I natt vaknade jag plötsligt av att minnet av en händelse i Budapest dök upp i mitt huvud.
Vi hade varit på besök på Skanzen, Ungerns motsvarighet till, ja just det, Skansen. Klockan var fyra på eftermiddagen. Vi hade åkt pendeltåg och klev nu på spårvagnen för att åka tre stationer. Vagnen var överfull så det fanns inga sittplatser kvar. Tillsammans med oss trängdes en skolklass och deras lärare. Ungdomarna, mest pojkar, såg ut att vara i 15 - 16-årsåldern. Nästan omedelbart, och utan uppmaning från läraren, reste sig en av pojkarna och erbjöd mig sin plats. Av pur förvåning sjönk jag ner på den erbjudna platsen, log mitt allra soligaste leende, tackade översvallande och berömde den unge gentlemannen för hans artighet. Den stackars gossen blev alldeles röd i ansiktet av så mycket beröm, men han såg samtidigt också ganska stolt ut.

Efter en stunds funderingar mitt i natten kom jag fram till två saker, den första är att jag antagligen såg så trött och gammal ut att han inte kunde låta bli att vara artig. Nästa gång någon erbjuder mig pensionärsrabatt tackar jag ja!

Och den andra, och den tanken tror jag stämmer bäst, är att ungerska ungdomar har fått en bättre uppfostran än svenska.
I en mycket avlägsen tidsålder, då jag var ungdom, hörde det till självklarheterna att man reste sig upp och erbjöd äldre sin plats. Det är en sak som jag aldrig har upplevt under mina 42 år i Sverige. Nu har jag ju inte varit "äldre" i 42 år. Men inte ens när jag som höggravid mamma med två små barn gick på bussen i Karlstad var det någon som reste på sig. Inte de unga och inte de lite äldre.
Uppfostran är ju inte vad du säger till dina barn, utan vad du själv gör. Det goda exemplet bildar skola. Så är det bara. Därför, alla vuxna som ännu orkar stå på bussar och i tunnelbanor, res på er när det kommer någon som ser ut att behöva vila en stund.