Igår upplevde jag kontrasternas dag. Jag hade fått en inbjudan till brunch. Eftersom jag aldrig hade varit på brunch i hela mitt liv, gick jag dit. Jag var ensam i min generation. Annars var många unga, trevliga människor i 20-30årsåldern. Det var mycket intressant och maten var supergod. Jag tror jag ska bjuda på brunch i stället för middag i fortsättningen, när familjen ska fira något högtidligt. Det blir lättsammare och alla kan vara med.

Efteråt (jag lämnade stället i förtid) gick jag på konstutställning på konsthallen. Fia Kvissberg har tjatat länge nog, när vi har träffat henne på hundpromenad i skogen, om att vi ska gå och titta på utställningen. Där var jag helt ensam! Jag hade god tid att verkligen ta in samtliga konstverk. Några tyckte jag mycket om, några tyckta jag var helt OK, några var så där. Ingen var dålig! Jag undrar hur många besökare konsthallen egentligen har. Varje gång jag är där, är jag ensam. Det gör mig visserligen ingenting, men man önskar ju att fler ska få upptäcka glädjen i att få uppleva konst.

Sedan var det dags att ta sig till Hebbevillan där Merete Mazzarella skulle prata om sitt författarskap. Om jag var mer än överårig på brunchen så var jag nästintill minderårig på Hebbevillan. Varför är det BARA PENSIONÄRER som är intresserade av kultur? Merete Mazzarella var både rolig, inspirerande och lättsam att lyssna till. Hon uppmanade alla att skriva ner sina livsberättelser. Jag ska börja med det så fort jag är färdig med mina svärföräldrars berättelser. Och till det måste jag hälsa på och intervjua dem. Det får nog bli rätt snart!

Idag träffade jag årskurs sex för ett första samtal om julspelet. När jag kom förvarnade "fröken" mig om att det kanske skulle komma in någon och avbryta mig för att berätta något. Det var väl helt Ok för mig, men jag förstod egentligen inte riktigt vad hon menade.
Mycket riktigt mitt i mitt lilla anförande knackade det på dörren och in kom en ung kvinna, presenterade sig med sitt namn och sin profession: Sagoberättare. Sen började hon direkt att mycket skickligt och fängslande berätta sagan om Hårgalåten. Barnen satt knäpptysta och lyssnade med mycket inlevelse (kunde man se på ansiktsuttrycken). När berätterskan var färdig försvann hon lika snabbt som hon kom. Jag blev alldeles tagen. Vilket fantastiskt jobb hon har! Och alla dessa barn som sägs ha så svårt för att lyssna och som nu satt helt uppslukade av hennes saga. Oh, vad synd att man inte är 40 år yngre. Jag vet precis vad jag skulle satsa på för att förtjäna mitt uppehälle. Jag skulle gå omkring i olika skolor och förskolor och berätta sagor för barnen. Vilket drömyrke!

Idag är det ödesdiger dag i Tysklands historia.
9 november 1938, en mörk och hemsk dag i historien. En dag då ondskan segrade och nazisterna genomförde den beryktade Kristallnatten. Ibland försöker en del människor framlägga det som om det som skedde kom som en överraskning. Men det tror inte jag. Kristallnatten var visserligen startskottet för de riktigt hemska förföljelserna av judar, men trakasserier hade förkommit ett bra tag.
9 november 1989 en glädjens och lyckans dag i historien. Visserligen beror det på vilken politisk inställning man har, men jag tror nog att den dagen gladdes de allra flesta människor i både öst och väst. Muren föll. Inte bara ett folk utan familjer hade varit åtskilda från varandra. En stat hade stängt in sina medborgare och med terror hållit dem i schack. Även här sägs det att händelsen kom som en överraskning, men även här hade det varit på gång en längre tid. Missnöjet växte i DDR. Medborgaraktioner och demonstrationer genomfördes. Jag var inte den enda som följde nyhetsrapporterna med bävan. Hur länge skulle det gå väl? Hur länge skulle det dröja förrän de styrande i DDR skulle ge igen med Stasi i spetsen. Jag ringde många oroliga samtal till min far. Jag trodde att nyrhetskanalerna i västra Tyskland hade mer information att ge. Och så kom då beskedet på kvällen 9 november. De har öppnat muren. Folk får gå över gränsen. Jubel, glädje, feststämning. Det var för bra för att vara sant! Även jag grät. En mörk del av min egen historia hade fått ett lyckligt slut.
I kväll, 20 år efter murens fall, ska jag tillbringa min tid framför TV´n och bara titta på de tyska kanalerna. Och vem vet, kanske någon vill skåla med mig för att fira. Om inte annat för att hedra de män och kvinnor som oförskräckta kämpade för demokratin. Allt är inte bra i den del av Tyskland som var DDR, men människor har fått frihet att säga vad de tycker, de har fått frihet att resa vart de vill, de har fått frihet att rösta på vilket parti de vill. Denna frihet måste vi alltid framhålla som något grundläggande och ytterst värdefullt och framför allt måste vi värna om den friheten. Mörkermännen ur olika extrema riktningar gör sig starka vart vi än ser. Ingen av dem får segra en gång till!