En ung mamma som jag känner berättade att personalen på hennes dotters förskola hade slutat att läsa sagor för barnen. Anledningen var att barnen inte orkade sitta stilla så länge och koncentrera sig. När jag hörde detta blev jag alldeles förskräckt.

Kan man verkligen sluta att läsa sagor? Vad är det som är fel i vår värld om utbildad förskolepersonal ger upp? Har barnen idag verkligen mindre tålamod än för 20 år sen? Eller är det helt enkelt så att förskolelärarna är utarbetade och frustrerade och därför inte orkar?
Vad händer med oss och med barnen när de blir vuxna, om vi tar ifrån dem möjligheten att fantisera och fabulera?
Sagor är ju inte bara underhållning, de tillför något, om inte annat en tröst när det goda segrar över det onda. I sågornas värld finns inga gränser för vad man kan åstadkomma, något som måste kännas som en tillfredsställelse för ett modernt barn som omges av så många begränsande regler och som så sällan får bestämma själv över sin dag och sin lek.

Frågor som jag inte får svar på. Frågor som oroar.

Vi måste värna om barnen och deras rätt till goda sagor.