Här sitter jag och väntar, väntar på ljuset. Det tycks aldrig bli ljust! Gryningen dröjer sig kvar, trots att klockan är halv nio och väderprognosen spår solsken idag. Oh, vad jag saknar ljuset. Vintrarna blir mer och mer ett enda långt mörker. Det tär på mina krafter! Jag kan stå ut med kyla. Den kan jag skydda mig mot med tillräckligt mycket och varma kläder. Men mörkret? Inomhus har vi tänt alla adventsljus och det skänker lite tröst. Men utomhus är det hopplöst mörkt och grått.

Annars är jag en stor vän av gryningen och skymningen. Gränstiderna. Tove Jansson har skrivit mycket klokt just om gränserna: "Skymningen är gränsen mellan dag och natt, och stranden är gränsen mellan hav och land. Gränsen är förväntan: När bägge är förälskade och ingenting är sagt. Gränsen är att vara på väg. Det är vägen som är viktig."

Att kura skymning eller att vänta i gryningen är lite som att befinna sig i ett ingenmansland eller att vara i ett tyngdlöst tillstånd. Vi kan se åt bägge hållen och veta vad som finns där men vi behöver bara vara i gränslandet, utan krav. Vi vet vad vi har lämnat bakom oss och vi vet vad vi har framför oss. Men här och nu ÄR vi bara. Just detta kravlösa varande skänker oss kraft. Det är i det tillståndet som de goda och kreativa tankarna föds.
Och när jag nu har författat så kloka tankar så gör det ingenting längre att ljuset dröjer ett tag till. Jag behöver goda tankar, jag som alla andra.