söndag 18 november 2012

Telefonsamtal

Mormor vaknar ur sin törnrosasömn. Mobilen ringer någonstans i huset. Hon springer, nåja, skyndar i alla fall, upp för trappan men då har personen i andra ändan redan lagt på. Utan sina glasögon ser inte mormor vem det är som har försökt att ringa.
Då ringer den stationära telefonen i köket. Eftersom mormor fortfarande är lite omtöcknad (hon har legat vaken i natt p g a sitt onda knä) så hinner morfar fram och svarar.
Det är barnbarnet Walter som piggt och glatt berättar att idag har Elisabeth namnsdag och vet du vad? På Bolibompa sa de att Ervin också har namnsdag. Morfar, som inte heller är helt vaken och med på noterna, svarar: "Vad kul! Då får vi ringa till Elisabeth och så får du krama din pappa." Först blir det tyst i luren, sen kommer förklaringen till den stora glädjen:: "Men jag heter också Ervin och Alma heter Elisabeth i andranamn!"
Nu är det mormors tur att gratta (hon har ju tjuvlyssnat och är förberedd) och tala om att man på sin namnsdag får önska sig vilken mat som ska serveras till kvällsmat. Av princip tror Walter inte på någonting som inte verifierats av hans mamma och när hon säger att det kan väl gå för sig så talar han om att han ska önska sig Thaimat, det godaste han vet. Lillasyster, som egentligen har namnsdag på riktigt, får titta i stjärnorna med sin matönskning. Det är Walter som bestämmer!
Tur för honom att hans lillasyster bara är knappt tre år gammal och inte har en aning om vad som är viktigt här i livet.

tisdag 13 november 2012

Stoppa strumpor

Så här går det rätt ofta för mina strumpor och sockor. Efter bara ett litet tag ser de alla ut så här. Mest på högerfoten, konstigt nog. De flesta strumpor slänger jag, måste jag erkänna. En del får en ny chans genom att tjänstgöra som polerduk vid skoputsning.

Men för ett par år sedan köpte jag ett par snygga, hemstickade sockor på hemlöjden i Tällberg. Svindyra! Jag gav 370:- kronor för dem. De värmde mina fötter i en och en halv säsong, sedan gick det hål på båda hälarna.

Eftersom min utbildning i just handarbete var mycket bristfällig, för att inte säga obefintlig (jag fick gå och köpa fika åt fröknarna i stället för att stoppa strumpor), kunde jag det här med strumpstoppning bara i teorin. Det är bra att kunna saker i teorin, men i det här fallet hjälpte det föga. Vis av erfarenhet och gammal skada visste jag att allt bara snörpte ihop sig när jag försökte.
Men, numera har jag vänner som kan det mesta om textilslöjd! Jag frågade Birgitta, 84 år, om inte hon kunde visa mig hur man stoppar strumpor. Självklart kunde hon det. Hon kunde även ett annat och mycket mer hållbart sätt att stoppa strumpor!
Igår kväll blev det både undervisning och strumpstoppning. Jag kom hem, mycket stolt och glad, med ett par nystoppade yllesockor som nu kan fortsätta att värma mina fötter.

Ibland behövs det så lite för att jag ska känna mig både glad och tacksam!