Hepatica nobilis, blåsippa. Ingen av vårblommorna gör mig så lycklig som just den.

På tyska heter den "Leberblümchen" därför att bladloberna påminner om leverflikar och därför att bladundersidan har en leverbrunafärg. Den användes förr mot leversjukdomar, vilket väl egentligen inte var så klokt, då hela växten är giftig. Den sades även hjälpa mot eksem, fräknar och vid solbränna.

När den har blommat över böjer sig blomstänglarna mot marken så att myrorna kan ta hand om de oljerika frön som verkar vara en delikatess för små kryp. På så vis sprids blåsippans frön och blomman kan fortplanta sig. Annars sker tillväxten från jordstammen som kan bli väldigt gammal, ofta flera hundra år. En svindlande tanke!

Hur det än må förhålla sig med detta så älskar jag denna lilla blomma mer än andra vårblommor. Den sprider glädje med sin himmelsblå färg. På blomsterspråket säger blåsippan: "Låt glädjen ge skönhet åt ditt liv. Min glädje gör mig vacker."

Hepatica nobilis. Nobilis betyder ädelt eller adligt och just så ser jag den, en liten blomma som i all sin enkelhet förädlar en vanlig skogsbacke till något himmelskt.

I år har jag upptäckt den absolut mest underbara blåsippsvägen, promenaden runt parkudden vid Lövsta i Enhörna. Ett av de fantstiska naturreservat vi har i vår kommun.

Ta er dit i morgon eller på söndag. Jag utlovar en överjordisk upplevelse!

Jag vaknade i natt i ett alldeles tyst hus och blev liggande en god stund innan jag kunde komma på vad som var fel. Allt tycktes normalt, men väldigt tyst. Efter en period med intensiv aktivitet och ständiga små eller stora ljud och rörelser kändes denna kompakta tystnad så "onormal". Frånvaron av barn, barnbarn, tonåringar, hundar förändrar ljuden i ett hus markant. Jag hörde plötsligt saker jag aldrig har hört förut, ljud som tidigare drunknat i dagens och nattens livlighet. Framför allt hörde jag mitt eget hjärta slå.

Jag satte mig upp i sängen. Nej, jag hade inte ont någonstans och jag kände att den annalkande dagen var efterlängtad. Efter att i tanken ha gått igenom allt som normalt kan oroa mig, visste jag plötsligt svaret: Det var inget som bekymrade mig! Den känslan måtte ha varit så överväldigande att jag vaknat av den. När inget finns som oroar kommer känslan av att något är allvarligt på tok.

Oro och bekymmer är nu inget jag går och önskar mig, men när de lyste med sin frånvaro insåg jag att de tillför en känsla av verklighet eller närvaro som har med själva livsupplevelsen att göra. När det vardagliga biter i kinderna, som under en vinterkall promenad, känner jag att jag lever. Våndan har med verkligheten att göra, den är en följd av att vi är i rörelse, att våra liv rör vid andras och att det ibland uppstår lite friktion.

I skrivandets stund har min natt och morgon gått en bit in mot förmiddag och min bekymmerslöshet är ett minne blott. Det räckte med att telefonen ringde för att overkligheten skulle skingras. Det tackar jag för!