Vintertankar
Eftersom jag inte kan säga det bättre med mina egna ord blir det ett citat:

Dagarna är märkbart längre. De lyser med isigt ljus. Snön är frostig och kristallgnistrande vit som om glaspulver blivit utfälld över den. När man rör sig gnisslar den för varje steg som en gammal videkorgstol. Hur bullrar man inte, hur piper och skaver och stånkar man inte även om man går nästan andlös.
(Harry Martinsson)

Just så är naturupplevelserna i månadsskiftet januari - februari.
Mycket nöje önskar jag er!

Tro, hopp och kärlek
Jorden är så fylld av skönhet och vishet. Men också av mänsklig girighet, miljöförstöring, avund, svek och illgärningar. Det är lätt att drabbas av mental försurning, av vanmakt och pessimism. Ändå är det vårt uppdrag att inte ge upp hoppet utan det är vår plikt att fortsätta kämpa för jordens och mänsklighetens framtid och överlevnad i den fasta övertygelsen och tron att detta är möjligt. Men det är bara möjligt om vi kan lära oss att ta emot kärlek och ge den vidare - det är livets djupaste mening. Och räddningen för världen!

Pica pica

Idag, lördagen, då vi ska räkna fåglar, tänker jag skriva ett inlägg till skatans försvar.
Skatan, denna förtalade och förföljda kulturföljare. Vacker och socialt begåvad, intelligent i klass med vissa människoapor, ömsint mot sin partner och sin avkomma, extremt uppmärksam på sin omgivning och alltid redo till försvar för den egna arten. En noggrann bobyggare, som till och med lägger tak över sitt bo,ett bo som står emot även rätt hårda stormar, även om vi ofta tycker att just ett skatbo är ett hafsverk. Skatan, allätaren, den fjäderklädda renhållningsarbetaren. Hur kan det komma sig att den är så hatad? Några av mina grannar har gjort det till sin livsuppgift att försöka att utrota skatorna. Allt från förstörelse av bon med nykläckta ungar i till avskjutning med salongsgevär har vi varit tvungna att
bevittna!
I hela Europa jagas skatan och ses som en otursfågel och den räknas till skadedjuren. Man kallar den tjuvaktig, vilket inte är sant, man säger att den jagar bort småfåglar, vilket inte är sant, man stör sig på skatans läte för att den inte sjunger lika vackert som en trast. Under medeltiden och ganska långt in i nutiden beskylldes skatan för att stå i förbund med Satan, den ansågs vara ett "häxdjur", räknades till "galgfåglarna", den siade om ond bråd död osv.
Varför?
I Kina och Korea räknas skatan till de heliga djuren. Dess svartvita fjäderdräkt ses som en symbol för yin och yang. Den står i direkt kontakt med himlen och den gudomliga makten. Skatan vördas för alla egenskaper som vi i västerlandet kritiserar den för.
Visst är skillnaden mellan öst och väst stor, men så enormt stor?

Jag tycker i vilket fall som helst att skatan är en vacker och intressant fågel som mer än gärna får vistas i min närhet, även om den vissa sommardagar kan tyckas vara lite väl glupsk när den länsar bigarråträdet.

Eld

Elden, detta element som både skrämmer och fascinerar oss människor. Arkeologerna tror att vi har använt oss av kontrollerad eld så länge som 790 000 år. Den tidiga människan måste ha känt samma fascination som vi, annars hade hon inte tämjd eldens fruktansvärda kraft. Elden som sprider ljus och värme och som revolutionerade tillvaron, men som också kunde förgöra allt levande.
Eldens fascination finns kvar även idag. Det är inte bara "mysigt" att kura framför en brasa. Tankarna får en helt annan dimension om de får "renas" genom eldlågornas dans. Eldens renande karaktär har funnits med i alla tider. Olika reningsceremonier, bål som ska skrämma iväg knytt och andra odjur, skärselden som ska rena oss från vår synd. Men också brännoffer, häxprocessernas bål, helvetets eviga eldar.
Även i symbolspråket ingår elden, kärlekens eldar, trons eld, de svävande eldlykt- orna, Kom loys, som tar med sig de avlidnas andar upp i rymden. Symboler som vi har lätt att ta till oss och kan förstå.
Eldens värme som ger mer än bara det. När jag i helgen var på Berget i Rättvik kunde jag inte undgå att lägga märke till husfolkets äkta och oförställda glädje över den nya braskaminen. Brasan brann från morgon till kväll och många, fler än vanligt, både gäster och husfolk samlades i brasrummet. Lampor släcktes och vi satt bara och lät tankarna flyga iväg, kände både den rent fysiska strålningsvärmen men även den tysta gemenskapens värme i rummet.
Idag brinner brasan i mitt hus, att sprida både värme och trivsel.

Vinterskog

På mina dagliga promenader genom snörik dalaskog fick jag uppleva vinterdagens skönhet. Harry Martinsson beskriver det så träffsäkert:

Rimfrosten, vinterns dagg,
klär skogens grenar.
Granar i järnton, björkar i silver.
Några frysande domherrar pöser sig röda
i rimludnad syrén.
Fjolårsgräset glittrar vintersaltat.

När man, ensam och i tysthet, söker sig på stigar genom vinterskog, med knarr under skorna, måste man stanna upp för att höra. Ljuden är så små på vintern. Ibland får man en liten påminnelse och i mitt fall var det den större hackspetten som med sitt ivriga pockande gjorde mig uppmärksam på att det händer annat i skogen än mina bestämda steg. Jag stod stilla ett tag, full av beundran och förundran över allt det vackra runt omkring mig. Man behöver verkligen inte hänge sig åt romantiska överdrifter för att uppskatta skönheten i vinterskogen:

I klara vinterdagar
står skogen öververklig.
Den står på tillväxt
Snöljust öververklig
drömmer här en skog sin snödröm.
(Harry Martinsson)

Plötsligt droppade knappt hörbara signaler från granarna. En flock stjärtmesar, alldeles framför mig! Skådespelet varade inte länge. De små dunbollarna måste vidare i sitt ivriga sökande efter föda. Uppfylld av glädje sände jag en tacksam tanke uppåt.
Så mycket att uppleva och vara tacksam över i en till synes livlös värld!

Mat

Eftersom det blev lite stressigt i morse med snabbutryckning till Stockholm för att hämta barnbarnen, så blev det också stressigt med lunchen. Vad hittar man på i all hast? "Klimpsoppa" blev svaret. Klimpsoppan är legendarisk i vår familj. Ursprungsreceptet finns i min skolkokbok och heter "Griessnockerlsuppe". De vuxna barnen älskade denna soppa, det var för övrigt den enda soppan de älskade och nu blev det barnbarnens tur att smaka på denna kulinariska läckerhet. Walter hjälpte till att trilla bollarna, och Alma var den som fick smaka först. Man kan lugnt påstå, utan överdrift, att det blev succé! Båda barnen åt tre portioner var!
Mat, vårt dagliga bröd. Livsviktig tillförsel av näring men också ren njutning. Att laga god mat av närodlade och ekologiska varor känns väldigt bra. Att resultatet sedan uppskattas, som här idag, ger en extra bra känsla.

Recycling

Recycling, återvinning, återanvändning, vintage, second hand. Kärt barn har många namn. Alla namn handlar om samma sak, nämligen att använda sådant som redan finns, att ta tillvara, kanske göra om och blanda med nytt, men absolut inte slänga bort.

På mer än femtio år har vi levt med en slit-och-slängmentalitet. Ju nyare desto bättre. Ofta bedrog vi oss själva, det nya var för det mesta av sämre kvalitet än det gamla. Men "marknaden" inbillade oss att konsumtion av nya varor var det allena saliggörande.
Sen några år tillbaka finns trenden, och då främst bland unga människor, att medvetet köpa sådant som är gammalt. Möbler, kläder, tyger och garner, böcker, porslin, material till renovering av både hus och möbler. Listan kan göras hur lång som helst. Ungdomarnas kreativitet är obegränsad, både till att se värdet i de saker som återanvänds men framför allt till att skapa nytt av gammalt. Det har blivit en livsstil!
Nu kommer nästa trend, visserligen inte enbart från ungdomshåll, men likväl vällovlig. Att ta tillvara mat som blivit över, att laga nya rätter av rester, en konst som generationerna före oss behärskade men som vi inte längre använder oss av. Att ta med matlåda till jobbet har blivit inne, att inte slänga tjänlig mat har blivit en livsfilosofi.

När jordens resurser håller på att ta slut måste vi alla tänka i sådana nygamla banor. Låt oss följa ungdomarnas exempel, vi har inget att förlora!

En idé

Äntligen, efter mycket huvudbry, fick jag idag på förmiddagen en idé om hur jag kan genomföra vårens samlingar med skolan. Normalt vet jag långt innan en termin börjar vad jag vill göra, men i år var det stiltje. Att idén kom mitt på blanka förmiddagen kanske beror på att jag sov ovanligt gott och länge i natt och en utvilad hjärna ......
Nåja, nu gäller det att planera, tänka igenom, förkasta, tänka på nytt, förbereda rent praktiskt osv. Det är en väldigt intensiv och rolig process. I början av mars och några veckor framåt kan skolbarnen komma! I förtroende kan jag avslöja att det ska handla om påsken. Mer tänker jag inte säga idag.

Sen kom det för mig, lite sent men i alla fall, att det är tulpanens dag idag. Jag som älskar tulpaner hade glömt! Nåja både ni och jag får hålla tillgodo med bilden här ovan.
Nu ska jag spinna vidare på min idé.

Tacksamhet

Det finns många skäl att vara tacksam om man ställer in sig på att se dem. Tacksamhet är påtaglig och konkret. Det är svårt att känna sig tacksam för något man tror ska hända och det är inte heller lätt att känna sig tacksam för något som är främmande och avlägset. Att verkligen se och njuta av de tulpaner som man köpt på COOP är en utmaning som ligger närmare till hands. Det förutsätter att vi kan lära oss att se det vanliga livet med nya ögon, att låta oss drabbas av det ordinära och aldrig ta någonting för givet.
Gåvan att se med tacksamhetens ögon står inte i samband med vad vi har för status eller hur mycket vi tjänar. Jag har mött många människor som utåt sett har väldigt mycket att vara tacksamma över , men som trots det inte verkar känna ett uns av tacksamhet.
De som lever i tacksamhetens tecken har däremot lyckats föra in en tacksam attityd i sin existens, all världens elände till trots. De har också klart för sig vilken enorm betydelse vi människor har för varandra. Vi kommer inte långt för egen maskin. Tacksamhet sker i relation: till andra, till världen och till "något större". Först och främst är det en hållning, ett helhjärtat "Ja!" till allt vad livet har att ge.
Man kan öva sig i att vara tacksam och en god början är att följa uppmaningen på bilden här ovan.
Lycka till!

Isprinsessa

Idag ska jag berätta om min mycket korta men väldigt intensiva karriär som isprinsessa. Julen 1955 fick jag ett par skridskor i julklapp. Det här begav sig på den tiden då konståkningsskridskor med vit känga osv inte fanns, framför allt inte i efterkrigstidens DDR. Vi fick nöja oss med skridskor som skruvades fast med en insektsnyckel vid skorna. Det fungerade ett tag, sen fick man skruva fast dem igen. Eftersom vi inte visste om något annat så var det ändå himmelriket för alla barn som längtade efter att glida ut på den naturfrusna isen och visa sina konster. Min fem år äldre syster var, av förståeliga skäl, aldrig intresserad av att ta med mig på sina aktiviteter, men just denna kalla vinterdag talade min mor ett maktord och jag fick, faktiskt, följa med till den tillfrusna korvsjön vid floden Saale.
Med min systers hjälp fick jag på mig mina skridskor och gav mig, efter att ha fått stränga förmaningar att stanna nära stranden, ut på den blanka isen. I mitt inre hade jag bilden av att jag svischade runt och gjorde konster som en riktig isprinsessa. Så här efteråt och med en vuxen människas insikt och erfarenhet, måste jag säga att verkligheten nog inte riktigt stämde överens med min inre bild. Det var ju trots allt första gången jag stod på ett par skridskor!
Jag kommer inte ihåg hur länge vi var där, jag kommer däremot ihåg att jag åkte väldigt länge och, stärkt av mina inre framgångar, hela tiden lite längre ut på sjön. När jag, enligt mitt tycke, hade nått oanade höjder som isprinsessa, väcktes jag av att ALLA andra stod på stranden och ropade att jag skulle komma av isen. Jag låtsades ett tag att jag inte hörde dem, men de var så envisa så den taktiken höll inte i längden. Till slut fick jag offra mig och åka mot stranden. Där uppstod ett litet problem. Isen hade, under tiden som jag for fram som en älva, töat och det var en en meter bred vattenremsa mellan mig och stranden. Alla uppmuntrade mig att hoppa, så då gjorde jag det. Resultatet blev att jag hamnade i vattnet.
Vägen hem var lång och mycket kall. Mor min var ursinnig, mest på min syster, faktiskt, och jag fick stränga order att inte beträda några som helst isar och fick aldrig mer några skridskor.
Senare, när vi hade flytt från DDR och hamnat i södra Tyskland, trotsade jag förbudet att gå ut på isar. Med lånade skridskor försökte jag bättra på mina talanger, men min karriär som isprinsessa var ändå till ända.

Ökentid!

Vintern är med meteorologernas definition "den period då dygnets medeltemperatur understiger 0 grader Celsius". Mellan noll och tio grader är det vår eller höst.
Några dagar förunnades oss med vinter, idag är det antingen vår eller höst igen. Det betyder i klarspråk, lervälling i trädgården, smutsiga hund- och katt-tassar, grusiga golv osv. Eftersom växterna mer går på ljuset än värmen kan det ju inte vara vår än och hösten har vi förhoppningsvis lagt bakom oss.
Så, var någonstans på årstidsskalan befinner vi oss? Jag har inte något egentligt svar, men väljer att kalla den rådande årstiden för "ökentid". Den är nämligen precis så tråkig som det låter!

Fruktstund

Det sägs att vi människor, eller åtminstone vi nordbor, känner ett sug efter fet och näringsrik mat under vinterhalvåret. Det skulle vara därför vi har denna excess av onyttigheter på julbordet. Det förklaras med att vi, förr tiden, behövde allt detta för att kunna skydda oss mot den hårda kylan.
För egen del stämmer detta väl från november till mitten av januari. Jag frossar i gräddsåser, sötsaker, och stabbiga måltider. Själen mår bra av detta extra tillskott av energi, även om energin inte alltid räcker till att vara aktiv. Snarare tvärtom! Men sen kommer, tillsammans med ljuset, suget efter nyttigheterna. Lätt mat, frukt och grönsaker. Bara tanken får det att vattnas i munnen på mig. Mest påtagligt är suget efter frukt och bär. Vilken välsignelse att vi numera kan få tag i alla dessa ljuvligheter året om!

Nu ska jag gå en välbehövlig promenad genom vår skog och därefter ska jag ha, ja vad? Jo, en fruktstund!

Att vara förälder

Att bli förälder är en stor och omvälvande förändring i livet. Man får följa utvecklingen hos en ny människa och kommer mycket länge att vara en av de viktigaste personerna i sitt barns liv. I samband med att man blir förälder är det också väldigt vanligt att man funderar över sin egen barndom. I mångt och mycket handlar vi instinktivt som våra föräldrar, hur mycket vi än lovade i tonåren att aldrig göra just detta.
Det är väldigt viktigt att man som förälder, eller för den delen ledare, tänker på att barn har ett stort behov av beröm och uppskattning. Berömmet stärker deras självuppfattning, självkänsla och motivation att fortsätta att utvecklas till friska, starka individer.
Den amerikanska psykologen Abraham Marlow har graderat de sociogenetiska, dvs de medfödda, behoven hos barn enligt följande:
1.) Behovet av ömhet, omvårdnad och mänsklig kontakt.
2.) Behovet av uppskattning både från det egna jaget och från andra.

När föräldraskapet går så enormt snett som det gjorde för pappan till den stackars lille pojken i Uppsala i går, måste vi naturligtvis fördöma handlingen å det skarpaste, men vi borde även fundera över vilken barndom den pappan har haft. Jag kan inte låta bli att tänka på orden: "fädernas skuld drabbar barnen intill tredje och fjärde led". Detta är det sociala arvet!
Sen kan jag inte låta bli att undra hur den idrottsledare tänkte som inte tog reda på barnets namn, adress osv utan skickade pojken med andra föräldrar utan att ta reda på deras namn osv. Tog han sitt ansvar som vuxen?
Efter alla skandaler som har avslöjats inom barn- och ungdomsidrotten den senaste tiden borde vi alla diskutera förutsättningarna för hur våra barn kan få utöva de nödvändiga aktiviteterna som idrotten erbjuder på ett sunt och utvecklande sätt.
Sen hoppas och ber jag att de sociala myndigheterna tar sitt ansvar och utreder den synbarligen mycket sjuka familjen så att den lille pojken får en rimlig chans till att få sina grundläggande behov tillgodosedda.

Drömmar om en tid som flytt

Jag vet inte om alla människor upplever samma sak som jag, nämligen att man helst bara minns det som har varit positivt under ens livstid. Kalla det förträngning eller något annat passande, men jag kommer bara ihåg vintrar med mycket snö. Vintrar som var kalla. Vintrar då jag åkte tyska motsvarigheten till pulka, Schlitten, skidor, skridskor. Vintrar då vi byggde snögrottor och snögubbar och hade snöbollskrig. Det sista, ska jag väl i ärlighetens namn erkänna, uppskattade jag inte alltid. Det berodde på vilka pojkar som var med och hur hårda de kunde rulla sina snöbollar. Hur som helst så var vintrarna vita och härliga. Eftersom mina vinterkläder inte kan nämnas i samma mening som de som dagens barn har på sig och jag var ute tills min mor bestämt kallade in mig, så undrar jag var dagens barn finns någonstans? De har ju alla förutsättningar för att ha kul. Visst, i år saknas snön och kylan. Men det har ju varit härliga, snörika vintrar de senaste åren. En del av barnen åker med mamma och pappa till fjällen eller alperna och hålls i backarna där. Men den spontana och i minnet eviga leken i snön, den saknas. Det är synd om dagens barn, i dubbel bemärkelse, årets vinter har ju dessutom snålat in på den nödvändiga vita varan.

Händernas kunskap

När jag nu har lugnat ner mig såpass efter helgernas alla bestyr har jag börjat sticka på en liten kofta till Almas docka. Eftersom händernas verksamhet främjar tankeverksamhet, kom jag att tänka på min mormor som jag inte kan minnas satt overksam många stunder i sitt långa liv. Hon hade alltid åtminstone någon stickning, oftast sockor, i handen. Från minnen av mormor gled tankarna vidare till dagens överskrift och den bok som stod gömd någonstans i våra hyllor. När jag hade hittat boken och börjat bläddra i den hittade jag följande inledning av Ingvar Laxvik (präst, författare och chefredaktör för Kyrkans tidning):
En idog hustru -säger det gammaltestamentliga ordspråket - "låter sina händer arbeta med lust".
"Hon har planer på att skaffa sig en åker, hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård. Fina linneskjortor gör hon och säljer".
Och den idoga hustruns man, vad gör han under tiden? Jo, han "är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste".
Så långt Laxviks inledande ord.

Jag vill inte fördjupa mig i jämställdhetsfrågor, vilket skulle vara väldigt lätt med tanke på texten, utan jag vill framhäva glädjen i att få tillverka något med händerna. Att skapa något, att vara kreativ. Om det så bara är en liten kofta till en docka. Förr var detta en nödvändighet för att överleva, idag är det en nödvändighet för vår själs överlevnad.
Så, släpp loss din kreativitet och använd dina händers kunskap!

Följ Stjärnan!

Vi människor behöver en ledstjärna,en stjärna som representerar något mer än bara en himlakropp. Man kan säga att var och en av oss har en sådan stjärna, en stjärna som lyser upp vägen i livet. Vi kan kalla det ett inre ljus. Ett inre ljus som leder oss rätt. För man skulle kunna uttrycka det som att människans främsta uppgift är att bekämpa det onda i världen.
Det onda som representeras av krig, våld, svält, nöd, förtryck. Människor i alla åldrar utsätts för detta men de som drabbas hårdast är barnen. Oskyldiga till allt det onda som händer dem. Barn som behöver oss.
I Tyskland finns, i de katolska delarna av landet, seden av stjärnsångare som går, utklädda till de tre vise männen, från hus till hus, sjunger en sång och läser en välsignelse över huset. I gengäld får de en slant av husfolket. Detta pågår under jultiden och kulmen nås på Trettondagsafton. På själva Trettondagen samlas barnen till gudstjänst och lämnar över pengarna som oavkortade går till barn i nöd. Under benämningen "Aktion Dreikönigssingen" samlade barnen under jultiden 2011 in 520 000 Euro!
Barn hjälper barn. Var finns vi vuxna?
För att travestera ett berömt tal som hölls för 50 år sedan: Låt oss gemensamt skapa en ny strävan, en ny världslag, där de starka är rättvisa och de svaga blir hjälpta och där freden bevaras. Allt detta kommer inte att bli färdigt detta år och inte heller om tio år och kanske inte ens under vår livstid. Men låt oss börja där!

Följ stjärnan!

Regn och rusk i januari!
Efter två vintrar med mycket snö och kyla tycks detta vara helt fel. Vi söker efter förklaringar, skyller på än det ena än det andra. Allt från klimatförändringar till domedagsprofetior.
Långt före den moderna klimat- och väderforskningen var människan hänvisad till att själv försöka tolka naturens tecken. En samling av legender, spådomar och "märken" växte så småningom fram och blev till slut till det som vi idag kallar "bondepraktikan".
Bondepraktikan definierar noggrant varje årstid utifrån kalenderns dagar:"S:t Clemens vill oss vintern giva, S:t Peter vill os våren indriva." Vilket i klartext betyder att vintern sträcker sig från 23 november till 7 mars.

Enligt Aristoteles filosofi är människan skapad av de fyra elementen jord, vatten, luft och eld. Varje element motsvarar en årstid och präglar sinnelaget hos en människa. Om vintermänniskor sägs det: "Av vattnet är människan kall och våt, vit färgad, flegmaticus, liknas vid vattnets och vinterns natur." På vintern "växer den fuktighet i människan som kallas flegma".

Med tanke på vintervädret i år, vad annat kan man bli?

Förhoppningar, drömmar och framtidsvisioner är viktiga, bara vi inte låter våra mål och framtidsplaner stå i vägen för att uppskatta det som finns nu framför näsan på oss.
Livet är fullt av överraskningar, om man låter sig överrumplas av dess härlighet.
Solljuset en januarimorgon, de utslagna tulpanerna på frukostbordet,hundarnas varsamma buffande för att de vill ha uppmärksamhet, precis som katten som sätter sig mitt på morgontidningen. Oftast är det de små sakerna som ger oss så oväntad stor glädje, en glädje som värmer hjärtat om man låter sig beröras, gripas av dessa möten som rycker loss oss från vår instängdhet och gör oss levande och närvarande. De är en effektiv motvikt mot likgiltighet som är kärlekens och det äkta engagemangets motpol. Livslust är medryckande!!!!
Ha en underbar dag!

Jorden har gått i vila. Det är tyst och stilla, allting pryds av rimfrostens sköna broderier. Grannarna, som larmade i natt, sover än. Årets första dag är, som påbjuds, en vilodag.
Om jag skulle vilja avlägga något nyårslöfte överhuvud taget, så skulle det bli att än mindre låta bli att följa med min tid, dvs att vara effektiv och följa med den jäktande strömmen. Nej, jag lovar att jag ännu mera medvetet ska bjuda motstånd mot detta som är ett näst intill oövervinneligt hinder för livsnjutningen och det goda allvaret.
Jag ska, som Owe Wikström så skönt uttrycker det, sjunga långsamhetens lov.