Vinterkläder

Ja, så här såg det ut när jag var liten! Kängor av läder som blev stela och iskalla när de blev blöta, byxor med gummisnodd vid magen och längst ner i benen. Byxor som blev tunga och som hasade ner  när de blev blöta. Och det blev de! Vantar av ylle som värmde gott, halsduk av ylle som kliade, mössa, också den av kliande ylle. Jackan, en anorak, skulle väl idag benämnas som skaljacka, men den var vindtät och rymlig och hade plats för en ylletröja under. Kläderna var med dagens mått mätt rätt taffliga, men vi var ute och hade kul och brydde oss föga om att vi blev både blöta och kalla. Det gällde dessutom att stanna ute så länge som möjligt för när man väl hade kommit in med sina blöta kläder fick man inte gå ut igen. Kläderna skulle torka först och det tog tid!
Dagens barn har kläder enligt senaste modell och forskningsrön. De är alltså både snygga och praktiska och varma och fuktfrånstötande osv. Men dagens barn är inte ute lika mycket. Synd, för jisses vad kul vi hade!

När jag läste pedagogik skulle vi som sista moment hålla var sin lektion i valfritt ämne. Jag hade en kurskamrat, Per, en (i mina ögon då) äldre man i femtiofemårsåldern. Han höll sin lektion genom att, fullt utrustad för en tur i vinterfjällen, kliva upp på ett bord och sedan ta av sig kläderna, lager för lager, och berätta varför han hade på sig just det plagget. Till sist stod Per där i underkläderna och fick ta emot stående ovationer.  Det är nästan onödigt att tillägga att Per fick MVG för sin lektion.

Jag kom att tänka på Per´s lektion idag när vinden viner runt knutarna och det har snöat och termometern visar minusgrader. Det är nämligen så olyckligt att blixtlåset på min vinterjacka har gått sönder och då gäller det att hitta andra alternativ till klädsel. Då kommer Per´s råd om att klä sig, lager på lager på lager, väl till pass!

Telefonsamtal

Mormor vaknar ur sin törnrosasömn. Mobilen ringer någonstans i huset. Hon springer, nåja, skyndar i alla fall, upp för trappan men då har personen i andra ändan redan lagt på. Utan sina glasögon ser inte mormor vem det är som har försökt att ringa.
Då ringer den stationära telefonen i köket. Eftersom mormor fortfarande är lite omtöcknad (hon har legat vaken i natt p g a sitt onda knä) så hinner morfar fram och svarar.
Det är barnbarnet Walter som piggt och glatt berättar att idag har Elisabeth namnsdag och vet du vad? På Bolibompa sa de att Ervin också har namnsdag. Morfar, som inte heller är helt vaken och med på noterna, svarar: "Vad kul! Då får vi ringa till Elisabeth och så får du krama din pappa." Först blir det tyst i luren, sen kommer förklaringen till den stora glädjen:: "Men jag heter också Ervin och Alma heter Elisabeth i andranamn!"
Nu är det mormors tur att gratta (hon har ju tjuvlyssnat och är förberedd) och tala om att man på sin namnsdag får önska sig vilken mat som ska serveras till kvällsmat. Av princip tror Walter inte på någonting som inte verifierats av hans mamma och när hon säger att det kan väl gå för sig så talar han om att han ska önska sig Thaimat, det godaste han vet. Lillasyster, som egentligen har namnsdag på riktigt, får titta i stjärnorna med sin matönskning. Det är Walter som bestämmer!
Tur för honom att hans lillasyster bara är knappt tre år gammal och inte har en aning om vad som är viktigt här i livet.

Stoppa strumpor

Så här går det rätt ofta för mina strumpor och sockor. Efter bara ett litet tag ser de alla ut så här. Mest på högerfoten, konstigt nog. De flesta strumpor slänger jag, måste jag erkänna. En del får en ny chans genom att tjänstgöra som polerduk vid skoputsning.

Men för ett par år sedan köpte jag ett par snygga, hemstickade sockor på hemlöjden i Tällberg. Svindyra! Jag gav 370:- kronor för dem. De värmde mina fötter i en och en halv säsong, sedan gick det hål på båda hälarna.

Eftersom min utbildning i just handarbete var mycket bristfällig, för att inte säga obefintlig (jag fick gå och köpa fika åt fröknarna i stället för att stoppa strumpor), kunde jag det här med strumpstoppning bara i teorin. Det är bra att kunna saker i teorin, men i det här fallet hjälpte det föga. Vis av erfarenhet och gammal skada visste jag att allt bara snörpte ihop sig när jag försökte.
Men, numera har jag vänner som kan det mesta om textilslöjd! Jag frågade Birgitta, 84 år, om inte hon kunde visa mig hur man stoppar strumpor. Självklart kunde hon det. Hon kunde även ett annat och mycket mer hållbart sätt att stoppa strumpor!

Igår kväll blev det både undervisning och strumpstoppning. Jag kom hem, mycket stolt och glad, med ett par nystoppade yllesockor som nu kan fortsätta att värma mina fötter.

Ibland behövs det så lite för att jag ska känna mig både glad och tacksam!

Människans händer

På utställningen i Hölö kyrkskola hade en av damerna i spinngruppen hängt upp följande dikt av Harry Martinsson. Eftersom jag är en stor beundrare av just Harry Martinsson vill jag återge den här:

MÄNNISKANS HÄNDER

Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men de är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är mörka källare.
När sammeten skall värderas är de där,
och slipstenen och lieeggen provar de tyst.
De behöver inte låta eggen bita till.
De känner med lätt beröring stålhettans skärpa.
Hur har de hunnit samla alla sina erfarenheter
av ull och grus, av fjun och stål,
av glatta ytor och av taggig tistelboll,
av smidig talk och av alla sorters mjöl.
Deras register är oerhört
från glansigt silke till grova säckar,
från sträva filtar och rivjärn
till nyföddas glatta naglar
och beröringsglansen av evighetsblommor.
De lever i känselns land där beröring är allt
och där beröringens gåta slår sin bro
mellan nerv och själ.
Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.

Människans händer, beröringspunkter, brobyggare och känselspröt.

Att bli rörd vid och berörd av, två tillstånd som är livsnödvändiga.

Födelsedagar

Den gångna helgen firade vi äldsta dotterns 40-årsdag och på måndag blir det makens tur att fira sin 66-årsdag. Födelsedagar,  tillfällen att samlas, att uppmärksamma en person lite extra. Somliga tycker illa om att att bli uppvaktade, andra tycker om att stå i rampljuset. Att stå i centrum, att vara kung/drottning för en dag.
De flesta upplever att födelsedagarna blir mindre viktiga med åren, de jämna undantagna. Är då födelsedagen en höjdpunkt i livet? Många tycker det, men många tycker också att det är plågsamt att stiga över de trösklar som det innebär. Vi känner att livet går för varje gång vi fyller år och tar ett steg till på ålderstrappan.
Är det sorg eller glädje att livet går? Är det ungdomens fräschör eller ålderdomens vishet som är värd att längta efter? Vissa födelsedagar sägs leda till livskriser, 40-årskrisen har man hört talas om!
Själv har jag varken upplevt 40-, 50- eller 60-årskriser. Jag hör till den skaran människor som måste räkna efter när någon frågar hur gammal jag är.
"Man är inte äldre än man gör sig" säger vi ofta. Vårt innersta, vår själ är evigt ung. Det ligger något i det, men när jag försökte att förklara detta för årskurs ett med att nämna att kroppen föds, växer och sedan blir... avbröt mig en en liten sjuåring: ... "och sen blir den jättegammal som du!"

Och vad brinner du för?

Frågan i rubriken fick vi på pedagogdagen förra veckan, dagen som handlade om ledarskap. Frågan om elden har allt sedan dess borrat i mig. Den har skavt, oroat, utmanat - och inspirerat. Visst måste detta vara en grundfråga för oss människor, inte bara för ledare?
Frågan skär rakt in i hjärtat. Vad brinner du för? Var har du din lidelse? Vad är för dig det ytterst angelägna?
All eld och all lidelse i människors hjärtan, i företag och i uppdrag, måste struktureras och organiseras. Chefer tillsättas, ledarskap utvecklas. Tjänster tar sina former, beteckningar och befattningsbeskrivningar. Allt kompliceras och problematiseras. Arbetet med formerna tar alltmera av tiden och engagemanget. Hur går det då med lidelsen?
Frågan om lidelsen och elden måste delas av många om en människa inte ska brinna upp. Delad lidelse måste vara den ständiga strävan i arbetet.
En gammal beteckning av en ledare var: "kropp, som förmedlar värme och ljus". I NE beskrivs en ledare så här: "Ledare: Material med låg resistans, dvs med ett stort antal lättrörliga laddningsbärare".
Det som tidigare beskrevs som en enda kropp ses numera som många delar, lättrörliga laddningsbärare, som bildar en materiell enhet. Det låter som ett demokratiskt ledarskap, där många behövs. Där deras laddning ska nyttjas. Där deras lättrörlighet är viktig!
Det är allas ansvar att vara rädda om lidelsen och elden i det gemensamma uppdraget, oavsett om det är fråga om en styrelse, en tjänstorganisation eller ett politiskt parti. Men det är ledaren, som har som särskild uppgift, och ofta särskilt bra betalt, för att se till att värmen hålls!

Hösttankar

"När träden avlövas ser man längre från vårt kök"
är titeln på en av Tomas Sjödins böcker. Jag älskar den titeln, den säger så mycket.'
Det handlar om klarsyn. För att kunna se längre, förstå bättre, få syn på det viktiga i livet, behöver träden avlövas. bildligt talat.
Det är där, i det kala grenverket, jag kan möta livets ursprung och mening.

Mörker

Idag har ljuset svårt att bryta igenom de täta regnmoln som täcker himlen. I det tröstlösa gråvädret är det svårt att vakna till liv.

Det är visserligen bara oktober, men vädret och sinnet är insällt på den minst älskade månaden om året, november. November, blötans och blåstens tid. Löven skrumpnar och mörkret tar famntag om landskapet, vätan genomtränger allt, inte minst människornas sinnen.

Harry Martinsson skrev:
" Senhöstregnet far genom svartnade slånsnår.
De river emot som de kan
på åkerns lilla granitkobbe.
Där stenröset kalnat fram
silar den vinande med sina taggris
de allt kallare regnens november." 

Tungsinnet tar strupgrepp om mina tankar och min kropp.

Tacksamhet

Idag, på självaste Tacksägelsedagen, finns all anledning att fundera över alla de skäl, ja, alla de tusen skäl till att vara tacksam.

Tacksamhet tar sig många former, såväl i livets stora ögonblick som i de små. Den hör nära samman med förundran, förundran inför livets mångfald. Förundran inför allt det sköna som finns långt borta och nära. Förundran över livet självt, över att vakna till ännu en dag i vår besynnerliga värld.

När jag letade efter en passande bild hittade jag Maria Helanders blogg. Därifrån tog jag bilden och därifrån kommer tankarna här nedanför.

När morgonen väckte mig
såg jag mitt ansvarsfulla jag

Att förbanna vädret
eller glädjas åt ännu en morgon

Att räkna upp det jag inte hann igår
eller att le åt min strävan att göra mitt bästa

Att gräma mig över kroppens skavanker
eller känna tacksamhet över dess begåvning

Att se tomrummen som mannen bredvid mig inte fyllde
eller känna stolthet över att han vill finnas i mitt liv

Att irriterat sucka över att ledighet är långt borta
eller nyfiket blicka in i en ny arbetsdag

Att lägga undan det mulnade humöret
och öppna för en glad dag.


Vi har valet att ge efter för det vemod som drabbar oss när höstlöven faller och åkrarna ligger tomma eller att se på de fyllda ladorna och se i tacksamhet på allt det vi fått.

Jag önska alla en riktigt skön och tacksam söndag!

Nu så är det dags igen!

Ja, det är inte jul än, i alla fall inte hos mig. Men dagens DN innehöll hela 36 annonser om julbord! Då var det bara i Stockholm med närmsta omnejd! Sedan har vi ju alla de som finns i Sörmland och Uppland men ändå såpass nära att de kan frekventeras av Stockholmare. Annonserna har funnits ett tag redan och jag undrar verkligen hur alla dessa krogar kan fyllas av hungriga affärsmän och anställda på företag, och andra som tycker att de absolut måste äta julbord före jul. Det är här den verkliga excessen ligger!

På mitt arbete diskuterades julbord redan i maj! Vi har några år haft förmånen att några av de anställda har fixat allting själva och sedan har vi, tillsammans med politiker och frivilliga krafter avnjutit ett förträffligt julbord. Nu aktualiserades frågan eftersom en av de anställda har flyttat och inte ersatts med någon ny, den andra har en skadad handled och den tredje känner att det blir henne övermäktigt. Jag har full förståelse för det! Förslaget till att lösa denna, för några så viktiga, fråga blev att gå ut och äta på någon krog i närheten. Just denna krog tar inte mer betalt än någon annan, men de vill ändå ha 475:-/person. Om vi har varit 35-40 personer så kan den som är kunnig i matematik snabbt räkna ut att det blir en rejäl slant!

Vi firade vår yngsta dotters bröllop i somras och anlitade då en cateringfirma som både dukade och dekorerade borden, höll med allt porslin, serverade tre rätter, dukade av och tog med sig disken, städade dagen efter och stod för tårtan och kaffet. Detta slutade på 275:-/person.

Min fundering är nu varför det ska vara så fruktansvärt mycket dyrare med ett julbord? Det måste ju vara mycket enklare att göra i ordning eftersom alla rätter är färdiga och man behöver inte duka flera gånger mellan rätterna alltså behövs inte lika mycket serveringspersonal osv.

Jag har kommit fram till att krogarna gör en så otrolig vinst på alla julbord och att de utnyttjar det faktum att det har blivit så populärt bland företagen att man "saltar" sina priser.

En sak till som stör mig med julborden är att det är stört omöjligt att hitta en krog som är öppen Annandag jul när man är less på sin egen julmat och längtar efter lite "vanlig" god mat. Alla har stängt eftersom de slet så med julborden från början av november och fram till sista dagen före jul.

Jag röstar för att man äter julmat på julaftonen och kanske på juldagen (så ingenting förfars) och att det resten av året serveras annat som är gott och som man mår bra av.

Äppel, päppel

Gårdagens äppeldag släpper inte sitt grepp om mina tankar. Äpplet är och har varit en frukt av betydelse.

I mytologin står det både för kunskap, fruktbarhet, evig ungdom och skönhet, hälsa och lycka, makt och ära. Men också för ondska, falskhet, synd och förbjuden lust. Det senare utnyttjades ju skamlöst av kyrkans män för att förtrycka kvinnorna. Luther återupprättade åtminstone äppelträdens rykte genom att säga: "Plantera ett äppelträd idag om än världen går under i morgon." Äpplet blir så med symbolen för hopp.

Äpplet som medicin är känt sedan länge, "an apple a day, keeps the doctor away", men också nutida forskning styrker detta faktum. Äpplen och äppeljuice kan vara riktigt nyttigt. Forskningen pekar på att det skyddar minnet och förebygger demens. Orsaken är att äpplen är rika på vitaminer och antioxidanter. Andra studier finns som binder äpplen till  minskad risk för cancer och hjärt-kärlsjukdomar. Dessutom kanske äppeljuice är bra vid astma. Visserligen behöver en vuxen människa äta tre-fyra äpplen om dagen för att uppnå denna hälsosamma effekt, men det ska väl inte vara så svårt? Särskilt med tanke på hur många olika sorter och smaker det finns!

I Sverige odlas runt 200 olika äppelsorter, alla med sitt eget namn. Tidigare gav man de nya sorterna namn efter växtplatsen, på senare tid fick de riktiga namn efter personer eller sagofigurer. Några, och det är de jag gillar bäst, har så vackra och fantasieggande namn som:
Värmlands paradisäpple och  Rosenhäger, Gubbäpple och Husmoder, Fårnos och Early red bird, Borgherre och Prinsessäpple, Fårnos och Ammans gula höstkalvill.
Man kan ju undra hur de som döpta sina äppelsorter tänkte när de kom på dessa otroliga namn.

Hur som helst är äpplen goda, sunda och vackra. Passa på att frossa i den rika skörd som bjuds just nu runt om i våra trädgårdar och gårdsbutiker. Ekologiska, smakrika, miljövänliga pga av kort transportsträcka.  Det här är annat än de slätstrukna, rätt smaklösa sorterna som affärerna tillhandahåller året runt och som har fraktats runt halva jordklotet.

Själv har jag (eller rättare sagt familjen) igår planterat ett sommaräple , Arvidsäpplet, att äta och göra mos av och ett vinteräpple, Rosenhäger, att njuta av hela vintern.

Nu ska jag gå och ta mig ett äpple för att hjärnaktiviteten hålls vid liv!

4 oktober, kanelbullens dag! Kan ni känna dofterna och smakerna? Hela huset fylls av de hembakade bullarnas aromer. Det är inte ofta som det vankas eftermiddagsfika i vårt hus, men idag lovar jag att jag ska hålla mig hemma och bulla upp!

Men 4 oktober är i min värld en alldeles särskild dag  att komma ihåg, nämligen den helige Franciskus dag. "Guds lille fattige". Han som levde det enklaste liv man kan tänka sig och som predikade fred och kärlek till sin nästa. Han som kände släktskapet med hela skapelsen och som kallade solen för bror och månen för syster. Han som såg de fattiga och sjuka och som tog hand om dem. Han som predikade för fåglarna när människorna inte ville lyssna till hans ord. San Franciskus av Assisi, ett helgon som borde vara förebild för oss alla oavsett ålder, etnisk tillhörighet eller tro. Han är skyddshelgon för fredsrörelsen och miljörörelsen och naturens och djurens särskilda beskyddare. 

San Franciskus, idag ska jag tända mitt ljus till din ära! Pax et bonum! (Frid och allt gott!)

Krösamos

I morse saknade jag det, krösamoset. Eftersom det var så kylslaget i mitt kök fick det bli en skål med havregrynsgröt till frukost. Men lingonsylten var slut och någon annan sylt var inte heller framtagen. Inte för att det hade gjort så stor skillnad, det ska vara lingonsylt till gröten!
Det är samma sak med pannkakorna. Äppelmos är gott, men lingonsylt ger det där lilla extra som gör att pannkakorna lyfter från barnmat till delikatess.
Jag har en annan favorit med lingon som jag, i min mans släkt i alla fall, är rätt ensam om att äta och det är knäckebröd, helst brungräddat sådant, med smör och lingonsylt. Mums!
Min man skulle kunna äta lingonsylt till allt. I hans hem serverades till och med stekt fisk med spenat och lingonsylt! Det har jag mera svårt för. Jag kan dock förstå lingonsyltens betydelse som ersättning för sås och Vilhelm Moberg beskriver det så fint i sina Berättelser ur min levnad "Och i sommarens övergång till höst mognade torparhagens krösen, lingonen, den svenska markens smakligaste frukt. Då gick vi ut på bärplockning hela dagarna och bärgade vårt krösamos för hela vintern, såsen till potatisen."

I mina hemtrakter är lingonsylt en dyrbar delikatess som köps i små, med betoning på små, burkar för dyra pengar och som sedan äts till viltkött. Vi har genom åren många gånger lyckliggjort både släkt och vänner i Tyskland med vår hemkokta lingonsylt.
Det var ju först en bra bit på 1900-talet som svenskarna insåg att betydande ekonomiska värden delvis stod och ruttnade bort i skogarna. En stins i Dalarnas finnbygder bildade Aktiebolaget Lingon, som på ett svar på tyska köpmäns förslagna lingonaffärer i svenska socknar. Visionen, som välsignades av självaste kung Gustav V, gick ut på att erövra världsmarknaden med Sveriges röda guld.

Idag lockar oseriösa affärsmän till sig bär- och svampplockare från Asien och forna Össtater.  Jag unnar plockarna verkligen den inkomst de borde få för sina insatser. Men eftersom de stackarna blir lurade på allt, både inkomst, husrum och uppehälle samt respengar, så tycker jag att en särskild lag borde instiftas som gör det omöjligt för dessa s k företag att fortsätta tjäna pengar på  detta osmakliga sätt.

Själv ska jag åka till Skillebyholms höstmarknad idag och se om någon vänlig själ säljer det hett eftertraktade röda guldet, för här i vår skog finns det bara en handfull av den dyrbara varan.

Höst?

Det är skördetid! Skördetid på våra åkrar, i våra trädgårdar, i skogen. Tider, fyllda med frukten av sommarens odlarmöda. Tider för skördefester, glädje och tacksamhet. Tider då vi kan frossa i överflödet.
Men varje år, när jag ser halmbalarna ligga där, utspridda, väntande på att traktorn ska samla in dem, kommer ett vemod över mig. Jag kanske ska säga att jag älskar hösten, alla färger, luften, samlandet av svamp och bär, äppelpajerna osv. Jag känner mig rik, Men känslan av att något är förbi, aldrig mera återkommande, infinner sig ändå. År efter år efter år. Efter vinter kommer vår och sedan en ny sommar. Det vet jag med både förstånd och själ och det fyller mig med tillförsikt. Men känslan av att just denna sommar, med alla sina minnen, är för evigt förbi, gör mig melankolisk.
Det kanske är så här det känns att bli gammal?

Framtidsdrömmar

Efter gårdagens intressanta och skakande föreläsning om tillståndet i vår värld och dagens tema om att se våra medmänniskor vill jag här komma med mina egna reflektioner.
Vi behöver en hållbar samhällsutveckling, en utveckling på alla plan. Vårt moderna samhälle tar död på oss och vår planet. Detta är den hemska och mörka sanningen. Efter många år av tillväxt har vi nått till den punkt då vi måste stanna upp och tänka efter hur vi ska fortsätta. Vi kan inte längre blunda för de fakta som egentligen borde tala sitt eget språk, men vi är så vana vid att blunda för det som är obehaglig sanning att vi kanske har glömt hur man ser och lyssnar?
Ändå har det sedan länge funnits de röster som har talat om för oss hur vår så kallade samhällsutveckling skapar de följdsjukdomar som vi idag lider av.
Dalai Lama beskrev för länge sedan läget så här:

I vår tid...
... har vi bredare vägar, men smalare perspektiv
... har vi större och finare hem, men mindre tid för varandra och trasigare relationer
... spenderar vi mer pengar, men njuter mindre
... kompromissar vi mer, men tycker att vi har mindre tid
... har vi mer kunskap, men visar mindre omdöme
... har vi fler mediciner, men lever mindre hälsosamt
... har vi flerfaldigat våra ägodelar, men förminskat många av våra värden
... kan vi åka till månen, men har svårt att få kontakt med våra grannar
... har vi erövrat yttre rymden, men når inte vårt eget inre
... får vi mer mat, men mindre näring
... får vi mer underhållning, men känner mindre mening

Det är en tid då det finns mycket i fönstret, men ingenting i rummet.

Det finns många upplyftande exempel på människor som har tagit klivet ur en dyig och forsande livsstil och därmed revolutionerat sina vardagsliv. Trots tidsandans strömmar snarare än tack vare. Det kan vara mer eller mindre lätt att förbättra vardagen till det bättre, men det går. Och om många människor gör små förändringar till det bättre förändras inte bara deras välbefinnande utan även den nära omgivningen och i förlängningen samhällets. För att inte halka ner i en känslomässig källare kan vi ju fokusera på det som redan är friskt och allt som blir bättre för varje år. Det är detta vi kan bygga framtiden på.

Min tid

Nu blir det min tid i skogen! Makens ivirga kantarellplockning fortsätter visserligen men nu, när trattkantarellerna har kommit, tar min samlarlusta över och jag ger mig ut i skogen med korg och eventuellt kniv. Sen belamras matsalsbord- och -golv med tidningar och trattisarnas läggs på tork. Många påsar med torkad svamp har genom åren funnit vägen ner till mellersta och södra Europa med postens hjälp. Uppskattade små påminnelser om nordliga skogars rikedom.
Det är dock inte så väldigt länge sedan som Nordens befolkning inte ville äta svamp. Carl XIV Johan, fransmannen som älskade sina soppar, visade att det gick att äta dessa mystiska saker. För det var ju faktiskt så att inte ens Linné riktigt visste hur han skulle klassificera svamparna. Han var osäker på om svamparna borde räknas som växter eller djur. Han placerade dem därför i släktet Chaos, ordningen Vermes, maskar och kallade dem lite vanvördigt för "Floras strövande pack". Allmogen ansåg svampar vara mystiska väsen, förbundna med skogens oknytt. Bara detta att de nästan vällde upp ur marken skapade misstänksamhet. Vissa svampar bildar älv- eller häxringar, i folktron en plats där älvorna dansar eller blixten slagit ner. Att somliga av dem är giftiga och förekom i brottsliga sammanhang spädde förstås på skrock och rädsla.

Det må förhålla sig som det vill med den saken. I dagens värld behöver ingen vara rädd för annat än giftsvampar. Själv har jag alltid älskat svamp. Det enda jag inte kunde förlika mig med var den något slemmiga svampsås som min mor lagade av stensopparna. Den var inte god! Stekta sådana har jag dock alltid uppskattat.
Tanken på dessa delikatesser får min inre ekorre att vakna till liv och vid åsynen av höstskogens överflöd blir jag lycklig som ett litet barn på julafton.

Skördetid

Sju miljarder! Så många människor är vi på vår planet nu. En miljard tvingas ständigt gå till sängs hungriga. Trots att det finns både åkermark och mat så att det skulle räcka åt alla. När vi här hemma skördar både säd och frukter och gläds åt markernas överflöd, är det samtidigt en utmaning och en bön om vår andliga mognad. Så att vi fylls av medmänsklig kärlek och mycket påtagligt och jordnära, i  solidaritetens och rättvisans namn, dela med oss av rikedomen till världens fattiga.

Höst?

De första antydningarna kommer om att sommaren inte är evig. I år känns det dessutom som om sommaren aldrig kom. Men ännu är det långt till vintern och de hösttecken som finns är till för att njutas. Kristallklar, hög luft, kyliga vindar, men även värmande solstrålar, höstflox, gullris,  astrar, trattkantareller, lingon, äpplen och päron, kräftor och nyskördade grönsaker. Vi får ta del av naturens gåvor och fira alla de olika skördefester som hösten bjuder oss.
Men ytterligare ett tema döljer sig i hösten: vemodet, känslan av att tiden rinner ut, inte bara för sommaren utan också för livet.
Det finns ingen annan som förmedlar detta vemod bättre än Tove Jansson i sin höstvisa. Så, även om länken till just denna fina visa kom i ett eget inlägg, håll till godo och njut!

Cumulus - Höstvisa

Flitig som en myra?

Livet är krav, börda, uppdrag.
Det låter både jobbigt och nästan lite avskräckande och det är frestande att ställa sig utanför denna ström av förväntade handlingar. Men att ställa sig utanför  är inget alternativ om man vill leva och bejaka hela livet.
Livet är inte något självändamål där jag kan plocka godbitarna efter tycke och behag. Men livets börda är inte heller en ständigt pågående aktivitet utan livets börda förväntas bli buren när den infinner sig. En lång rad av förväntningar, uppdrag och handlingar väntar längs vår väg och om vi lever i öppen beredskap och utan förbehåll eller mallar för hur livet ska levas, blir vi de redskap som livet har bruk för. Vi blir sökta, vi är behövda! Här får vi vårt sammanhang och vårt livs mening.
Att leva så , att nyttja det som sätts i vår hand och vara beredda att handla när så krävs, det är att leva helt och fullt.

Skogens guld

Idag, när maken ska till doktorn, får jag gå ut i skogen med svamppåse och kniv. Annars är det hans stora passion och stolthet att komma hem med välfylld påse för att sedan kunna dela med sig till, släkt, vänner och grannar. Dessa gåvor är uppskattade, kan jag försäkra! Maken har liksom speciella kantarellögon och hittar därför mycket fler svampar än alla andra människor.

Jag tycker också om att plocka svamp, men rensningen efteråt skulle jag kunna vara utan. Det är samma med bärplockningen. Det är kul, ett tag, men att sedan bli sittande med alla bären som ska rensas är inte lika kul. Att koka sylt är däremot kul igen. Eller bara det att fylla frysen med skörden! Jag känner mig som ekorrarna på hösten, otroligt rik. Så man får väl se det som en utmaning, det där med rensningen. Belöningen kommer efteråt.

Pension?

På söndag avtackas min chef och tillika kyrkoherde. Han har visserligen inte fyllt 65 riktigt än, men han hade så mycket semester innestående och som skulle tas ut innan födelsedagen i december att han kunde ta ledigt redan i början av juli.
När en person som man har arbetat tillsammans med så lång tid som jag har gjort med min chef och när jag själv också börjar närma sig pensionsåldern, infinner sig osökt frågan hur det skulle kännas om det var jag som gick i pension på söndag?
Jo, tack, jag skulle inte tacka nej till ett sådant erbjudande, trots att jag tycker om mitt arbete och framför allt tycker om barnen som jag har förmånen att få träffa genom mitt arbete. Men det är ju andra delar i min anställning som är mindre roliga och inte heller särskilt givande, snarare tvärtom. Tanken på att slippa dem är mer än hägrande! Trötthet till följd av sömnlöshet, utmattning, nedstämdhet, huvudvärk, högt blodtryck. Allt är symptom som kommer och går, beroende på vad som stör mina cirklar.

En undersökning från stressforskningsinstitutet från 2010 visar att psykisk och fysisk trötthet och depressioner minskar kraftigt när de drabbade pensioneras. Något att tänka på när politiker diskuterar höjd pensionsålder! Det kanske till och med skulle kunna ge en besparing när människor inte tar sjukvården i anspråk i lika hög grad än om de skulle fortsätta att arbeta.

Jag kanske ska sätta mig ner och på allvar räkna igenom mina inkomster för att se om och när även jag kan ha råd att gå i pension.

Med en näsa känslig för dofter

Med en näsa känslig för dofter, men också för lukter som är mindre trevliga samt alla de lukter/dofter som vi inte varseblir medvetet, men som ändå styr våra relationer, vår sexualitet vårt sätt att agera i fara osv.  

Med luktsinnet kan vi urskilja 350 olika proteiner och cirka 10 000 kombinationer av dessa, varav 80% tyvärr är obehagliga odörer. Hos hunden upptar luktcentrum ungefär en tredjedel av hjärnan, hos oss människor en tjugondel. Kvinnor har bättre luktsinne än män och kvinnorna föredrar att deras partner har en lukt som avspeglar en annorlunda immunologisk profil, något som antas ge avkomman ett mer heltäckande immunförsvar. 

Lukter, dofter, odörer, stanker allt tar vi in via luftpartiklar. Dessa kommer i kontakt med receptorer i näsväggarna och där omvandlas dessa molekyler till elektriska impulser i hjärnan som registrerar lukten som en viss doft.
Lukten kopplas inte om i talamus, till skillnad från andra sinnesförnimmelser, utan går direkt till hjärnans känslomässiga centrum, limbiska systemet och hjärnbarken. Detta gör att lukt kan framkalla starka känslor, och har att göra med att luktsinnet är en väldigt basal sensorisk funktion.

På tyska finns två uttryck som är direkt kopplade till luktsinnet och då till den delen som vi inte upplever medvetet. Det ena är "das stinkt mir", vilket betyder ungefär "det bär mig emot". Det andra uttrycket är "den kann ich nicht riechen" och det betyder ungefär "honom tål jag inte". Och handen på hjärtat vissa människor undviker vi utan att egentligen kunna säga varför. Personkemin stämmer helt enkelt inte och illaluktande saker bär oss definitivt emot!.

Allt som naturen förser oss med luktar inte viol, det erkänner jag villigt. Men många av de konstgjorda dofter som industrin tillför vållar mig obehag. Jag får ont i huvudet och kväljningar. Lavendel är en sådan doft, bara för att ta ett exempel. Jag kan tycka att mina lavendelblommor framför köksfönstret doftar gott. Men min mammas lavendelparfym mådde jag så illa av att jag kräktes. Som tur var använde min mor ytterst sällan parfym!

Nu avtrubbas känsligheten för luktämnen med åldern. I snitt vart tjugoandra år halveras människans förmåga att känna en viss lukt. För att ett luktämne ska förnimmas hos en 44-åring som hos en 22-åring måste med andra ord koncentrationen av ämnet vara dubbelt så stor för 44-åringen. Med tanke på detta är det egentligen ett under att jag fortfarande kan känna dofter. Ni får själva räkna ut hur stark koncentrationen måste vara för det. Själv tänker jag gå ut i min trädgård och sniffa på de sista rosorna och njuta!

Med öron känsliga för ljud

Ljud och oljud. Det finns 14 olika synonymer till båda uttrycken, men det är också 14 olika fenomen av både ljud och oljud. Det vi uppfattar som ljud förknippar vi ofta med något positivt, oljud däremot vill vi helst slippa.
Jag har själv ett stort behov av tystnad, andra däremot blir nervösa om det blir tyst runt omkring dem. En vanesak? Kanske, men också ett medvetet val. Har man, som jag, svårt att sortera ut ljuden så är tystnaden en välsignelse. Men att vistas i tystnad är också en vanesak. Jag är uppvuxen utan bakgrundsmusik. I min mans barndomshem stod alltid radion på i bakgrunden. Det klarade jag inte av. Jag blev väldigt stressad av det. Så här, i vårt gemensamma hem, är det tyst.
Ljud och oljud. Så olika vi uppfattar dem och så olika våra behov kan vara. Där evig tystnad råder, som i en döv människas öron, är ljuden saknade. I andras öron, där ett ständigt buller försiggår, är tystnaden hett efterlängtad. 
Ljud och oljud. Fenomenet häger ihop med förmågan att lyssna. Att kunna uppfatta ljud, att kunna identifiera det vi hör och att kunna tillgodogöra oss det vi uppfattar. På sextiotalet fick astronomen Peter Nilsson frågan huruvida det uppstår ljud då t ex en sten faller på en avlägsen planet. Hans svar blev förbryllande "i princip nej". Han menar att om det inte finns någon organism närvarande med ett sinnesorgan som kan uppfatta det som vi definierar som ljud, så uppstår heller inga ljud. Det är alltså vi, som uppfattar fenomenet, som avgör om det är ett ljud eller inte.
Men även om vi uppfattar ljudet så är det så olika hur vi uppfattar det. Jag älskar klassisk musik och många med mig. Det som jag upplever som vackert är förmodligen en fråga om vana och uppfostran/kulturell tillhörighet. Visserligen finns det forskning som bevisar att Mozart´s musik påverkar oss på ett positivt sätt, men jag tror att man måste vara van att lyssna på en särskild sorts musik för att verkligen kunna njuta av den. Det är som med mat, små barn behöver vänjas vid nya smaker!

Ett ljud, som jag förmodar alla tycker om, är fågelsång. Att vistas i skogen en tidig försommarmorgon är som att sitta i en konsertsal när en hel symfoniorkester spelar. Vilka toner! Och vilken enorm ljudstyrka! Den upplevelsen borde alla unna sig, åtminstone en gång varje år. Att stå eller sitta där i sin ensamhet och försöka urskilja de olika stämmorna, är inte bara ett rent överjordiskt nöje, det är även en god träning i att uppfatta ljud.

När det gäller ljus så beskriver Erik Blomberg i sin dikt "Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där" så träffande motpolernas inbördes samband. Jag skulle vilja tillfoga, var inte rädd för tystnaden, ty ljudet vilar där.
Jag önskar er alla, och mig själv, en dag då tystnaden inte störs av oljud, en dag då vi förnimmer även de små ljud som normalt drunknar i vågen av skval, tomprat och olika sorters oljud.

Med ögon känsliga för ljus

Vårt behov av ljus tycks omättligt. Behov av solljus, av värme och sommar. Det har ju hittills varit snålt tilltaget av denna vara! Desto större blir vår längtan och Tomas Ledins lakoniska textrad om sommaren som är kort och det mesta regnar bort, samt väderprognoserna skänker ingen tröst och en förhoppning om att det skulle kunna bli bättre.

Så många olika sorters ljus och alla tillför de sin egen speciella prägel till livet. Tänk bara morgonrodnadens underbara ljus eller vinterdagens blåa ljus, ljuset som silas genom grönskan eller strålarna som låter höstfärgerna spraka. Inget artificiellt ljus i världen kan komma i närheten av solljuset!

En regnig dag som idag kan jag bara instämma Stig Dagermans  ord:
Kort är livet hos de ting som brinner.
Snart slocknar vingar över mörka hus.
Snart slocknar rosorna i nattens trädgård.
Men aldrig slocknar längtan efter ljus.

Så "snälla sol vill du lysa , så vi alla slippa och frysa?"

Med ögon känsliga för färg

För några år sedan skulle sonen måla väggarna i ett torp. Han hade valt fyra olika färger utifrån beskrivningen på färgburkarna. När burkarna sedan öppnades, visade det sig att färgerna inte alls stämde överens med hans föreställningar. Jag åkte tillbaka med burkarna och fick affärsfolket att bryta färgerna på nytt. Vi höll väl på fyra-fem gånger innan färgen på ett ungefär motsvarade det vi ville ha.
Jag kan inte säga att jag tycker om den eller den färgen mer än någon annan. För mig är det mer en fråga om nyans. Jag lutar mest åt milda, harmoniska nyanser. Jag kan inte riktigt förklara det, men skarpa, skrikiga färger gör bokstavligt ont i mina ögon.
Johann Wolfgang von Goethe, universalgeniet, skrev i sin färglära: "inte vad, utan hur en färg är...". Det stämmer med mina erfarenheter. Han sa också "färglära skall man inte bara läsa och studera, den skall göras." Och så är det. Man måste helt enkelt pröva sig fram. Färger kan ju vara så mycket. De kan beskrivas som bleka, bländande, dystra, glänsande, matta, rena, milda, smutsiga, djupa, höga, fadd, lysande osv. Listan kan göras hur lång som helst, allting är en fråga om tycke och smak.
Hur och till vad vi använder olika färger är helt enkelt en kulturyttring. På medeltiden använde man den gula färgen i nedvärderande syfte, medan samma färg i Indien betraktas som helig och i Kina står för makt - än idag. Vitt representerar sorgen i Kina, hos oss markerar det vita renhet och oskuld.
I trädgårdssammanhang talas det mycket om färgval i rabatter. Min erfarenhet är att det egentligen inte spelar någon roll vilka blomfärger man blandar, intrycket kan aldrig bli fel, bara lite mindre genomtänkt. Naturen förser oss alltid med de rätta nyanserna!

Ögon känsliga för grönt

Nu, när försommarens skira grönska har övergått i en mer frodig, mörkare nyans, slår det mig att vi denna sommar har upprepat några ord mer än andra: Vad grönt det är!
Grönt, färgen har en lugnande effekt på oss människor och för mig personligen är den till synes livsviktig. Jag uppskattar nakna klipphällars skönhet, havsstrandens avskalade enkelhet eller älska blommornas färgprakt. Men mina ögon söker sig hela tiden till de fläckar av grönt som ändå alltid finns.
Jag hör hemma  i grönskan!

Moder jord

Lovad vare du, min Herre
för vår syster, moder Jord,
som föder oss och bär oss
och framalstrar allehanda frukter
och färgrika blomster och örter.


Ja, vi får vandra på moder Jords rygg och veta att hon bär oss. Hon ger oss föda, och den näring vi behöver och förser oss med livets vatten. Moder jord ger oss vajande veteåkrar, gula rapsfält, grönskande lövskogar och blommande blomsterängar. Hon ger oss liv och växt.
Varje dag av vårt liv, här på moder Jords rygg, borde vara en morsdag! En dag att komma ihåg henne, skämma bort henne, värna om hennes fortsatta existens. Vi måste komma ihåg att vi inte klarar oss utan henne!
Tack för moder Jord!

Syster Måne

" Lovad vare du, min Herre

för syster Måne och stjärnorna.

På himmelen har du gjort dem lysande,

tindrande och sköna."

Natthimlen, så otroligt vacker! Få människor idag förunnas möjligheten att få skåda en riktig stjärnhimmel. Det talas om ljussmog och det finns bilder, från rymden, som visar hur "förorenad" vår jord är av alla lampor som brinner runt vårt klot.
Att få titta på natthimlen med måne och stjärnor eggar inte bara fantasin, det ger oss även en möjlighet till att få förundras och att få känslan av att vara ett med det oändliga, det eviga. Vi är produkter av universum, som allt annat. Och kanske anar vi det Gudomliga bland myriader av stjärnor, planeter och månar och inser att allt är vävt i ett enda stycke.
Tack för syster Måne och alla hennes stjärnor!

Broder vind

"Lovad vare du, min Herre
för broder Vind och för luften
och regnet och den klara himmelen.
Ja för all väderlek,
genom vilken du uppehåller din skapelse."


Broder luft måste vi andas in ständigt. Helst djupandas då och då och få in nytt livgivande syre allra längst ner i våra lungor. Du kommer kanske ihåg miraklet med fotosyntesen - där träd och växter tar in den giftiga koldioxiden som människor och bilar andas ut och som omvandlar den till hälsobringande syre. Detta sker ständigt. En fantastisk naturprocess.
Fåglar hitta då och då bärande vind, som sommarbriser tillhandahåller och låter sig föras med bara genom att fälla ut vingarna, utan att behöva ta några flaxande vinslag. För ett antal år sedan fick jag möjlighet till att följa med upp med ett segelflygplan. Vilken otrolig känsla att glida, till synes tyngdlös, där uppe i luften, endast omgiven av ett lätt sus när flygplanskroppen skar genom luften, ett med ett element vi normalt inte rör oss i.
Så känns det ibland också när man hittar bärande stråk i tillvaron, som till synes utan större ansträngning för oss framåt i livet. Att få gå ut i skogen eller att bland höga fjäll få andas in hög och klar luft - alldeles gratis - ger livskvalitet. Att andas ut oro och bekymmer och att andas in ro och frid.
Tack för broder vind och tack för all slags väderlek!

Syster Vatten

"Lovad vare du, min Herre
för syster Vatten.
Mäkta nyttig är hon, ödmjuk, kostbar och kysk."


Syster vatten porlar i bäckar, åar och älvar, men också i våra kroppar. Människan består till 70% av vatten och vår första tid som blivande människor lever vi omslutna av fostervatten. 2/3 av jordens yta består av vatten och 90% av jordens växter och djur vistas i vatten.  Vi människor klarar oss inte utan vatten mer än ett par dagar. Vattnet, detta element som både är outgrundligt som de stora havsdjupen, obeskrivligt som en sommarvarm sjö, välgörande och uppfriskande som ett vårregn som får livsandarna att vakna.
När yngsta dottern var liten sjöng vi följande sång:

"Vattenmoln som faller ner
som regn och snö som smälter ner
och rinner i snabba bäckar som porlar,
glider fram i älv och flod,
vilar i en blank sjö
eller gungar ut i havet,
solen värmer hav och sjöar,
fukten stiger upp mot himlen och bildar


Vattenmoln som faller ner...."

Vattnets eviga kretslopp tydliggörs i denna enkla barnvisa på ett  genialiskt sätt. Det tillkommer inget nytt vatten under resans gång. Allt fanns där från början och allt kommer att finnas där till slut. I vår del av världen, i Sverige, de glittrande vattnens land, ser vi det som så självklart att vi kan låta vatten skölja över oss, bada i det, släcka törsten när helst vi känner för det.
Friskt, rent vatten. Denna livsnödvändiga vara, att vara rädd om och vårda.
Tack för syster Vatten.

Broder Sol

"Lovad vare du min Herre
med hela din skapelse,
särskilt för broder Sol,
som skänker oss dagen och ljuset.
Vacker är han i sin väldiga glans.
Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd."

Idag, sista dagen av denna solfattiga juni 2012, kan det vara passande att skriva om solen. Solen, detta eldklot som ger liv men också torka. Solen, denna lysande låga på himlavalvet som får oss nordbor att tina upp både kroppsligt och själsligt. Solen, som ger oss värme och ljus men också oregerlig brand. En sol att älska och frukta! Men, just i år och just nu så fattas den mig!

Broder Eld

"Lovad vare du Herre
för broder Eld,
genom vilken du upplyser natten åt oss.
Skön är han, lekfull, mäktig och stark."


Broder Eld är nästan lika gammal som människan själv. Man brukar säga att den mänskliga civilisationen började då våra förfäder lärde sig att tämja elden. En "uppfinning" som förändrade livsvillkoren radikalt. Elden blev en värmekälla i bistert klimat. Den gav möjlighet till att koka maten vilket förbättrade näringsupptaget och därmed skapade förbättrad hälsa. Den fungerade som skydd mot farliga djur. Elden lyste upp natten och dunklet i grottorna och den tjänade som värmekälla vid tillverkning av verktyg och lergods.

Idag kan vi klara livet utan öppen eld. Människan har gjort fler uppfinningar som underlättar livet. Men att tända en brasa en kulen vinterdag, eller att tända den vid stranden och grilla korv över en eld ger en känsla av lugn och avkoppling. Jag kan sitta hur länge som helst och titta in i eldslågorna. Fascineras. Förlora mig fullständigt och lämna tid och rum. Ljus och värme från en sprakande eld påminner om ett brinnande hjärta, ett hjärta fyllt av värme och ljus, engagemang och hängivenhet.

Tack för broder Eld!

Revansch?

För sju år sedan hade jag en samling med skola/förskola kring temat skapelsen och tacksägelse. Kring allt vi har fått och som finns där, helt utan att det kostar något, och som är så värdefullt och fint att vi borde uppskatta och vara rädda om det mer än vi gör.
För att haka upp det hela på något konkret, tog jag Franciscus solsång som utgångspunkt. Vi gick en  vandring och upplevde de olika elementen och sedan fick barnen rita och färglägga det de tyckte bäst om. Vi gjorde fönsterdekorationer av detta. Mycket vackra! Femåringarnas teckningar sparade jag och sedan broderade några damer och jag bilderna och jag sydde en mässhake av dem. En mässhake att användas vid familjemässor.
Jag tycker själv att den blev väldigt snygg och jag kan inte låta bli att sända en liten, kanske hädisk, men ändå tanke till de fröknar som dömde ut mig i småskolan som allmänt obegåvad i ämnet syslöjd! Nu vet jag förstås inte, jag kanske var ett mycket livligt barn och de gjorde mig kanske en stor tjänst när de befriade mig från sömnad, sticknig o dylikt som jag saknade intresse för just då.  Men jag har i alla fall känt det som en slags revansch att JAG lyckades att sy och brodera en mässhake när de nunnor som tyckte att jag saknade fallenhet för handarbete aldrig fick chansen att ens komma i närheten av något liknande! Barnsligt? Jo visst! Men jag rår inte för det!

Fiende nummer 1

Efter allt regnande kryper de fram, de otäcka små djuren! Jag har två sorter i min trädgård, spansk skogssnigel, alias mördarsnigeln, och den i mina ögon mera oförargliga vinbergssnäckan. Efter att ha googlat på just sniglar och hittat en bestämningsnyckel till dem, kunde jag lugna mitt dåliga samvete genom att läsa mig till att det är just den oönskade mördarsniglen jag försöker att otrota. Samvetet gnagde nämligen eftersom jag ju inte vill vara skyldig till att den vanliga inhemska skogssnigeln dör ut. Visserligen hade jag mina aningar om huruvida det var rätt sort jag avrättar, men för att vara på den säkra sidan.....
Oräkneliga är de mördarsniglar som har lämnat jordelivet här och nu och jag kan bara inte förstå hur många det kan finnas av dem! Morgon, middag, kväll är jag ute med sekatören i högsta hugg och utför mitt osmakliga värv. I början fick jag nästan kväljningar men nu går det hur lätt som helst! Jodå, jag kan se en minskning i antal men det kryper fram nya exemplar hela tiden!

Det sägs att jag har lång och grundlig erfarenhet av att döda sniglar. Det berättas nämligen att jag som tvååring skulle ha trampat ihjäl alla sniglar jag såg. Och då var det inte mördarsniglar utan de oskyldiga inhemska skogssniglarna. Jag vet inte om jag vill tro på detta rykte, men förmodligen är det sant eftersom det var min mor som berättade det med fasa och avsmak i rösten.

Det står att läsa att igelkottar gillar att äta sniglar och det stämmer nog. Men det tycks finnas en botten även i igelkottar och häromkring har de hur mycket mat som helst att kalasa på! Skatorna förser sig resterna efter de mördade krypen och det är jag tacksam för. Lämningarna är inte så snygga precis!

På nätet kan man köpa diverse snigelutrotningsattiraljer. Allt från elstängsel, till en elektrisk gaffel att sticka i dem samt särskilda snigelfällor som jag inte riktigt begriper hur de fungerar. För egen del fungerar dock sekatören alldeles utmärkt!
Vinbergssnäckan är något helt annat. Jag tycker nästan den ser lite mysig ut! I alla fall motsvarar den min bild av hur en snigel ska vara. De kalasar säkert också på grödan i min trädgård, men på något sätt kan jag inte riktigt förmå mig till att ta livet av dem. Jag minns hur äckligt jag tyckte det var när mina fastrar åt sniglar. En delikatess i deras ögon och ett arv efter min franska farmor! Rysligt tyckte jag!. Sedan dess har jag provsmakat sniglar och tycker att jo, de går att äta men någon delikatess kan jag inte tycka att de är. Och eftersom sonen har talat om för mig att vilda vinbergssnäckor är fulla med otäcka bakterier o dyl så kan jag inte ta till den varianten av decimering. Därför får vinbergssnäckorna fortsätta att leva hos oss.

Ett falskt väder vi fått!

Syndafloden är över oss! Regnrekordet har passerats för länge sedan, men det fortsätter att ösa ner. Idag ska det komma lika mycket regn som det normalt faller under hela juni månad! Det började regna redan i natt, hårt och hjärtlöst slog det ner blommor och buskar. Plymspirean ligger tryckt mot marken. Irisarna har brutits av. Schersminen hänger ledsen och slits av vinden. Rosorna har jag inte ens vågat att titta på. 

Normalt brukar jag säga att blommorna är vackrast där de växer, men idag ska jag ta in och sätta i vas så att vi åtminstone får njuta en liten stund av dem.

Jordgubbarna som jag sparade tills idag får nog hänga kvar för vem vågar klättra omkring på hala, blöta träplankor? Dessutom är gubbarna inte särskilt söta i år. Solen saknas! 

Ja, solen fattas mig med! Det känns nu, i slutet av juni, ungefär som det brukar kännas i början av april. Den omättliga törsten efter sol, tröttheten som gör att jag somnar närhelst jag sätter mig ner, orken som tryter redan vid blotta tanken på aktivitet. 

Nej, att gnälla duger inte! Eftersom jag ändå inte kan ändra på vädret får jag se det som en hjälp till att bli klar med alla servetter som ska sys, att kanske en god kaka blir bakad och att Bengt-Olof kanske har något mer gammalt avsnitt av Morden i Midsomer inspelat som jag kan somna till. Dessutom kan jag tänka på barnbarnen Walter och Alma som just nu, tillsammans med mamma och pappa, sitter på planet för att komma till solen och la bella Italia. Walter var så exalterad inför resan. Han skulle inte bara bada och leka på stranden, han skulle äta pasta också!

Solsken och regn

Dagens tidning förmedlar nya klimatmodeller. Framtidens Sverige blir både varmare och blötare. SMHI klargör med sina modeller att det kommer att ske stora förändringar de kommande årtionden.
Nederbörden ökar från i medeltal 5 mm åren 2011-2040 till 35mm åren 2071-2100. Temperaturmässigt sker en liknande utveckling från en medeltemperatur kring plus 4 grader till plus 11 grader i medeltemperatur.
Nu kan man kanske tycka att det  inte är så mycket att orda om, men både uppvärmningen och regnmängden påverkar grödor och insektsliv. Mygginvasion har vi redan på några platser i landet, till det kommer malariamyggan som sakta men säkert är på väg norr ut. Växtligheten förändras, kanske till det bättre, kanske till det sämre. Ingen vet! Och det är kanske där det största problemet ligger, ingen vet! Utvecklingen mot ett blötare och varmare klimat är påbörjad, vi kan inte stoppa den. Men vi kanske kan mildra den om vi bara tänker efter en liten smula och sedan anpassar våra liv till ett liv i samklang med moder jord. För vem skulle inte vilja även fortsättningsvist uppleva det som Harry Martinsson beskriva så här vackert:

De blommor som marken bor
kan själen aldrig glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi gett namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.

Sommarnattens leende

Efter den regnrikaste dagen hittills i år tittade då solen äntligen fram och skänkte tröst och värme åt en hukande  värld. Solnedgång, en lätt bris, koltrastens aftonsång, himlens obestämda ljus, syremättad, doftande nattluft. Allt andas frid, allt är kärlek och förvandling, alla levande varelser söker sin inneboende bestämnelse: hackspettens ungar, fjärilsäggen, de befruktade äppelblommorna.

När människorna sova
vid sommarnattens sken
och tusen röster lova
sin fröjd från gren till gren,
då purpras lingonriset
av stilla skyars gull
då hägrar paradiset
än över jordens mull.
((Vernar von Heidenstam)

 Men "Juninatten blir aldrig av, liknar mest en daggig dag", skriver Harry Martinsson och jag andas och lyssnar, känner dofterna, tar in allt.

Tillförsikt

Natur! Vi omges och omfamnas av henne - oförmögna att träda ut ur henne och oförmögna att komma djupare i henne. Oombedda och utan varning tar hon upp oss i kretsloppet av sin ringdans och för oss med sig i sitt lopp, tills vi uttröttade sjunker ur hennes armar.
       Johann Wolfgang von Geothe i "Naturen"

Vi är produkter av universum, som allt annat. Vi är "stenarnas bröder och molnens kusiner".Stjärnstoft.  Men det finns något att tillägga. Vårt medvetande ger oss förvaltaransvar för ett litet kosmiskt revir. Vi är universums ombud på en liten punkt i oändligheten.
I naturens stora samspel och motspel mellan olika levnadsväsen utnyttjar varje art någon del av naturens förråd men ingen art tillåts svälla över sina ramar. Ensam bland alla levnadsväsen äventyrar människan klotets bärkraft genom sina glupskande anspråk på naturens resurser. Vår behandling av våra medskapelser har ofta varit värre än omänskligt, den har varit odjurisk.
Men vi kan bevara Tellus som en dräglig plats för fortsatt liv, fortsatt vandring, fortsatt sökande. Vad som fordras är väl att vi ser oss mindre som individer än som droppar i livets huvudström, fungerande i en helhet.

Det finns musik vi kan uppleva som förknippad med stämningar och vissheter under livsvandringen. Toner kan tala där ord är stumma. För mig är det så med adagiot ur Beethovens pianokonsert nr 5.  Alltid samma andakt inför den förunderliga enkelheten, alltid samma känsla att lyftas in i en lyssnande och sökande delaktighet, som dröjer kvar när satsen tonar ut. Adagiot hjälper mig. Det ger tid och rum till dagarnas nyheter om upplösning och hot. Dess budskap (så känner jag det) är tillförsikt.

Vårt hotade hem

En planet i kris!
När Apollo 14 var på väg till månen 1971 (!) beskrev Ed Mitchell sina upplevelser av vår planet så här:
Det var en vacker, harmonisk, till synes fridfull planet, blå med vita moln, och den grep en med en känsla djupt i inälvorna - en känsla av hem, av att vara, av identitet.
    Och samtidigt och omedelbart efter detta steg insikten att under den blå och vita atmosfären fanns ett växande kaos som invånarna på planeten Jorden alstrade bland sig själva - befolkningen och en känslolös teknologi höll snabbt på att växa bortom all kontroll.
    Besättningen på rymdskeppet Jorden befann sig uppenbart i myteri mot universums ordning.


Om det hade varit så att vi, besättningen av rymdskeppet Jorden, hade lyssnat och tagit till oss dessa tankar redan då, hade mycket kunnat räddas. I början av sextiotalet talade Willy Brandt, då borgmästare i Berlin, om vikten av att spara träd och grönområden i städer. Han betraktades då som en naiv drömmare. Idag "vet vi bättre" men fortsätter ändå att skövla skogar. Vi vet att naturresurserna är på väg att ta slut men fortsätter ändå, oförtrutet, att använda oss av dem som om det fanns obegränsade mängder.
Teknologin tycks mig inte ha gjort några framsteg över huvudtaget de sista decennierna. man kör bara på, i samma gamla invanda spår. Finns det verkligen ingen seriös vetenskapsman som kan komma med hållbara lösningar som främjar jordens och människors hälsa och välgång?
My home is my castle säger engelsmännen. Mitt hem är mig kärt och det är hotat så därför tänker jag försvara mitt "slott" mot de mörka krafter som fortsätter att skövla och förgifta det som är mitt hem, min identitet, mitt liv.

Min bit på jorden

Yippie! Nu föll bilden på plats som den skulle!

Men att skriva nu, mitt i natten, om min bit på jorden känns nästan lite övermäktigt. Jag ska dock göra ett försök.

Visst handlar det om kärlek! Att vårda, att vara en bit av sin bit.  Man har ett kärleksförhållande till naturen, där ömsesidigt givande berikar och lyckliggör.
Människan har fått en ansvarsfylld förmån att inom en vid ram forma förhållandet till sin sambo - naturen.
Många går blinda och döva genom livet utan att förstå vilka härligheter som bjuds. Andra sol-och-vårar sin sambo, tar alla hennes tillgångar, lämnar henne plundrad och nedbruten.
Vem av dem är du, vem av dem är jag?
Det är hög tid att tänka efter, Midsommar nalkas. Hur många blommor får du ihop i din bukett? Det blir färre och färre för varje år som går.  Det är vårt gemensamma ansvar att se till att även våra barn och barnbarn ska få möjlighet till att uppleva den mångfald som en sommaräng borde bjuda på.
Eller som Harry Martinsson uttrycker det i "Den stora sorgen"

Naturens lagar är redan på väg
att ställa oss alla mot väggen.
Den väggen är lag av naturen.
Den saknar evangelium.
Den stora sorgen måste vi alla dela.
Då blir den möjlig att bära.
Den stora sorgen är den stora omsorgen.
Den måste vi alla lära.

Tekniskt problem

Nu har jag suttit och lekt en lång stund med de olika alternativ som finns, rent utseendemässigt, att välja på här på bloggen. Jag har lekt så till den milda grad att jag inte kommer ihåg hur ursprungsutseendet var. Och det som värre är, jag hittar inte längre var jag ska ändra allt igen!
Det som kanske fungerar nu är att jag kan byta rad genom att trycka på Enter!
Jag har kollat och ja, det gick i alla fall.
Men det som absolut inte går att få till, är att lägga till en bild och att få den att komma på rätt köl. Alla bilder jag har försökt med i kväll bara låg ner! Tämligen frustrerande!

Jag hade ju tänkt att skriva om sommarblommor och sommarängar och ville lägga till denna snygga bild på en jättefin sommarbukett, men... Tja, ni ser ju själva!
Så jag tror att jag ska strunta i detta för idag och att jag får göra ett nytt försök i morgon.

Till eftertanke

Jag har de senaste dagarna haft anledning att fundera en del över att leda, hjälpa och föra andra åt ett håll som ser ut att vara det enda rätta hållet. Alla som leder eller försöker att hjälpa andra människor får förr eller senare sådana funderingar. Det är viktigt att vi reflekterar över, inte bara över våra egna motiv utan även över de motiv, som de som bestämmer kan tänkas ha. Att blint följa med strömmen har aldrig varit varken bra eller hälsosamt i längden. Sen är det faktiskt så att några av dem vi ska leda är mer lättledda än andra. Är det då de första som är normen eller ska vi kunna acceptera att t o m barn har en egen vilja och en egen åsikt? Har inte varje människa på denna jord rätt att få vara just så som den är, så länge den inte skadar andra? Och var ska vi börja, när vi försöker att leda eller hjälpa andra människor tillrätta? Har jag rätt att behandla alla lika i varje situation? Vi är alla individer med olika anlag, olika erfarenheter som har präglat oss och som har gjort oss till dem vi är idag. Är det då inte rätt att man tar hänsyn till det? Kierkegaard skrev i sin skrift Till Eftertanke "Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre, i stället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa är inte att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon." Kloka ord då och de är lika kloka än idag!

Kalastider

Idag är det kalas! Först var det avslutning med barnverksamheten och massor av godsaker till fika. Nu ska vi strax iväg och fira Walter´s femte födelsedag med kalas och tårta. Den unge herrn hade väldigt bestämda åsikter om vilka tårtor han ville ha och efter överläggningar med sin moster, som skulle fixa tårtorna, blev det följande önskemål: en tigertårta, en leopardtårta, en draktårta och en jordgubbstårta. Nu låter detta som om han har bjudit hela Stockholm, men det är bara dagiskompisarna med någon förälder till och sedan tjocka släkten. Det blir ändå rätt fort många personer, så tårtorna kommer säkert att gå åt. Är det kalas så är det!

Vädret, marathon och annat konstigt

Med denna bild, som Sveriges radio har lagt ut för att åskådliggöra vädret i Stockholm idag, behövs egentligen inte så många fler ord. Årets marathon gick i rekordkallt väder, +5 grader! Annat var det 1982, då var det hela 31+. Det är bra att hänga upp saker på händelser som man kommer ihåg. Så är det med Stockholm marathon. Om någon, mot förmodan, skulle fråga oss vet vi svaret: Lördagen efter Walters födelsedag! Några år i rad har det varit omöjligt att komma fram till Västmannagatan denna dag. Vi har, under protester från de tävlande, fått korsa Odengatan så snabbt det bara gick, för att kunna komma till kalaset.

Marathon, ja. Historien om Feidippes som skickades de 40 km till Aten för att berätta om segern mot perserna vid Marathon, är en myt. Däremot utsågs han att bege sig de 200 km till Sparta för att försöka förmå stadens ledning att sända trupper till Marathon. Hans försök misslyckades, spartanerna ansåg nämligen att månen inte stod rätt för ett lyckosamt krig och avstod därför. Men det gjorde inte så mycket, Athenarna besegrade de persiska inkräktarna utan hjälp från Sparta.

Månen står nog inte rätt i år heller, så därför sprang jag inte Stckholm marathon i år. Ett annat spektakel hoppas jag dock att få delta i, om vädermakterna står oss bi vill säga, nämligen Venuspassagen. Detta är sista chansen för oss nu levande. Det dröjer mer än hundra år innan det händer nästa gång. Nu på onsdag, vid soluppgång, ska man kunna skåda årets astronomiska händelse. Då ska yngsta dottern, hennes pojkvän och jag stå på Lurberget och med, speciellt för detta ändamål införskaffade glasögon, låta oss bedåras av naturens skådespel. Men med tanke på väderleksprognoserna för de kommande dagarna får jag nog ha ett extra samtal med högsta chefen för att det överhuvudtaget ska synas något skådespel!