Tankar om kor

Eftersom jag har varit på kosläpp idag kan jag inte släppa tanken på kossor. Jag har ett särskilt förhållande till dessa djur allt sedan den dagen då jag som sjuåring fick hjälpa till att fösa korna från hagen till stallet och sedan tillbaka igen. Nu tror jag inte att kossorna verkligen brydde sig om mig, där jag gick bakom med min käpp men jag kände mig ändå väldigt stor och betydelsefull. Vilka som är passande konamn vet jag inte, men de förtjänar riktigt fina namn, tycker jag. Sen är jag så konstig att jag tycker att ko luktar gott! Jag vet också att en ko som har ett namn och som tilltalas med det, reagerar på denna personliga kontakt, blir lyckligare och ger 258 l mer mjölk om året än en ko utan namn! Eftersom kor är sensibla djur så reagerar de också på musik. De tycker särskilt mycket om Mozart och där har vi något gemensamt, kossorna och jag! Den koras jag älskar mest är det så kallade Braunvieh (exempel på bilden) som finns i alperna. Dessa kor har ett sånt milt och förstående uttryck i sina ögon, är så lugna och tillgivna att man inte kan annat än att älska dem.

Gullviva och förgätmigej

Gullviva, primula veris, och förgätmigej, myosotis scorpiodis, två mormorsblommor av högsta rang. När jag var liten gick vi alltid till en lund och plockade enorma buketter av gullvivor. Det skulle jag väl inte göra idag, men jag kan fortfarande känna berusningen av denna mängd solgula blommor i det gröna. Tillsammans med förgätmigej, min barndoms älsklingsblomma, utgör de sinnebilden av den perfekta ängen, som på bilden här intill. Tillsammans utgör de en oslagbar kombination. Gullviva, som på tyska heter Himmelsschlüssel och som förr kallades Sankte Pers nycklar, har jag försökt att etablera i flera år. Det lyckades rätt bra och de förökade sig villigt, men i år för de en bitter kamp mot alla hundtassar som utan hänsyn trampar ner dem. Förgätmigej står mera skyddad bakom växthuset och sprider sig även den. Så vem vet, kanske någon gång i en avlägsen framtid kommer det att se ut som på bilden. Fram tills dess får jag nöja mig med de enstaka exemplar som överlever mot alla odds.

Rödhake

Rödhaken, denna lilla, orädda, mytomspunna tätting. Den har funnits i vår trädgård i flera år, trots katter och hundar och barnbarn. Eftersom det bullrar för mycket häromkring på dagarna så sjunger den tidiga morgnar eller sena kvällar. Dess sirligt porlande sång fyller luften och man förundras över hur det kan finnas så mycket ljud i en så liten, späd kropp. Med stor energi och uthållighet tävlar den med koltrasten. Selma Lagerlöf berättar i en av sina "Kristuslegender" om hur rödhaken fick sitt röda bröst: Två fåglar närmade sig Kristus när han hängde på korset - en skata (som på den tiden var färggrann) och en liten grå fågel. Skatan föll in i kören av häcklande, skrek och skränade och hånade Jesus. Men den lilla grå fågeln närmade försiktigt Kristus där han hängde och drog ut taggar från törnekronan. En blodsdroppe från Jesus hamnade då på fågeln och färgade bröstet rött. Allt sedan dess får rödhaken stolt visa upp sitt röda bröst, men skatan fick bara behålla två färger, nämligen svart och vitt. Nu finns det både skator och rödhakar här hos oss och vi gläds åt bägge, åt rödhakens sång och skatans rörande omsorg om de sina.

Trädgårdsdrömmar

Trots kyla och brist på sol ligger drömmarna där på lur. Det är så svårt att låta bli att börja rota runt i trädgården. Jag såg i torsdags en notis om att det bara behövs 2000 kvadratmeter brukbar mark för att en människa ska kunna bli helt självförsörjande. Nu har jag inte den ytan till mitt förfogande, men man kan göra mycket även av det lilla. Och har man inte ens det får man "taga vad man haver"! Som på bilden här nedanför.

Trädgårdsarbete som rekreation och till själens läkedom borde förunnas alla människor därför tycker jag att den gröna gerilla som börjar etablera sig lite här och var i världen är ett riktigt kul initiativ.

Söndag

Idag firar vi familjemässa i Ytterenhörnas kyrka. Denna lilla 1100-talskyrka med sin lite "hemliga" atmosfär. Atmosfären beror delvis på att kyrkan är i ett akut renoveringsbehov, väggarna är mörka och smutsiga, takbjälkarna är ruttna, golvet ger vika, bänkarna äts upp av någon ohyra osv. Men atmosfären beror även på den intima känslan av att allt är nära och lite opraktiskt trångt. Kyrkans mest värdefulla prydnad är det senmedeltida altarskåpet, byggt i Antwerpen kring år 1500.

Nu finns planer på att renovera kyrkan och jag ser fram emot den dag då en upprustning sker, inte bara av byggnaden utan även av att kyrkorummet ska fyllas med liv när klockorna ringer till gudstjänst.

Återvinning - Återanvändning

Återvinning - återanvändning. Begreppen är snarlika men betyder olika. Återanvändning är den bortglömda konsten att använda saker flera gånger eller att man gör om dem eller tillverkar något nytt av dem. Återvinning innebär att skräpet samlas in och sedan omvandlas till material som kan användas för att tillverka nya produkter eller energi. Vi har fått nya soptunnor i vilka vi kan sortera våra sopor hemma på gården. Grannarna har redan börjat att klaga, särskilt de som aldrig har brytt sig om att sopsortera. Själv tycker jag att det blir mycket snyggare i vårt kök, nu när påsarna med sorteringssopor försvinner. En vän citerade ett avsnitt ur Grunnaren härom dagen, ett litet avsnitt jag vill återge här:

Förr hade man inte hört talas om ekologi och återvinning. Man visste bara om att om man inte tog vara på vad man hade så hade man snart inget kvar.

Så, kontentan blir att allt var inte bättre förr men en hel del var mycket vettigare!

Skogen och livet, eller livet i skogen

Klorofyllmolekylen, vår planets viktigaste och märkligaste molekyl. Klorofyll som ger de gröna växterna deras färg. Klorofyllmolekylen fungerar ungefär som en sorts ljussamlande antenn när växterna i fotsyntesen med hjälp av solenergin omvandlar vatten ur marken och koldioxid ur luften till kolhydrater och syre. Här börjar allt liv - inne i växternas gröna, soldrivna sockerfabriker. All mat vi äter har sitt ursprung här, syret i våra lungor likaså. Vi kan tacka klorofyllet och fotosyntesen för att hjärtat slår, att cellerna i kroppen fungerar. Utan de gröna växterna hade vi inte en suck! Tre fullvuxna träd producerar tillräckligt med syre för en människas överlevnad. Träden har varit människans följeslagare genom årtusenden. De håller jordtäcket på plats, reglerar vatten, temperatur och klimat, förser oss med ved, frukter och bär. Och fler nyttigheter i den moderna välfärden än vi kan ana. Så därför kan jag bara instämma i Artur Lundkvists vördnadsfulla hyllning: Ett träd är mycket större och lever mycket längre än en människa, men ändock är ett träd inte på långt när nog. Det behövs hundratals, ja, tusentals träd för varje människa på jorden, träd som är världens lungor och solljusets susande fabriker träd som umgås vänskapsfullt med regnet och lugnar de upprörda vindarna, träd som hjälper människan att andas och överleva.

Miljötänk

Av många olika och mycket aktuella anledningar så har mina tankar kretsat oavbrutet kring miljö och resurshushållning, en hållbar utveckling och vårt ansvar för vår värld, inte bara idag utan också för framtiden.
När jag försöker att prata med människor om detta får jag så många reaktioner som jag inte har varit beredd på. Allt från att vissa fortfarande tror att omsorgen om vår planet är svärmeri till att vi måste återgå till en livsstil som för hundra år sedan.

Själv befinner jag mig i ett tillstånd som pendlar mellan ren förtvivlan och kämpaglöd, allt beroende på dagsformen. För att förklara lite bättre vill jag citera några andra som också har gjort sig tankar om detta:
"Ibland tror man att hela världen håller på att gå under, och då är det bara man själv som kantrar." (Pearl Baily)
eller
"Åh, vad världen är vacker - låt den vara!" (Tage Danielsson)

Ett är i alla fall helt säkert, om vi tror att vi inte behöver göra något åt jordens problem, då är vi själva det största av dem!

Utmattat!

Egentligen borde jag ha känt igen symtomen för länge sedan. Samma sak varje gång! Sömnproblem, ont i hela kroppen, magbesvär, dåligt minne, koncentrationssvårigheter. Listan kan göras lång. Och om jag tänker efter så har jag nog varit medveten om vad det är som händer, men som alltid försöker jag att blunda och kör på som vanligt. Jag har visserligen försökt att lägga in de nödvändiga pauserna och även övat mig i mindfullnes, men när jag tänker efter så har det alltid stannat vid just försöket.

Från och med nu måste det bli ändring!

Själens Fågel
Fortsättning

När någon tycker riktigt mycket om oss,
dansar Själens Fågel med glada hopp fram och tillbaka.
När någon ropar på oss,
hör Själens Fågel noga efter vad det är för sorts rop.
När det är någon som är arg på en,
kryper Själens Fågel ihop och blir ledsen och tyst.
När det är någon som kramar om oss,
då blir Själens Fågel som finns där djupt inom oss,
större och större tills den fyller nästan hela oss.
Så bra mår Själens Fågel då.

Bilden är lite dimmig idag, liksom jag efter en natt då hunden Bessie behövde gå ut fem gånger och katten herr Torkel Sand tomtade ut och in och gnällde och gnall från klockan halv två till klockan sex. Med detta i åtanke kanske det inte gör så mycket om dagen får tillbringas inomhus i lugn och ro. Jag missar ingenting utomhus!
Ha en bra dag!

Trösteord

När nu denna dagen äntligen går mot sitt slut kom jag att tänka på en av mina stora idoler, Dietrich Bonhoeffer. Nyårsafton 1944, inför sista årsskiftet i sitt liv skrev han följande rader från fängelset till sina föräldrar:

Av goda makter underbart bevarad
det främmande och nya väntar jag.
Guds nåd är ny var afton och var morgon.
Han väntar oss i varje nyväckt dag.

Låt varmt och stilla ljus i kvällen brinna.
Som du i mörkret tände världens ljus,
så för du här din mänsklighet tillsammans
och är på väg moln och eld och Gud.

När nu till stillhet allt omkring oss sjunker
du låter nya klanger växa fram.
Vi hör den sång som alla världar sjunger,
i hopp och tillit ropar de ditt namn.

9 april 1945 avrättades Dietrich Bonhoeffer i koncentrationslägret Flossenbrügg för högförräderi mot nationalsocialismen.

Med raderna ovan inom mig kommer även jag att kunna sova gott i natt och önskar er detsamma.

Själens Fågel

Ibland är det gott att återvända till det som på ett enkelt sätt talar om sånt som är svårt. Det finns en underbar liten bok som Michal Snunit skrev 1984. Den har följt mig sedan dess, skänkt tröst och glädje. Idag får ett stycke ur den beskriva stämningsläget just nu.

" Djupt inom oss finns själen.
Ingen har nånsin sett den.
Men alla vet att den finns.
Inte bara att den finns, alla anar också vad som finns inne i den.

Inne i själen,
mitt inne,
står en fågel på ett ben,
en fågel som heter Själens Fågel.
Den känner allt som vi känner.

När någon gör oss illa,
flaxar Själens Fågel
hit och dit i vår kropp
och han har så ont så ont.!

Jag hoppas för egen del och även för er att morgondagen bjuder på fortsättningen.

Pelargoner

Jag fick två engelska pelargoner i födelsedagspresent härom dagen. En av dem står på mitt skrivbord och om jag lyfter blicken från tangentbordet ser jag en sky av rosa, spräckliga blommor innanför fönstret och precis bakom den en rugge intensivt blåa irisar utanför fönstret. Färgkontraster som kompletterar varandra!

Pelargoner, dessa mormorsblommor som finns i så oändligt många varianter,färger och dofter, blommor som är så lättskötta och tacksamma, lätta att föröka, att övervintra, att ha både inom- som utomhus i krukor av diverse storlekar eller i korgar eller lådor som hängvariant.

Pelargoner, blommor som väcker minnen till liv, minnen av just mormor med vattenkannan i ena handen och utblommade pelargonblommor i den andra. Min mormor gjorde som jag, hon pratade med sina blommor! Det kan tyckas lite knasigt, men vetenskapen har belagt att även blommor mår bra av att man pratar med dem. Sen må det vara utandningsluften som gör att de mår bättre, men själv mår jag definitivt bättre av att få prata med dem. Blommor är för mig inte bara levande organismer de är en del av det liv så som jag vill leva, nämligen ett liv i samklang med naturen, både den vilda och den odlade.

Jag är övertygad om att alla människor skulle må bra av att få pyssla om en pelargon. Så, låt oss ge varandra många pelargoner.

Födelsedagar

Det finns några födelsedagar bland alla dem, som har passerat under mitt hittillsvarande liv, födelsedagar som jag minns alldeles särskilt.
Min första födelsedag kommer jag naturligtvis inte ihåg, men presenten jag fick, en nalle, har jag fortfarande kvar. Den har varit min käraste ägodel under hela min barndom. Den blev flera gånger utsatt för attentat från min systers sida, sista gången genom att hon klippte av öronen på den. Sen levde nallen många år utan öron, satt alltid någonstans i mina olika hem tills den dagen då hunden Humphrey, för att straffa mig, tuggade sönder nallen så den tömdes på sitt innehåll av sågspån! Därefter fick nalle en ny kropp med nytt innehåll och av de överblivna delarna av den söndertuggade kroppen fick han nya öron. Nu sitter nalle bakom glasdörrar, för säkerhets skull! Man vet ju inte vad Bessie kan få för sig!

Min femte födelsedag minns jag. Jag blev uppvaktad tidigt på morgonen, med sång och presenter. Sen väntade jag ivrigt på eftermiddagens kalas. Jag hade bjudit mina två vänner, vi skulle få kaka och varm choklad och leka lekar. På den tiden skulle även femåringar sova middag, vilket vara rena rama tortyren just den dagen. Det gick bara inte! Gästerna skulle komma klockan tre, men jag gick och hämtade dem redan klockan två! Sen kom kakan och den var till belåtenhet, men sen kom den varma chokladen och det blev rena rama katastrofen, tyckte jag. Min mamma hade kokat varm choklad på MJÖLK! Mjölk var det absolut värsta jag visste och att få det på sin födelsedag! Nåja, gästerna tyckte det var gott och jag slapp dricka av den så det var inte fullt så hemskt som jag först trodde. Därefter lekte vi många lekar och födelsedagen blev en succé, trots den varma chokladen, kokat på mjölk.

Nästa födelsedag, som jag minns alldeles särskilt, är min 10-årsdag. Jag hade bara bjudit en enda gäst, nämligen Messmer-Heidi. Nu var hon egentligen min storasysters bästa vän och namne, men jag älskade henne mer än min storasyster. Heidi lät mig alltid vara med i de stora flickornas aktiviteter, helt i motsats till min egen syster som alltid sa nej. När Messmer-Heidi kom hade hon en liten elefant med till mig och den elefanten finns fortfarande kvar i mina gömmor.

Alla andra födelsedagar flyter ihop till en enda stor fest, men dagen idag blir det annat med. I morse ringde en snart(!) 5-åring och gratulerade och sjöng högt och tydligt "Ja, må hon leva"! Han sjöng så högt att det nog hade kunnat höras utan telefon ända från Vasastan! Sen gick B-O och jag en stilla skogspromenad med Bessie och just nu sitter jag och väntar med spänning på den tårta som barn och barnbarn ska göra och i kväll blir det först bio och sedan middag på restaurang.
Med andra ord, en dag att minnas!

Genusperspektiv

Varje svensk förskola ska ha en genuspedagog. Många förskollärare har fått gå utbildningar och arbetar medvetet för att ändra på invanda könsroller. Så även på de yngsta barnbarnens förskola. Snart(!) 5-åringen har länge lekt med både pojkar och flickor, både tuffa utomhuslekar och stillsamma och omvårdande inomhuslekar. Snart(!) 5-åringen har aldrig funderat över om det var någon skillnad mellan pojkar och flickor eller mellan de olika lekarna. De var alla barn och lekte med det som stundens ingivelse gav dem.
Nu har de vuxna på förskolan börjat att aktivt arbeta utifrån ett genusperspektiv och plötsligt har det gått upp för snart(!) 5-åringen att det är SKILLNAD! Nu handlar plötsligt allting om hur pojkar och flickor är och vad de gör och vilka som är bäst osv.
Igår satt tre personer i kökssoffan och ritade, en drygt 2-åring, en drygt 20-åring och en nästan 40-åring. 2-åringen, i mitten, ritade koncentrerat på sitt papper men delade ut både ris och ros åt de andra. Det saknades en sol på 20-åringens teckning och när en sådan inte genast ritades dit, tog 2-åringen saken i egna händer och ritade dit en. Efter att ha berömt nästan 40-åringens fina blommor ville 2-åringen bättra på dem med lite egen färg. Själv, mycket snart 63-åring stod vid spisen!!!! och rörde i grytorna, lyssnade på deras ständigt pågående samtal och blev alldeles varm i hjärtat.
Snart(!) 5-åringen var ute i trädgården med den ena föräldern och övade sig i den svåra konsten att sparka fotboll sittandes på en gunga. Även där pågick det ett oavbrutet samtal, som i princip gick ut på att snart(!) 5-åringen behövde höra att det, minsann, var en bedrift att kunna göra dessa två saker samtidigt.
Två små människor, två olika aktiviteter, två olika behov. Båda gjorde det de för stunden kände lust till. Båda fick den uppmärksamhet de behövde. Spelar det då någon roll om det var en pojke och en flicka?
Jag tror att vi vuxna, i vanlig ordning, krånglar till tillvaron alldeles för mycket. Kan vi inte bara låta barn var barn och sedan uppmuntra dem i det de vill göra? För både flickor och pojkar behöver göra allt, både tuffa utomhuslekar och stillsamma, omvårdande inomhuslekar utan att vi ska konstruera tillfällen och med pedagogiska pekfingrar poängtera att det MÅSTE vara på ett visst sätt.
Att dela in mänskligheten i olika grupper som barn-gamla, män-kvinnor, svarta-vita, svenskar-utlänningar har aldrig fört ett samhälle framåt. Däremot behövs en utveckling när det gäller rättigheter. Oavsett vad eller vem man är SKA man ha samma rättigheter och bli behandlad med kärleksfull respekt.

Påskkyckling

Jag har alltid velat ha höns. Helst sådana som ruvar och sedan får de mest underbara små dunbollar till kycklingar. Min mor delade denna längtan med mig. I mammas barn- och ungdom hade mormor och morfar olika sorters höns, mest för skojs skull, men i alla fall. Mamma visste hur varm man blir inombords när man hör en höna locka på sina små kycklingar och när man får se hur hon, som den goda mor hon är, visar dem på de läckraste små frön eller maskar. Eller när de små söker skydd och värme under hennes vingar.
Som det goda barn jag var, införskaffade jag ett år, till påsk, två små kycklingar åt min mamma. Det var inte alls svårt att få tag i två kycklingar, det svåraste var att smuggla in dem hemma. Mitt rum låg, helt för sig självt, längst upp i huset, under taket. Där kunde jag vara ostörd. Jag hade förberett med en låda med sågspån (var jag nu fick den ifrån?) och en värmelampa (fanns i hemmet!) samt diverse mat. Jag hämtade kycklingarna på skärtorsdagen efter skolan och var nu tvungen att spela hönsmamma med matning osv ända fram till påskdagens morgon.
Påskdagens morgon smög jag tidigt ner till köket med mina kycklingar och väntade sedan på att mamma skulle komma och bli överlycklig över sin överraskning. Och nog blev mor min överraskad alltid! Men kanske inte riktigt så glad som jag hade trott. Hon tyckte förstås att de små var helt underbara men hon såg, som vuxen, att de nog hörde hemma på gården hos sin hönsmamma, där jag hade hämtat dem.
Efter att hela familjen hade fått beundra de små och vi hade letat efter våra påskägg blev jag tvungen att gå och lämna tillbaka kycklingarna. Hur det gick för dem efter detta vet jag inte. Vem vet, det kanske var små tuppar och det vet man ju hur det går för dem!
Hur som helst blev min dröm om en egen hönsgård inte av den gången. Men drömmen har jag kvar.

Våriris

För tre år sedan anlade jag en irisrabatt med bl a våririsar. Iris, förutom strandiris, är en visserligen lättskött men samtidigt tämligen kräsen växt. De är noga med att stå på rätt ställe, men vill inte bli alltför mycket ompysslade, läs störda. De SKA sprida sig genom rotskott och det har de gjort, men inte i den takt som jag trodde och framför allt inte åt det håll jag ville. Blomningen har det också varit lite si och så med. Våriris däremot är en lökväxt och bildar små tuvor efter ett tag för att så småningom försvinna helt. Som alla lökväxter.
Nu råkade det bli så att en liten hund (inga namn nämnda) fick för sig i höstas att just lökarna till våririsar var extra goda. Djupa gropar grävdes och lökarna försvann, trots att de egentligen är rena rama giftet för en hund. Men hunden i fråga blev inte ens dålig i magen! Jag däremot såg en vår utan irisar framför mig. Tråkigt! Jag älskar den intensiva blå färgen!
Men idag blommar flera stånd med våriris i rabatten. Lökarna försvann tydligen inte utan flyttades bara lite grand. Det måste ha varit alla de andra vårlökarna, förmodligen pärlhyacinterna, som var så goda att de åts upp!
Hur som helst är jag själaglad över detta och det bästa av allt är att jag kan se dem från mitt fönster, vilket är extra skönt idag, när kölden har oss i sitt grepp igen.