jag inte har tid.
Nej, hindret har varit den totala avsaknaden av sevärda filmer. Hela sommaren har det gått den ena, riktigt dåliga, amerikanska film efter den andra!
Efter att ha studerat dagens bioannonser i DN kan jag konstatera att både biobesök och restaurangbesök kan genomföras inom en överskådlig framtid. Jag hittade inte mindre än tre filmer på Zita som jag kan tänka mig att se. Så presenten är räddad!

Måste ta reda på vilken veckodag 11 april 2010 är. Min kära syster ska ha vernissage då. Jag har ju i ett svagt ögonblick lovat henne att komma. Det är så klart en stor sak för henne. Om vi har tur infaller 11 april på påsklovet och då är det ablolut inga problem. Om 11 april är en lördag är ett besök genomförbart om än lite stressigt. Ryan air (Gud signe dem) flyger numera från Skavsta till Memmingen och då är det bara ett stenkast till Krumbach och inte alls långt till München heller. Jag ska forska i saken!

I morgon ska jag börja med underställ i ylle!

Idag har jag frusit hela långa dagen! Tårna tinade inte förrän sent i eftermiddags. Axlarna är fortfarande stela och ömmande, då hjälper varken yllekofta, yllesjal, vetekudde eller bastubad!
Egentligen var det inte kallare än tidigare dagar. Vi har ju t.ex. haft nattfrost och annat elände och det var det inte i morse. Men blåsten idag var isande kall. Det t.o.m. luktade snö. Och på sina håll kom det några flingor.
Det är dags att börja vinterlivet helt enkelt, med vantar och mössa och halsduk och "getstrumpor" och stövlar och dunjacka och, och, och. När jag ska bylsa på mig all denna utstyrsel för att gå ut i skogen, blir jag svettig redan innan jag kommit utanför dörren.
Om man ska gå efter den gamla bondepraktikan så ska en höst med många rönnbär ge en extra kall vinter. Jag hoppas innerligt att detta inte stämmer för i höst har det varit ovanligt gott om rönnbär och en sträng vinter är inget jag längtar efter just nu.

Idag hade vi besök av yngsta barnbarnet, W., två år.
För inte alls länge sedan var han en, visserligen stor till växten, men ändock baby. Nu är han en, fortfarande stor till växten, riktig pojke. En pojke med egen vilja, egna idéer om hur saker ska användas, en pojke som kan nästan allting helt själv och som tycker att leksaksspadar och dito krattor är löjliga. Nej, han ska använda riktiga redskap! Eftersom trädgården saknar en sandlåda, den gamla har förvandlats till smultronland, måste han gräva i mormors rabatter. Detta gör han med mycket energi och högljudda stönanden. Sedan talar han om för mig vad jag ska göra. Nämligen kratta ut högarna som han gräver så att han kan gräva nya gropar. Rolig lek, det där. Undrar bara om tulpanlökarna tycker likadant.

W. är mycket förtjust i katter. Två av våra katter är dock inte förtjusta i hnonom. De flyr vid blotta åsynen av honom! Tur att katten Rossini är cool och stannar så W. kan få klappa honom. Det gör han mer än gärna och eftersom han även vill mata katten, är Rossini honom väl sinnad.

Hunden Bessie visar ett stort tålamod med honom och W. pratar med henne och försöker att få med henne i lekar osv. Riktigt rörande att iaktta detta. Enda gången som W. tycker att Bessie stör, är när vi sitter i lekstugan och mumsar på kex och Bessie tränger sig in för att dela godsakerna med oss. Då blir hon utvisad! Inte av mig, utan av W.

Eftersom W.är en riktig liten pojke gillar han också att brottas med sin morfar. Han tar i allt vad han orkar, tills han blir alldeles röd i ansiktet och mormor nästan tycker att nu är han nog lite ledsen. Men nej, W. skrattar förtjust när han kommer loss och vill börja om med samma lek direkt igen. Han tycker nog själv att han är världens starkaste pojke!

Undrar bara hur stor och stark han är i morgon när han ska gå till förskolan igen. W. och hans mamma har varit sjuka ett par veckor och varit hemma . Nu tycker han väl att det livet ska fortsätta. Han är inte förtjust i att mamma lämnar honom ensam där. Men fröken säger att han slutar gråta, bara mamma har gått och att han sen har hur kul som helst. Jag skulle vilja var en liten mus lyssna och se hur det är när W. leker med bästisen F. och hur det är när de äter och sen sover middag. Någon gång får jag nog gå på ett litet studiebesök. Kanske när det är St. Martin?

Eftersom bondepraktikan gav så handfasta upplysningar i fråga om sinnelag och element har jag försökt att komma fram till vilket element som ska ha påverkat mig. Efter mycket sökande på Google har jag kommit fram till att elden är mitt element. Elden står för sommar, menar de som skrivit informationen. Nåja, kanske det stämmer. Men å andra sidan vem tycker inte om sommar? Eller, vem känner sig inte bättre till mods, en varm och solig sommardag än en kall och kulen höstdag, som idag?

Jag är inte speciellt övertygad om elementernas och planeternas påverkan på våra liv.
Sedan kan jag tro på att månen och solen har inverkan på vårt välbefinnande, men det är kanske en annan sak.

Det bästa med kulna och ruggiga dagar är att man får vara lite lat och ägna sig åt "myspys". Det är precis vad jag ska ägna resten av dagen åt. Tända en brasa, koka gott te, värma några bullar, dra filten över mig och bara vara. Sen kan jag nog tänka mig att laga lite god mat, men det får bli senare.

Vad ska man egentligen tycka om hösten? Mörk, blåsig, dyster? Eller gyllene, klar, frisk?

Poeter har genom tiderna beskrivit hösten på så olika sätt.

Karlfeldt talar om "den vår de svaga kalla höst".

Edith Södergran skrev: "Höstens dagar äro genomskinliga och målade på skogens gyllne grund".

Bondepraktikan konstaterar: "Den tredje tid är hösten, kall och torr, då växer fuktigheter som kallas melancholia. Människorna formas av de fyra elementen, jord, vatten, väder och eld; vilka ibland dessa fyra hon haver mest av, därefter får hon sin egentliga natur".

Ordet höst har sitt ursprung i det germanska ordet rötter och betyder avplockning. Det är lätt att förstå. Löven faller och gräs och blommor vissnar. De bryts ner i sina minsta beståndsdelar.

Samtidigt är ju förgängelsen en förutsättning för nytt liv. De multnade bladen ska till våren ge näring åt nya löv och örter.
"Genom död till liv", det är naturens formel. Så Karlfeldt hade rätt, hösten är i viss mening vårens moder.

Nu återstår endast att ta reda på vilket av de fyra elementen i bondepraktikan som har påverkat mitt sinne.

Ormar! Jag kan inte påstå att jag är rädd för dem, men jag tycker de är obehagliga. Nu är det, som tur är, inte så ofta jag möter en riktig orm. Det ringlar någon kopparorm över vägen ibland. Jag har sett en snok som simmade i sjön och våren efter vi var klara med vårt husbygge 1979 kröp det ett gäng huggormar upp ur sina vintergömslen och blev väldigt förvånade över hur världen hade förändrats. Annars har jag varit förskonad från riktiga ormar och andra, ormliknande kräldjur.

Annat är det med ormar i människogestalt! De möter jag desto oftare. Jag är inte rädd för dem heller och jag tycker att även de är riktigt obehagliga. Men, när jag kan känna en viss acceptans för kräldjuren, så har jag inget överseende med ormar i mänsklig gestalt.
Människor som är falska och intrigerande och som medvetet vill skada andra, måste dras fram i rampljuset. Deras onda gärningar måste offentliggöras, de måste få reda på att det de håller på med inte bara är oacceptabelt utan också ohederligt, ja rent av vedervärdigt.
De ska inte kunna räkna med anonymitetens skydd. Om jag beter mig illa mot min nästa får jag helt enkelt räkna med att det får konsekvenser.

Så, låt striden börja!

Under sommaren har jag börjat att släktforska. Det var mycket enkelt när det gäller min sida av släkten. Jag fick med mig en bunt dokument när vi var i Krumbach i våras. Sen var det bara att få ordning på dem. Jag använde ett gratis program på nätet och satte igång. Efter ett tag fick jag meddelanden om att det fanns "matches", dvs andra personer som hade samma anfäder, eller mödrar för den delen. På så vis fick jag kontakt med en dam i Tyskland som jag är avlägset släkt med och med maken till en av B-O´s kusiner. Med deras hjälp kunde jag komma en bit till på vägen bakåt genom generationerna.
En sak till har jag lärt mig genom detta: Fråga alla som ännu är i livet. Om alldagliga ting och stora händelser i deras liv. Sådant blir mycket intressant om en - två generationer.

Idag får det bli till att citera Stefan Edman ur hans fantastiska lilla bok "Förundran". Han skriver om vemodet i oktober:

"Ett solvarv går fort. Nu är mörkret redan här. Och kanske också ett stilla vemod inför livets egen höst? Insikten att kroppen, nyss så ung och stark, inte längre hänger med. Sorgen efter dem som inte längre finns i vår gemenskap. Smärtan inför livets skörhet och förgänglighet, Ja, nog är tiden kort. Men ännu är den vår, vi som alltjämt finns här. Tid att ge av vår kärlek åt andra, tid att förhoppningsvis kunna glädjas över livet vi fick som gåva."

Jag kan inte säga det bättre, så det får stå utan kommentar.

Det har blåst i natt! Ibland sjöng det i så att huset skakade. Men vinden blåste bort allt det gråa, murriga regnet. Nu syns blekrosa, lätta moln mot en ljusblå himmel bakom guldgula björklöv, som lyses upp av de första, sneda solstrålarna. Mycket vackert!
Om man målade detta eller fotograferade det, skulle man tycka att det var kitsch. Men så här i verkligheten kan man inte annat än att älska det.

Maken har åkt till Karlstad. Hans far fyller 90 år idag. Besöket ska vara en överraskning. I över en vecka har maken planerat denna överraskning och ju närmare dagen kom desto mer tveksam blev han om han gör rätt. I går sas det att han skulle åka vid niotiden, i morse blev det klockan åtta och nu åkte han iväg, mycket stressad, klockan sju. Hoppas att allt går bra! Hur som helst kommer svärfar att uppskatta besöket, det är jag säker på.

Själv ser jag fram emot en dag helt på egen hand. Yngsta dottern kommer hem först vid halv femtiden och äldsta dottern med lille son stannar hemma pga kraftig förskylning samt sönderslagna bilrutor. Annars hade de tänkt att komma på besök idag. Det var ett tag sen sist som de var här.

Hunden och jag ska roa oss med långpromenad både morgon och sen eftermiddag. Sen får jag nog röja ur växthuset och ta tag i mitt pelargonproblem. Det får räcka som planerade arbeten för idag.

Löpsedeln på någon av kvällstidningarna förkunnar idag med stora bokstäver: "Nu kommer iskylan!" Det låter olycksbådande, ovanligt, värt att markeras. Visserligen har SMHI spått sämre väder och eventuellt snö norröver, men vad är så konstigt med detta? Brukar inte den första snön komma så här års i norr? Och brukar vi inte få några höststormar söderöver i oktober?
Jag tror att det är nyhetstorka. Nu när svininfluensan inte har slagit till som det sas, och folk i allmänhet inte bryr sig om jordbävningar och tsunamis om inte svenskar är inblandade, så måste de sälja lösnummer på vädret. Det kallar jag för verklig journalistik!

Själv hann jag faktiskt med gräsklippning, bortplockning av trädgårdsmöbler, blomplockning samt dammsugning innan regnet kom. Det är en hel del för en lat lördag!

Så nu myser jag framför brasan. Enda smolken i bägaren är att parabolen inte fungerar när det regnar och då kan jag inte se på tysk TV. Annars hade ett romatiskt tyskt drama suttit som pricken över i:et.

Pelargoner är underliga blommor. De blommar som mest och praktfullast nu, när jag ska ställa in dem. Jag har ju inte hjärta till det! Vad ska jag ta mig till? Inte kan jag sätta kniven i dem och beskära dem när de är så vackra! Och att bara ställa in dem i förrådet känns inte heller rätt. Jag får helt enkelt sova på saken och se om jag kommer på någon bra idé i sömnen.

Idag hade jag de sjätte samlingen, av sammanlagt nio, med skolan. Och det som är anmärkningsvärt är det faktum att alla lärare och en hel del elever uttryckte besvikelse över att vi inte avslutade samlingen i kyrkan. Jag brukar annars lägga in en liten meditation med lugn musik som avslutning.
Detta är något mycket glädjande för mig och det får mig att fundera över hur jag ska lägga upp mina samlingar i vår.
Nu hoppas jag bara att inte de styrande i församlingen klagar allt för mycket över de "höga uppvärmningskostnaderna", när jag har samlingar i kyrkan. Det har ju varit en del tjafs om det.

Borde de inte förstå hur stort det är, att en skola så regelbundet (9 år i rad, två gånger per år) kommer till kyrkan med barnen?

Efter en härlig och varm september har höstkylan slagit till på allvar. För en vecka sedan, i morgon, satt B-O och jag, tillsammans med många andra, på en utomhusservering och åt lunch. Det kan man inte göra i morgon! Nu sitter vi med yllesjal kring axlarna och någon t.o.m med filt över sig, när vi tittar på TV. Ändå är värmen påslagen i huset.
T.o.m Katten Torkel måste tycka att det är ett uselt väder, för idag kom han in och gick och la sig på sin plats i bastun. Det har han inte gjort sen tidigt i våras!

Idag fick vi en extrautgåva av "Vårdguiden" som Stockholms läns landsting förser oss med med jämna mellanrum. Den här extraguiden handlar bara om SVININFLUENSAN. Informationen i den är "granskad och godkänd av landstingets experter". Det ska väl ge förtroende, kan jag tänka mig.
Jag lärde mig vidare att jag hör till en s.k. riskgrupp. Jag är alltså en riskperson! Jag kommer att bli vaccinerad först! Redan i början av oktober. Det ni! Jag ombeds att omgående kontakta min behandlande läkare för vaccinering.
Undrar vad de säger på Vidarkliniken när jag ringer? Syster Jane får väl inte annat att göra än att ge sprutor, kan jag tänka.
Nåja, jag hade faktiskt tänkt att ta en spruta denna gång. Annars har jag alltid sagt att jag tar problemet när det kommer. Influensa har jag haft två gånger i mitt liv, så jag har väl någon slags motståndskraft mot den. Men den här ska ju vara så annorlunda och farlig, om man ska tro massmedia och nu även sjukvården.
Ändå kan jag inte låta bli att reta mig på tonen i denna extrabilaga. Visserligen står det på ett ställe att främsta skälet till massvaccinationen är att ge alla personer ett fullgott skydd, så att de slipper bli sjuka och ibland även dödssjuka.
Men på ett annat ställe sägs det klart och tydligt att man är mest rädd för att samhället ska stanna, om många blir sjuka samtidigt. Det kan jag i och för sig förstå, men om man sedan skriver: "Genom att tacka ja till vaccin skyddar du både dig själv och andra från att bli smittade."
Det är nu jag får svårigheter. Vad menar de? Är det min förbannade plikt att låta vaccinera mig eller vad? Vad händer om jag säger nej? Blir jag stämplad som en oansvarig person som med berått mod vill smitta sina intet ont anande medmänniskor? Kommer myndigheterna att hålla koll på vem som har vaccinerat sig och vem inte? Man ska ju visa sin legitimation när man kommer för att få sin spruta. Blir man registrerad som god samhällsmedborgare? Lite som "storebror ser dig" är det, tycker jag. Och det tycker jag inte om!

Idag var det inte riktigt lika varmt som igår.
Igår kväll blixtrade det till, med en efterföljande smäll som fick hela huset att skaka. Av ren förskräckelse stängde vi av alla elektroniska apparater och drog ut sladdar o dyl. Men det blev inte mer än så. Det gjorde nu ingenting för det var ändå dags att gå och lägga sig.
Regnet och åskan hade dock kylt av luften så mycket att det var en minusgrad i morse. Detta betyder att känslan av sommar definitivt är förbi. Nu får man skrapa bilrutor, sätta på sig överdragsbyxor, gå med halsduk och kanske, kanske sätta på värmen inomhus. Om det är lika kallt i morgon ska jag göra ett försök i smyg. Får se om B-O märker något.

Annars har dagen bjudit på både sol, vackra höstfärger och trevliga möten. En del bekanta blir man bara så himla glad av. De behöver inte göra så mycket eller säga något särskilt, man blir glad ändå. Det räcker med deras blotta uppenbarelse!

Jag hoppas att hundens mage har lugnat sig. Sistlidna natten var hon tvungen att gå ut fyra gånger mellan klockan halv tre och halv sex. Så min dag har gått i ultrarapid.

Yngsta dottern sitter med en kompis i soffan med datorn i knät och skrattar och är allmänt larvig. Jag ska nog köra bort dem därifrån (låter hemskt) men nu vill jag titta på TV. De kan sitta någon annanstans. Det är vad jag tycker, får se om de tycker likadant.

28 september, 16 plusgrader, sol och fullgjort arbete. Klockan är 14.30, nu ska jag passa på att njuta. Kan det bli bättre. Höstfärgerna sprakar, svampen växer fortfarande och om man inte är allt för nogräknad kan man även plocka blåbär (man får leta!). Frukosten är alltså räddad några dagar till.

Jag har läst ut Lars H. Gustafssons senaste bok "Gå med dig". Den hade sina poänger, men jag tyckte att hans personliga sorg lyste igenom för mycket. Boken är väl en del i hans sorgearbete, men de tidigare böckerna tyckte jag bättre om. Den här blev för personlig. Då är Stefan Einhorns bok "Medmänniskor" mer givande.
Stefan Einhorn har ju kommit ut med en ny bok, "Vägar till visdom". Den är ingen "mysbok" som man läser från pärm till pärm. Nej, här får man vara klarvaken och koncentrerad för att hänga med i de kloka, men ibland väl akademiska utläggningar som boken utgör. Den kommer nog att ta lång tid att läsa!
Efter att ha skrivit en del haikudikter känner jag att jag måste få ordning på dem. Jag får nog lägga upp dem i en extra fil. Kanske kan jag ta bilder som passar till? Det vore kul!

Söndag eftermiddag. Tid att ladda batterierna inför kommande vecka. Men jag vet inte hur!

Jag har försökt med att läsa, men jag har svårt att koncentrera mig idag.
Jag har försökt med promenad. Det var ju i och för sig trevligt, men inte känner jag mig stärkt precis.
Jag har försökt med TV, jag bara somnar.

Det är så konstigt. Om jag lägger mig på sängen för att ta en tupplur, kan jag inte somna. Men om jag sätter mig framför TV-n så somnar jag direkt.

Något är fel idag. Förmodligen för lite sömn sistlidna natten. Hunden var dålig i magen och behövde gå ut tre gånger. Det ger inte någon vidare sömn.

Yngsta dottern förslog att vi kunde gå på bio. Men det skulle nog vara bortkastade pengar, för min del i alla fall. Jag skulle somna på nolltid och så skulle hon få sitta och skämmas. Nej, det vill vi inte riskera!

Jag har i alla fall författat en ny haiku. Det är alltid något.

Eldig höstfägring.
Att lita på framtiden,
solen och våren.

Om jag sätter igång och lagar mat så kanske livsandarna vaknar. Jag gör ett försök!

Igår var det 20 grader och strålande sol! Men vad gjorde jag? Jo, jag flängde från IKEA til Elgiganten, till Jula, til Clas Olsson osv för att hitta en elektronisk transformator till min trasiga skrivbordslampa. Det är tydligen helt omöjligt att hitta en sådan. Och det bär mig emot att slänga den, för övrigt ,väldigt snygga lampan och köpa en ny. Jag får utreda om det finns en elaffär i Södertälje som kan tänkas ha en transformator.

Idag är himlen inte lika blå, men det är varmt och skönt. Så idag måste det bli en stund i solen! Tänk att, i slutet av september, kunna gå utan jacka eller sitta i solen i bara t-shirt och tycka att det är varmt, kanske tom för varmt!

I kväll ska vi gå på teater, "Pariserflickorna". Våra snälla grannar bjuder oss, på detta och en efterföljande supé, som tack för blomvattning o dyl. Jag ser mycket fram emot det.

För övrigt är jag fortfarande uppfylld av den varma och kärleksfulla stämningen på föräldramötet i förrgår. Jag kommer verkligen att sakna dessa lärare som inte bara är eldsjälar utan även helt underbara människor. Tänk att få ha sådana personer omkring sig när man går i skolan!

I kväll ska jag åka på det nästsista föräldramötet i mitt liv!
Tänk hur många möten man inte har genomlidit. Med de tre första barnen var dessa möten rena natten. En nervös lärare som försökte att käckt framlägga olika synpunkter för ett gäng kritiska föräldrar. Varje gång kändes det som en uppoffring, något man måste göra, något som hör till livet.
Men sedan yngsta dottern har börjat på Solvik (sex år sedan) är det ett rent nöje att åka till ett föräldramöte. Visserligen lägger även här lärarna fram synpunkter och föräldrar kan även här uppträda kritiskt. Men i det stora hela känns allt som om man arbetar mot ett gemensamt mål och för barnens bästa.
Jag kommer att sakna dessa möten och kontakterna med lärarna och de andra föräldrarna.

Dagen bjöd annars på ett personalmöte. Som alltid känner jag mig som vid de vuxna barnens föräldramöten: Något jag måste gå till, något som känns som en uppoffring.
Det blir mer och mer uppenbart att några av mina kolleger håller på att försöka manipulera mig till att gå i pension. Vinsten skulle vara de pengar man tjänar in på min lön och som sedan skulle kunna fördelas på två andra medarbetare så att de kan få heltidstjänster.

Men jag tänker inte gå i pension än! Så länge jag känner att jag gör ett bra jobb och att skolan och förskolan så gärna vill komma till mina samlingar finns det ingen anledning att sluta.

B-O bjuder för andra dagen i rad på middag! Det vankas raggmunk idag. Det var verkligen länge sedan vi hade. Ska bli gott!

Hösten är här för att stanna. I natt var det frost för första gången. Visserligen inte mer än kanske någon liten grad minus, men i alla fall.
Det känns tungt att gå upp halv sex, när det är kolmörkt ute. När det gäller detta, med att gå upp tidigt för att skjutsa yngsta dottern till hennes buss i stan, kan jag faktiskt känna en längtan efter att hon ska sluta skolan. Vi får se när den dagen kommer. Kanske blir jag så rörd att jag gråter!

Idag hade jag en latdag.

Efter morgonpromenaden hjälpte jag B-O att sätta upp de nysnickrade överskåpen till kyl och frys. Det tog sin randiga tid men till slut satt de där de skulle!
Efter lunch tänkte jag att ta igen mig en liten stund och det blev, hör och häpna, sex hela timmar. Ibland läste jag, ibland sov jag, ibland släppte jag ut och in katter.
B-O gick eftermiddagspromenaden med hunden och lagade kvällsmat. Jag bara låg där och tog igen mig!
Detta hade till följd att mina onda knän (ett minne efter fredagens möbelflytt i Bygdegården) kändes helt OK när jag skulle hämta yngsta dottern vid niotiden.
Jag behövde nog denna paus!
Undrar om jag kanske ska lägga in latdagar lite oftare?

Ibland, för att inte säga rätt ofta, har jag en otäck känsla. Jag känner i maggropen när människor inte är helt ärliga med mig.
Jag har funderat mycket över denna intuition. Jag kan inte sätta namn på vad det är som utlöser känslan. Det är inga konkreta saker eller ord eller händelser som utlöser den. Bara denna obehagliga känsla.
Det är inte bara när jag vet eller känner att människor helt uppenbart ljuger för mig utan även i sammanhang då sanningen göms bakom ordrika förklaringar eller helt enkelt medvetet förtigs.

Ofta säger jag inget, jag känner ju på mig att något är fel. Är personerna och deras åsikter ointressanta för mig saknar deras lögner helt enkelt betydelse. De skadar bara sig själva.

Är det personer som jag har en djupare relation till eller tror mig ha en djupare relation till, måste jag försöka klarlägga saker och ting. Det kan bli smärtsamt för oss båda, men är livsviktigt.

Jag försöker själv att vara så rak och ärlig som möjligt och förväntar mig av andra att även de är det. Denna inställning, har jag fått erfara, delas inte av alla.

Samma obehagskänsla som vid lögner, osanningar och halvsanningar infinner sig när jag märker att någon försöker att manipulera mig. Då ser jag helt enkelt rött. Om jag kan ha överseende med att människor, som inte är mig närstående, ljuger för mig så saknar jag all tolerans vid manipuleringar. Det känner jag som en personlig förolämpning.
Undrar varför?

En fundering till när det gäller temat lögner och manipuleringar: Är det skillnad mellan att tala sanning och att vara ärlig? och: Är all uppfostran en slags manipulering eller finns det uppfostran fri från det?

Jag får fundera mer över dessa frågor. Har någon en idé så är den personen välkommen att delge mig den.

Det gamla trädet
i synbar orörlighet,
uråldrig och skön.

Dagens haiku av Karla Sand

Idag är det kyrkoval. En pseudodemokratisk händelse. När deltagandet faller så besvärande lågt som ner mot 10% kan man med bästa viljan i världen inte längre tala om demokrati.

Dessutom är de flesta som ställer upp med sina namn på de olika listorna inte ens aktiva i kyrkan. På lokal nivå vet jag att det är så och på stifts- och riksplan tror jag att det är så.

När får vi ett system som utestänger de politiska partiernas inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Ett parti här hos oss har till och med fräckheten att kalla sig för Samling för kyrkan i Enhörna, när 90% av alla de som står på listan är aktiva moderater men inte aktiva gudstjänstdeltagare. När samma personer som sitter i styrelser för Hembygdsföreningen, Idrottsföreningen, Villaägarföreningen osv ställer upp som kanditater i val till församlingens fullmäktige så kan i alla fall inte jag låta bli att undra om det inte är fråga om maktbegär snarare än engagemang. Vet hut alla ni som aldrig visar er i kyrkan men som tycker att ni måste vara med och bestämma om kyrkans inre angelägenheter.

Kan någon förklara teknikens hemligheter för mig?
Fyra dagar i rad har jag kopplat ihop PC och projektor på exakt samma sätt varje gång. Jag har startat båda på exakt samma sätt och klickat på samma knappar i samma turordning (har nämligen en checklista att gå efter). Men alla gånger kom det upp olika resultat. En gång fungerade allt perfekt, med skärmbild och rätt ordning på bilderna i bildspelet. En gång kom bilderna i en ordning jag inte har lagt upp. En gång fick jag ingen skärmbild, men turligt nog bild på duken. En gång fick jag mickla länge och väl för att få bild på duken, på skärmen fanns allt i perfekt ordning.
Eftersom de flesta lärare som kommer med sina klasser, för att se på detta bildspel, är kvinnor i min ålder (eller i alla fall nästan) så har jag inte mycket hjälp att hämta där. Den unge, manlige lärare som fick igång bildspelet så att det även visades på duken, gjorde samma fel som alla s.k experter. Han knappade lite här och lite där, samtidigt som han pratade. Och som vanligt fattade jag ingenting.
Mera tur nästa omgång önskar jag mig hett!

Sol och värme. Lördagen 19 september. Även om vissa skyller vädret på klimatförändringen (vilket i för sig kan vara sant) så njuter jag i fulla drag. Varje dag som håller kylan och höstrusket stången, är guld värd. För att tala om guld. Björklöven håller på att bli gula. Om några dagar lyser de som guld mot den klarblåa hösthimlen. Det är även det något att fröjdas åt.

Dagens haiku:

Plötsligt kom tiden
mellan himlen och jorden,
då världen syntes fri.

Karla Sand

Det luktar såpa i vårt hus! Eftermiddagens storstädning inger en behaglig känsla och lukten av nyskurade plankgolv är på något sätt förknippad med sommar. Jag vet inte varför, men så är det för mig.

Äpplen och päron är mogna och saftiga och aromatiska. Vilken lyx!

Jag plockade in en bukett höstblommor. Det är vackert men känns även lite vemodigt. Det är ju de sista blommorna för i år. Att köpa buketter ger inte alls samma tillfredsställelse.

Annars har ju värmen dröjd sig kvar och solen värmer gott mitt på dagen. Vi ska inte klaga.

Dagens haiku:

Högt upp i luften
fåglarnas flykt mot söder.
Längtan efter ljus.

Tidig morgon med kall luft och gryningsljus.
Kaffet väckte hjärnan så att korsordet gick av bara farten.
På väg in till stan dansade älvorna i morgonsolen. Världen såg ut som en tavla av William Turner.
I skogen pryddes varenda buske och varje ljungkvist av glittrande spindelväv. Det enda som störde intrycket av overklighet och total stillhet, var ett skott som small av någonstans åt Sandviken till.
Nu börjar tydligen ELÄNDET!

På väg till Överenhörna stod tre tranor och tre sångsvanar nära, nära varandra på en åker. Dimman var på väg att lätta och hängde ovanför dessa sagofåglar och skapade en trolsk stämning.
Efter sådana intryck är man redo att möta skolbarn för att prata om den underbara skapelsen!

Igår var jag med yngsta dottern på konsert på Kulturhuset i Ytterjärna. Ale Möller med vänner! Vilken otroligt fantastisk upplevelse. I programmet annonserades de som en musikalisk vilrvelstorm och jag håller med, de fick Kulturhuset att gunga. Så nästa gång de kommer står jag gärna i kö för att få en biljett.

Idag är det höstsol, vilket även det är underbart att få känna. Stunden på eftermiddagen i solen blev nästan lite svettig. Men vi ska inte klaga. Det är ju trots allt mitten av september och vi har inte behövt sätta på värmen än, vi kan njuta av eftermiddagar på balkongen eller på trädäcket uppe i trägården. På morgnarna är det kylig och klar höstluft, precis rätt för en stärkande skogspromenad.
Och ännu kan man plocka blåbär till frukost! Bessie har fått in vanan att komma vid samma ställe i skogen och puffa på min högra hand. Det betyder: Matte plocka lite blåbär till mig! Sen sätter hon sig snällt och tittar på när man plockar en hand full och man riktigt ser hur hon njuter när hon sen äter dem. Ibland är hon inte nöjd med bara en hand full utan hon väntar mer. Undrar så vad vi ska hitta på när blåbären har tagit slut.

Lingonen är kokta och frysta! Jag känner mig som en ekorre. Att lägga upp förråd på hösten är en favoritsysselsättning. Nackdelen är att den nya, energisnåla frysen inte slukar lika mycket som den gamla. Var ska jag nu göra av äppelmos och det planerade köttinköpet? Jag får tänka vidare här.

Mitt manus är klart! Underbart! Nu återstår de praktiska förberedelserna som jag ska göra i morgon.
Det är lika nervöst varje gång, nästan lite som premiärnerver. Nervositeten släpper efter första samlingen, när jag vet att allt har landat och att tiden räcker till.

Söndag förmiddag. Efter sovmorgon och lång frukost har jag hela dagen framför mig. Idag behöver jag inte ens jobba i kyrkan. Klockan 09:00 ringde W., 2 år. Han ville att jag skulle titta på hans tututbil som är en spargris eller rättare sagt en sparbil. Sen fick jag av bara farten "se" på alla sakerna i finskåpet, som egentligen är förbjudet område för W.
Det behövs en hel del fantasi för att hänga med i konversationen per telefon med W! Ibland kan jag med hjälp av frågor lista ut vad han vill säga och han blir lika glad varje gång när jag äntligen fattar vad han menar.

Under nattens sömnlösa timmar hittade jag följande dikt av amerikanen Walt Whitman:

Jag tror att ett grässtrå är ingenting mindre än
stjärnornas dagsverke
och att lika fulländade är ett sandkorn, en myra och
gärdsmygens ägg
att lövgrodan är ett mästerverk för den högste
att björnbärsrankan skulle pryda himlens förmak
att den minsta del i min hand kommer alla maskiner
på skam
att kon som idisslar gräset med nedböjt huvud är
skönare
än någon staty
och en mus är ett mirakel, stort nog att omvända
sextillioner tvivlare

Sådant stärker lusten till livet!

Jag ska nog gå ut i naturen och njuta av miraklet LIVET.

En mycket snäll person, I. , har varit och plockat lingon (40 liter) och ville dela med sig TILL MIG. Så nu står en hink med 10 liter färdigrensade lingon och väntar på att jag ska koka sylt i morgon. Dessutom fick jag en massa äpplen att koka mos på och en påse med supergoda Viktoriaplommon.

Morgondagens jobb är alltså färdigplanerat: promenad med hunden, hänga tvätt, koka sylt och mos, dra en sväng med dammsugaren och laga mat. "Späckat program alltså, men jag ska nog hinna med en liten stund i solstolen med Stefan Einhorns senaste bok också.

Idag var B-O och jag in till Södertälje för att köpa en resa till Budapest. Efteråt åt vi lunch i Hebbevillan och fick där en guidad tur. Intressant, men man förstår hur mycket det måste kosta att hålla igång ett sådant ställe. Ändå jobbar guider och övriga i föreningen gratis och föreningen får väl in en slant i hyra från restaurangen och sommarteatern. Bara något sådant som nedmonteringen av det fallfärdiga rucklet som hade stått övergivet i många år, flytten och lagringen av alla delarna samt arbetet med att bygga upp huset igen på den plats där det finns nu, är en bedrift. Att hålla det vid liv och framför allt att hålla liv i huset med föreläsningar o dyl är även det en bedrift. Vendela Hebbe gläds nog i sin himmel.

Jag är omsvärmad! Bakom mig på stolen (lite trångt!) ligger katten Rossini, Isadora (lilla katten) har lagt sig tillrätta bredvid datorn på skrivbordsunderlägget och hunden Bessie ligger i fåtöljen bredvid skrivbordet. De väntar på att jag ska se dem och prata med dem och klappa dem. Allt detta har jag redan gjort men de finns här ändå, inte påträngande och tjatande, utan tålmodiga och förväntansfulla. Vilken tillit har de inte för oss, deras människor! De vet att jag finns där och att jag inte glömmer bort dem utan att jag bara är lite upptagen med något annat en liten stund. Sedan kanske det kan bli något gott att äta eller t o m en promenad (för Bessies del).

I natt hade jag en mycket underlig dröm. Som så ofta fanns jag i ett hus som var mitt, men som inte såg ut som vårt hus. Det kändes dock inte lika trivsamt som det brukar göra i mina "husdrömmar", när jag inreder och planerar. Nej detta hus var färdigt. Men när jag öppnade dörren vällde det in massor med människor som jag inte kände. De tog över "mitt hus". Jag försökte att hejda dem men lyckades inte. Som tur var vaknade jag (genomsvettig) innan drömmen belv alltför otäck. Inte vet jag vad detta kan betyda, Jung skulle säkert ha någon plausibel förklaring.
Annars älskar jag mina "husdrömmar" och vaknar alltidväldigt utvilad och tillfreds efter en sådan dröm.

Efter en hel sommars funderande har jag nu ÄNTLIGEN helt klart för mig hur jag ska lägga upp mina skolsamlingar i höst. Det är UNDERBART! Nu måste bara en del av manuset ner på papper som stöd för mit sviktande minne. Sen så kan de komma!

De senaste dagarna har jag funderat mycket över utbildningar och vilka svårigheter det finns för ungdomar idag att hitta, komma in på och sedan fullfölja en utbildning.
Det är inte nog med att de först måste ha MVG i nästan alla ämnen för att kunna komma in på en bra utbildning (och detta gäller inte bara läkar- eller psykologlinjen) utan sedan måste de plugga hårt för att få behålla sina studiemedel. Studielån får man bara en begränsad tid, så hur de styrande har tänkt sig att man ska klara ett femte år på en lång utbildning, förstår jag inte.
Att byta från ett universitet till ett annat är inte heller att rekommendera, då en senare arbetsgivare tittar på detta och man då har sämre chanser till ett fast jobb. Det är tuffa tider och tuffare ser det ut att bli. Studentliv med rikt umgänge och spex kan man glömma i dagens läge!
Nu kan man tänka sig att detta avskräcker många från att över huvudtaget söka in till en utbildning. Men det är inte heller så smart! Utan utbildning har man idag mycket sämre chanser till ett arbete än man hade för 10 - 20 år sedan.
Vad ska en ung människa göra, jag bara frågar!

Vilken lyx att kunna gå ut i sin trädgård och plocka frukt och grönsaker! Plommon i massor, vindruvor i växthuset, söta och goda, tomater och gurkor. Snart kommer även päronen. Vi lever i överflöd. Idag bytte jag vindruvor med grannfrun. Hon fick gröna av mig och jag röda av henne.
Även det en lyx, att ha grannar som man kan ha detta otvungna umgänge tvärs genom häcken med!

Dessutom har jag, efter några års motstånd, upptäckt vilken fantastisk möjlighet facebook ger att få och behålla kontakten med släkt, vänner och bekanta. Med mycket liten insats kan man visa att man tänker på dem och bryr sig om dem. Heder åt den som kom på det!

Efter några dagar på retreat i Rättvik är jag nu åter på hemmaplan, med allt vad det innebär av ansvar och oro för mina nära och kära.

Retreaten var en pilgrimsvandring under tystnad. Att vandra är jag van vid, även om det kanske inte blir 2 mil varje dag! Och tystnaden är jag också van vid, både min egen och andras. Men att vandra tillsammans med 15 andra människor är jag inte van vid och jag är inte säker på att jag vill det heller. Att någon annan anger takten bär mig emot. Jag är född ensamvarg och är nog för gammal för att bli något annat. Sedan var det absolut inget fel på mina vandringskamrater eller på de två ledarna.
Att den självpålagda tystnaden var lite bisarr märktes inte minst i mötet med en gammal farbror som stod vid sin grind och så gärna hade velat prata några ord med oss. Han frågade och kommenterade både vädret och vägen, men fick inget svar. Det upplevde jag som oförskämd och själviskt. Det kan inte vara meningen att man sårar andra människor, bara för att man vill vara tyst några dagar.
Vi mötte inte bara människor på vår vandring. Både hästar, får och höns, hundar och katter. Alla ville "prata" med oss och kom nyfiket fram till stängsel eller staket. Alla lät på sitt "språk", utan att få svar.
Då slog mig tanken att en slävpålagd tystnad bara borde ske i avskildhet. Vi är och förblir kommunikativa varelser och det är gott så. När t o m djuren "pratar" med oss får vi inte tiga!

En annan upplevelse fick mig att komma till självinsikt. Jag besökte Zorngården i Mora. I biljettkassan stod en ung kvinna, kring de trettio, som ville ge mig PENSIONÄRSRABATT! När jag, ärlig som jag är, påpekade att det inte riktigt var dags för det, blev hon förvirrad och ville ge mig mer tillbaka än om jag hade fått rabatten. Nåväl, en gång är ingen gång. Den guidade turen var rätt bra och eftersom jag ändå var på plats, ville jag även se Zornmuséet. I kassan stod en dam i min ålder, som även hon ville ge mig PENSIONÄRSRABATT. Visserligen hade jag sparat 10:- på detta, men rätt ska vara rätt! Något tilltufsad gick jag runt på muséet och tittade på Zorn´s akvareller från Spanien (mycket vackra!) och några av hans oljemålningar (säkert skickligt gjorda men inte min smak). Som avslutning gick jag ner i källarplan för att beskåda några Dalamålningar. Vad får jag se om inte den berömda "Ålderstrappan"! Döm om min fasa, vid 60 går det utför! Så slälvinsikten blev: Du ser ut som en pensionär och du befinner dig på väg mot slutet eller som det så målande återges på Dalamålningen, mot graven!

På väg hem stannade jag i Leksand och gick på kyrkogården för att besöka några gravar efter kända människor.
Att hitta Hugo Alfvéns grav var ingen konst! Med både staty och jättelik gravplatta på egen kulle! Men var fanns Marie Kröyers grav? Hon var ju även hon en dåtida "kändis". Jag letade och letade och till slut fick jag fråga en av kyrkogårdsarbetarna. En ung tjej som inte hade en susning om vem Marie Kröyer var men som visste att rätt många brukar fråga efter just den graven. Hon var snäll och visade mig till rätta. En liten oansenlig gravplatta med Maries och hennes båda döttrars namn. Vilken skillnad! Är det bara en ödets nyck eller ligger det en tanke bakom detta? Jag är böjd åt att tro det sista. Att Vibeke ligger i mammas grav känns på något sätt naturligt men att även Margita ligger i mammas grav och inte i pappas är mera förunderligt. I Hugo Alfvéns grav ligger hans andra hustru och ingen mer. Om den tredje fortfarande lever eller om även hon har förvisats till en undanskymd plats vet jag inte, men jag skulle inte bli förvånad om det vore det sistnämnda.

Har precis varit och lämnat av yngsta dottern vid färjan till Gotska sandön. Jag måste säga att jag inte är särskilt avundsjuk. Det blåser 10 meter per sekund och den färjan var LITEN!

Själv åker jag i morgon åka på några dagars retreat till Berget i Rättvik. Vi ska vandra. Och som alltid så gör sig mina leder påminda. Min vänstra häl gör ONT! I går köpte jag inlägg till skorna så jag hoppas att det hjälper.

Annars är några dagar i Rättvik precis vad jag behöver. Hösten blir snärjig, som alltid. Så tysdnaden och servicen på berget kommer att ladda mina batterier. Jag tar med mig min nya favorit, Stefan Edmans "Förundran", samt Dag Hammarskölds "Vägmärken". Det bästa med Berget är nämligen möjligheten att få tänka en tanke i lugn och ro tills man är färdig med den. Denna lyx får jag annars sällan njuta.

Ser i en annonstidning om bokmässan i Göteborg, att Stefan Einhorn har kommit ut med en ny bok, Vägar till visdom". Det finns alltså något att se fram emot när höstmörkret tynger min själ! Jag får nog kolla upp om inte en annan uppskattad författare, Lars H. Gustafsson, har skrivit något nytt och tänkvärt. Båda två kan konsten att förmedla tankar som värmer!

Tekniska prylar! Igår försökte jag att koppla ihop min PC med en projektor. Efter det att B-O hade löst problemet med att det inte fanns något som helst livstecken i projektorn (sladden satt inte i ordentligt!), trodde jag i min enfald att det skulle vara rena rama barnleken att få igång det bildspel som jag har gjort i ordning. Men icke så. Jag bytte alla in- och utgångar på både PC och projektor, utan resultat.
Jag får väl ägna eftermiddagen åt att försöka igen. Det ska ju ändå bara regna idag. Om det inte lyckas får jag krypa till kors och be B-O igen. Det blir inte lätt efter gårdagens fadäs med sladden!

Idag ska jag träffa mina kollegor i kontraktet. Jag tror att det är idel nya ansikten. Ska bli spännade att se vilka det är och om någon har något nytt och intressant att berätta.
På inbjudan står det att vi ska äta lunch på Kulturhuset i Ytterjärna. Bara det är ett djärvt grepp från Järnagänget. Kyrkans folk har ju så MÅNGA fördomar mot allt vad Antroposofer heter. Men å andra sidan har jag fått uppleva att det finns minst lika många fördomar bland Antroposofer mot kyrkans folk! Knäppskallar finns i alla läger och för att citera en känd person från historien: den som är utan skuld må kasta den förta stenen.
Jag trivs rätt bra i båda lägren! Men så är det också ju jag som är "katten bland hermelinerna".

Tidig morgonpromenad i skogen. Kristallklar syrerik luft. Tysdnad.
Vi är helt ensamma, hunden och jag. Hon strosar hit och dit och jag vandrar i min egen takt, något långsammare än hon!

Tankarna vandrar helt osorterade. Jag funderar på hur jag ska lägga upp höstens samlingar. Prövar idéer och förkastar dem. Tänker ut något nytt och prövar det en stund och förkastar det. Mitt huvud är en tankesmedja i ordets rätta bemärkelse. Det är t o m hett där inne.

Jag trivs! Denna fas är den bästa i mitt arbete! Om tre veckor visar det sig om jag har smitt mina idéer väl.

Annars så brottas jag som vanligt med datorns olika finesser, som jag inte behärskar. Jag prövar mig fram även där och ibland lyckas jag, utan att förstå varför.

Stefan Edman har gjort ett tillägg till gyllene regeln. Han skriver: "Allt vad ni vill att människorna och naturen skall göra mot er, det skall ni också göra mot dem".

Hur ofta ser vi inte naturen som något självklart, något som finns där för oss att begagna oss av, hur och när vi vill.
När det gäller människor har vi förhoppningsvis kommit så långt att vi förstår att om jag vill att min nästa ska behandla mig med respekt och vänlighet så måste jag först visa samma omtanke mot min nästa.

Men naturen? Vi beter oss som om det inte fanns något samband mellan natur och människa. Men idag vet vi ju bättre. Eller gör vi det?
Varje gång det sker en naturkatastrof står vi handfallna och ser på naturen som ond. Jag säger inte att människan är orsaken till vulkanutbrott och tsunamis eller orkaner. Men alla dessa katastrofer som är en direkt följd av våra missgärningar: oljektastrofer, översvämmade floder, förpestad och förgiftad mark och luft, krigshärjade länder osv.
Hur kan vi glömma att vi är en del av allt som finns!

När den s.k. ekonomiska krisen var ett faktum trodde jag i min enfald att vi människor kanske skulle besinna oss och tänka igenom vår livsstil. Men den "heliga" marknaden fortsätter att inbilla oss att vi inte överlever utan ständig konsumtion.

Läste i DN häromdagen att bonussystemet bland de högre amerikanska cheferna är tillbaka på samma nivå som innan krisen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det gör mig bara ännu mera övertygad om att den undersökning, som gjorts bland just amerikanska, högre chefer och som kom fram till resultatet att många av dem, om de inte klassades som utpräglade psykopater, dock visade psykopatiska drag. Psykopat eller inte, men en stor portion cynism hör till om man fortsätter som förut.

Det brådskar med förändringar! Det handlar inte bara om politik och ekonomi och teknisk utveckling. Det behövs ett slags mental förnyelse hos varje enskild människa, en förnöjsam livshållning, särskilt bland oss som så länge har fått mer än tillräckligt av livets goda.
Forskarna poängterar ofta att vi aldrig har haft större möjligheter till att lösa problemen med miljöförstöring, världssvält osv, som idag.
Låt oss då ta varandra i hand och börja tänka globalt - och förändra lokalt.

Jag trodde väl aldrig att jag skulle hamna på en punkkonsert!
Men tonåriga barnbarnet, J, spelade med sitt band i torsdags på Pretzeltown. Jag måste säga att det, trots att det inte är min typ av musik, inte var någon uppoffring. Om jag sedan tycker att det var njutbart är en annan sak. Jag är ju av en något äldre modell än resten av publiken som stod runt omkring oss. I ålder överträffades jag endast av B-O. Jag tror att de alternativa ungdomar som var där klassade oss direkt som mor- eller farföräldrar. Hur som helst så kommer jag definitivt att köpa deras skiva som lär vara på gång.


Till min stora glädje läste jag i morse i DN att Kerstin Ekman kommer ut med en ny bok.
Något att längta till! En brasa, en kopp te och en ny bok. Saker som gör att jag kan stå ut med höstens rusk och vinterns annalkande.

Annars har jag umgåtts med Selma Lagerlöf denna sommar. Jag har läst om samtliga av hennes böcker. Som alltid, när jag gör så, upptäckte jag nya saker.
Dessutom märkte jag att hennes böcker inte är så svåra än att inte yngsta dottern skulle kunna ha glädje av dem. Nu hoppas jag bara att hon nappar.

En annan följeslagare denna sommar har varit Stefan Edman. Att kunna förena naturvetenskap, poesi och andlighet! Effekten blir bedårande vackert som i boken "Solvarv" och ofantligt berikande som i "Förundran". Båda böcker kommer att ligga framme, väl synligt, länge, länge, länge. De tål att bläddras i, att stanna upp med, att njuta av och meditera kring!