Krösamos

I morse saknade jag det, krösamoset. Eftersom det var så kylslaget i mitt kök fick det bli en skål med havregrynsgröt till frukost. Men lingonsylten var slut och någon annan sylt var inte heller framtagen. Inte för att det hade gjort så stor skillnad, det ska vara lingonsylt till gröten!
Det är samma sak med pannkakorna. Äppelmos är gott, men lingonsylt ger det där lilla extra som gör att pannkakorna lyfter från barnmat till delikatess.
Jag har en annan favorit med lingon som jag, i min mans släkt i alla fall, är rätt ensam om att äta och det är knäckebröd, helst brungräddat sådant, med smör och lingonsylt. Mums!
Min man skulle kunna äta lingonsylt till allt. I hans hem serverades till och med stekt fisk med spenat och lingonsylt! Det har jag mera svårt för. Jag kan dock förstå lingonsyltens betydelse som ersättning för sås och Vilhelm Moberg beskriver det så fint i sina Berättelser ur min levnad "Och i sommarens övergång till höst mognade torparhagens krösen, lingonen, den svenska markens smakligaste frukt. Då gick vi ut på bärplockning hela dagarna och bärgade vårt krösamos för hela vintern, såsen till potatisen."

I mina hemtrakter är lingonsylt en dyrbar delikatess som köps i små, med betoning på små, burkar för dyra pengar och som sedan äts till viltkött. Vi har genom åren många gånger lyckliggjort både släkt och vänner i Tyskland med vår hemkokta lingonsylt.
Det var ju först en bra bit på 1900-talet som svenskarna insåg att betydande ekonomiska värden delvis stod och ruttnade bort i skogarna. En stins i Dalarnas finnbygder bildade Aktiebolaget Lingon, som på ett svar på tyska köpmäns förslagna lingonaffärer i svenska socknar. Visionen, som välsignades av självaste kung Gustav V, gick ut på att erövra världsmarknaden med Sveriges röda guld.

Idag lockar oseriösa affärsmän till sig bär- och svampplockare från Asien och forna Össtater.  Jag unnar plockarna verkligen den inkomst de borde få för sina insatser. Men eftersom de stackarna blir lurade på allt, både inkomst, husrum och uppehälle samt respengar, så tycker jag att en särskild lag borde instiftas som gör det omöjligt för dessa s k företag att fortsätta tjäna pengar på  detta osmakliga sätt.

Själv ska jag åka till Skillebyholms höstmarknad idag och se om någon vänlig själ säljer det hett eftertraktade röda guldet, för här i vår skog finns det bara en handfull av den dyrbara varan.

Höst?

Det är skördetid! Skördetid på våra åkrar, i våra trädgårdar, i skogen. Tider, fyllda med frukten av sommarens odlarmöda. Tider för skördefester, glädje och tacksamhet. Tider då vi kan frossa i överflödet.
Men varje år, när jag ser halmbalarna ligga där, utspridda, väntande på att traktorn ska samla in dem, kommer ett vemod över mig. Jag kanske ska säga att jag älskar hösten, alla färger, luften, samlandet av svamp och bär, äppelpajerna osv. Jag känner mig rik, Men känslan av att något är förbi, aldrig mera återkommande, infinner sig ändå. År efter år efter år. Efter vinter kommer vår och sedan en ny sommar. Det vet jag med både förstånd och själ och det fyller mig med tillförsikt. Men känslan av att just denna sommar, med alla sina minnen, är för evigt förbi, gör mig melankolisk.
Det kanske är så här det känns att bli gammal?

Framtidsdrömmar

Efter gårdagens intressanta och skakande föreläsning om tillståndet i vår värld och dagens tema om att se våra medmänniskor vill jag här komma med mina egna reflektioner.
Vi behöver en hållbar samhällsutveckling, en utveckling på alla plan. Vårt moderna samhälle tar död på oss och vår planet. Detta är den hemska och mörka sanningen. Efter många år av tillväxt har vi nått till den punkt då vi måste stanna upp och tänka efter hur vi ska fortsätta. Vi kan inte längre blunda för de fakta som egentligen borde tala sitt eget språk, men vi är så vana vid att blunda för det som är obehaglig sanning att vi kanske har glömt hur man ser och lyssnar?
Ändå har det sedan länge funnits de röster som har talat om för oss hur vår så kallade samhällsutveckling skapar de följdsjukdomar som vi idag lider av.
Dalai Lama beskrev för länge sedan läget så här:

I vår tid...
... har vi bredare vägar, men smalare perspektiv
... har vi större och finare hem, men mindre tid för varandra och trasigare relationer
... spenderar vi mer pengar, men njuter mindre
... kompromissar vi mer, men tycker att vi har mindre tid
... har vi mer kunskap, men visar mindre omdöme
... har vi fler mediciner, men lever mindre hälsosamt
... har vi flerfaldigat våra ägodelar, men förminskat många av våra värden
... kan vi åka till månen, men har svårt att få kontakt med våra grannar
... har vi erövrat yttre rymden, men når inte vårt eget inre
... får vi mer mat, men mindre näring
... får vi mer underhållning, men känner mindre mening

Det är en tid då det finns mycket i fönstret, men ingenting i rummet.

Det finns många upplyftande exempel på människor som har tagit klivet ur en dyig och forsande livsstil och därmed revolutionerat sina vardagsliv. Trots tidsandans strömmar snarare än tack vare. Det kan vara mer eller mindre lätt att förbättra vardagen till det bättre, men det går. Och om många människor gör små förändringar till det bättre förändras inte bara deras välbefinnande utan även den nära omgivningen och i förlängningen samhällets. För att inte halka ner i en känslomässig källare kan vi ju fokusera på det som redan är friskt och allt som blir bättre för varje år. Det är detta vi kan bygga framtiden på.