Heureka!

För ett år sedan, ungefär, kom nyheten att en grekisk bonde stämde ett småländskt mejeri för ärekränkning därför att mejeriet hade använt hans bild på en burk med turkisk joghurt. Inte så noga, tyckte vi, men det höll inte den grekiske bonden med om. Mejeriet och han kom, så småningom, fram till en förlikning och bonden fick en herrans massa pengar. Han var nöjd, men så icke de grekiska myndigheterna. De kräver att VD för mejeriet ska komma till Grekland för en rättegång, någon gång till våren. Det här är alltså på blodigt allvar! Vad ska en stackars företagsledare ange för skäl till att det blev fel? En grek på en burk med turkisk joghurt! Stor skandal!

Idag kom då, äntligen, vad som skulle kunna bli en upplösning av dramat. Några, visserligen svenska (det kanske inte håller i en grekisk domstol), men ändock, forskare har kunnat slå fast, med hjälp av nyaste DNA-analys, att vi är turkar allihopa. Nåja, kanske inte alla, men de flesta av oss härstammar från en kvinna som forskarna kallar för Helena. Resten har sitt ursprung hos en annan kvinna, med namnet Ursula. Och gissa varifrån dessa båda kommer? Jo, just det, från Turkiet! Närmare bestämt från Anatolien, var den största delen av Turkiet ligger, och på sin väg väster- och norrut kom de naturligtvis också förbi Grekland. Se där, försvaret för den stackars mejeridirektören är givet. Nu är det bevisat!

Men jag tycker att den grekiske bonden kan få behålla sina pengar, trots att han nu, som resten av oss, härstammar från en turkisk kvinna.

Ibland förunnas jag en stunds stilla förundran. En stunds fascination inför skapelsens skönhet. Som motvikt, när vardagens kravfyllda tillvaro blir allt för påtaglig.

Idag upplevde jag novembermorgonens tystnad och vaknande liv med alla mina sinne. Kylan som bet i mina kinder, knastret av frusna grässtrån under mina fötter, de frostiga kristallerna i enens barr, det lätta rasslet från eklöven som sakta dalade mot marken, nötväckans försiktiga "zit" som snabbt förvandlades till ett upprört "tvett tvett tvett" när den fick syn på mig, solens värmande strålar i ostsluttningen, den nya isens klirrande och knäppande, sävens stilla susande, sjöns intensiva blå färg, en handfull frostnupna lingon att suga på, tystnaden förutom alla naturljud, ensamhetens stillhet och ro, utan känslan av att vara ensam. Att vara ett med skapelsen.

Harry Martinson har i sin diktning många enastående uttryck för tystnadens skönhet i naturen och den sakrala livskänsla den kan skänka oss:

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton

av stillnad säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.

November är här, blåstens och blötans tid. Även om de senaste dagarna har bestått oss med solsken, tar mörkret nu famntag på landskapet och vätan genomtränger allt, inte minst människornas sinnen.

Alla helgons dag igår, alla själars dag idag. Minnesljusen som tändes igår på våra kyrkogårdar skapar en märklig stämning av eftertanke, tacksamhet och sorg. Seden att tända ljus på gravarna sägs vara endast ett sekel gammal och lär ha förts hit av italienska gästarbetare på Gustavsbergs porslinsfabrik. En sed som snabbt fann sin plats i svenskarnas hjärtan. Natten mellan Alla helgons dag och Alla själars dag är ljusens natt då tusentals lågor lyser på kyrkogårdarna. Ljusen som lyser och värmer vårt inre och som hjälper oss i en tid av snabba förändringar i samhället att hålla fast vid banden bakåt, för att kunna veta vem man är och vilket ursprung man har.

Så i den dalande novembersolens sista strålar tänder jag mina ljus för att minnas dem som har stått mig nära och som inte längre finns bland oss och tänker på texten "Lär oss hur få våra dagar är, då vinner våra hjärtan vishet."

Jag har hittat den! Saxen som var så saknad. Den stod i pennstället mitt framför ögonen på mig. Fullt synlig för vem som helst. Nåja, för alla dem som ville leta. Jag är i alla fall nöjd med att den är tillbaka. Så nöjd att jag delade ut den utlovade belöningen, till mig själv.

Belöningen bestod av en utflykt till Yttereneby naturreservat i underbart, senhöstligt väder. Därefter blev det lunch på Ytterjärna restaurang och som pricken över i:et köpte jag två bröd på Järna stenugnsbageri för att ha till fisksoppan i kväll. Allt detta ökar välbefinnandet och jag känner mig glad och tacksam över denna fantastiska dag.

Så många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag brukar inte ha svårt att sortera tankarna och bestämma strategier för hur saker och ting ska handhas, men just nu är det absolut ingen ordning på mina tankar och strategierna lyser med sin frånvaro. Jag försöker att läsa men kommer inte ihåg vad jag har läst. Jag går iväg för att göra en sak men minns efter ett tag inte längre vad jag skulle göra. Jag tar med mig något, som min vita kökssax, och lägger ifrån mig den saken, utan att efteråt minnas vart jag har lagt den.

Experterna kallar detta för stressfenomen och det är säkert sant. Jag har varit med om det tidigare och vet att det är en övergående fas. Jag vet ju hur jag ska komma tillrätta med detta problem. Det jag inte kommer till rätta med är mysteriet med var min kökssax finns och jag saknar den varje dag, flera gånger. Så, eftersom jag själv är oförmögen att finna min sax, utlovar jag härmed en belöning till den person som hittar den.

Här har jag suttit och försökt att fila på en rapport från vår resa till Rom. För att åskådliggöra det skrivna ordet, ville jag lägga till några bilder. Nu är jag dock inte särskilt duktig på datorns alla finesser. Bilderna hamnar INTE där jag vill ha dem. Enda lösningen är att vänta tills ungdomarna, som naturligtvis behärskar samtliga finesser, kommer hem och kan hjälpa mig. Så hav tröst, det kommer en reseskildring så småningom.

Som en liten förhandsupplysning kan jag meddela att det var helt underbart!

Idag har vi fått uppleva den vackraste av höstdagar och själv fick jag två timmars ledighet, på egen hand, att njuta lite extra på den plats som jag älskar mer än andra platser,nämligen Yttereneby naturreservat, eller som ungdomarna kallar det, "kärleksudden". Att äta medhavd matsäck, känna solens värme, trots kalla, nordliga vindar, lyssna till vågskvalp och iaktta små röda dagsländor, låta tankarna löpa fritt utan avbrott. Det är lyx på riktigt!

Igår var det tacksägelsedag och kören både sjöng mycket vackert och läste fina dikter. En text som fastnade särskilt i minnet och som beskriver den sinnesstämning jag befinner mig i just nu, var Atle Burmans "En höstpsalm"

Var är den sköna sommarn

då allting skulle ske

var är de ljusa dagar

då livet skulle le,

så mycket som jag ville

så lite som jag hann,

var är min dröm om sommarn,

som alltför fort försvann.

Visst kommer det en vinter

då björkens blad blir mull

och fink och lärka flyttar

för korta dagars skull,

det känns som bittert avsked

när häggen går i grav

var är nu alla löften

som våren en gång gav.

Vem sa att sommarns dagar

är då det stora sker

vem sa att höstens tecken

finns där jag inte ser,

vem sa att mitt i grönskan

finns vissnande och dö

vem sa att vinterns tjäle

finns bakom solens glöd.

Gud hjälp mig att se på hösten

med fågelperspektiv

för då kan blommor vissna

men ändå ser jag liv,

ja, hjälp mig stilla ana

den kärlek bakom allt

som varsamt vill förvandla

allt liv till ung gestalt.

Jag har en orkidé, ja jag har rätt många orkidéer, men den här är speciell. Jag fick den, i februari 1998, av min äldsta dotter och den har blommat, utan avbrott, ända sen dess. Nu är det "bara" två blommor på den, men det är åtminstone tre stänglar med knoppar som snart slår ut. Den har en härlig gul-röd färg, som påminner om de fantastiska höstfärger vi får njuta av just nu. De andra orkidéerna blommar regelbundet och tar sen en vilopaus innan de sätter igång igen. Det är vackert så och jag uppskattar även dem.

Brittsommarsolen idag får världen att spraka i de mest eldiga färgerna. Grannarnas satsura sprider en doft av nybakta kakor omkring sig och det enda som känns vemodigt med att arbeta ute i trädgården just nu, är vetskapen om att det snart kommer en mörk och ruggig tid. Eller kan vi hoppas på en lika snörik, kall och gnistrande vacker vinter som i fjol? Jag hoppas på detta och på att jag ska klara vintern utan att skada någon del av mina ben. Det blir så besvärligt annars! Fram tills kylan slår sina klor i oss på allvar tänker jag NJUTA av varje liten solstråle och allt det vackra som hösten bjuder på.

Det har varit dåligt med inlägg under hela september. Trots att så mycket har hänt. Sorgliga och tråkiga saker, men också fina och minnesvärda saker. Ett axplock ur livets utbud med andra ord.

Vissa minnen präglar oss för resten av våra liv, utan att vi egentligen är riktigt medvetna om det. Andra minnen förtränger vi mycket medvetet. Sen finns det en hel del minnen som vi kommer ihåg helt fel, eller rättare sagt vi minns som vi vill minnas det som hände. Vi lägger saker och ting till rätta så att det passar oss. Ibland gör vi det medvetet, ibland helt omedvetet och då särskilt barndomsminnen som vi kommer ihåg precis som vi, just då, uppfattade dem.

Sen kan ju minnet spela oss spratt. Vi tror att vi minns något och sen visar det sig att så inte alls är fallet. Detta händer oftare och oftare ju äldre vi blir. Vi håller inte lika många bollar i luften samtidigt och på samma sätt är det med information och saker man måste lägga på minnet. Ändå är det vissa saker som etsar sig fast och som inte försvinner ur minnet när andra saker faller bort bara efter en stund. Jag har tänkt en del på efter vilka urvalskriterier min hjärna sparar allt jag måste minnas.

Jag träffar så många söta små barn som sen hälsar glatt:"Hej Karla" och jag minns skamligt nog inte deras namn och får säga: "Hej du". Jag känner mig dum varje gång! Ännu värre blir det om någon liten en frågar: "Kommer du ihåg vad jag heter?" och jag måste skamset erkänna att jag inte gör det. Jag vet att det är en omöjlighet att komma ihåg alla barnens namn men känslan av misslyckande finns där ändå!

Med tillräckligt mycket sömn, nyttig mat och motion utomhus ska man kunna förbättra minnet. Jag får helt enkelt gå och lägga mig nu, öka på någon kilometer på Bessies och min dagliga promenad, äta fler morötter och hoppas på ett under!

I morse fick jag ett meddelande från min namne i Minnesota. Hon skriver att det är höst med hög och klar luft och att hon letar "agates". Det där sista fick mig att fantisera friskt. Vad i hela fridens namn är "agates"?

Jag såg några mystiska svampar för mitt inre, kanske några exotiskt bär eller frukter? Mitt lexikon gav tyvärr inte heller någon vägledning. Till slut gjorde jag det, som alla ungdomar skulle ha gjort från första början, nämligen att skriva in ordet på google och vips, fram kom "Minnesota agates". Stenar! Ja, visserligen inte vilka stenar som helst, utan agater, ädelstenar! Så enkelt var det med den saken!

Min hjärna hade spelat mig ett spratt. Den hade förknippat ordet höst och hög och klar luft med just det som vi brukar ägna oss åt så här års, att plocka svamp.

Nu är de kantareller vi hittar i vår skog visserligen inga ädelstenar, men jag kan lova att vi blir lika glada över att upptäcka dem, som jag tror att Karla, där borta i Minnesota, blir när hon hittar sina agater.

Och till slut: Idag har jag uppfyllt min dagliga dos av nyvunnen kunskap, jag har lärt mig vad agater heter på engelska!

Rätt ofta säger människor till eller om mig, med en rätt så nedlåtande ton, att jag är idealist. Och ja, jag är idealist. Jag har ideal som jag håller högt och försöker att leva efter. Ideal jag arbetar för att uppnå, helt utan någon som helst ekonomisk ersättning. Just det ideella arbetet är väl det som sticker i ögonen på dem som strävar efter materiellt välstånd och makt. Men jag hävdar bestämt att utan idealism skulle världen gå under. Det är en fråga om kärlek och utan kärlek inget liv. Jag är inte den första och säkert inte den siste idealisten och det känns gott att veta. En som har beskrivit fenomenet idealism på ett underbart sätt är Pär lagerkvist i "Den knutna näven".

"Och idealism, detta av samtiden så föraktade ord, betecknar helt enkelt en ofrånkomlig realitet. Den är inte något dimmigt blått, som våra drömmar förlorar sig i utan ett faktum i vår tillvaro, något som överhuvudtaget gör den möjlig. Vilken mänsklig strävan av än så obetydlig högre art bottnar inte i idealism? Och hur skulle vi kunna undvara denna högre strävan? Hur skulle något tidsskede, någon del av ett kulturförlopp kunna göra det? Idealism är kulturens syre utan vilket den inte kan andas."

Det finns inget mer att tillägga, det är gott nog! Jag är stolt över att vara idealist.

15:e augusti, Marie Himmelsfärd. Bondepraktikan säger:

"En regnperiod som börjar nu fortsätter i ytterligare 14 dagar. Men skiner solen klart blir nästa vecka regnfri."

Jag hoppas innerligt att bondepraktikan har fel. Men den berättar också:

"När hundens buk mycket knurrar

Äter mycket gräs, grinar och murrar

Då vill det gärna så tillgå

Att vi snart därefter ett regn få."

Eftersom Bessie har haft en orolig natt, med mycket "knurr" och flera utomhusvistelser, måste ju det betyda att det kommer ännu mera regn. Tyvärr kunde jag vid en snabbtitt på yr.no konstatera att norrmännen har läst bondepraktikan och att de känner min hund rätt väl. De spår nämligen regn nästan varje dag hela nästa vecka. Som om det inte var tillräckligt fuktigt i luften och blött i marken! Enda ljusglimten är att det är något svalare och därmed något mindre klibbigt.

Jag känner mig, åter igen, snuvad på konfekten!

Varje gång det ska bjudas på ett himmelskt spektakel, såsom kometsvärmar, extra starkt lysande planeter, eller som nu, norrsken, är himlen täckt av ett tjockt molntäcke. Det slår aldrig fel!

Jag skulle så gärna vilja se ett riktigt norrsken och eftersom jag har räknat ut att jag nog aldrig får maken till att åka på semester i öfvre Norrland i februari, så blev jag väldigt glad när jag läste i tidningen att solen har haft ett större utbrott och att man därför skulle kunna skåda norrsken även på våra breddgrader. Det såg ljust ut för himmelsk underhållning, fram till klockan åtta igår kväll, men då blev det mörkt och regnigt och chansen, att få uppleva detta hett eftertraktade skådespel, försvann. Prognosen för den kommande natten är inte heller särskilt upplyftande, när det gäller att få njuta av något himlafenomen.

Så, det är inte konstigt att jag just nu tycker att tingen är emot mig.

"Tre ting återstår av paradiset: nattens stjärnor, dagens blommor och barnens ögon."

Kloka ord skrivna för så där 750 år sedan av Dante Alighieri.

Så rätt han hade!

Om vi kan bli förstummade av att skåda stjärnhimlen en mörk augustinatt eller mållösa av beundran inför blomsterprakten en tidig sommarmorgon så finns dock inget som är större, än att få drunkna i ett barns ögon.

En bit av paradiset, så att även vi ska få känna ynnesten av att vara en del av något större.

Skogens guld! Trots torkan som har rått under nästan hela juli månad har "svampmannen" (läs Bengt-Olof) försett oss med dagliga leveranser av kantareller. Vi har stekt dem i smör och stuvat dem med grädde. Vi har gjort soppa på dem och drygat ut grytor och gratänger med dem. Vi har fyllt paprikor och smördegspiroger med dem. Vi har skänkt våra barn och våra kära grannar en del av dem och jag har börjat att frysa in dem. Det tycks som om svampsäsongen har kommit igång, på riktigt, först nu, men jag har uttömt hela min samling av svamprecept redan. Jag efterlyser härmed tips och idéer om vad mer jag kan göra med alla kantareller som "svampmannen" kommer hem med. Sätt igång och skriv, vem vet kanske vi kan dela med oss av skogens guld, som tack för hjälpen!

Om en dryg vecka är jag bjuden på skolstart i Tyskland. Mitt lilla gudbarn ska börja skolan! Ett tillfälle till fest.

Tänk, att traditioner kan vara så olika i länder som ändå ligger rätt nära varandra. Skolstart har alltid varit festlig i Tyskland. Jag kommer ihåg min egen som om det hade varit igår och ändå ligger den 55 år tillbaka i tiden! Skolstruten jag fick var nästan lika lång som jag och den var fylld med alla tänkbara saker som ett skolbarn kan tänkas behöva, samt en hel del godsaker som skulle ge skolan en viss sötma. Hemma väntade fest med släkt och faddrar. Middag och tårta och någon obeskrivlig, giftigt grön, läskedryck som bara bjöds vid speciella tillfällen.

Däremot firas inte skolavslutningar på något särskilt festligt sätt. Inte ens studenten firas överdrivet stort. En stilla familjemiddag på restaurang, några uppskattande ord av mor och far, men mer än så är det inte. Så helt annorlunda mot här!

Nu ska alltså Clara börja ett nytt liv, bli skolbarn. Jag blir alltid vemodig vid sådana övergångar i livet. Yngsta dotterns studentexamen för några veckor sedan, barnbarnets "förvandling" från blöjbarn till rätt så stor pojke, äldsta barnbarnets inträde i gymnasievärlden, vänner som firar tioårig bröllopsdag, makens pensionering, vår som blir sommar, som övergår i höst, allt detta får mig att fundera över tid. Tid som flyr, tid som inte hinns med, tid som kan kännas så oändlig, tid som jag skulle vilja stanna för att kunna njuta av nuet, tiden som jag har funnits till och alla minnen som är förknippade med just den tiden.

Under sommarmånaderna lever jag "utan tid", det vill säga utan klocktid. Jag lever som poeten Göran Ekstrof uttrycker det:

Jag vill inte ha

ett sånt där digitalt mirakel

som mäter ut min tidskonsumtion.

Jag vill behålla

mitt globala mirakel

som ger mig kvar min odödlighetsillusion.

Den tyske filosofen Peter Heintel grundade 1990 "Tempus. Verein zur Verzögerung der Zeit" (Förening för att dra ut på tiden). En förening jag varmt rekommenderar alla bli medlemmar i. På ett mycket klokt och humoristiskt sätt funderar man här över Chronos och Kairos. Mycket som kan få oss att med nya ögon se på den sista tiden i mina funderingar, nämligen framtiden.

Och under tiden som jag har suttit och skrivit ner alla mina tankar om tid kom jag då på vad Clara ska få i present till sin skolstart, en klocka!

Ett tecken på att jag mår bra, har sovit gott och orkar ta itu med dagens olika arbeten, brukar vara hur jag klara korsordet vid frukosten. Går det som en dans, då mår jag prima. Går det trögt, då är jag trött. Går det inte alls, då mår jag inget vidare. Vid sådana tillfällen får jag tänka efter för att hitta orsaken.

I morse gick inget korsord att lösa. Vid närmare eftertanke är det inte så konstigt. Sonen i grannhuset hade partaj igår. Ungdomarna började festa vid sjutiden, lite lätt och inte alltför högljudda. Lite skratt och discomusik. Inget att hetsa upp sig över. Framåt tiotiden hade ljudet ökat till en nivå som gjorde det svårt att höra vad som sas på TV, om jag ville ha öppen dörr. Och öppen dörr ville jag ha! Lite sval kvällsluft som drar genom huset behövs för att kunna stå ut. I det läget undrade jag hur länge festen kunde pågå. Vid elvatiden gick jag och la mig. Först med stängt fönster, för oljudets skull. Efter en timme var jag tvungen att öppna fönstret. Det blev helt enkelt för varmt i rummet. Festen fortgick med oförminskad styrka. Den fortsatte och fortsatte och fortsatte.

Klockan sex gick jag upp för att äta frukost. DÅ, ÄNTLIGEN, blev det tyst! Frukost i trädgården och total tystnad. Jag njöt i fulla drag. Men nattens totala brist på sömn gjorde det omöjligt att lösa korsordet. Efter en skogspromenad i fuktig växthusvärme, ska jag nu sätta mig i min rosenträdgård och göra ett nytt försök. Kommer jag ingen vart nu heller, ger jag upp och ägnar resten av dagen åt att sitta i skuggan och läsa en deckare. Mer klarar jag nog inte av idag.

Sommarens njutningar är många! En handfull blåbär på morgonfilen. De tidiga solstrålarnas värme på huden. Doften från rosor och, som nu, den kryddiga aromen från floxen. Färgsymfonierna från de olika klematisrankorna. Smörstekta kantareller på en skiva bröd. Vindens sus i trädens grönska. Lyckan över de vilda grannarnas besök i trädgården. Lukten av fuktig jord efter ett stilla sommarregn. Ljudet av porlande vatten. Känslan av lätthet och svalka vid kvällsdoppet i sjön. Smaken av flädersaft och smultron. Ljusspelet över mossig grönska vid skogspromenaden.

Listan kan göras oändlig. Njutningarna är gratis, till för att berika våra liv.

Snart är semestern över för många av oss och vi ska upp på vägen igen! Men somliga av oss är osäkra om färdriktningen. Borde vi kanske lämna rutinens förutsägbara stråk och våga en avstickare ut mot det okända? Pröva vägar till en långsammare livsstil, bort från stress och överdriven materialism? Knaggligare kanske. Och långsammare. Men med möjligheter att då och då växla ned och stanna upp i livgivande pauser.

Ta vara på sommarens njutningar!

För någon vecka sedan läste jag en artikel om klädkoder och hur man förväntas vara klädd på jobbet. Klädkoder har alltid funnits. Vi visar grupptillhörighet inte bara genom att uppträda på ett visst sätt, tala på ett visst sätt utan även genom vårt sätt att klä oss. Vem kommer inte ihåg palestinasjalarna och näbbstövlarna? Eller damhatten? När blev man egentligen gammal nog för den?

Själv har jag aldrig vuxit i någon hatt. Solhatten jag köpte på Kreta användes ett tag vid frukosten i trädgården, men numera lever den sitt eget liv längst in i garderoben. Palestinasjal och näbbstövlar har jag däremot ägt och använt flitigt, några år i början av 80-talet. Stövlarna älskade jag. De var sköna, hade plats för ordentliga sockor och de räckte långt upp på vaden gjorde det därmed möjligt att kunna kliva omkring i djup snö. Dessutom tyckte jag att de var snygga!

Sjalen var ljusblå, hade alltså inte den "rätta", radikala färgen. Men den matchade min gråa vinterjacka perfekt. Dessutom har blått alltid klätt mig bättre än rött. Och då menar jag enbart färgmässigt!

I förrgår stod jag på centralen i Södertälje och delade ut flygblad. Vid ett sådant tillfälle får man chansen att iaktta sina medmänniskor lite närmare. Redan innan man försöker att lämna över ett blad till någon, gör man en bedömning huruvida den personen är villig att ta emot något eller inte. För det mesta träffar man rätt i sina gissningar, men ibland förvånas man verkligen. Vem kunde ana att den ytterst välklädda och välsminkade damen inte bara ville ta emot mitt flygblad utan att hon därutöver ville tala om för mig att hon har röstat på Miljöpartiet i de senaste valen och skulle göra så även i det kommande. Där fick jag för mina fördomar!

Är det så att gränserna har suddats ut i fråga om klädstil? Eller är jag bara alldeles för ointresserad av mode och stil? Jag kan erkänna direkt att mode inte är mitt område. Stil ser jag och kan utifrån den dela in mänskligheten, även om jag, som sagt var, misstar mig ibland. För dela in människor i olika grupper gör vi oavsett om vi vill eller inte. Vi skickar ut signaler som tolkas av andra. Frågan är bara vilka signaler vi vill sända ut?

Men nu ställer fler och fler arbetsgivare krav när det gäller de anställdas klädsel. Det går inte att komma i ett par jeans till kontoret, även om man inte har kundkontakter utan bara sitter bakom datorn dagarna i ända och slipstvång finns för en hel del yrken. Det som jag tycker är intressant i alla diskussioner när det gäller klädstil på jobbet, är att det har gällt herrarnas kläder. Finns det regler för vad kvinnor får ha på sig? Hur korta eller långa kjolarna ska vara? Hur urringat en tröja får vara? Hur mycket smink som är tillåtet? Är det okej med byxor eller inte?

Det kan tyckas löjligt, men jag tror att sådant spelar in när kvinnor vill göra karriär. Den som går omkring i strikt dräkt och tillknäppt blus blir förmodligen mera tagen på allvar än den som kommer i kortkort och urringat. Sorgligt men sant, men utsidan spelar roll!

I dagens tidning, i gårdagens med för den delen, kunde man läsa om husdjurens underbara förmåga att både skänka oss bekräftelse, kärlek och tröst. Att man dessutom mår bättre, både fysiskt och psykiskt, är numera vetenskapligt belagt. När vi umgås med, klappar, myser, pratar och är ute och går med våra djur, frigörs diverse hormoner som vi mår bra av. Vi blir gladare, friskare, lyckligare och mer sociala av samvaron med djur. Och om vi har vuxit upp med ett husdjur är vi även mer empatiska än genomsnittet.

Eftersom jag har en hund och tre katter måste ju jag vara en av de gladaste och friskaste människor i världen. Nu är jag rätt frisk och för det mesta även glad. Men ibland får jag ont i kroppen och då blir även själen lidande. Då är jag inte god och glad utan sur och tvär. Med eller utan djur.

Nu undrar jag bara hur jag skulle vara om jag inte hade djur. Blotta tanken kan ju kännas skrämmande. Skulle jag vara en satmara med diverse krämpor? Fräsa åt barn och vuxna, inte hälsa på grannar, skälla ut expediter och servitörer. Eller skulle jag vara precis som jag är? Glad och vänlig för det mesta, men med humör som tänder till vid behov.

Hur det än må förhålla sig med den saken så törs jag inte chansa utan tänker behålla husdjuren även i fortsättningen. Bra eller dåligt för hälsan, de är mig kära.

Midsommardag. Efter en "historisk" midsommarafton under vilken det inte föll en enda regndroppe och där värmen höll i sig till sena kvällen, är det något bistrare idag. Stängda fönster och dörrar och storkoftan på, med andra ord. Hunden Bessie trivs dock. Hon gillar inte värme.

Sommarplågorna har börjat på allvar. Mördarsniglarna kryper kvällstid omkring i trädgården. Trots att jag inte ser skillnad på dem och en vanlig svensk skogssnigel, har jag börjat att förfölja dem och, med en otäck känsla i magtrakten, försöka utrota dem. Getingarna är på gång. Under flera veckor, tidigare i våras, var det rätt många, enormt stora drottningar som irrade omkring runt huset, på jakt efter en ny boplats. Även dem har jag förföljt och försökt att utrota.

Inte vet jag om mina mordiska gärningar har lyckats, sniglarna dyker ju fortfarande upp, dock inte riktigt i de mängder som tidigare och getingarna flyger orubbliga i sina banor. Jag inbillar mig dock att de blir färre framåt sommaren om de inte hittar någonstans att bo här i närheten.

Den värsta sommarplågan av alla, nämligen fästingarna, rår jag inte på. Det är bara att inse faktum! Både hund och katter är fulla av dessa otäcka kryp, varje dag. Och då har jag ändå hällt droppar på hunden och satt på henne ett dyrt litet plastkort, som ska avskräcka fästingar och loppor. Droppen är ändå att barnbarnen fick fästingar på sig igår. Att det kröp en på Walter är kanske inte så konstigt. Han klev ju in i det höga gräset under blomplockningen. Men att lilla Alma, som inte ens kan krypa, fick en fästing på sig, det är höjden av otäckhet. För otäcka är de, dessa djur.

Jag har inget minne av att man som barn fick fästingar på sig. Ändå lekte vi i gröngräset dagarna i ända och jag kan inte komma ihåg att de vuxna barnen behövde förmanas att inte leka i skog och mark. Inte heller kan jag minnas att någon, varken jag själv eller barnen eller någon annan i min närhet, någonsin hade en fästing som satt fast.

Då infinner sig frågan, varför denna explosion av fästingar? Det var ju inte vargavintrar vartenda år förr heller. Så klimatet, med varma vintrar är inte hela förklaringen. Fler värddjur i vår närhet? Jag vet inte det. Både vilda och tama djur har funnits nära oss i hela vårt liv.

Kan det vara så enkelt, att fästingarna har funnits, precis som myggen, mer eller mindre för olika år. Men att smittorisken från fästingarna har gjort oss mer uppmärksamma och rädda och att massmedier och farmaindustri har spätt på denna rädsla?

Hur det än förhåller sig med den saken så begränsar vetskapen om fästingarna existens vår frihet att utan rädsla vistas i naturen och den avhåller månget barn från att få uppleva den hissnande känsla man får, när man rullar nedför en grässlänt. Att inte få ligga på rygg på en sommaräng och studera molnen eller att leka kurragömma i täta snår, att inte kunna glädjas åt vilda grannars besök i trädgården utan att behöva tänka på all ohyra de sprider eller att inte få uppleva äventyret att följa små, okända stigar i skogen, tar ifrån dagens barn upplevelser och erfarenheter som är omistliga. Sorgligt men sant!

Nu är det nära! Om det bara blir varmt och soligt i morgon, slår flera av mina rosor ut. De är översållade med tjocka knoppar, som bara behöver den där lilla extra dosen värme och sol för att midsommar ska kunna firas med den fantastiska väldoft som Rose de Rescht, Isphahan, Louise Bugnet, Dronningen av Danmark, Cardinal de Richelieu, Duchesse de Montebello och Erinnerung an Brod sprider. De följs två veckor senare av Rosa helenea, honungsrosen med det intagande (i ordets rätta bemärkelse) växtsättet. Den täcker en hel spaljé och måste klippas med jämna mellanrum för att inte ta över även grannens trädgård.

Vem har sagt att rosor är svårskötta? Det gäller då definitivt inte de rosor jag har i min trädgård.

Efter en arbetshelg, tillsammans med 9 raska karlar, samt en utomordentligt duktig kock i Lenas skepnad, har vi nu återbördats till hemmets lugna vrå. Det har varit otroligt kul att iaktta hur 9 män samarbetar. Ibland såg det ut som om de skulle bli osams, men de högljudda diskussionerna resulterade i att en enorm limträdbalk kom på plats. Därefter delade gubbarna upp sig i mindre grupper och arbetade på olika ställen. Allt planerat arbete blev utfört och det var inte lite arbete! Själv fick jag, i splendid solitude, utföra det tråkiga, men ack så nödvändiga, arbete med tvätt av staket och hundgård inför målning. Nu är det gjort och mannen i färgaffären hade mycket lägligt talat om att virket nu måste torka i två veckor, innan man kan måla det. Om jag räknar efter, eller rättare sagt framåt, blir det precis när jag finns på plats igen i Vassmolösa. Nåja, något måste man ju sysselsätta sig med.

I förra bloggen önskade jag mig fler goda nyheter. Det blev det med besked i dagens tidningar. Victoria och Daniels bröllop både på fram- och baksidorna samt i tjocka extrabilagor. Monarkistisk yra? Javisst! Men det lilla jag såg av bröllopet (mellan fasadtvätten) gav bilden av ett mycket fint bröllop. Värdigt men ändå personligt och avspänt. Fina tal och många kramar och pussar. Och det viktigaste av allt, de unga tu såg uppriktigt lyckliga ut.

Så, sammanfattningen av helgen är: En lyckad helg med många skratt, mycket arbete i trevligt sällskap, utsökt mat och som pricken över i:et tidningarna fulla med goda nyheter. Vad mer kan en människa begära.

Om en vecka är det midsommarafton. Vädret idag är redan som det brukar vara då, nämligen kallt och regnigt. Samtidigt som vi fryser och funderar på om man ska tända en brasa i kväll eller inte, så kommer rapporter om att maj månad har varit den varmaste någonsin, globalt sett. Den värmen måste ha funnits på väldigt långt avstånd!

Nu är klimatförändringen inget att skratta åt, men just nu hopar sig de ödesmättade rapporterna. Finanskris, oljekatastrof, nya kärnkraftverk, smältande isberg, skyfall med dödlig utgång både i Frankrike och Bangladesh. Förmodligen har katastroferna avlöst varandra även förr i tiden, utan att vanligt folk fick reda på dem, men det är inte kul att läsa tidningarna eller följa nyheterna på TV numera.

Jag förslår, för allas välbefinnandes skull, att varje tidning, varje TV-inslag ska innehålla åtminstone en god och glad nyhet. Det räcker inte för mig att Victoria och Daniel gifter sig, en gång i livet. Jag vill ha många, små, goda nyheter. De finns, det är jag övertygad om.

Sommarledigheten har tagit sin början. Jag har njutit av en riktigt skön dag, med gräsklippning, stunder av vila, solsken och blomsterprakt. Om jag fick bestämma så skulle det fortsätta så här resten av sommaren.

Tyvärr så fick även denna dag en sorgkant i och med resultatet av omröstningen i riksdagen om fortsatt kärnkraftsutbyggnad. Ledsen? Kanske. Besviken? Absolut! Och redo för revansch!

I morgon går färden mot Vassmolösa och ett handtag med mögelsaneringen av Lena och Kristers hus. Jag har åtagit mig måleriarbete, ett arbete jag har mycket lång erfarenhet av och, om jag får säga det själv, är riktigt duktig på.

Men på söndag är jag tillbaka, för fler sköna, soliga dagar i trädgården, som är som vackrast just nu i midsommartid.

Kunde nyss konstatera att jag hittills bara har skrivit två inlägg under maj månad. Detta är ett tecken på att just maj månad är en av de månader på året då det stressas mest. Och jag som trodde att det var slut nu, med stressen! Allt hopar sig, arbetet i trädgården, arbetet i huset, yngsta dotterns teaterprojekt, klassresa och studentexamen. Dessutom måste jag ju avsluta mitt eget arbete för terminen, med utvärdering och allt.

Nej, nog med självömkan nu! Det finns vackrare saker att skriva om!

Maj månad är en dröm, inte bara, men mest i Enhörna. Blåsippor och vitsippor har blommat över nu, när maj månad nästan är slut. De täckte skogsmarken med sina spräckliga mattor och fröjdade vart sinne. Gullvivorna, kärt barn som har så många namn, sträcker sina kalkar mot ljuset. Körsbärsträden stod som vita skyar mot den blå himlen, häggen doftar än förrädiskt i kvällningen, liksom syrenen som nyss slagit ut och som sprider moln av sötma omkring sig. Styvmorsviolerna växer i täta ruggor i bergsskrevorna på Lurberget. Lövsångaren och rödhaken strör sina silvriga strofer över nejden. Göken ropar sitt koko koko. Allt andas försommarglädje. Sverige borde stänga mellan hägg och syren, varje människa borde vara förunnat att få vistas i naturen en vecka då den svartvita flugsnapparen sjunger och tillvaron djupast sett - mot alla odds - är en kärlekshistoria.

Det är en fröjd att få vara människa i denna tid och denna trakt.

9 maj 2010. Råkallt och allmänt ruggigt. Endast några plusgrader. Igår kväll tände vi brasan. Det händer ytterst sällan att vi behöver göra det i maj, men igår kändes det så tröstlöst att vi behövde titta in i elden ett tag för att värma våra frusna själar. Yngsta dottern skyller just nu allt negativt på Island och vulkanutbrottet med dess följder. Ett nytt askmoln sprider sig över Europa och stänger flygplatser. På torsdag har hon en resa till Dublin inbokad och nu är hon, naturligtvis, orolig att askmolnet ska lägga hinder i vägen för henne. Jag förstår hennes oro!

I DN´s söndagsbilaga, idag, skrivs det, på två hela sidor, om vad det är som gör oss förälskade. Bl a beskrivs fenomenet "källföväxlingsfel". Det beskrivs i ett exempel med att när vi går över en vinglig och smal hängbro över ett bråddjup och just då möter en person som kanske ler vänligt mot oss, så blir vi förälskade i den personen. Vi förväxlar vår hjärtklappning med den vi får när vi blir förälskade. Jag vet inte det. Själv skulle jag visserligen inte ens komma på idén att ge mig ut på en hängbro över ett stup, men om så vore fallet, så skulle min hjärna och hela min kropp vara så upptagen av att bara överleva, så den eventuella personen skulle bara vara i vägen för mig. Hur snällt den än månde le eller hur snälla ord den än kunde tänkas säga.

Annars beskrivs förälskelse i denna artikel med en massa kemiska termer. Intressant men ack så oromantiskt!

I en annan artikel står det att man med den senaste DNA-teknikens hjälp har kommit fram till att vissa av oss är släkt med Neandertalarna. Det har jag misstänkt länge!

Vetenskapens nyaste rön är då för underbara!

Jag är inte bara upprörd, jag är fly förbannat! Det händer visserligen allt som oftast, min familj kan intyga detta, och det brukar gå över rätt fort. Men idag är jag så heligt förbannat att det kommer att ta lång tid innan jag blir lugn igen. Man kan vara dum mot mig, man kan försöka att skada mig. Då blir jag arg och försvarar mig med alla medel som står mig till buds. Men om någon försker att vara elak eller förolämpande mot ett av mina barn, då kommer tigermamman fram. Och hon är inte att leka med!

Idag har en vuxen människa, som intar någon slags ledarfunktion på dotterns skola,kränkt henne och hennes kompis så till den milda grad att det liknar ett övergrepp. Att både kalla en elev vid öknamn och sen försöka, helt oförtjänt sabla ner på deras arbete, är i mina och i många andras ögon helt oförlåtligt. Ingen frisk vuxen människa skulle bete sig på ett sådant sätt. Om nu personen i fråga skulle vara mentalt sjuk, tanken finns ju efter ett sådant övertramp, så måste det finnas någon vettig person i hans omgivning som kan se till att han inte kommer i kontakt med barn och ungdomar, allt för att undvika att han gör ännu större skada.

Jag har varit en ivrig påhejare av dotterns skola och det finns många goda idéer och många fantastiska eldsjälar som arbetar där. Men efter det som hände idag, vet jag inte om jag inte tycker att det vore bäst om skolan gick i graven, för att sedan kunna återuppstå med ny ledning och nya människor. Ett är säkert, om det fortsätter som det gör nu, så kommer skolan att självdö av brist på elever. För onda handlingar omtalas och sprider sig. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.

Vilken dag! Den började redan kvart i fem, när katten Torkel, som har hyst in sig hos grannarna och som alltid vill bli utsläppt vid den tiden, kom och gnällde utanför mitt sovrumsfönster. Jag kan lova er att den katten kan konsten att gnälla! Jag gjorde ett valhänt försök att somna om tills väckarklockan skulle ringa halv sex. Det gick inte! Nåja, tänkte jag, det är skönt att slippa stressa vid frukosten. Men så fort jag klev ur sängen gjorde sig min mage påmint. Och så fortsatte det ända till klockan nio. Vad det än var som utlöste detta lilla anfall av magsjuka, så inte har det med familjens kosthållning att göra. Alla andra var friska som nötkärnor.

En stärkande promenad väckte livsandarna och istället för besök på förskolorna fick det bli konferens per telefon. Jag vill ju inte bli beskyllt för att ha smittat de små liven.

Det var också bra att jag höll mig hemma och nära ett visst ställe.

Bengt-Olof fortsatte sin heroiska gärning inom plattsättarbranschen. Han hatar just detta moment. Han är mera lagt åt snickerihållet. Men det var trots allt hans idé att kakla badrummet. Nåja, jag bistod, så gott det gick, med hjälpande händer och glada tillrop och i kväll gled den absolut sista kakelbiten på plats! Nu tror jag inte det blir något mera kakel i detta hus. Det blev snyggt och det är ju trots allt resultatet som räknas! Nu återstår panel och min ringa insats, nämligen målararbetet. Det är min specialitet. Jag tycker på allvar att det är roligt att måla väggar och tak. Man ser ju resultatet direkt. Synd bara att min axel och min nacke inte tycker om att måla tak. Vi har flera tak som skulle behöva målas vita, om så bara för ljusets skull.

Nog om renoveringsbekymmer och renoveringstankar.

I morgon är det Valborgsmässoafton. Vintern och annat hemskt, som knytt och trolltyg, ska skrämmas på flykt genom stora eldar. Kören ska, som varje år, göra en insats med vårvisor. Synd bara att ingen kan höra dem för allt annat oväsen runtomkring. Någon ska hålla tal och sedan ska Enhörna idrottsförening skjuta upp att hejdundrande fyrverkeri. Även om inte allt klaffar perfekt så är det en mycket trevlig tradition.

Sen blir det 1:a maj. Arbetarnas dag. Jag får väl arbeta då med mitt måleriprojekt. Inte ska jag demonstrera denna dag. Jag kan nog tänka mig att demonstrera men då ska det vara för miljöns skull. Det har jag gjort förr!

På kvällen blir vi bjudna till våra kära grannar (samma som Torkel har flyttat till) och komma i åtnjutande av en argentinsk afton. Även detta är en kär tradition, grannar emellan. Om någon har varit på resa och de andra har sett till hus och hem och blommor och katter, så bjuder familjen på en middag som anknyter till det land de har besökt. Detta som ett tack för hjälpen. Så har vi gjort i 30 års tid. Mycket trevligt!

På söndag ska jag skjutsa dottern och hennes käraste till Skavsta. Hon stannar här och han åker. Det blir inte lätt!

Därefter ska jag uppvakta en väninna på 40-årsdagen. Det ser jag fram emot! En helg går så snabbt förbi och veckorna flyger formligen fram. Tidens tand gnager även på mig. Det gör ont än här, än där och inget annat finns att göra än att inse det faktum att man blir äldre och att man inte kan och orkar samma saker som när man var ung. En insikt som är svår att smälta! Inombords är jag inte äldre än alla andra och det täta umgänget med 18-åringar gör att jag glömmer bort att jag inte är 20 längre. Men å andra sidan, varför skulle jag vilja vara det? Det finns för- och nackdelar med alla åldrar. Det jag saknar i ork och vighet tar jag igen i vishet.

Så går även denna dag till ända och jag kan bara be om att natten blir vilsam och tillräckligt lång, att alla mina nära och mycket kära får sova gott och drömma sött och att vi alla får vakna upp till en ny morgon med nya utmaningar och erfarenheter.

Efter mycket letande på nätet, krångel med internetbetalningen osv blev det till slut klart med 13 flygbiljetter och 13 sängplatser på ett vandrarhem i Barcelona.

Katharinas klass ska åka på den traditionella, avslutande skolresan. Först var det tänkt att de skulle resa till Instanbul, men det blev alldeles för dyrt. Det andra alternativet, Barcelona kostade bara en bråkdel. Tack Ryan air!

Efter en veckas planering,val och beställning av matta, kakel, handfat osv samt "lite" underarbete, kommer nu mattläggaren i morgon bitti för att lägga in en ny våtrumsmatta. Han har aviserat att han kommer halv åtta, men det tror jag först när jag ser det. Jag kan inte förstå varför hantverkare nödvändigtvis ska börja arbeta klockan 7, säga till kunden att de kommer då och sen dyka upp först en timme senare. I bästa fall!

Dessutom har jag svårigheter med det faktum att maken alltid frågar: Vill du ha en kopp kaffe? Naturligtvis säger hantverkaren inte nej. Nästa fråga, till mig: Har du nåt att bjuda på? Det är här mina svårigheter börjar. Jag vill ju inte verka snål, så jag har till och med bakat en kladdkaka. Men, är det min uppgift här i livet att se till, att maken har något att bjuda på? Det resonemanget övergår mitt förstånd. Dessutom misstänker jag att hantverkarna tar betalt per timme och det går åt ganska lång tid, vid köksbordet, att diskutera bilmärken, hockeylag osv. Det kan bli dyrt! Ser med spänning fram emot räkningen.

Kultur. Vad är kultur? Eftersom jag igår kväll valdes in som sekreterare i Wendela Hebbes vänner, och jag anser att det är en kulturell förening, så faller det sig naturligt för mig att reflektera lite över fenomenet kultur.
Ordet kultur kommer från latinet cultura, att odla. Och då avses ursprungligt odling av jorden. Det är kvar med förstavelserna agri och horto. Och i svenskan använder vi begreppet kulturlandskap. Kultur som något gott och nyttigt.
Något som förädlar och som tillför något till vår kroppsliga överlevnad.
Vi använder av någon anledning begrepp som "finkultur" för sådant som är lite mer än ren underhållning. Vi använder begreppet "skräpkultur" för sådant som vi inte riktigt vill erkänna att vi ändå kan tycka är kul.
Vem bestämmer egentligen vad som är kultur och vad som ska klassas som underhållning?
I mitt tycke är all kultur underhållning, något som ger mig en stund av avkoppling, inspiration till något nytt, en varm känsla inombords, en idé om något högre. Listan kan göras lång. Men kulturarbetarna vill mer än så, de vill ibland skrämmas, väcka oss, förmedla även det som inte bara är vackert. Detta är lovvärt och det beror på min dagsform om jag kan ta till mig det. Jag är nog mera typen, som använder kulturen just för att slippa ifrån vardagens hemskheter. En tavla som skrämmer mig kan jag titta på och se, i bästa fall, vad konstnären vill visa oss. Men jag skulle väl aldrig komma på idén att hänga upp den hemma. Musik som skär sig i mina öron, kan vara aldrig så välkomponerad och spelad, jag stänger av den fortare än kvickt. En bok, som inte lyckas att fånga min uppmärksamhet, må vara välskriven och ett litterärt mästerverk. Om jag somnar efter en halv sida så har författaren skrivit den, i mina ögon, helt i onödan. Teater som inte lyfter är bortkastad tid. Nu är det lite klurigt när det gäller teater. Det kan vara en utomordentlig bra pjäs men dåliga skådespelare och tvärtom kan bra skådespelare just lyfta en medioker pjäs.
Kultur ska vara gott, det ska göra gott att uppleva den. Kultur ska ge min själ näring. Sen är det alltid en fråga om tycke och smak. Så må varje människa själv bestämma vad den anser vara kultur och använda sig av den efter eget huvud.

Att det ska vara så svårt!
Att välja handfat och toalettstol kan väl inte vara världens svåraste val! Men den som tror det, tror fel!
Igår gav vi, maken och jag, oss iväg för att titta på nytt handfat med tillhörande kommod, samt en ny toalettstol som passar ihop med avloppsröret även efter att väggen bakom har kaklats. Hela företaget tog tre timmar och vi kom hem med ett förslag till nytt handfat som sedan visade sig inte få plats och det goda rådet att vänta med att bestämma toalettstol, tills vi är klara med allt annat.
Så idag är vi lika kloka som igår. Den som har valet har definitivt också kvalet.

Nyss tittade jag på en norsk sida där de visade en film om hur askmolnet kommer att bre ut sig de närmaste dagarna. Norrmännen kan sin sak! Det såg mycket dramatiskt och skrämmande ut, i svart och rött.
Samtidigt hörs kritiska röster ute i Europa. Flera länder har gjort testflygningar och kommit fram till att det nog inte är så farligt att flyga genom ett askmoln. Låter ju bra för flygbolagens ekonomi. Frågan återstår dock, skulle jag våga att sätta mig på ett sådant plan? Nej, jag tror inte det!
Visserligen har vi beställt biljetter för en resa till Rom i oktober, men för den andra eventuella resan i augusti till Tyskland, kanske en tur med tåg kan locka? Hur det än blir med den saken, så lockar en bilsemester på kontinenten inte längre, i alla fall inte mig. Jag är helt enkelt för gammal för trafikeländet på Autobahn.

Det slås och bankas och bryts sönder och väsnas i vårt hus. Vi ska, efter 31 år, renovera badrummet på övervåningen. Maken hade nog inte räknat med att de hantverkare, som vi ska anlita, skulle vara fullt så snabba. Men inom loppet av några dagar har både rörmokaren och golvläggaren varit här och gjort det de kan göra just nu.
Nu är det makens tur att riva bort allt vi har satt upp för 31 år sedan. Det är inte lite! Sen blir det min tur. Beväpnad med målarpensel och stege ska jag måla taket. Jag är en fena på detta, om jag får säga det själv!
Efter fyra mycket lugna månader (för makens del) mognade planerna för en renovering. Vi tittade på andras badrum, vi var och tittade på matta och kakel och trodde nog att det får ta lite tid. Men i morse ringde de från makens gamla jobb och ville ha hjälp. Så nu får vi renovera under tidspress. Det kanske är bra, det kanske är dåligt. Vem vet. Men ett är säkert, jobbet blir mycket snabbare klart. Det ser vi alla fram emot.

Vårmorgon med dimma och råkall luft. Att ge sig ut i den känns nästan som en uppoffring. Men plikten kallar och när jag sedan kommer ut är det inte så hemskt som jag trodde. På förmiddagen en kort utflykt med äldsta dottern och barnbarnen till får och lammungar. Så fort vi har stigit ur bilen bräker hela fårskocken. Det är sällskapliga djur. Tvåårige Walter är mycket förtjust. Han klappar de små djuren och säger: Såja, lilla gumman! Det ligger lite hö utanför hagen och Walter delar ut det till fåren. Här får du mat, säger han. Det finns ett samförstånd mellan barnet och djuren.
Vid eftermiddagens trädgårdspyssel, i bländande solsken,får jag beröm av Walter. När vi, med förenade krafter, har fyllt en säck med gamla fågelfrön, säger han: Duktig mormor! Jag är stolt.
Som avslutning på vår dag får Walter, efter att ha flirtat med grannfrun, en bukett vitsippor av henne. Han strålar över hela ansiktet när han visar mig den. Försiktigt sniffar han på de späda små blommorna och säger sedan: De doftar! Han fick ta hem buketten!

Jag ska inte kommentera varken pedofilskandaler eller familjedrama med dödlig utgång eller hot mot Bjästaskolan eller störtade flygplan med presidenter ombord eller annat elände. Vi matas dagligen med mer elände än vi egentligen mäktar med. Nej, den lilla notis som fångade min uppmärksamhet och som jag roas av idag är: "Mejeri stäms av grek som blev turk på bild."
En grek, som ser ut som en turk, har hamnat (sedan länge) på yoghurtförpackningen för turkisk yoghurt. På burken med grekisk yoghurt finns, såvitt jag minns rätt, en söt liten gumma med svart sjalett. Undrar vad hon har för nationalitet. Nu skulle man ju kunna tänka sig att det inte spelar någon större roll, turk eller grek. Men där tar vi fel! Rätt ska vara rätt! Mannen ifråga känner sig tydligen kränkt i sin nationalstolthet och har stämt Jönköpingsmejeriet. Han begär 50 miljoner kronor i ersättning! Folk kan ju få fel uppfattning om honom, säger han!
Min lilla undran är nu om inte någon snäll person kan ta kort på mig, klistra bilden på vilken typ av yoghurt som helst och skriva att jag är t.ex. ryss. Jag vore oändligt tacksam för detta!

I går såg jag tranorna igen. Det var sex månader sen sist. De stod på nästan exakt samma ställe som då och hade även denna gång sällskap, dock inte av svanar utan av några grågäss. Sex månader, som har förflutit i en rasande fart. Sex månader som bland annat har gett oss den vackraste vintern på länge. Nu ligger visserligen snön kvar på många ställen, men vårtecknen finns. Både fjärilar, olika vårfåglar, blommor och lukter. I min almanacka från i fjol ser jag att de första snödropparna visade sig 6 mars. I år såg jag dem 12 mars. Skillnaden är näst intill obefintlig. Ändå klagar vi över denna "sena" vår. Visst, varken tussilago eller blåsippor har kommit, men snön smälter fort och då finns de där, de ligger ju i startgroparna och vi kommer att få njuta extra mycket av dem. Ringduvan och tofsvipan har anlänt och lärkan hördes. Även bofinken lär ha kommit utan att jag har haft nöjet att få se den. Tecknen är många, det är bara att ta sig tid att se efter.

I natt ska vi ställa om klockan till sommartid. Det kommer att bli lite segt att gå upp de första dagarna, men ordet, smaka på det, SOMMARTID! Visst blir man varm inombords av att säga det?
När jag gick igenom gamla inlägg på min blogg, såg jag att jag någon gång i slutet av september hade ett pelargonproblem. Jag visste inte vad jag skulle göra av mina fina, stora pelargoner. Jag löste "problemet" genom att först ha dem i vardagsrummet för att kunna njuta av blommorna ett tag till och sen ställa dem i källaren där de förde en tämligen undanskymd tillvaro tills för ett par dagar sedan. Vid närmare undersökning visade sig alla ha överlevt och nu fick de flytta ut i växthuset. Klarar de denna behandling utser jag dem till mina favoritblommor.

Hoho! Våren! Vart tog du vägen?
Efter otroliga krafttag med snöspaden fick jag altanen fri från snö och is. Dessutom ville jag komma så nära som möjligt rabatten med vårblommor. Den ligger begravd under 1 meter tung och hårt packad snö. Alltså inte de bästa förutsättningarna för vårfägring. Igår klockan halv tio, efter flera dagars skottning låg altanen helt snöfri och var på väg att torka. Nöjd med mina insatser klev jag in i duschen. När jag tio minuter senare kom ut ur badrummet möttes mina ögon av tätt snöfall! Att jag inte bröt ihop är ett rent under!
Ja, ni har säkert hört och sett det i medierna, det snöade hela dagen, mer eller mindre ymnigt. Temperaturen sjönk och vägarna, som hade varit fria från både snö och is, frös till isbanor. Bussen åkte i diket igen, Nobina ställde in alla turer utåt landet och Bengt-Olof fick åka in till stan och undsätta Katharina.
I morse lovade dock Nobina att alla turer till Överenhörna ska gå som planerade, så nu ska jag ge mig ut i trafiken och ta emot barnen för en samling om Påsken i tro och tradition.
Annika och barnen ska komma senare idag och då hoppas jag att Walter och morfar skottar fram altanen och soldäcket.
Trots alla motgångar och bakslag kan jag inte släppa tanken och hoppet om en snar vår.

Och plötsligt sjunger koltrasten igen! Än så länge lite trevande och rossligt, men den sjunger. Det går en skön rysning genom kroppen, av både vemod och vällust. Koltrastens sång är på något egendomligt sätt inkarnationen av vårens glädje och smärta. För hur konstigt det än må låta, "det gör ont när knoppar brista".
Det finns en liten berättelse om en zenbuddhistisk munk som drog fulla hus vid Sorbonne i Paris. När han just skulle börja sin föreläsning om livets mening, började en koltrast sjunga utanför fönstret. De ljuva tonerna letade sig in i salen och den fromme mannen förblev tyst en stund, lyssnande till fågelsången. Sedan sa han bara: "Lyssna, det var detta jag ville säga er. Jag har inget mer att tillägga."
Så om ni känner ett stilla vemod trots vårsolens intensiva strålar, lyssna till koltrasten som sjunger till både glädje och tröst.

Min utflykt till Bagarmossen och Michal Hudak´s vernissage och släpp av en ny barnbok, gav mersmak. Jag hade aldrig träffat Michal personligen utan bara pratat med honom i telefon, men nu möttes jag av en mycket vänlig och belevad man och hans lilla dotter. Jag fick ett glas cider i handen och en guidad rundtur bland bilder som är så fantasifulla och färgsprakande att man inte kan bli annat än glad. Barnböckerna är fulla av små detaljer och figurer, man kan sitta och titta i dem hur många gånger som helst och ändå alltid upptäcka något nytt. Jag köpte ett helt gäng böcker på stående fot. För jag har väntat länge på den nya boken! Så, nu har Enhörnabarnen något att se fram emot. Ja, det blev en allt igenom lyckad utflykt i vårsolen.

8 mars 2010. Internationella kvinnodagen firar 100 år. 100 år av försök till att nå jämställdhet. Här i Sverige har man länge slagit sig för bröstet och trott på fullaste allvar att just Sverige skulle vara jämställdhetens högborg. Visst i jämförelse med många andra länder må det vara sant, men jämställdheten är det ändå inte så mycket bevänt med. DN´s första sida idag pryds av en bild om den ojämna könsfördelningen bland kommunstyrelsernas ordföranden. 7 av 10 är män. I företagsstyrelser är läget ännu sämre och för att illustrera det hela, så pryds Dagens industris framsida idag, 8 mars 2010, av en bild på fyra män och en ko!
I en debattartikel kräver många kända svenskar att EU och Sverige måste agera för att övergreppen på kvinnor i väpnade konflikter ska stoppas. Ja, det tycker jag definitivt! Men jag tycker också att det är helt förkastligt att män i maktpositioner utnyttjar (oftast) unga kvinnors beroendeställning och trakasserar dem sexuellt. Precis det som många kvinnliga skådespelerskor på Kungliga Dramatiska Teatern har vittnat om! Och jag är inte tillräckligt naiv för att tro att detta skulle vara något undantag. När en man på några och sjuttio kan klappa mig, då snart sextioåriga tant, på baken och kalla mig för lilla gumman så har det inte förändrats särskilt mycket i synen på kvinnor.
Visserligen, det har hänt en del på 100 år, men vi har mycket kvar att kämpa för. Så systrar, vässa argumenten och fortsätt kampen för ett jämställt samhälle.

Jaha, nu är det dags för nästa "skyddsjakt"! Denna gång är det lodjuren som är offren. Lodjuret, ett av de skyggaste rovdjur som finns i Sverige. Och ett av de vackraste!
Jag kan dock inte förstå vem eller vad som ska "skyddas". Jägarkåren försvarar sina dunkla motiv med att både lo och varg tar för många rådjur. Samtidigt försvarar man rådjursjakten med att det finns för många rådjur och att både älg och rådjur inte är bra för stammen. Detta är nu en logik som jag inte kan få in i mitt huvud. Varför kan inte jägarna svara ärligt: Ja, jag tycker det är skoj att skjuta djur. Ja, jag får en kick av det! ja, jag vill ha bytet för mig själv!
Visserligen skulle i alla fall inte jag låta detta stå oemotsagt, men det skulle på något sätt vara mera renhårigt att säga rakt ut vad det hela egentligen handlar om. Vad den enskilde jägaren än må ha för skäl, men viltvård är det då definitivt inte.

I dagens tidning kunde man läsa att en forskare vid Uleåborgs universitet har kommit fram till att för mycket kyla och mörker gör oss korkade. En mycket kort stunds kyla och mörker kan ge oss en intellektuell kick, men en längre tids mörker och kyla har den effekten att kroppens kognitiva processer avtar. Vi blir trögtänkta, okoncentrerade och ofokuserade, och vi kan inte göra något för att motverka denna reaktion.
Det är synd om oss nordbor! Dumma och tröga mer än halva året och alerta och på hugget under sommaren, när vi är lediga. Det är konstigt att vi överhuvudtaget kan åstadkomma någonting alls.
Visserligen är även jag piggare på sommaren än på vintern men det trodde jag berodde på mörkret. En lätt årstidsbunden depression kanske? För min egen personliga del blir jag mera trögtänkt av värme än av kyla. Tänk er själva 35 grader i skuggan! Hur många goda idéer kläcker man då? Inte en enda, kan jag lova. Det är klart, skulle jag sitta och huttra utomhus i -30 grader, så skulle inte heller jag kunna göra annat än att fokusera på att överleva.

I morse vaknade jag redan kvart över fem. Eftersom väckarklockan stod på halv sex var det ingen idé att försöka somna om. Jag kan inte längre ligga kvar i sängen och dra mig. Jag får ont i hela kroppen av det. I Tyskland kallar man detta fenomen för "senile Bettflucht". (senil sängflykt). Jag vet inte om jag skratta eller gråta åt ett sådant uttryck, men lutar för säkerhets skull åt det senare.
Termometern på förstukvisten stod på -26 grader. Det kändes, till och med den lilla biten fram och tillbaka till brevlådan. På DN´s första sida uppmanade SL alla att stanna hemma i möjligaste mån. Dessa svarta rader spred lite stämning av kris över frukosten. När klockan sedan blev sju och jag skulle skjutsa yngsta dottern till hennes buss, hade vår bil ingen som helst lust att starta. Så, vi kröp in i stugvärmen igen, hon ringde sin lärare och beviljades ledighet. Vädrets makter rår vi inte över. Det känns på något sätt tryggt, trots att det ställer till med en del problem.
Sedan försökte jag ännu en gång att få kontakt med SL för att utröna, huruvida de kan lova transport av en hel skolklass den 12 mars. Jag tror nämligen inte att det har blivit vår tills dess och då kör inte de stora bussarna till Överenhörna. Efter att ha kört en liten provtur förstår jag också varför. Kontakt via mail eller telefon gick inte att etablera med Sl, som efter att ha bytt namn till Swebus, numera heter Nobina, Vad gör en fiffig person som jag? Jo jag åkte till busshållplatsen och frågade chauffören om han har ett direktnummer. Det hade han. Åter hemma försökte jag min lycka per telefon och hamnade hos en mycket snäsig kvinna. Jag förstod, av både ton och tilltal, att jag störde och att jag egentligen inte hade rätt att ringa henne direkt. Detta struntade jag nu blankt i och krävde ett svar. Kan de lova transport av en hel skolklass eller inte? Det kunde de inte! Om man har tur så klarar de den biten, men det vet man inte förrän den dagen och timmen är kommen och då är det inte säkert att de kan transportera hem barnen. På min fråga, om de inte var ett serviceföretag, som trots allt finansieras med en del av våra skattepengar, fick jag inget svar. Inte ens ett argt. Så nu får sätta mitt hopp på rektorn och den skolbuss, som går i alla väder och väglag.

Teknikens under är fantastiskt! Son nummer två är med sin familj på semester i Jämtland. Närmare bestämt på Galå fjällgård. Där har de hyrt en mycket trevlig och fräsch stuga. Som ett litet extra, finns en webbkamera uppsatt någonstans utanför, så nu kan vi se hur det är där. Just nu är det -21 och soluppgång!
Här står solen redan en bra bit upp på en molnfri och klarblå himmel. Soluppgången här var rent magisk. Det är -18 grader. Nattens snöstorm har bedarrat och lämnat oss med mer snö än jag kan minnas. Hela 78 cm! Och mer ska det bli. Det blir ett drygt jobb åt den (läs B-O) som ska skotta fram bilen. Själv gav jag mig klockan halv sju, utrustat med snöskyffel, iväg till brevlådan för att hämta tidningen. Det var nästan så att jag hade haft förståelse för tidningsbudet, om det inte hade funnits någon tidning idag. Men jodå, det fanns det. Men den låg slängd i snödrivan.
Katterna vägrar att gå ut. Jag har redan öppnat dörrar och fönster flera gånger så att de kan gå ut och förrätta sina behov. Men nej, de vänder och går in igen. Eftersom de är "smarta" djur, har de räknat ut att om det är otjänligt väglag på ena sidan av huset så kan de ju försöka på andra sidan. Där måste det ju vara bättre! Annat är det med Bessie! Hon rusar glatt ut i trädgården för att nästan genast fastna i någon snödriva. Mycket förvånad hoppar hon runt en liten stund och rusar sedan snabbt in igen. I vinter har vi fått en mycket "lydig" hund som snällt följer oss i våra fotspår. Det är en fröjd att vara djurägare!

Nu ska jag offra en del av min söndag åt att göra upp alternativa planer för mina samlingar. Jag tror nämligen inte på att våren har kommit 12 mars och då faller min ursprungsplan.

Idag får det bli ett inlägg av helt annat slag än annars. Inga förskönande ordalag utan klarspråk får råda. Jag pekar inte ut någon speciell person eller grupp. Det är ett beteende som jag angriper. Om någon känner sig träffad så är det kanske det dåliga samvetet som gnager?
Det är nämligen så illa att vissa människor jag möter bara kan beskrivas i följande ordalag: lömska, baksluga, falska, illistiga, lismande, insinuanta, rävaktiga, illmariga, förljugna, hycklande, skenfagra osv.
Jag avskyr människor som tycks tro att jag är lättlurad och därmed även lättmanipulerad. Jag kan dock härmed tala om att jag varken är naiv nog för att inte genomskåda illvilliga metoder eller att jag låter mig manipuleras.
Hyenorna får se upp, jag är inte lätt att tas med i strid!

Fler och fler människor, som jag träffar, uttrycker en längtan efter våren. Visserligen är vintern fortfarande bländande vacker och vit och i morse bestod oss himlen med en sagolik soluppgång. Men med det återvändande ljuset kom också längtan efter värmen. Så är det bara.

Lite värme vore alltså inte helt fel. Solen kommer att få göra ett digert arbete för att smälta den myckna snön. Särskilt alla de jättelika snövallar som snöplogen har skyfflat upp ute på gatan och de enorma snöhögar, som ligger i Mälarhamnen, blir säkert liggande där ända till midsommar.

Men lite takdropp och solvärme i ansiktet skulle räcka för min egen del, jag har inte så höga anspråk. Huvudsaken är att känslan av, att våren är på väg, finns i luften. Då kan jag sitta där och drömma om det, som är våren förkroppsligat för mig, nämligen blåsippor.

Nu har jag haft "semester" från mitt bloggande en tid pga idétorka. Dessutom har jag använt min kreativitet till sådant som jag gör för jobbets räkning. Inte för att jag är mera idérik idag, men jag kan ju alltid försöka att få till något lagom givande.

Läser just i SKTF-tidningen att den första gruppen patienter som ordinerats kultur på recept har kommit igång. Målet med projektet är att undersöka om depressioner och värk kan kureras med hjälp av kultur. I Helsingborg ska 25 patienter få ett recept på två kulturella aktiviteter per vecka under tio veckor. Slottet Sofiero och museet Fredriksdal, där det finns möjlighet att delta i olika aktiviteter och senare i vår att ägna sig åt trädgårds- och djurskötsel, kommer att utgöra en viktig del i behandlingen. Patienterna ska också erbjudas att sjunga i kör, delta i en bokcirkel, gå på konserter och teater. Region Skåne och Västerbottens län har valts ut för att delta i projektet "Kultur på recept", som inspirerats av projektet "Fysisk aktivitet på recept". Det senare har ju rönt enorma framgångar så nu hoppas regeringen att även kulturen ska förkorta och förebygga sjukfrånvaro. Mycket vällovligt! Nu hoppas jag att projektet snart utvidgas till att omfatta även Stockholms län. Jag har ont i knäet,känner mig under stundom lite nere och är tidvis även mycket stressad, så jag skulle definitivt inte tacka nej till "Kultur på recept". Kruxet är bara att jag inte har någon sjukfrånvaro att nedbringa. Detta lilla aber får jag grunna på tills vidare.