Idag fick vi en extrautgåva av "Vårdguiden" som Stockholms läns landsting förser oss med med jämna mellanrum. Den här extraguiden handlar bara om SVININFLUENSAN. Informationen i den är "granskad och godkänd av landstingets experter". Det ska väl ge förtroende, kan jag tänka mig.
Jag lärde mig vidare att jag hör till en s.k. riskgrupp. Jag är alltså en riskperson! Jag kommer att bli vaccinerad först! Redan i början av oktober. Det ni! Jag ombeds att omgående kontakta min behandlande läkare för vaccinering.
Undrar vad de säger på Vidarkliniken när jag ringer? Syster Jane får väl inte annat att göra än att ge sprutor, kan jag tänka.
Nåja, jag hade faktiskt tänkt att ta en spruta denna gång. Annars har jag alltid sagt att jag tar problemet när det kommer. Influensa har jag haft två gånger i mitt liv, så jag har väl någon slags motståndskraft mot den. Men den här ska ju vara så annorlunda och farlig, om man ska tro massmedia och nu även sjukvården.
Ändå kan jag inte låta bli att reta mig på tonen i denna extrabilaga. Visserligen står det på ett ställe att främsta skälet till massvaccinationen är att ge alla personer ett fullgott skydd, så att de slipper bli sjuka och ibland även dödssjuka.
Men på ett annat ställe sägs det klart och tydligt att man är mest rädd för att samhället ska stanna, om många blir sjuka samtidigt. Det kan jag i och för sig förstå, men om man sedan skriver: "Genom att tacka ja till vaccin skyddar du både dig själv och andra från att bli smittade."
Det är nu jag får svårigheter. Vad menar de? Är det min förbannade plikt att låta vaccinera mig eller vad? Vad händer om jag säger nej? Blir jag stämplad som en oansvarig person som med berått mod vill smitta sina intet ont anande medmänniskor? Kommer myndigheterna att hålla koll på vem som har vaccinerat sig och vem inte? Man ska ju visa sin legitimation när man kommer för att få sin spruta. Blir man registrerad som god samhällsmedborgare? Lite som "storebror ser dig" är det, tycker jag. Och det tycker jag inte om!

Idag var det inte riktigt lika varmt som igår.
Igår kväll blixtrade det till, med en efterföljande smäll som fick hela huset att skaka. Av ren förskräckelse stängde vi av alla elektroniska apparater och drog ut sladdar o dyl. Men det blev inte mer än så. Det gjorde nu ingenting för det var ändå dags att gå och lägga sig.
Regnet och åskan hade dock kylt av luften så mycket att det var en minusgrad i morse. Detta betyder att känslan av sommar definitivt är förbi. Nu får man skrapa bilrutor, sätta på sig överdragsbyxor, gå med halsduk och kanske, kanske sätta på värmen inomhus. Om det är lika kallt i morgon ska jag göra ett försök i smyg. Får se om B-O märker något.

Annars har dagen bjudit på både sol, vackra höstfärger och trevliga möten. En del bekanta blir man bara så himla glad av. De behöver inte göra så mycket eller säga något särskilt, man blir glad ändå. Det räcker med deras blotta uppenbarelse!

Jag hoppas att hundens mage har lugnat sig. Sistlidna natten var hon tvungen att gå ut fyra gånger mellan klockan halv tre och halv sex. Så min dag har gått i ultrarapid.

Yngsta dottern sitter med en kompis i soffan med datorn i knät och skrattar och är allmänt larvig. Jag ska nog köra bort dem därifrån (låter hemskt) men nu vill jag titta på TV. De kan sitta någon annanstans. Det är vad jag tycker, får se om de tycker likadant.

28 september, 16 plusgrader, sol och fullgjort arbete. Klockan är 14.30, nu ska jag passa på att njuta. Kan det bli bättre. Höstfärgerna sprakar, svampen växer fortfarande och om man inte är allt för nogräknad kan man även plocka blåbär (man får leta!). Frukosten är alltså räddad några dagar till.

Jag har läst ut Lars H. Gustafssons senaste bok "Gå med dig". Den hade sina poänger, men jag tyckte att hans personliga sorg lyste igenom för mycket. Boken är väl en del i hans sorgearbete, men de tidigare böckerna tyckte jag bättre om. Den här blev för personlig. Då är Stefan Einhorns bok "Medmänniskor" mer givande.
Stefan Einhorn har ju kommit ut med en ny bok, "Vägar till visdom". Den är ingen "mysbok" som man läser från pärm till pärm. Nej, här får man vara klarvaken och koncentrerad för att hänga med i de kloka, men ibland väl akademiska utläggningar som boken utgör. Den kommer nog att ta lång tid att läsa!
Efter att ha skrivit en del haikudikter känner jag att jag måste få ordning på dem. Jag får nog lägga upp dem i en extra fil. Kanske kan jag ta bilder som passar till? Det vore kul!

Söndag eftermiddag. Tid att ladda batterierna inför kommande vecka. Men jag vet inte hur!

Jag har försökt med att läsa, men jag har svårt att koncentrera mig idag.
Jag har försökt med promenad. Det var ju i och för sig trevligt, men inte känner jag mig stärkt precis.
Jag har försökt med TV, jag bara somnar.

Det är så konstigt. Om jag lägger mig på sängen för att ta en tupplur, kan jag inte somna. Men om jag sätter mig framför TV-n så somnar jag direkt.

Något är fel idag. Förmodligen för lite sömn sistlidna natten. Hunden var dålig i magen och behövde gå ut tre gånger. Det ger inte någon vidare sömn.

Yngsta dottern förslog att vi kunde gå på bio. Men det skulle nog vara bortkastade pengar, för min del i alla fall. Jag skulle somna på nolltid och så skulle hon få sitta och skämmas. Nej, det vill vi inte riskera!

Jag har i alla fall författat en ny haiku. Det är alltid något.

Eldig höstfägring.
Att lita på framtiden,
solen och våren.

Om jag sätter igång och lagar mat så kanske livsandarna vaknar. Jag gör ett försök!

Igår var det 20 grader och strålande sol! Men vad gjorde jag? Jo, jag flängde från IKEA til Elgiganten, till Jula, til Clas Olsson osv för att hitta en elektronisk transformator till min trasiga skrivbordslampa. Det är tydligen helt omöjligt att hitta en sådan. Och det bär mig emot att slänga den, för övrigt ,väldigt snygga lampan och köpa en ny. Jag får utreda om det finns en elaffär i Södertälje som kan tänkas ha en transformator.

Idag är himlen inte lika blå, men det är varmt och skönt. Så idag måste det bli en stund i solen! Tänk att, i slutet av september, kunna gå utan jacka eller sitta i solen i bara t-shirt och tycka att det är varmt, kanske tom för varmt!

I kväll ska vi gå på teater, "Pariserflickorna". Våra snälla grannar bjuder oss, på detta och en efterföljande supé, som tack för blomvattning o dyl. Jag ser mycket fram emot det.

För övrigt är jag fortfarande uppfylld av den varma och kärleksfulla stämningen på föräldramötet i förrgår. Jag kommer verkligen att sakna dessa lärare som inte bara är eldsjälar utan även helt underbara människor. Tänk att få ha sådana personer omkring sig när man går i skolan!

I kväll ska jag åka på det nästsista föräldramötet i mitt liv!
Tänk hur många möten man inte har genomlidit. Med de tre första barnen var dessa möten rena natten. En nervös lärare som försökte att käckt framlägga olika synpunkter för ett gäng kritiska föräldrar. Varje gång kändes det som en uppoffring, något man måste göra, något som hör till livet.
Men sedan yngsta dottern har börjat på Solvik (sex år sedan) är det ett rent nöje att åka till ett föräldramöte. Visserligen lägger även här lärarna fram synpunkter och föräldrar kan även här uppträda kritiskt. Men i det stora hela känns allt som om man arbetar mot ett gemensamt mål och för barnens bästa.
Jag kommer att sakna dessa möten och kontakterna med lärarna och de andra föräldrarna.

Dagen bjöd annars på ett personalmöte. Som alltid känner jag mig som vid de vuxna barnens föräldramöten: Något jag måste gå till, något som känns som en uppoffring.
Det blir mer och mer uppenbart att några av mina kolleger håller på att försöka manipulera mig till att gå i pension. Vinsten skulle vara de pengar man tjänar in på min lön och som sedan skulle kunna fördelas på två andra medarbetare så att de kan få heltidstjänster.

Men jag tänker inte gå i pension än! Så länge jag känner att jag gör ett bra jobb och att skolan och förskolan så gärna vill komma till mina samlingar finns det ingen anledning att sluta.

B-O bjuder för andra dagen i rad på middag! Det vankas raggmunk idag. Det var verkligen länge sedan vi hade. Ska bli gott!

Hösten är här för att stanna. I natt var det frost för första gången. Visserligen inte mer än kanske någon liten grad minus, men i alla fall.
Det känns tungt att gå upp halv sex, när det är kolmörkt ute. När det gäller detta, med att gå upp tidigt för att skjutsa yngsta dottern till hennes buss i stan, kan jag faktiskt känna en längtan efter att hon ska sluta skolan. Vi får se när den dagen kommer. Kanske blir jag så rörd att jag gråter!

Idag hade jag en latdag.

Efter morgonpromenaden hjälpte jag B-O att sätta upp de nysnickrade överskåpen till kyl och frys. Det tog sin randiga tid men till slut satt de där de skulle!
Efter lunch tänkte jag att ta igen mig en liten stund och det blev, hör och häpna, sex hela timmar. Ibland läste jag, ibland sov jag, ibland släppte jag ut och in katter.
B-O gick eftermiddagspromenaden med hunden och lagade kvällsmat. Jag bara låg där och tog igen mig!
Detta hade till följd att mina onda knän (ett minne efter fredagens möbelflytt i Bygdegården) kändes helt OK när jag skulle hämta yngsta dottern vid niotiden.
Jag behövde nog denna paus!
Undrar om jag kanske ska lägga in latdagar lite oftare?

Ibland, för att inte säga rätt ofta, har jag en otäck känsla. Jag känner i maggropen när människor inte är helt ärliga med mig.
Jag har funderat mycket över denna intuition. Jag kan inte sätta namn på vad det är som utlöser känslan. Det är inga konkreta saker eller ord eller händelser som utlöser den. Bara denna obehagliga känsla.
Det är inte bara när jag vet eller känner att människor helt uppenbart ljuger för mig utan även i sammanhang då sanningen göms bakom ordrika förklaringar eller helt enkelt medvetet förtigs.

Ofta säger jag inget, jag känner ju på mig att något är fel. Är personerna och deras åsikter ointressanta för mig saknar deras lögner helt enkelt betydelse. De skadar bara sig själva.

Är det personer som jag har en djupare relation till eller tror mig ha en djupare relation till, måste jag försöka klarlägga saker och ting. Det kan bli smärtsamt för oss båda, men är livsviktigt.

Jag försöker själv att vara så rak och ärlig som möjligt och förväntar mig av andra att även de är det. Denna inställning, har jag fått erfara, delas inte av alla.

Samma obehagskänsla som vid lögner, osanningar och halvsanningar infinner sig när jag märker att någon försöker att manipulera mig. Då ser jag helt enkelt rött. Om jag kan ha överseende med att människor, som inte är mig närstående, ljuger för mig så saknar jag all tolerans vid manipuleringar. Det känner jag som en personlig förolämpning.
Undrar varför?

En fundering till när det gäller temat lögner och manipuleringar: Är det skillnad mellan att tala sanning och att vara ärlig? och: Är all uppfostran en slags manipulering eller finns det uppfostran fri från det?

Jag får fundera mer över dessa frågor. Har någon en idé så är den personen välkommen att delge mig den.

Det gamla trädet
i synbar orörlighet,
uråldrig och skön.

Dagens haiku av Karla Sand

Idag är det kyrkoval. En pseudodemokratisk händelse. När deltagandet faller så besvärande lågt som ner mot 10% kan man med bästa viljan i världen inte längre tala om demokrati.

Dessutom är de flesta som ställer upp med sina namn på de olika listorna inte ens aktiva i kyrkan. På lokal nivå vet jag att det är så och på stifts- och riksplan tror jag att det är så.

När får vi ett system som utestänger de politiska partiernas inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Ett parti här hos oss har till och med fräckheten att kalla sig för Samling för kyrkan i Enhörna, när 90% av alla de som står på listan är aktiva moderater men inte aktiva gudstjänstdeltagare. När samma personer som sitter i styrelser för Hembygdsföreningen, Idrottsföreningen, Villaägarföreningen osv ställer upp som kanditater i val till församlingens fullmäktige så kan i alla fall inte jag låta bli att undra om det inte är fråga om maktbegär snarare än engagemang. Vet hut alla ni som aldrig visar er i kyrkan men som tycker att ni måste vara med och bestämma om kyrkans inre angelägenheter.

Kan någon förklara teknikens hemligheter för mig?
Fyra dagar i rad har jag kopplat ihop PC och projektor på exakt samma sätt varje gång. Jag har startat båda på exakt samma sätt och klickat på samma knappar i samma turordning (har nämligen en checklista att gå efter). Men alla gånger kom det upp olika resultat. En gång fungerade allt perfekt, med skärmbild och rätt ordning på bilderna i bildspelet. En gång kom bilderna i en ordning jag inte har lagt upp. En gång fick jag ingen skärmbild, men turligt nog bild på duken. En gång fick jag mickla länge och väl för att få bild på duken, på skärmen fanns allt i perfekt ordning.
Eftersom de flesta lärare som kommer med sina klasser, för att se på detta bildspel, är kvinnor i min ålder (eller i alla fall nästan) så har jag inte mycket hjälp att hämta där. Den unge, manlige lärare som fick igång bildspelet så att det även visades på duken, gjorde samma fel som alla s.k experter. Han knappade lite här och lite där, samtidigt som han pratade. Och som vanligt fattade jag ingenting.
Mera tur nästa omgång önskar jag mig hett!

Sol och värme. Lördagen 19 september. Även om vissa skyller vädret på klimatförändringen (vilket i för sig kan vara sant) så njuter jag i fulla drag. Varje dag som håller kylan och höstrusket stången, är guld värd. För att tala om guld. Björklöven håller på att bli gula. Om några dagar lyser de som guld mot den klarblåa hösthimlen. Det är även det något att fröjdas åt.

Dagens haiku:

Plötsligt kom tiden
mellan himlen och jorden,
då världen syntes fri.

Karla Sand

Det luktar såpa i vårt hus! Eftermiddagens storstädning inger en behaglig känsla och lukten av nyskurade plankgolv är på något sätt förknippad med sommar. Jag vet inte varför, men så är det för mig.

Äpplen och päron är mogna och saftiga och aromatiska. Vilken lyx!

Jag plockade in en bukett höstblommor. Det är vackert men känns även lite vemodigt. Det är ju de sista blommorna för i år. Att köpa buketter ger inte alls samma tillfredsställelse.

Annars har ju värmen dröjd sig kvar och solen värmer gott mitt på dagen. Vi ska inte klaga.

Dagens haiku:

Högt upp i luften
fåglarnas flykt mot söder.
Längtan efter ljus.

Tidig morgon med kall luft och gryningsljus.
Kaffet väckte hjärnan så att korsordet gick av bara farten.
På väg in till stan dansade älvorna i morgonsolen. Världen såg ut som en tavla av William Turner.
I skogen pryddes varenda buske och varje ljungkvist av glittrande spindelväv. Det enda som störde intrycket av overklighet och total stillhet, var ett skott som small av någonstans åt Sandviken till.
Nu börjar tydligen ELÄNDET!

På väg till Överenhörna stod tre tranor och tre sångsvanar nära, nära varandra på en åker. Dimman var på väg att lätta och hängde ovanför dessa sagofåglar och skapade en trolsk stämning.
Efter sådana intryck är man redo att möta skolbarn för att prata om den underbara skapelsen!

Igår var jag med yngsta dottern på konsert på Kulturhuset i Ytterjärna. Ale Möller med vänner! Vilken otroligt fantastisk upplevelse. I programmet annonserades de som en musikalisk vilrvelstorm och jag håller med, de fick Kulturhuset att gunga. Så nästa gång de kommer står jag gärna i kö för att få en biljett.

Idag är det höstsol, vilket även det är underbart att få känna. Stunden på eftermiddagen i solen blev nästan lite svettig. Men vi ska inte klaga. Det är ju trots allt mitten av september och vi har inte behövt sätta på värmen än, vi kan njuta av eftermiddagar på balkongen eller på trädäcket uppe i trägården. På morgnarna är det kylig och klar höstluft, precis rätt för en stärkande skogspromenad.
Och ännu kan man plocka blåbär till frukost! Bessie har fått in vanan att komma vid samma ställe i skogen och puffa på min högra hand. Det betyder: Matte plocka lite blåbär till mig! Sen sätter hon sig snällt och tittar på när man plockar en hand full och man riktigt ser hur hon njuter när hon sen äter dem. Ibland är hon inte nöjd med bara en hand full utan hon väntar mer. Undrar så vad vi ska hitta på när blåbären har tagit slut.

Lingonen är kokta och frysta! Jag känner mig som en ekorre. Att lägga upp förråd på hösten är en favoritsysselsättning. Nackdelen är att den nya, energisnåla frysen inte slukar lika mycket som den gamla. Var ska jag nu göra av äppelmos och det planerade köttinköpet? Jag får tänka vidare här.

Mitt manus är klart! Underbart! Nu återstår de praktiska förberedelserna som jag ska göra i morgon.
Det är lika nervöst varje gång, nästan lite som premiärnerver. Nervositeten släpper efter första samlingen, när jag vet att allt har landat och att tiden räcker till.

Söndag förmiddag. Efter sovmorgon och lång frukost har jag hela dagen framför mig. Idag behöver jag inte ens jobba i kyrkan. Klockan 09:00 ringde W., 2 år. Han ville att jag skulle titta på hans tututbil som är en spargris eller rättare sagt en sparbil. Sen fick jag av bara farten "se" på alla sakerna i finskåpet, som egentligen är förbjudet område för W.
Det behövs en hel del fantasi för att hänga med i konversationen per telefon med W! Ibland kan jag med hjälp av frågor lista ut vad han vill säga och han blir lika glad varje gång när jag äntligen fattar vad han menar.

Under nattens sömnlösa timmar hittade jag följande dikt av amerikanen Walt Whitman:

Jag tror att ett grässtrå är ingenting mindre än
stjärnornas dagsverke
och att lika fulländade är ett sandkorn, en myra och
gärdsmygens ägg
att lövgrodan är ett mästerverk för den högste
att björnbärsrankan skulle pryda himlens förmak
att den minsta del i min hand kommer alla maskiner
på skam
att kon som idisslar gräset med nedböjt huvud är
skönare
än någon staty
och en mus är ett mirakel, stort nog att omvända
sextillioner tvivlare

Sådant stärker lusten till livet!

Jag ska nog gå ut i naturen och njuta av miraklet LIVET.

En mycket snäll person, I. , har varit och plockat lingon (40 liter) och ville dela med sig TILL MIG. Så nu står en hink med 10 liter färdigrensade lingon och väntar på att jag ska koka sylt i morgon. Dessutom fick jag en massa äpplen att koka mos på och en påse med supergoda Viktoriaplommon.

Morgondagens jobb är alltså färdigplanerat: promenad med hunden, hänga tvätt, koka sylt och mos, dra en sväng med dammsugaren och laga mat. "Späckat program alltså, men jag ska nog hinna med en liten stund i solstolen med Stefan Einhorns senaste bok också.

Idag var B-O och jag in till Södertälje för att köpa en resa till Budapest. Efteråt åt vi lunch i Hebbevillan och fick där en guidad tur. Intressant, men man förstår hur mycket det måste kosta att hålla igång ett sådant ställe. Ändå jobbar guider och övriga i föreningen gratis och föreningen får väl in en slant i hyra från restaurangen och sommarteatern. Bara något sådant som nedmonteringen av det fallfärdiga rucklet som hade stått övergivet i många år, flytten och lagringen av alla delarna samt arbetet med att bygga upp huset igen på den plats där det finns nu, är en bedrift. Att hålla det vid liv och framför allt att hålla liv i huset med föreläsningar o dyl är även det en bedrift. Vendela Hebbe gläds nog i sin himmel.

Jag är omsvärmad! Bakom mig på stolen (lite trångt!) ligger katten Rossini, Isadora (lilla katten) har lagt sig tillrätta bredvid datorn på skrivbordsunderlägget och hunden Bessie ligger i fåtöljen bredvid skrivbordet. De väntar på att jag ska se dem och prata med dem och klappa dem. Allt detta har jag redan gjort men de finns här ändå, inte påträngande och tjatande, utan tålmodiga och förväntansfulla. Vilken tillit har de inte för oss, deras människor! De vet att jag finns där och att jag inte glömmer bort dem utan att jag bara är lite upptagen med något annat en liten stund. Sedan kanske det kan bli något gott att äta eller t o m en promenad (för Bessies del).

I natt hade jag en mycket underlig dröm. Som så ofta fanns jag i ett hus som var mitt, men som inte såg ut som vårt hus. Det kändes dock inte lika trivsamt som det brukar göra i mina "husdrömmar", när jag inreder och planerar. Nej detta hus var färdigt. Men när jag öppnade dörren vällde det in massor med människor som jag inte kände. De tog över "mitt hus". Jag försökte att hejda dem men lyckades inte. Som tur var vaknade jag (genomsvettig) innan drömmen belv alltför otäck. Inte vet jag vad detta kan betyda, Jung skulle säkert ha någon plausibel förklaring.
Annars älskar jag mina "husdrömmar" och vaknar alltidväldigt utvilad och tillfreds efter en sådan dröm.

Efter en hel sommars funderande har jag nu ÄNTLIGEN helt klart för mig hur jag ska lägga upp mina skolsamlingar i höst. Det är UNDERBART! Nu måste bara en del av manuset ner på papper som stöd för mit sviktande minne. Sen så kan de komma!

De senaste dagarna har jag funderat mycket över utbildningar och vilka svårigheter det finns för ungdomar idag att hitta, komma in på och sedan fullfölja en utbildning.
Det är inte nog med att de först måste ha MVG i nästan alla ämnen för att kunna komma in på en bra utbildning (och detta gäller inte bara läkar- eller psykologlinjen) utan sedan måste de plugga hårt för att få behålla sina studiemedel. Studielån får man bara en begränsad tid, så hur de styrande har tänkt sig att man ska klara ett femte år på en lång utbildning, förstår jag inte.
Att byta från ett universitet till ett annat är inte heller att rekommendera, då en senare arbetsgivare tittar på detta och man då har sämre chanser till ett fast jobb. Det är tuffa tider och tuffare ser det ut att bli. Studentliv med rikt umgänge och spex kan man glömma i dagens läge!
Nu kan man tänka sig att detta avskräcker många från att över huvudtaget söka in till en utbildning. Men det är inte heller så smart! Utan utbildning har man idag mycket sämre chanser till ett arbete än man hade för 10 - 20 år sedan.
Vad ska en ung människa göra, jag bara frågar!

Vilken lyx att kunna gå ut i sin trädgård och plocka frukt och grönsaker! Plommon i massor, vindruvor i växthuset, söta och goda, tomater och gurkor. Snart kommer även päronen. Vi lever i överflöd. Idag bytte jag vindruvor med grannfrun. Hon fick gröna av mig och jag röda av henne.
Även det en lyx, att ha grannar som man kan ha detta otvungna umgänge tvärs genom häcken med!

Dessutom har jag, efter några års motstånd, upptäckt vilken fantastisk möjlighet facebook ger att få och behålla kontakten med släkt, vänner och bekanta. Med mycket liten insats kan man visa att man tänker på dem och bryr sig om dem. Heder åt den som kom på det!

Efter några dagar på retreat i Rättvik är jag nu åter på hemmaplan, med allt vad det innebär av ansvar och oro för mina nära och kära.

Retreaten var en pilgrimsvandring under tystnad. Att vandra är jag van vid, även om det kanske inte blir 2 mil varje dag! Och tystnaden är jag också van vid, både min egen och andras. Men att vandra tillsammans med 15 andra människor är jag inte van vid och jag är inte säker på att jag vill det heller. Att någon annan anger takten bär mig emot. Jag är född ensamvarg och är nog för gammal för att bli något annat. Sedan var det absolut inget fel på mina vandringskamrater eller på de två ledarna.
Att den självpålagda tystnaden var lite bisarr märktes inte minst i mötet med en gammal farbror som stod vid sin grind och så gärna hade velat prata några ord med oss. Han frågade och kommenterade både vädret och vägen, men fick inget svar. Det upplevde jag som oförskämd och själviskt. Det kan inte vara meningen att man sårar andra människor, bara för att man vill vara tyst några dagar.
Vi mötte inte bara människor på vår vandring. Både hästar, får och höns, hundar och katter. Alla ville "prata" med oss och kom nyfiket fram till stängsel eller staket. Alla lät på sitt "språk", utan att få svar.
Då slog mig tanken att en slävpålagd tystnad bara borde ske i avskildhet. Vi är och förblir kommunikativa varelser och det är gott så. När t o m djuren "pratar" med oss får vi inte tiga!

En annan upplevelse fick mig att komma till självinsikt. Jag besökte Zorngården i Mora. I biljettkassan stod en ung kvinna, kring de trettio, som ville ge mig PENSIONÄRSRABATT! När jag, ärlig som jag är, påpekade att det inte riktigt var dags för det, blev hon förvirrad och ville ge mig mer tillbaka än om jag hade fått rabatten. Nåväl, en gång är ingen gång. Den guidade turen var rätt bra och eftersom jag ändå var på plats, ville jag även se Zornmuséet. I kassan stod en dam i min ålder, som även hon ville ge mig PENSIONÄRSRABATT. Visserligen hade jag sparat 10:- på detta, men rätt ska vara rätt! Något tilltufsad gick jag runt på muséet och tittade på Zorn´s akvareller från Spanien (mycket vackra!) och några av hans oljemålningar (säkert skickligt gjorda men inte min smak). Som avslutning gick jag ner i källarplan för att beskåda några Dalamålningar. Vad får jag se om inte den berömda "Ålderstrappan"! Döm om min fasa, vid 60 går det utför! Så slälvinsikten blev: Du ser ut som en pensionär och du befinner dig på väg mot slutet eller som det så målande återges på Dalamålningen, mot graven!

På väg hem stannade jag i Leksand och gick på kyrkogården för att besöka några gravar efter kända människor.
Att hitta Hugo Alfvéns grav var ingen konst! Med både staty och jättelik gravplatta på egen kulle! Men var fanns Marie Kröyers grav? Hon var ju även hon en dåtida "kändis". Jag letade och letade och till slut fick jag fråga en av kyrkogårdsarbetarna. En ung tjej som inte hade en susning om vem Marie Kröyer var men som visste att rätt många brukar fråga efter just den graven. Hon var snäll och visade mig till rätta. En liten oansenlig gravplatta med Maries och hennes båda döttrars namn. Vilken skillnad! Är det bara en ödets nyck eller ligger det en tanke bakom detta? Jag är böjd åt att tro det sista. Att Vibeke ligger i mammas grav känns på något sätt naturligt men att även Margita ligger i mammas grav och inte i pappas är mera förunderligt. I Hugo Alfvéns grav ligger hans andra hustru och ingen mer. Om den tredje fortfarande lever eller om även hon har förvisats till en undanskymd plats vet jag inte, men jag skulle inte bli förvånad om det vore det sistnämnda.