Där jag är uppvuxen, i en liten stad i södra Tyskland, ringde alltid kyrkklockorna vid tolvslaget på nyårsaftonen. Det fanns förvånansvärt många klockor i de fem kyrkorna i stan.
Jo, visst sköts det ett fantastiskt fyrverkeri, anordnat av staden, men först ringde klockorna. Människor stod redan samlade, runt torget, på höjderna runt staden och lyssnade under tystnad. Jag tror inte att någon hade hört Tennysons dikt, men nog vilade samma andäktiga och eftertänksamma stämning över den stunden. En stämning som inte stördes av någon, varken ung eller gammal. En stämning som utmynnade i jubel och glädje när fyrverkeriets smällar sedan ekade över bygden.
Jag kan sakna sådana stunder, jag tror att vi behöver både och, både andakt och eftertänksamhet och jubel och glädje.
Därför ska jag lyssna i natt, lyssna på Tennysons "Nyårsklockorna" och skicka en värmande tanke till er alla.
Gott nytt år!

Så här på årets nästsista dag fylls tidningar, TV-program o dyl av tillbakablickar, sammanfattningar av året som gått osv. Jag tänker inte följa i samma spår. Saker sker, ofta utan vår påverkan. Nyhet läggs till nyhet, år ut år in. Ett år förflyter så snabbt och följs av ett nytt. Vi märker det nästan bara genom att vi byter almanacka.
Men något vi kan märka är årstidernas växlingar. Vad vore väl livet utan dem? Utan vårkvällens koltrastsång och blåpsippor, utan sommarens grönska och blomsterprakt, utan färgen och äppelskörden på hösten och vinterns snötyngda skog och stillhet. Det sista har vi ännu inte fått uppleva denna vinter, men minnet av hur det ska vara finns inom oss. Vi nordbor lever i denna växling mellan mörker och ljus, kyla och blidväder, förgängelse och förnyelse. Men trots att de flesta av oss numera lever i ständigt upplysta städer eller flyr vinterns mörker och kyla till varmare och ljusare breddgrader bär vi fortfarande på solvarvets urgamla rytm inom oss.
Carl von Linné skrev i Människans förvandling
"På samma sätt som ett hjul drives runt av en obruten ström, så välver även tiden allt levande i ett ständigt kretslopp". Ju äldre vi blir, desto oftare funderar vi över vad tid egentligen är. I vår västerländska "just in time-kultur" är den en susande pil på rak kurs från gårdagen mot framtiden. För generationerna före oss var den betydligt långsammare kretsloppstiden en självklarhet. Människorna arbetade mellan solens uppgång och nedgång, de levde med årstidsloppet i blodet, i nära samspel med naturen.
Linne fortsätter " I hela skapelsen kunna vi tydligt märka detta: varenda dag och vartenda år undergår olika förändringar. Även vi människor måste vandra samma väg och vika för tiden som förintar allt."
Så fortsätter det i åtminstone två miljarder år till, månvarv efter månvarv, solvarv efter solvarv. Vår följer på vinter, sommar på vår, höst på sommar och slutligen vinter igen. I ett till synes evigt kretslopp.
Tack sol och måne för den rikedomen!

Tillit

Idag får det bli ett citat av årets nobelpristagare:

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på att snömassorna klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn. Lita på tysthetslöftet och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammet inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer. Lita på hjulaxlarna som bär oss mot motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål. Men ingenting av det är egentligen vårt förtroende. De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på vägen dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer med förtroende den blinda ledstången som hittar i mörkret.


Ur "Schubertiana" av Tomas Tranströmer

En varsam livsstil

Så här i tider då mellandagsrean dominerar mångas liv kanske det är på sin plats att skicka ut en liten tanke om vilken livsstil vi väljer. För ett medvetet val är det.

Att skaffa nya ting har blivit ett högst respektabelt fritidsnöje för den som har råd att spendera. Men riktigt nöjda blir vi ju knappast; "begär, begär, begär". Det tar aldrig slut!
Konsumismen är vår tids religion, stormarknaden en katedral där vi offrar tid och pengar på allsköns döda ting. Innerst inne vet vi nog att ingenting av detta tillfredsställer vår djupaste längtan.
Vi kan och vi måste återerövra en sund balans mellan att ha och att vara. Och det är faktiskt bråttom, inte bara därför att vår mentala hälsa kräver det. Utan därför att dagens shoppinghysteri och resursslöseri förvärrar jordens klimatkris.
Om hela mänskligheten levde på vår genomsnittliga materiella nivå skulle det, med dagens teknik, behövas tre, fyra planeter till. Den nuvarande utvecklingen är alltså helt ohållbar. Rättvisan och miljön kräver därför stora förändringar, både politiskt och på individnivå. Inte minst i Sverige och andra välmående länder.
Det är alltså viktigt, men också väldigt roligt och utvecklande att öva sig i förnöjsamhet och en varsammare, materiellt enklare vardag. En vardag där vi söker bekräftelse, kärlek, värde och livslust, inte i döda ting utan i varandra.
Lycka till med ett första steg på en ny väg till ett nytt hållbart liv.

"Jag ser nog att det är du som gömmer dig i den där kostymen, mormor" sa barnbarnet när jag försökte spela tomte. Man kan säga att jag inte får någon Oscar för min roll! Förra gången jag vågade mig på att spela en sådan tung roll, var för sisådär 45 år sedan. Då fick jag ikläda mig rollen som Nikolaus och var så övertygande att barnen såg riktigt imponerade ut. Framgången kanske berodde på att jag var helt okänd för dem, vem vet?

"I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid."

Efter långa år,
det viktigaste finns kvar,
grandoft och värme.

Tomasnattens knytt,
bråkar och spökar och far.
Nu vänder året.

Önskningar och hopp,
godheten segrar till slut.
Livet börjar här.

Pilsnabba besök,
fjäderklädda små gäster.
Liv i rörelse

Tystnadens musik
och utanför vinternatt.
Vila och stillhet.

Vakna hjärtan slår,
kärlek känner ej trötthet.
Snöflingor faller.

En regnbåges valv
som en gudomlig symbol.
Drömmen utan slut.

Frostiga tankar,

vår världsbild faller isär.

Frusna blommors blad.

Snart kommer natten

och med den ensamheten.

Ett träd som vaggsång.

Stormpiskade moln,

regnpinad, ljusfattig jord,

decemberdagar.

Himlen hänger stjärnsvart

och snön ligger blå

och mörkret är så beckmörkt

och stjärnorna så små.

(Sven Köling)

Månljuset faller,

likt glömskans vita bandage

mot nattsvart avgrund.

Tre ljus i mörkret,

flämtande lågor av hopp,

suddar ut natten.

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret hos pantlånaren.

(Ur sorgegondolen 1996 av Tomas Tranströmer)

Trädens spegelbild,

vattnets mörka hemlighet,

outgrundliga.

Ögonblick som blir

en upplevelsesekund.

Himmelens kvällsglöd.

Det gamla trädet

i synbar orörlighet.

Uråldrig och skön.

Skuggor - ljus i snön.

Bleknade kärleksminnen,

gömda av himlen.

Frostiga stigar

Trädens tysta ensamhet.

En värld i vila.

Isiga vindar

måsarnas vida vingar.

Luftiga tankar.

Plötsligt kom tiden

mellan himlen och jorden,

då världen var fri.

Höstregn till natten.

Lövens ledsna ansikten

i morgondimman.

I tidig gryning,

vinterlandskapets karghet,

plötsligt - rosa ljus.

Advent.

Advent, ett traditionsladdat ord. De flesta av oss förknippar det med ljuständning och adventskalendrar, julklappsinköp och förberedelser, sång och musik, kakbak och glögg, snö och kyla, ljusstakar och stjärnor i fönstren, pyssel och adventsfika.

Idag, första advent 2011 faller blå dager över jorden. Kylan finns någon annanstans. Det regnar och blåser. Höstligt ruggigt och väldigt ogästvänligt. Adventsljusen som lyser i och utanför alla hus känns overkliga. De lyser upp en verklighet som inte stämmer överens med våra föreställningar. Inom oss bär vi bilden av en vit adventstid som är fylld av ljud och aktivitet.

Även jag bär på denna dröm, vad annat kan jag göra. Vi är alla präglade av traditioner och kultur. Men för mig är advent även den verklighet som bor i tystnaden. När jag går, på morgonpromenad, genom skogen omsluter tystnaden mig på alla sidor. Det är långt till storstadens bullriga puls. Ändå är jag inte ensam. Det finns ofantligt många fler varelser där i den knäpptysta, till synes ödsliga skogen.I träden, i mossan, i jorden, i vattnet.

Men ingen av dem kan jag höra, frånsett en eller annan liten fågel. Mina öron är inte anpassade. Jag lever i en annan verklighet än skogens myriader av små och stora väsen. Det jag upplever som skogens hemlighetsfulla och rofyllda tystnad beror på min oförmåga att uppfatta och tolka alla signaler som sänds ut.

Ibland lägger jag, lite barnsligt, mitt öra mot ett träd och låtsas höra det som viskas därinne. Drömmer om en verklighet som omsluter hela skapelsen, en verklighet som värnar om allt, även den minsta, lilla varelsen. En dröm om storsinthet, om överlevnad, om kommande generationers möjlighet till liv. Tanken kommer till mig, där ute i tystnaden: "Det som sker stort, sker tyst."

Våra liv och den materiella välfärden har egentligen inte sina djupaste rötter i den larmande storstadens kommers, även om många nu för tiden tycks tro det. Alltihop börjar faktiskt, bokstavligt talat i marken, i de gröna bladen, i åkern och den susande skogens tystnad. I mirakulösa processer som intet mänskligt öra förmår uppfatta. Som få känner till och än mindre ägnar en tanke. Verkligheten bor i tystnaden.

Jag när en förhoppning om att denna adventstid ska bli en tid då vi kan lyssna inåt, till tystnadens skönhet och den sakrala livskänsla den kan skänka oss, att vi får uppleva storheten i det lilla och lågmälda: "Det som sker stort, sker tyst!"

Slutet av november och väderprognoserna spår fortsatt plusgrader. Senhösten känns så lång, blåsig, blöt och blek. Landskapet är gråsvart, dimmor och dis ligger som ett kvävande täcke i dagar och veckor. Vätan känns ända in i kroppen, ja ända in i vårt mänskliga, mentala landskap. Vi längtar efter ljuset, efter klarhet och renhet. En liten glimt, en liten stund. Vi hoppas och ber att det en morgon ska ske: vita, tysta flingor som faller över grådasket, den första snön som ger landskapet ny gestalt, ny akustik.

Det skulle kännas som en befrielse!

Drömmar om ett liv som flytt

eller en tid som flytt. Alla har vi gjort barkbåtar och sjösatt dem eller överlåtit dem åt bäckens virvlar samtidigt som vi har drömt om de vägar vår lilla båt skulle ta. Harry Martinsson har beskrivit det så mästerligt:

"... bort mot madsjön, genom smalrännan i vassen och tvärs över den avlånga fågelsjön, under valvbrons hundraåriga eko och in i ån på andra sidan, förbi svedjelanden och skogsbetena, slåttermadorna och myrodlingarna, genom mörkerskogar, utägor och sumpgölar och ända ner till kusten, ut på det väldiga havet som man inte visste något om. Mil efter mil över glidande svarta strömmar på den stora vattenvägen som aldrig tar slut -"

Drömmar om evighet, en tillvaro utan slut. Då som nu.

Efter att ha skrivit ner texten kan jag konstatera att datorns rättstavningsprogram inte känner igen de landskapsbilder som nämns i texten och det är inte bara datorn som har svårigheter. Frågar man dagens unga vet de inte heller vad som menas. Det är nu inte bara okunskap och utarmning av språket, nej landskapet har förändrats, variationen i kulturlandskapet har försvunnit. För alltid?

Idag får det bli en saga som jag hittade för ett tag sedan.

En gammal indian satt och pratade med sitt barnbarn. Han sa:

- "I alla människor bor det två vargar som slåss.

Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit."

- "Vilken vinner?" sa barnet.

- " Den du matar," sa den gamle mannen.

Striden om TV-eken rasar i Stockholm. Aktivisterna, några är samma människor som var med vid striden om almarna i Kungsträdgården för många år sedan,inga obetänksamma och galna ungdomar, utan människor som är besjälade av att rädda ett träd, en levande organism som har stått på samma plats i många hundra år. I DN idag fanns en tidslinje som markerade alla viktiga händelser som har hänt under de tänkta 500 åren som TV-eken tros ha funnits. Jag blir nästan andaktsfull inför en sådan ärevördig jätte som en gammal ek är.

Artur Lundkvist diktade så fint:

"I varje människa finns ett träd

och i varje träd finns en människa,

trädet vandrar in i människan

och människan är fången i trädet."

Så tror jag att de flesta människor kan känna det, ett slags släktskap med ett träd. Ett träd som man kan identifiera sig med och som man gärna återvänder till, både i drömmen och i verkligheten.

Själv har jag en enorm lind i mitt inre. En lind som var min tillflyktsort när jag var liten. Visserligen behövde jag en stege för att komma upp, men väl uppe i kronan, i den täta grönskan, kunde jag sitta i timmar. Drömmande, funderande, betraktande världen ur ett uppifrånperspektiv. Trygg för vardagens faror och ens med detta mäktiga träd som omslöt mig som en skyddsvall.

Vilket träd har du i ditt inre?

Tankar vid midnatt

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Ur "Romanska bågar" av Thomas Tranströmer.

Dagar följer på nätter, år på år. Vi kan bara fortsätta.

Tankar i gryningen.

Natten har inte varit lika kall som förra, men ändå ligger en spänd förväntan i luften, en förväntan om vinter.

Kommer våra drömmar och förväntningar om en gnistrande vacker, snörik vinter att infrias? Kommer vi att kunna åka skidor, pulka, släde? Kommer barnen att kunna bygga snögubbar eller grottor, pulsa runt i snön?

Ingen vet hur det ska bli, men förväntningarna finns och med dem även väntan. Två tillstånd som fyller tillvaron med drömmar och möjlighet till eftertanke.

Gryning är också väntan och förväntan. Tid mellan två ytterligheter, mellan natt och dag.

Vi moderna människor har svårt för väntan. Allt ska gå fort, det ska hända saker nu, på en gång. Men om vi överger väntan så överger vi också förväntan och därmed möjligheter till att drömma. Nu kan man drömma när som helst på dygnet, det måste inte vara gryning eller skymning, men ett är säkert, livet skulle bli bra mycket fattigare utan längtansfull förväntan och väntan.

Missnöje grumlar blicken för det som är vackert i livet.

Misstänksamhet stänger in i oss i våra egna skal.

Missunnsamhet skapar osämja.

Vi får varje dag en ny möjlighet att förhålla oss till detta.

Att se ljuset ovanför horisonten eller stanna kvar i missnöjets, misstänksamhetens och missunnsamhetens mörker

När jag inte kunde sova i natt låg jag och tänkte på hur olika människor beter sig för att växa som individer.

En kategori människor utvecklas genom att utbilda sig, genom att skaffa sig egna erfarenheter, genom att lyssna och reflektera. De uppträder ödmjukt, öppet och ärligt i mötet med andra. De är medvetna om sina egna svagheter och de väljer målmedvetet sådant som de känner utvecklar dem, sådant som de mår bra av och som ger dem just de erfarenheter och den kunskap som de sedan kan förmedla till andra människor. Dessa människor växer i ordets rätta bemärkelse. De använder sina gåvor inte för sin egen personliga vinnings skull utan för att kunna tillföra samhället något positivt och gott. De ser och uppskattar andra människors olikheter, deras kunskap och erfarenheter och de kan tåla att andra växer och når framgång.

Den andra kategorin människor däremot utbildar sig visserligen också och skaffar sig egna erfarenheter, men de växer genom att försöka förringa andra människor. De lyssnar och ser, reflekterar över det de upplever och använder sedan sin kunskap för att förringa andra och därigenom öka sin självkänsla. De använder sina kunskaper för egen vinnings skull och uppträder ofta som självgoda och överlägsna gentemot sina medmänniskor. Andras olikheter stör dem och de är snara med kritik. Kritiken framförs dock inte direkt till motparten och är aldrig konstruktiv utan kritiken framförs bakom ryggen på "offret" och genom manipulation försöker de även att få andra att agera å deras vägnar.

Frågan återstår, hur gör vi för att uppmuntra, utveckla, tillföra andra människor de positiva erfarenheterna och den kunskap som hela vårt samhälle kan växa av och som kan utveckla det i en riktning som tar tillvara alla människors olikheter och gåvor?

Vi behöver alla ställa oss den frågan och fundera på ett svar. Står jag i mina medmänniskors tjänst, som den jag är med fel och brister men även med många goda sidor och framför allt en god vilja. Eller utnyttjar jag mina medmänniskor och deras olikheter, fel och brister enbart för att nå dit jag själv vill?

En liten pojke jag känner har en mycket sympatisk och ovanligt positiv livssyn.

Som så många andra små pojkar älskar han att tävla i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Men han har också gjort att hans omgivning kanske har fått en ny syn på det här med att vinna eller förlora.

När den lille inte kommer först, säger han nämligen glatt till vinnaren: "Jag vann efter dig!"

Jag har funderat på det här med tid de senaste dagarna. Det finns ju hur mycket tid som helst!

Tänk bara, forntid, dåtid, nutid och framtid.

Sen har vi dagtid, kvällstid och nattetid.

Inte att förglömma är skoltid med lektionstid, arbetstid med övertid och fritid med förhoppningsvis lite egentid.

Tågtider med avgångstid, restid och ankomsttid.

Sommartid och vintertid, juletid och midsommartid och på hösten har vi svamptider.

Klocktid som kan delas in i timmar, minuter och sekunder.

Alltihopa blir en hel evighet av upplevd tid. En hel livstid helt enkelt!

Idag, för 44 år sedan kom jag till Sverige. Jag kom, tillsammans med min far, som absolut ville försäkra sig om att jag verkligen skulle få det bra här.

Vi kom med tåg. Natt-tåget till Karlstad!

Vi hade bokat platser i liggvagn, tre sängar över varandra. Jag längst ner, min far ovanför mig och längst upp en anonym tysk man. Båda herrarna snarkade så det blev inte så mycket sömn för min del.

I Säffle stannade tåget. Jag lyfte försiktigt undan rullgardinen och tittade ut. Det var vitt, mörkt, tomt, ja nästan öde. I och för sig inte så konstigt för det var ju faktiskt mitt i natten.

Tåget stod och stod och stod och stod. Till slut gick jag ut i korridoren och sökte efter en konduktör för att fråga varför vi inte åkte vidare. Vi hade ju gjort upp med Bengt-Olof att han skulle hämta oss i Kil klockan 01.00. Och nu var klockan snart 01.00!

Konduktören kunde ingen engelska så av hans förklaringar förstod jag inte så mycket. Men jag förstod att det hade kommit 40 cm nysnö som låg på elledningarna och att ingen visste hur lång tid det kunde ta innan tåget åter kunde gå.

Detta var dessutom långt före mobiltelefonernas tid!

Så, det enda vi kunde göra var att härda ut och hoppas på det bästa.

Klockan 05.30 började tåget gå igen och vi kom till slut fram till Kil var Bengt-Olof ivrigt väntade, samtidigt som han också var rätt tacksam åt tågförseningen.

Till historien hör nämligen att Bengt-Olof, för att hålla sig vaken tillräckligt länge, hade tagit fram sin kurslitteratur i statistik. Nu gick det som det gick, han somnade!

Efter några timmars stärkande sömn vaknade han med ett ryck och såg till sin stora förskräckelse att han hade missat tiden! Nu såg han sin stackars fästmö och hennes stränge far framför sig, på en perrong i Kil, mitt i natten och i 20 graders kyla.

Modig som han är, kastade han sig iväg i sin gamla Opel med sommardäck och körde i ilfart från Karlstad till Kil. Väl framme fanns där varken tåg, fästmö eller blivande svärfar! Efter en minuts förvirring insåg han att himlen hade räddat honom genom att låta 40 cm nysnö lägga sig just över elledningarna mellan Säffle och Kil.

Måste jag tillägga att jag allt sedan den dagen har haft svårt för Säffle!

Denna dag kommer aldrig tillbaka.

Färgskiftningarna i träd och på hustak, diset över åkrarna och molnflykten över landskapet.

Eller som en klok man sa en gång: " Naturen målar åt oss tavlor med oändlig skönhet - om vi bara har ögon att se dem."

Vi måste ta oss tid att stanna upp och njuta av det som är vackert. Värna om det som har givits åt oss som ett lån, ett lån som ska förvaltas och ges vidare till kommande generationer.

Har vi gjort vårt yttersta för att lämna det ifrån oss det så oförstört som möjligt?

Jag tror inte det!

Så låt oss tillsammans försöka rädda det som finns kvar, det är vårt ansvar och vår plikt.

Jag fick för ett par veckor sedan ett frågeformulär om tiden. Jag fyllde i formuläret så gott jag kunde och skickade iväg det. Efteråt har jag funderat en hel del om tid och hur vi använder den.

I en liten bok som jag bläddrade i för ett tag sen fanns exemplet om en ovanlig bank. En bank som varje morgon sätter in 86 400 kronor på ditt bankkonto och som varje kväll tar tillbaka de pengar som du inte använt. Vad skulle du göra med pengarna? Använda så mycket som möjligt förstås! Efter bästa förmåga och med mest utdelning. Använda pengarna till sånt som har bestående värde!

Nu är det faktiskt så att det finns en sådan bank. Den kallas tiden. Varje ny morgon får vi 86 400 sekunder att använda precis som vi vill. Varje kväll är förslösad tid borta för alltid. Det finns ingen möjlighet till kredit, det finns ingen möjlighet att spara för framtiden.

Låt oss därför använda tiden så klokt som möjligt. Njuta av naturens små mirakler, fyllas med värme av familjens och vänners sällskap, lära oss något nytt, hjälpa någon som har det svårt.... Använda tiden fullt ut, efter bästa förmåga och med mest utdelning.

Göra varje dag minnesvärd!

Jag har de senaste dagarna haft anledning att fundera över ålder och ungdom och kommit fram till följande:

Ungdom är inte en period i livet - det är ett sinnestillstånd, ett viljebeslut, en känslornas livskraft, en seger för modet över rädslan, äventyrslusta framför kärleken till det bekväma.

Ingen blir gammal endast genom att leva ett antal år. Människor åldras genom att överge sina ideal. År kan ge ansiktet rynkor, men att kväva sin entusiasm ger själen rynkor.

Både den som är sexton och den som är sjuttio år har i sitt hjärta förmågan att förundras över mirakel, att häpna över stjärnlika ting och storslagna tankar, att glädjas över det äventyr som kallas livet.

När vårt hjärtas innersta kärna är täckt av ett snölager av pessimism och cynism, då är vi verkligen gamla.

Men så länge murarna runt våra hjärtan är nedrivna och vårt hjärta lyssnar till budskapet om skönhet, mod och storslagna ting - då är vi fortfarande unga.

Med dessa tankar tillönskar jag er alla en underbart vacker och härlig höstsöndag.

Än lyser höstens förger i träden och på marken. Än värmer solen våra redan bleknade kinder. Än kan vi ösa ur naturens rikedom. Än sticker små blommor upp som ett löfte om evig sommar. Än kan vi vila ögonen på grönska. Än spelar sjön sin melodi för oss.

Det är en tröst att hösten är så vacker!

Ge mig par minuter om dagen och jag ger dig ett nytt liv!

Kaxigt? Inte alls!

Över ingången till aulan till Uppsala universitet står inskriptionen: "Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större." Ett motto som är både provocerande och menad till eftertanke. Normalt lutar jag mer åt den första delen av texten. I en tysk frihetssång från 1700-talet heter: "Die Gedanken sind frei, wer kann sie erraten?" och så är det givetvis. Att tänka rätt kräver en viss kommunikation och vem är det som avgör vad som är rätt eller fel? Vilka tankar är det som för oss framåt och som ger livet en mening? Finns det överhuvud taget tankar som är fel?

Kommunikation, ja. Vi pratar mycket med varandra, i mobilen, över fikabordet, via mejl och chat. Vi utbyter, i bästa fall, tankar och erfarenheter. Men allt som oftast är det bara kallprat, eller i värsta fall gnäll. Nu ska jag inte göra mig till domare över andra här, kallprat är OCKSÅ viktigt och gnället lättar ofta på trycket. Vi känner oss liksom bättre till mods om vi har fått gnälla lite. Frågan är bara förändrar gnället något?

Vi kommunicerar inte bara med ord, vi sänder ut rätt många och tydliga signaler om hur vi känner oss genom vårt kroppsspråk och det talar ofta ett ännu tydligare språk än våra ord. Både glädje och sorg, belåtenhet och missnöje, kärlek och hat. Allt förmedlar vi till våra medmänniskor genom att bara finnas till. Vi sprider tysta budskap, medvetet eller omedvetet och påverkar därmed alla i vår närhet.

Nu har vi alla goda och sämre dagar och kan känna oss både uppåt och väldigt nere, av en eller annan orsak. Men oftast är det ju faktiskt så att det är en fråga om livsinställning. Huruvida jag är en positiv eller en onödigt negativ människa. Ofta säger vi att det är en fråga om läggning, men det går att bli en positiv människa. Det krävs lite träning, som med allt annat, men det går! Och jag lovar att livet blir bra mycket lättare att leva utan alla begränsningar, rädslor och inre motstånd. Allt finns i våra hjärnor och eftersom hjärnan är en muskel är det aldrig för sent att börja träna. Den positiva delen av hjärnan behöver daglig motion av positiva tankar. Vi kan träna genom att försöka se på två olika sätt på samma sak. Tänk er ett glas som någon har druckit ur ungefär till hälften. Om vi använder den negativa delen av vår hjärna ser vi det halvtomma glaset. Om vi däremot använder den positiva delen av hjärnan, ser vi ett halvfyllt glas. Samma glas, samma innehåll, olika sätt att se på det. Vi kan välja mellan de två alternativen. Resultatet blir omvälvande. Å ena sidan besvikelse över att hälften redan är urdrucken och å andra sidan glädjen över att hälften finns kvar.

På detta enkla sätt kan vi se på allt som händer oss, det är bara att välja vilken del av hjärnan vi vill använda. Lite daglig träning och livet blir mycket roligare både för oss själva och för alla dem som möter oss. För så är det, glädje och en positiv livsinställning smittar av sig. Det behövs ingen utrustning, det tar ingen tid och det bästa med det är, att det är GRATIS!

Så kom i form redan idag. Det krävs inga förberedelser och ingen dyr utrustning. Du kan träna liggande i sängen, sittande framför TV´n eller stående i kön på snabbköpet. Gamla kan göra, barn kan göra det och kvinnor och män tränar på samma villkor.

Härmed önskar jag er alla många positiva tankar till glädje för er själva och era medmänniskor.

Hepatica nobilis, blåsippa. Ingen av vårblommorna gör mig så lycklig som just den.

På tyska heter den "Leberblümchen" därför att bladloberna påminner om leverflikar och därför att bladundersidan har en leverbrunafärg. Den användes förr mot leversjukdomar, vilket väl egentligen inte var så klokt, då hela växten är giftig. Den sades även hjälpa mot eksem, fräknar och vid solbränna.

När den har blommat över böjer sig blomstänglarna mot marken så att myrorna kan ta hand om de oljerika frön som verkar vara en delikatess för små kryp. På så vis sprids blåsippans frön och blomman kan fortplanta sig. Annars sker tillväxten från jordstammen som kan bli väldigt gammal, ofta flera hundra år. En svindlande tanke!

Hur det än må förhålla sig med detta så älskar jag denna lilla blomma mer än andra vårblommor. Den sprider glädje med sin himmelsblå färg. På blomsterspråket säger blåsippan: "Låt glädjen ge skönhet åt ditt liv. Min glädje gör mig vacker."

Hepatica nobilis. Nobilis betyder ädelt eller adligt och just så ser jag den, en liten blomma som i all sin enkelhet förädlar en vanlig skogsbacke till något himmelskt.

I år har jag upptäckt den absolut mest underbara blåsippsvägen, promenaden runt parkudden vid Lövsta i Enhörna. Ett av de fantstiska naturreservat vi har i vår kommun.

Ta er dit i morgon eller på söndag. Jag utlovar en överjordisk upplevelse!

Jag vaknade i natt i ett alldeles tyst hus och blev liggande en god stund innan jag kunde komma på vad som var fel. Allt tycktes normalt, men väldigt tyst. Efter en period med intensiv aktivitet och ständiga små eller stora ljud och rörelser kändes denna kompakta tystnad så "onormal". Frånvaron av barn, barnbarn, tonåringar, hundar förändrar ljuden i ett hus markant. Jag hörde plötsligt saker jag aldrig har hört förut, ljud som tidigare drunknat i dagens och nattens livlighet. Framför allt hörde jag mitt eget hjärta slå.

Jag satte mig upp i sängen. Nej, jag hade inte ont någonstans och jag kände att den annalkande dagen var efterlängtad. Efter att i tanken ha gått igenom allt som normalt kan oroa mig, visste jag plötsligt svaret: Det var inget som bekymrade mig! Den känslan måtte ha varit så överväldigande att jag vaknat av den. När inget finns som oroar kommer känslan av att något är allvarligt på tok.

Oro och bekymmer är nu inget jag går och önskar mig, men när de lyste med sin frånvaro insåg jag att de tillför en känsla av verklighet eller närvaro som har med själva livsupplevelsen att göra. När det vardagliga biter i kinderna, som under en vinterkall promenad, känner jag att jag lever. Våndan har med verkligheten att göra, den är en följd av att vi är i rörelse, att våra liv rör vid andras och att det ibland uppstår lite friktion.

I skrivandets stund har min natt och morgon gått en bit in mot förmiddag och min bekymmerslöshet är ett minne blott. Det räckte med att telefonen ringde för att overkligheten skulle skingras. Det tackar jag för!

Idag var jag för första gången på länge på Torekällberget igen. Walter och Alma och deras mamma kände för en liten "utflykt".

I går ropade maken på mig för att jag skulle få se reprisen av en av resorna i "På spåret". Resan gick till Södertälje. Visserligen kände jag inte igen resvägen förrän resan nästan var slut, men frågorna som följde på temat Södertälje kunde jag. Staden presenterades i ett snabbklipp och bilden som förmedlades var rätt idyllisk. Tom Tits, Maren, några gamla hus i centrum. Men de missade Södertäljes verkliga pärla,nämligen Torekällberget! Läget, husen, djuren, ja allt är fantastiskt!

När vi var nya i Södertälje och bodde nära Torekällberget var vi där nästan varje dag. Sen flyttade vi en bit bort men besökte ändå rätt ofta denna oas. Efter flytten till Enhörna har det bara varit sporadiska besök. Behovet var inte lika stort längre.

Då är det extra skönt att barnbarnen ger en möjlighet till att få besöka denna, enligt mig, Södertäljes största sevärdhet.

Konsert!

Vid dagens promenad genom skogen fick jag ynnesten av att få uppleva en unik konsert.

Då temperaturen ligger långt under -10 grader knarrar det ordentligt under skorna när man traskar fram på sin upptrampade stig. Ett skönt, rogivande ljud. Om man dessutom, som jag, går och nynnar för sig själv och har mössan neddragen ordentligt över öronen, hör man inte så mycket av allt det som ändå sker runt omkring. Det är först när Bessie ställer sig i vägen och tigger om lite belöning eller om jag ser något vackert som jag stannar upp och kan lyssna. Precis det hände idag.

Jag såg solstrålarna lysa på miljoner små silverstjärnor som virvlade runt i luften. Iskristallerna mildrade det starka ljuset och gjorde luften självlysande. Där stod jag, häpen av beundran, kände solens värme och stjärnornas kyla på mitt ansikte. Jag drog av mig mössan för att bättre kunna förundras över detta skådespel. Då hörde jag musiken. Ett svagt, klirrande ljud när de miljoner små kristaller kolliderade med varandra. Ur deras dans uppstod den ljuvaste musik. Min beundran ändrades till förundran och en oändlig tacksamhet över att få uppleva detta ögonblick.

Iskristallkonserten kan säkert förklaras rent vetenskapligt, meteorologiskt, men jag är inte särskilt intresserad av att få en förklaring. Somliga erfarenheter är sin egen förklaring.

Räddaren i nöden!

I torsdags fick vi, efter att ha fått nosa på våren några dagar, en hel massa ny snö. Det vräkte ner en hel dag och en hel natt och sen blev det så kallt att livsandarna åter gick i dvala framför brasan.

Den myckna snön gjorde det näst intill omöjligt att promenera i skogen. Jag gjorde ett valhänt försök och gav upp redan efter 500 m. Alternativvägen, en bekväm promenad utmed cykelvägen, avverkades flera dagar i rad. Men, ack, vad det var tråkigt!

I morse tog jag på mig storstövlarna och kämpade mig genom skogen, på vår vanliga stig. Bessie hade det lite lättare än jag, eller så har hon bättre kondition. Jag vet inte, jag var i alla fall rätt trött när jag kom hem. Naturen är rasande vacker och idag bjöds vi på ett alldeles speciellt skådespel: solsken och snöfall samtidigt. Stora, gnistrande snöflingor dalade sakta ner mot marken. Trollskt!

Stärkt av framgången på förmiddagen ville jag ta en annan runda på eftermiddagen. Till en början gick det också rätt lätt. Någon hade åkt på stigen med en fyrhjuling,en sak jag normalt inte tycker om. Men just idag var det rätt skönt, det ska jag villigt erkänna. Sen slog jag in på en känd stig för att komma hem igen. Där hade nu ingen gått före oss! Nåja, just den biten är inte så väldigt lång, så det skulle väl gå, tänkte jag. Efter ett tag slogs jag av det faktum att skogen ser helt annorlunda ut när det ligger 30 cm nysnö. Jag kämpade på i den riktning som jag trodde stigen gick. Plötsligt förstod jag att jag var vilse! Det var nu inte så dramatiskt som det låter, skogen är ju hemtam för mig och det är inte långt till hus, men i alla fall. Jag irrade hit och dit och försökte att gå i riktning mot solnedgången. Då, i just det ögonblicket, förstod Bessie att det nog var säkrast om hon tog kommandot och visade mig vart vi skulle gå. Hon gick före, oförskämt lätt, väntade in mig, väntade på mig som kämpade på i djupsnön, gick en bit till, väntade in mig osv. På så vis kom vi då äntligen ut ur vår skog och hittade hem. Bessie, dagens hjälte!

Jag kanske jag ska tillfoga att Bessie sjönk ner till knäna, det gjorde inte jag, men halvvägs upp på vaden räckte snön alla gånger!

Hopp!

I en silverring efter en gammal faster hittade jag en inskription: "allt kommer att bli bra".

Jag läste detta en dag då jag verkligen behövde det. Inskriptionen sammanfattar allt det som är viktigt och som jag tror på. Att det yttersta sanna om livet är hoppet om en godhet och barmhärtighet som omfattar allt.

Inte hopplösheten, inte vardagsoron, inte rädslan för att Golfströmmen ska vända, inte rädslan för bomber i tunnelbanan, inte rädslan för virus eller andra dödliga hot, inte rädslan för ensamhet, inte det är sista ordet.

Sista ordet är, att allt kommer att bli bra. Ett hopp att orka upp ur sängen ännu en dag, eller att åka iväg till jobbet en iskall morgon, eller att fortsätta arbeta för alla människors rätt till mat och rent vatten.

Allt kommer att bli bra!

Stjärnor och framtid.

Gårdagens korsord i DN handlade om stjärnor och astrologi.

Inget ämne jag är särskilt duktig på. Jag älskar att titta på natthimlen med alla stjärnor, men jag känner bara igen stora och lilla Karlavagnen och Orions bälte av alla stjärntecken.

Enligt en av uppgifterna i korsordet är vi nu på väg in i Vattumannens tidsålder. En tidsålder som, enligt astrologerna, präglas av kärlek, harmoni och fred. Jag är normalt inte benägen att tro på vad astrologerna säger eller skriver, men i det här fallet skulle jag så väldigt gärna vilja tro på dem.

En tidsålder, då endast de goda krafterna styr. Kanske är det en önskedröm, kanske det blir verklighet. En sak är säker, vår värld behöver en sådan tidsålder!

Vintertankar.

Jag var, tillsammans med 150 andra förtroendevalda fritidspolitiker och några avlönade politiker på middag i stadshuset i kväll.

När jag körde in till stan, vid halvsex-tiden, hade det redan snöat i fem timmar, tung, blöt snö. Det var naturligtvis inte plogat, det hade ingen hunnit med. Det var mycket trafik i den mötande filen och ALLA tog det väldigt lugnt, så det gick fint. Jag plockade upp yngsta dottern, som också skulle med på samma tillställning, och sen letade vi parkeringsplats! Vi snurrade hit och vi snurrade dit och till slut parkerade vi på stadshusets parkering för dem som jobbar där dagtid. Det var alltså helt lagligt och avgiftsfritt och nära och bra.

Sen följde middagen och lite brainstorming och tal osv och när klockan var strax efter tio var det dags för hemfärd. Då hade det snöat i drygt fyra timmar till! Jag borstade av bilen, satte mig i den, startade och backade ut från parkeringsrutan och fastnade! Där satt jag. Jag kom varken framåt eller bakåt. Det ena framhjulet hade hamnat i någon grop med is i botten. Min medresenär och jag försökte på alla möjliga vis men vi fick inte loss bilen.

Fiffig, som jag ibland kan vara, kom jag på att vi ju faktiskt har en tilläggsförsäkring hos Falck som ska ge oss hjälp i just sådana situationer. Jag ringde och fick vänta i telefonkön. Inte undra på en kväll som denna! När det äntligen blev min tur och jag hade uppgett min belägenhet, var jag befann mig och registreringsnummer och en massa annat, sa personen i andra änden av ledningen att visst kan han skicka en bärgare, men det täcks inte av tilläggsförsäkringen. Vadå? Jag såg nog ut som ett levande frågetecken. Jo, man har rätt att få hjälp att komma loss om man har kört fast, men detta gäller alltså INTE om man har kört fast på en oplogad väg! Personen i andra änden av ledningen tyckte nog att mitt skratt var lite väl rått, men det bjuder jag på. Jag har aldrig hört maken till dumhet!

Just då, som en skänk från ovan, uppenbarade sig en mycket trevlig man, utrustad med snöskyffel och han hjälpte till både med handfasta råd och rejäla tag med skyffeln så att jag kunde komma loss. Den mannen förtjänar att få förtjänstmedalj allra minst! Eller åtminstone dagens ros i Länstidningen!

Sen kröp vi hem till Enhörna och kom lyckligt hem efter äventyr på vintervägar.

I morgon ska min lilla gubbe ringa till Falck. Jag tror att jag ska tjuvlyssna på det samtalet.

Internet är fantastiskt!

I morse fick jag en vädjan om hjälp via facebook. Några små valpar i Göteborg behövde en amma. Valparnas mamma låg på djursjukhuset. Naturligtvis skickade jag vidare detta rop på hjälp. Så gjorde flera av mina vänner och deras vänner osv. När jag kom hem i kväll hade äldsta dottern skrivit meddelandet att allt hade löst sig. Någon av hennes vänners vänner hade meddelat detta. Så skönt!

Igår satt jag och chattade med några av mina vänner samtidigt, en i Tyskland, en i USA och en här hemma i Sverige. Med alla tre handlade konversationen om resor, semester och hur och var man vill bo på semestern. Det blev lite snärjigt att hålla isär språken, men känslan var nästan svindlande, att kunna göra så, "prata" med personer i olika världsdelar och länder samtidigt.

Ja, nog är internet fantastiskt!

Häromdagen såg jag ett program om drömhus - husdrömmar på tysk TV. Jag kom in rätt sent i programmet så jag missade säkert en hel del intressanta objekt. De två som återstod har jag sen dess inte fått ur huvudet.

Det första huset byggdes av en man som idag var närmare 80 år gammal och som borde ha varit kring 40 när han byggde sitt hus. Huset var ett väl inbott och fungerande hem. Det som var så fascinerande med huset var att det roterade! Huset var byggt runt en mittpelare och vred sig hjälp av en motor 7,5 grad i halvtimmen. Halva fasaden var stora fönster, den andra halvan utgjordes av träpanel. Tanken var att huset alltid skulle visa fönsterfasaden mot solen. Husägaren hade fått idén under oljekrisen på 70-talet och ville att hans nya hus skulle bli så energisnålt som möjligt. Efter att ha studerat solrosorna som också vrider sig efter solen bestämde han att hans nya hus skulle bli ett roterande hus. Ett hus som följer solen. Nu kan man väl tycka att en motor som vrider ett helt hus inte kan vara så särskilt energisnål. Men faktum är att husets ägare kunde med hjälp av sin motionscykel flytta huset 7,5 grader. De tekniska detaljerna begrep jag inte mycket av, men tanken att flytta sina fönster med solen tilltalade mig verkligen. Jag är en ljustörstande själ. Dessutom skulle man ju få en varierande utsikt från morgon till kväll. Det huset kommer jag nog att drömma om länge än.

Det andra huset var i vardande, skulle man kunna beskriva det som. Det var inget husbygge, kanske inte ens ett livsprojekt, det var en framtidsvision. Idén var att plantera träd, i det här fallet bok, och sedan genom beskärning få stammarna och grenarna att växa ihop så att de bildar väggar. Ni förstår säkert att ett sådant hus inte blir färdigt under den förste byggherrens livstid, men som idé betraktat är det inte alls dumt. Varför skulle man fälla stora träd som kanske har växt 70-100 år, frakta bort dem, såga upp dem, frakta dem till ett bygge för att bygga väggar. Man kunde väl låta naturen göra jobbet och få ett hus på rot! Avloppsledningar och dylikt var redan nedgrävda i marken, planlösningen var klar om än lite svår att se för oss åskådare. Väggarna var manshöga, nu började etappen för andra våningen. Om sådär 50-70 år skulle ägarna kunna flytta in. Inget för ett nytt miljonprogram kanske, men en god tanke är det. Tänk att få bo omgiven av ett träd.

Om jag var tvungen att välja vilket hus jag skulle vilja bo i skulle jag välja hus nummer ett. Jag har nämligen räknat ut att jag inte har tid att vänta på hus nummer två!

Längtans blå blomma

Optimism.

Om man tittar i ordboken står det som förklaring:

1. Åsikten att tillvaron i sin helhet ger mer njutning och glädje än lidande och sorg.

2. Den särskilt av Leibnitz förkunnade läran att den av Gud skapade världen är den bästa möjliga av alla tänkbara världar.

3. Ljus livssyn.

Jag skulle väl kunna säga att jag är optimistisk till min läggning. Den första förklaringen kan jag dock inte skriva under till hundra procent. Livet är mer komplicerat än så. Den andra förklaringen kan jag skriva under till femtio procent. Jag vet ju ingen annan värld än vår, alltså måste den vara den bästa, än så länge!

Den tredje förklaringen skriver jag under till hundra procent.

Nu går inte heller jag omkring med ett ständigt leende på läpparna men i sin helhet försöker jag att se det ljusa i varje ögonblick. Somliga kan tycka att jag är naiv och att det är en orealistisk inställning, men att se det ljusa i tillvaron betyder inte nödvändigtvis att man blundar för det som är svårt och fel. Det gäller bara att inte låta det senare ta överhanden, att inte glömma det som är fint och rätt.

Vi behöver se ljuset, lux, utan vilket inget liv skulle kunna existera. Det ljus som idag strålar från en klarblå himmel. Ljuset som värmer och som lockar fram nytt liv ur en frusen jord.

Men vi behöver även se det goda ljuset i andras ögon, det inre ljuset, kärlekens ljus. Inte heller utan det kan vi leva.

Därför behöver vi möta våra medmänniskor med ett leende, och inte med misstänksamhet. Möta dem med ljus uppsyn och en öppen och förlåtande inställning. Då ska vi upptäcka att ljuset sprider sig och och att det värmer inte bara oss utan även allt runt omkring oss. Att även detta ljus ger liv.

Härmed önskar jag alla en ljus söndag, en riktigt god Kyndelsmässodag!

Lördagar! För länge sedan, när vi var unga och trots att vi hade småbarn, låg vi kvar i sängen fram emot lunch och latade oss, löste melodikrysset och bara var. Visserligen fick vi ju ge barnen frukost och förse oss själva med kaffe och smörgås, men sen var det slow motion som gällde.

Jag såg nyss att melodikrysset fortfarande går på radio. Det händer ytterst sällan nu för tiden att jag lyssnar på radio. Kanske någon gång i bilen, men det gläder mig att detta program fortfarande sänds. Det väcker goda minnen.

Jag kan inte längre ligga kvar i sängen och dra mig. Nej, stela muskler och leder vill upp och röra sig, bli smorda och använda. Frukost i sängen förekommer endast vid födelsedagar eller om jag är mycket sjuk, men det händer så sällan att det inte räknas. Nej morgonen ska börja med müsli, filmjölk och nattsvart kaffe samt DN´s korsord.

Tre dagar, denna vecka som gick, kom det ingen tidning på morgonen. Snopet fick jag halka tillbaka från brevlådan och leta efter gamla tidningar för att se om jag hade missat något läsvärt. Men korsorden? De var ju redan lösta! Morgonkaffet smakade inte riktigt lika bra och klagomålen hos DN-prenumerant lät nog väldigt gnälliga. Tidningen kom senare under dagen, men det är inte samma sak!

Så, när tidningen låg där i brevlådan i morse, kändes morgonen ljus och allt var som det skulle. Nu är tidningen läst, korsordet löst, kaffet urdrucket och allt är i sin ordning. Vilket vanedjur jag är!

Januari går mot sitt slut. På något sätt känns det trösterikt att ännu en vintermånad är till ända. Den gamla bondepraktikan räknade vintern från S:t Clemens till S:t Peter, alltså från 23 november till 7 mars.

I år började vintern redan i början av november och kölden i december har satt sina spår inte bara i rekord utan även i kronor på elräkningen. Vintern har varit underbar vacker, snövit i ordets rätta bemärkelse. Det snövita håller på att försvinna. Det göms i snö ..... Ja ni vet. Jag har svårt att förlika mig med halkan men ljuset, detta intensiva ljus som lyser upp världen och som träffar oss ända in i minsta cell av vår kropp, ljuset som jag har saknat, det ger livskraften tillbaka.

Idag satt jag faktiskt en stund, intryckt i ett hörn under balkongen, insvept i en yllefilt, men jag satt och njöt av att solstrålarna värmde min frusna kropp och även min själ.

I morgon ska jag gå ut och leta efter julrosen under snön. I fjol hade den 36 blommor!

Om bondepraktikan stämmer är det bara fem veckor kvar innan våren är här och med den allt det andra som gror och spirar i rabatterna.

Det är livskvalitet!

Jaha, då är vi alltså ensamma här hemma, lilla gubben och jag. Yngsta dottern flyttade förra helgen och nu kom son nr. 2 och hämtade sina valpar. Det är bara Bessie och katterna kvar och de gör inget väsen av sig. Lugnet lägrar sig över huset och i våra sinnen.

Jag går här och plockar och nynnar för mig själv. Folk må tycka att jag är lite tokig, det spelar ingen roll.

Jag sjunger när jag städar, när jag lagar mat, när jag promenerar i skogen, när jag kör bil osv. Att sjunga långsamt för mig själv - och till mig själv - ger mig stillhet i själen, ett lugn som gör att jag saktar farten och finns i det jag gör. Och i tider av vemod, som just nu, ger det mig lindring och hopp.

Tidig morgon. Klockan är bara halvsex, men tre små valpar har härjat runt en stund redan. Bessie som fick sova på övervåningen för att få lugn och ro, ligger och gnyr och vill vara med. Det är bara att tända lampan, titta in i tre par glada knappögon, klappa tre små, lena huvuden, säga några vänliga ord och kliva upp för att torka pölar och plocka högar och dela ut frukost till alla djuren.

Nu, två och en halv timme senare, ligger tre små valpar och sover! Men det gör ingenting, på så vis får jag en lugn stund för att skriva och planera min dag.

Vi ska gå ut sen i, vad som just nu ser ut som, en solig vinterdag. Igår kändes det att solstrålarna värmer. Det spelar ingen roll om nätterna är kalla och att amerikanska vädergubbar spår en iskall vår. Det är vår på gång! Än dröjer det ett bra tag innan de första gröna strån spirar ute i trädgården, tills dess nöjer jag mig med en bukett tulpaner och en liten primula.

Jag ska åka in till stan på fika hos yngsta dottern. Detta är något nytt i mitt liv. En konstig känsla av overklighet.

Under 43 år av mitt liv har jag varit den som har tagit hand om de andra, sörjt för mat och omvårdnad och sett till att alla mår bra. Nu slutar jag väl inte att bry mig om hur det går för barn och barnbarn, men att bli bjuden på något, att sitta ner och bli betjänad, det känns än så länge väldigt ovant och lyxigt.

Visserligen har de vuxna barnen redan bjudit mig på en sådan lyx, men då har jag ju alltid haft yngsta dottern att ta hand om när vi har kommit hem efter ett besök hos syskonen. Numera är det bara "gubben" och jag. Och så några djur förstås.

Undrar just när "lyxen" erbjuds även här hemma?

Nu är det länge sedan jag skrev någonting här. Tiden har rusat iväg. Nyss plockade jag fram adventsljusstakarna och nu har de legat nedpackade i jullådan i över en vecka redan. Julen kom och julen gick och det blev nyårsafton och det blev år 2011.

Sju små valpar föddes här i Enhörna, lördagen 13 november. Sju små, hjälplösa varelser som i princip bara var en stor mun och en svans. Mamma Kalla tog, så ung hon var, ypperligt väl hand om dem. Tant Bessie hjälpte till så gott hon kunde och valparna växte och växte och växte. Innan man hann tänka efter var de inte så hjälplösa längre utan de hade vuxit upp till ett gäng pigga, nyfikna och äventyrslystna små busungar. Små busiga valpar som tyckte att gräset, eller så här års snön, var finare på andra sidan staketet! Våra kära grannar fick ideliga besök. Tur att grannen Miriam har utsikt från sitt köksfönster och därför kunde larma när gänget var på väg mot vägen!

Så kom då dagen för "besiktning", vaccination och chipmärkning. Jag hade oroat mig för hur jag skulle lyckas få in sju valpar i bilen och därifrån in till veterinären. Men med Katharinas goda och handlingskraftiga hjälp gick det galant och alla valpar fick de bästa vitsorden.

Nu var det meningen att de familjer/personer som hade tingat en valp skulle komma och hämta den. Jag hade bakat för att kunna bjuda på en kopp kaffe och prata lite med de nya hundägarna. En kom och lille Elof lämnade hemmet som förste man. Detta kändes jättebra! Han kom till ett utmärkt hem här i Enhörna. Nästa valp var lilla Vilda som skulle flytta ända till Kalmar. Hela familjen Jönsson kom och hämtade och även det kändes jättebra. Sen åkte Krister iväg till Dalarna med fyra valpar och sina vuxna hundar. En valp skulle till hans vänner där uppe, två skulle han behålla och en skulle hämtas senare av en familj i Uddevalla. Då blev bara en liten valp kvar. Den skulle hämtas på torsdag, var det sagt. Torsdag kom och jag funderade på hur mycket jag kunde vara borta hemifrån. Jag ville ju för allt i världen inte missa valpköparen! Jag ringde och fick äntligen kontakt med personen i fråga klockan tre på eftermiddagen. Han fick en vägbeskrivning och jag en ungefärlig tid. Vid halvsex-sex skulle han och hans bror komma. Snabbt iväg till affären och köpa kakor till fikat. Klockan fem ringer den presumtive valpköparen och meddelar att han inte kommer, han har ångrat sig! Krister hade även han fått besked att den familj från Uddevalla, som skulle ha en valp hade ångrat sig. Men de ringde i alla fall ett par dagar i förväg.

Efter detta förvånas jag inte längre över någonting hos mina medmänniskor!

Så nu har vi två helt underbara små Malamutevalpar på 10 veckor, som skyndsammast borde få komma till nya, bra hem. Det är ju nu de präglas och man kan knyta de tajta band som behövs om hund och människa ska komma överens längre fram.

Som ni säkert förstår är detta inte bara ett litet kåseri över mina vedermödor som valp-farmor utan även en vädjan till alla er som läser detta att tänka efter om ni inte känner någon som skulle behöva en stor, trygg, lugn, vänlig, uthållig vän i en Alaskan Malamute´s skepnad. I så fall är den personen att gratulera och välkommen att ta kontakt med mig på tele.nr 08/55044859.