Sömnlösa nätter! Vad ska man använda dem till?
Ett sätt är att läsa. Ett annat är att surfa på nätet. Ett tredje är att försöka få till stånd något vettigt inlägg på sin blogg. Ett fjärde är att dricka varm mjölk med honung.
Alla sätten är bra utom de dåliga. Men meningen med alla måste ju vara att man ska bli så trött att man kan sova. Jag får försöka med alla fyra sätten och se om något fungerar.

Jag har börjat att förbereda resan till Budapest. Det är ju inte mycket man behöver, men ändå. Jag är annars den typen som packar minuterna innan avresa, rafsar bara ihop det mest nödvändiga. Denna gång har jag gjort diverse inköp för att komplettera garderoben. Väderprognosen för Budapest vecka 44 är lovande. Omkring 15 - 20 grader mitt på dagen. Det kommer att göra gott i mina leder. De tål nämligen inte kyla. Och jag har redan frusit denna höst så det räcker för ett bra tag framåt. Tyvärr vet jag ju att det kommer mer.

Det är märkligt hur färger kan lysa upp sin omgivning. Denna höst har höstfärgerna mest gått i gult. Det fanns inslag av rött, men inte alls som annars. Men gult! I alla nyanser. Och luften runtomkring allt detta gula känns lätt och ljust, trots dimma och regn och halvmörker.
Vi behöver färgerna i vår omgivning. Det är kanske en av orsakerna till värför nordbor blir deprimerade under vinterhalvåret. Vi saknar färgerna också och inte bara ljuset.
För några år sen var vi på resa i Norge och besökte då ett bygdemuseum. Där hängde en bonad i många gula nyanser på väggen. Guiden berättade att man mycket medvetet använde sig av den gula färgen för att "lysa" upp inomhus. Speciellt under den mörka årstiden. Ett sätt att både spara ljus men också för att må bättre. Så fram för mera gult!

Idag åkte jag pendeltåg till Stockholm för att lösa in mitt presentkort hos Gudrun Sjödén. Det kortet jag fick av barnen på min födelsedag i april. Det var ett mycket generöst presentkort, men jag förstod att om jag ville ha något mer än ett par långkalsonger så var jag tvungen att skjuta till lite pengar. När då pengar har varit en bristvara, för min del, ett tag, så blev det alltså av först idag.
I ett anfall av nostalgi trodde jag i min enfald att yngsta dottern kanske ville följa med som smakråd och sällskap. Ett tillfälle att göra något tillsammans. I så fall hade vi åkt i morgon lördag. Det har vi inte gjort på evigheter! Men hon hade viktigare saker att göra tillsammans med sina kompisar!
Nåja, bra kvinna reder sig själv! Jag tog sikte på Östertälje, men där fanns inte någon parkeringsplats. Jag åkte tillbaka till Södertälje centrum och parkerade, stämplade mitt förköpshäfte och klev på rätt tåg! Redan när vi åkte från Södertälje hamn sas det i högtalaren att pendeltåget mellan Östertälje och Södertälje centrum ersätts med bussar pga brofel.
Ja, ja tänker en ovan resenär som jag. Det hinner de laga tio gånger om innan jag ska hem. Så fel jag hade!
Efter inköp hos Gudrun, lunch och inköp i Hötorgshallen var jag mer än mätt på storstan. Jag är en skogsvarelse, helt klart. Tåget kom och for iväg och stannade i Östertälje. Där stod en buss och väntade. Den skulle sluka alla passagerare från pendeltåget plus en hel del elever från Vittraskolan i Östertälje. Om jag säger att bussen var full till bristningsgränsen så är det ingen överdrift. Men vi tog oss till centrum.
På bussen fanns förstås även en hel del barn från Enhörna. Man får väl tolka deras hälsningar (Tjena, vad fan gör du här? Läget?) som något positivt. De hälsar ju i alla fall! Sen fick jag diskutera frågor som t.ex., är det lämpligt att supa sig full som 14-åring eller inte. Om det är OK att var homosexuell eller inte. Varför man inte får ha sex innan man fyllt 15 osv. Allt, medan vanligt folk satt med större och större öron och väntade på svar, även de. Det är tur att man har varit med förr! Barnen sa i alla fall hejdå och någon sa t.o.m. trevlig helg (han var bland dem som inte ville inte diskutera känsliga frågor).
Vid kassan i vår affär stod en liten kille bakom mig i kön. Han tittade på mig och sa: Dig känner jag igen! Till saken hör att jag hade klätt upp mig inför besöket i storstaden, så det är inte så konstigt att han blev fundersam. Pojken ropade på sin kompis: Gustav, känner inte du igen henne? Kompisen kom fram bakom en godishylla, skrattade och sa: Jodå det är ju Karla, vetja!
Det förklarade ju allt! Jag är inte en person, jag är en institution!
Efter dessa upplevelser känner jag mig lite som apan som alla känner. Skillnaden är bara att även jag känner alla.

Älgjakten är igång, här i vår skog. De två senaste veckorna har jägarna stått på pass och jagat rådjur och hjort. Nu står de på pass och väntar på älgarna.
Själv älskar jag att traska omkring i skogarna, låta tankarna vandra i takt med fotstegen. Ensam med hunden. Uppmärksam på de små ljud och rörelser som skogens invånare gör. Insupande alla nyanser och skiftningar av ljus och färger. En upplevelse med alla sinnen.
Men plötsligt står där en främmande människa med bössan i högsta hugg och rubbar balansen. Hunden Bessie (som ska föreställa någon slags jakthund) reagerar instinktivt mycket misstänksamt mot dessa inkräktare. Även om de, som är vänliga, försöker att hälsa på henne och eventuellt sträcker ut en hand för att klappa henne, så backar hon flera meter. Hon visar tydligt: Dig litar jag inte på! Och hon som annars är så vänlig mot allt och alla.
Kan det vara så att hon känner av mina känslor inför jägarna? För jag kan för mitt liv inte förstå det fantastiska med att skjuta ett vackert, friskt, levande djur, när man inte är tvungen till det. När man pratar med någon jägare för att få reda på varför de har denna märkliga hobby, får man till svar att de, precis som jag, vill uppleva naturen och tystnaden. Det har jag full förståelse för, men är det nödvändigt att göra det med bössan i handen? Nej, säg som det är: En jägare får helt enkelt en underbar känsla av att döda ett djur! En sådan människa kan jag varken känna förtroende eller sympati för. Så de får tåla att den arga kärringen med den misstänksamma hunden tydligt visar att hon tycker att de ska gå hem.

Jag fick ett biobesök med efterföljande restaurangbesök i födelsedagspresent av min man. Detta var i april.
Vi har ännu inte kommit iväg på varken bio eller restaurang.
Det beror nu inte på att B-O inte vill eller att jag inte har tid.
Nej, hindret har varit den totala avsaknaden av sevärda filmer. Hela sommaren har det gått den ena, riktigt dåliga, amerikanska film efter den andra!
Efter att ha studerat dagens bioannonser i DN kan jag konstatera att både biobesök och restaurangbesök kan genomföras inom en överskådlig framtid. Jag hittade inte mindre än tre filmer på Zita som jag kan tänka mig att se. Så presenten är räddad!

Måste ta reda på vilken veckodag 11 april 2010 är. Min kära syster ska ha vernissage då. Jag har ju i ett svagt ögonblick lovat henne att komma. Det är så klart en stor sak för henne. Om vi har tur infaller 11 april på påsklovet och då är det ablolut inga problem. Om 11 april är en lördag är ett besök genomförbart om än lite stressigt. Ryan air (Gud signe dem) flyger numera från Skavsta till Memmingen och då är det bara ett stenkast till Krumbach och inte alls långt till München heller. Jag ska forska i saken!

I morgon ska jag börja med underställ i ylle!

Idag har jag frusit hela långa dagen! Tårna tinade inte förrän sent i eftermiddags. Axlarna är fortfarande stela och ömmande, då hjälper varken yllekofta, yllesjal, vetekudde eller bastubad!
Egentligen var det inte kallare än tidigare dagar. Vi har ju t.ex. haft nattfrost och annat elände och det var det inte i morse. Men blåsten idag var isande kall. Det t.o.m. luktade snö. Och på sina håll kom det några flingor.
Det är dags att börja vinterlivet helt enkelt, med vantar och mössa och halsduk och "getstrumpor" och stövlar och dunjacka och, och, och. När jag ska bylsa på mig all denna utstyrsel för att gå ut i skogen, blir jag svettig redan innan jag kommit utanför dörren.
Om man ska gå efter den gamla bondepraktikan så ska en höst med många rönnbär ge en extra kall vinter. Jag hoppas innerligt att detta inte stämmer för i höst har det varit ovanligt gott om rönnbär och en sträng vinter är inget jag längtar efter just nu.

Idag hade vi besök av yngsta barnbarnet, W., två år.
För inte alls länge sedan var han en, visserligen stor till växten, men ändock baby. Nu är han en, fortfarande stor till växten, riktig pojke. En pojke med egen vilja, egna idéer om hur saker ska användas, en pojke som kan nästan allting helt själv och som tycker att leksaksspadar och dito krattor är löjliga. Nej, han ska använda riktiga redskap! Eftersom trädgården saknar en sandlåda, den gamla har förvandlats till smultronland, måste han gräva i mormors rabatter. Detta gör han med mycket energi och högljudda stönanden. Sedan talar han om för mig vad jag ska göra. Nämligen kratta ut högarna som han gräver så att han kan gräva nya gropar. Rolig lek, det där. Undrar bara om tulpanlökarna tycker likadant.

W. är mycket förtjust i katter. Två av våra katter är dock inte förtjusta i hnonom. De flyr vid blotta åsynen av honom! Tur att katten Rossini är cool och stannar så W. kan få klappa honom. Det gör han mer än gärna och eftersom han även vill mata katten, är Rossini honom väl sinnad.

Hunden Bessie visar ett stort tålamod med honom och W. pratar med henne och försöker att få med henne i lekar osv. Riktigt rörande att iaktta detta. Enda gången som W. tycker att Bessie stör, är när vi sitter i lekstugan och mumsar på kex och Bessie tränger sig in för att dela godsakerna med oss. Då blir hon utvisad! Inte av mig, utan av W.

Eftersom W.är en riktig liten pojke gillar han också att brottas med sin morfar. Han tar i allt vad han orkar, tills han blir alldeles röd i ansiktet och mormor nästan tycker att nu är han nog lite ledsen. Men nej, W. skrattar förtjust när han kommer loss och vill börja om med samma lek direkt igen. Han tycker nog själv att han är världens starkaste pojke!

Undrar bara hur stor och stark han är i morgon när han ska gå till förskolan igen. W. och hans mamma har varit sjuka ett par veckor och varit hemma . Nu tycker han väl att det livet ska fortsätta. Han är inte förtjust i att mamma lämnar honom ensam där. Men fröken säger att han slutar gråta, bara mamma har gått och att han sen har hur kul som helst. Jag skulle vilja var en liten mus lyssna och se hur det är när W. leker med bästisen F. och hur det är när de äter och sen sover middag. Någon gång får jag nog gå på ett litet studiebesök. Kanske när det är St. Martin?

Eftersom bondepraktikan gav så handfasta upplysningar i fråga om sinnelag och element har jag försökt att komma fram till vilket element som ska ha påverkat mig. Efter mycket sökande på Google har jag kommit fram till att elden är mitt element. Elden står för sommar, menar de som skrivit informationen. Nåja, kanske det stämmer. Men å andra sidan vem tycker inte om sommar? Eller, vem känner sig inte bättre till mods, en varm och solig sommardag än en kall och kulen höstdag, som idag?

Jag är inte speciellt övertygad om elementernas och planeternas påverkan på våra liv.
Sedan kan jag tro på att månen och solen har inverkan på vårt välbefinnande, men det är kanske en annan sak.

Det bästa med kulna och ruggiga dagar är att man får vara lite lat och ägna sig åt "myspys". Det är precis vad jag ska ägna resten av dagen åt. Tända en brasa, koka gott te, värma några bullar, dra filten över mig och bara vara. Sen kan jag nog tänka mig att laga lite god mat, men det får bli senare.

Vad ska man egentligen tycka om hösten? Mörk, blåsig, dyster? Eller gyllene, klar, frisk?

Poeter har genom tiderna beskrivit hösten på så olika sätt.

Karlfeldt talar om "den vår de svaga kalla höst".

Edith Södergran skrev: "Höstens dagar äro genomskinliga och målade på skogens gyllne grund".

Bondepraktikan konstaterar: "Den tredje tid är hösten, kall och torr, då växer fuktigheter som kallas melancholia. Människorna formas av de fyra elementen, jord, vatten, väder och eld; vilka ibland dessa fyra hon haver mest av, därefter får hon sin egentliga natur".

Ordet höst har sitt ursprung i det germanska ordet rötter och betyder avplockning. Det är lätt att förstå. Löven faller och gräs och blommor vissnar. De bryts ner i sina minsta beståndsdelar.

Samtidigt är ju förgängelsen en förutsättning för nytt liv. De multnade bladen ska till våren ge näring åt nya löv och örter.
"Genom död till liv", det är naturens formel. Så Karlfeldt hade rätt, hösten är i viss mening vårens moder.

Nu återstår endast att ta reda på vilket av de fyra elementen i bondepraktikan som har påverkat mitt sinne.

Ormar! Jag kan inte påstå att jag är rädd för dem, men jag tycker de är obehagliga. Nu är det, som tur är, inte så ofta jag möter en riktig orm. Det ringlar någon kopparorm över vägen ibland. Jag har sett en snok som simmade i sjön och våren efter vi var klara med vårt husbygge 1979 kröp det ett gäng huggormar upp ur sina vintergömslen och blev väldigt förvånade över hur världen hade förändrats. Annars har jag varit förskonad från riktiga ormar och andra, ormliknande kräldjur.

Annat är det med ormar i människogestalt! De möter jag desto oftare. Jag är inte rädd för dem heller och jag tycker att även de är riktigt obehagliga. Men, när jag kan känna en viss acceptans för kräldjuren, så har jag inget överseende med ormar i mänsklig gestalt.
Människor som är falska och intrigerande och som medvetet vill skada andra, måste dras fram i rampljuset. Deras onda gärningar måste offentliggöras, de måste få reda på att det de håller på med inte bara är oacceptabelt utan också ohederligt, ja rent av vedervärdigt.
De ska inte kunna räkna med anonymitetens skydd. Om jag beter mig illa mot min nästa får jag helt enkelt räkna med att det får konsekvenser.

Så, låt striden börja!

Under sommaren har jag börjat att släktforska. Det var mycket enkelt när det gäller min sida av släkten. Jag fick med mig en bunt dokument när vi var i Krumbach i våras. Sen var det bara att få ordning på dem. Jag använde ett gratis program på nätet och satte igång. Efter ett tag fick jag meddelanden om att det fanns "matches", dvs andra personer som hade samma anfäder, eller mödrar för den delen. På så vis fick jag kontakt med en dam i Tyskland som jag är avlägset släkt med och med maken till en av B-O´s kusiner. Med deras hjälp kunde jag komma en bit till på vägen bakåt genom generationerna.
En sak till har jag lärt mig genom detta: Fråga alla som ännu är i livet. Om alldagliga ting och stora händelser i deras liv. Sådant blir mycket intressant om en - två generationer.

Idag får det bli till att citera Stefan Edman ur hans fantastiska lilla bok "Förundran". Han skriver om vemodet i oktober:

"Ett solvarv går fort. Nu är mörkret redan här. Och kanske också ett stilla vemod inför livets egen höst? Insikten att kroppen, nyss så ung och stark, inte längre hänger med. Sorgen efter dem som inte längre finns i vår gemenskap. Smärtan inför livets skörhet och förgänglighet, Ja, nog är tiden kort. Men ännu är den vår, vi som alltjämt finns här. Tid att ge av vår kärlek åt andra, tid att förhoppningsvis kunna glädjas över livet vi fick som gåva."

Jag kan inte säga det bättre, så det får stå utan kommentar.

Det har blåst i natt! Ibland sjöng det i så att huset skakade. Men vinden blåste bort allt det gråa, murriga regnet. Nu syns blekrosa, lätta moln mot en ljusblå himmel bakom guldgula björklöv, som lyses upp av de första, sneda solstrålarna. Mycket vackert!
Om man målade detta eller fotograferade det, skulle man tycka att det var kitsch. Men så här i verkligheten kan man inte annat än att älska det.

Maken har åkt till Karlstad. Hans far fyller 90 år idag. Besöket ska vara en överraskning. I över en vecka har maken planerat denna överraskning och ju närmare dagen kom desto mer tveksam blev han om han gör rätt. I går sas det att han skulle åka vid niotiden, i morse blev det klockan åtta och nu åkte han iväg, mycket stressad, klockan sju. Hoppas att allt går bra! Hur som helst kommer svärfar att uppskatta besöket, det är jag säker på.

Själv ser jag fram emot en dag helt på egen hand. Yngsta dottern kommer hem först vid halv femtiden och äldsta dottern med lille son stannar hemma pga kraftig förskylning samt sönderslagna bilrutor. Annars hade de tänkt att komma på besök idag. Det var ett tag sen sist som de var här.

Hunden och jag ska roa oss med långpromenad både morgon och sen eftermiddag. Sen får jag nog röja ur växthuset och ta tag i mitt pelargonproblem. Det får räcka som planerade arbeten för idag.

Löpsedeln på någon av kvällstidningarna förkunnar idag med stora bokstäver: "Nu kommer iskylan!" Det låter olycksbådande, ovanligt, värt att markeras. Visserligen har SMHI spått sämre väder och eventuellt snö norröver, men vad är så konstigt med detta? Brukar inte den första snön komma så här års i norr? Och brukar vi inte få några höststormar söderöver i oktober?
Jag tror att det är nyhetstorka. Nu när svininfluensan inte har slagit till som det sas, och folk i allmänhet inte bryr sig om jordbävningar och tsunamis om inte svenskar är inblandade, så måste de sälja lösnummer på vädret. Det kallar jag för verklig journalistik!

Själv hann jag faktiskt med gräsklippning, bortplockning av trädgårdsmöbler, blomplockning samt dammsugning innan regnet kom. Det är en hel del för en lat lördag!

Så nu myser jag framför brasan. Enda smolken i bägaren är att parabolen inte fungerar när det regnar och då kan jag inte se på tysk TV. Annars hade ett romatiskt tyskt drama suttit som pricken över i:et.

Pelargoner är underliga blommor. De blommar som mest och praktfullast nu, när jag ska ställa in dem. Jag har ju inte hjärta till det! Vad ska jag ta mig till? Inte kan jag sätta kniven i dem och beskära dem när de är så vackra! Och att bara ställa in dem i förrådet känns inte heller rätt. Jag får helt enkelt sova på saken och se om jag kommer på någon bra idé i sömnen.

Idag hade jag de sjätte samlingen, av sammanlagt nio, med skolan. Och det som är anmärkningsvärt är det faktum att alla lärare och en hel del elever uttryckte besvikelse över att vi inte avslutade samlingen i kyrkan. Jag brukar annars lägga in en liten meditation med lugn musik som avslutning.
Detta är något mycket glädjande för mig och det får mig att fundera över hur jag ska lägga upp mina samlingar i vår.
Nu hoppas jag bara att inte de styrande i församlingen klagar allt för mycket över de "höga uppvärmningskostnaderna", när jag har samlingar i kyrkan. Det har ju varit en del tjafs om det.

Borde de inte förstå hur stort det är, att en skola så regelbundet (9 år i rad, två gånger per år) kommer till kyrkan med barnen?

Efter en härlig och varm september har höstkylan slagit till på allvar. För en vecka sedan, i morgon, satt B-O och jag, tillsammans med många andra, på en utomhusservering och åt lunch. Det kan man inte göra i morgon! Nu sitter vi med yllesjal kring axlarna och någon t.o.m med filt över sig, när vi tittar på TV. Ändå är värmen påslagen i huset.
T.o.m Katten Torkel måste tycka att det är ett uselt väder, för idag kom han in och gick och la sig på sin plats i bastun. Det har han inte gjort sen tidigt i våras!