Vad ska man egentligen tycka om hösten? Mörk, blåsig, dyster? Eller gyllene, klar, frisk?

Poeter har genom tiderna beskrivit hösten på så olika sätt.

Karlfeldt talar om "den vår de svaga kalla höst".

Edith Södergran skrev: "Höstens dagar äro genomskinliga och målade på skogens gyllne grund".

Bondepraktikan konstaterar: "Den tredje tid är hösten, kall och torr, då växer fuktigheter som kallas melancholia. Människorna formas av de fyra elementen, jord, vatten, väder och eld; vilka ibland dessa fyra hon haver mest av, därefter får hon sin egentliga natur".

Ordet höst har sitt ursprung i det germanska ordet rötter och betyder avplockning. Det är lätt att förstå. Löven faller och gräs och blommor vissnar. De bryts ner i sina minsta beståndsdelar.

Samtidigt är ju förgängelsen en förutsättning för nytt liv. De multnade bladen ska till våren ge näring åt nya löv och örter.
"Genom död till liv", det är naturens formel. Så Karlfeldt hade rätt, hösten är i viss mening vårens moder.

Nu återstår endast att ta reda på vilket av de fyra elementen i bondepraktikan som har påverkat mitt sinne.