Ilska

Idag har jag fått lära mig att ilska hanteras bäst genom att visa ett upphöjt lugn. Det kanske fungerar i vissa fall på den som är ilsken mot mig. Men min erfarenhet är att ett upphöjt lugn triggar den ilskne ännu mer.
Att hantera sin egen ilska genom att ta ett djupt andetag och sedan räkna till tio är ett gammalt knep och fungerar också det i vissa situationer. Men någonstans måste ilskan få komma ut, annars kvävs man ju.
Är det då så farligt att bli arg? I vår kultur tycks det vara så. Vad är det som är så farligt, undrar jag?
Jag är uppvuxen i en annan kultur, en kultur där ilskan får komma till uttryck utan att det för den skull slår över till evig osämja. Folk blir arga, visar det, den andre har rätt att bli arg tillbaka och sedan är det bra. Båda har klargjort sina ståndpunkter helt enkelt.
Nu kan man visserligen klargöra sin ståndpunkt även utan att bli ilsken, men det kräver att motparten följer samma spelregler. Om jag visar ett lugnt och sakligt sinnelag, trots olika åsikter, så kan min motpart inte komma med förslagna angrepp eller lömska påhopp. Om det sker har jag, enligt mitt sätt att se det, rätten att reagera med all ilska jag kan uppbåda. Visst, ett upphöjt lugn skulle kanske ta udden av motpartens angrepp, men min ilska är befogad och jag har rätt till mina känslor.
Det fungerar på samma sätt som om någon säger något snällt till mig eller visar mig omtanke, vänskap eller kärlek. Då skulle väl ingen människa i världen kräva att jag ska visa upp ett upphöjt lugn utan alla skulle tycka att min glädje och tacksamhet är befogade känslor och alla skulle uppskatta när jag visar dessa känslor.
Så vad är skillnaden?

Fullmåne

I natt var det fullmåne! Igår kunde vi läsa en artikel i DN om att det faktum, att många tycker sig sova sämre när det är fullmåne, bara beror på folktro och skrock. Vetenskapsmännen tycker sig ha fått bevis för det! Man gör visserligen en mycket liten reservation för att vissa, särskilt känsliga människor, kan bli påverkade av fullmånen. 

Det må förhålla sig som det vill med vetenskapens rön, jag upplever i alla fall varje månad vid fullmåne att jag inte kan sova. Det är inte så, som vetenskapsmännen påstår, att jag vet att det är fullmåne och att jag av denna vetskap får en negativ förväntan och därför inte kan sova. Nej, i mitt fall ligger jag först sömnlös, läser, surfar på nätet, dricker varm mjölk och undrar vad som är fel på mig. Det är först en god stund senare som jag kommer på den goda idén att titta i almanackan för att då kunna konstatera att det är fullmåne. Efter att ha fått en förklaring till varför jag inte kan sova  somnar jag oftast och sover sedan gott resten av natten. 

Förklara det om ni kan! Jag kanske är en sådan där extra känslig typ?

Primula

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir alltid väldigt varm om hjärtat när jag så här års kommer till en affär och ser denna färgsymfoni av små primulaplantor. Affärsidkarna vet nog varför de lanserar just primulaplantor så här års. Vi har ett så otroligt starkt behov av färg och av en liten våraning att jag inte tror någon kan motstå frestelsen att åtminstone köpa med sig en lite planta hem.
Själv slog jag till med fyra stycken! De har nu stått på matbordet i två veckor och lyst upp våra måltider. Det är så gott att få vila ögonen på de små blommorna, känna att hoppet om en vår lever, att drömma om det spirande livet ute i trädgården och i naturen för övrigt.
Jag brukar ge mig på  försöket att få dessa små plantor att överleva för att sedan plantera ut dem i trädgården. Jag har lyckats några gånger. Det blommar en blå, två gula och en vit primula ute i landen sedan några år tillbaka. De rosa som nu står på matbordet hoppas jag mycket på.

Med primula förhåller det sig så här att de inte bara läker våra vinterfrusna själar med sin färgprakt utan att de även är läkeörter. Blombladen kan, i form av te, läka eller lindra allt från bronkit till gikt och allergier. Inte dåligt av en sådan liten planta! Och jag är säker på att detta te är gott! Åtminstone godare än det te de tvingade i mig som liten och som var gjort av rötter från tussilago.

Vilda primula är i låglänt terräng oftast gula, förutom den otroligt söta, lilla, rosa majvivan på Ölandska alvaret, och i höglänt, alpin terräng rosa - blå. De gula blommorna drar till sig bin, vilket i och för sig är trevligt, fjärilar lockas av de rosa-blåa. Jag vill gärna att både bin och fjärilar kommer till min trädgård så därför gör jag ett försök även med årets primula.

Håll ut små blommor, snart är våren här och då får ni flytta ut i trädgården! I fjol kom våren 16 mars. Det är inte alls långt dit!

Vårkänslor

Grådiset ligger tungt över Enhörna. Vårkänslorna borde vara långt borta. De väcks ju av ljuset och just det har vi inte sett så mycket av de senaste dagarna.
Men idag när jag pulsade runt i skogen infann sig vårkänslorna, snön till trots. Ett par plusgrader lät snön som har legat på granar och tallar drasa ner på oss som råkade befinna oss just där. Både Bessie och jag fick vår beskärda del av den kalla, blöta varan. Hunden såg mest förvånad ut och som alltid, när det händer något oväntat, tittade hon på mig som om det vore mitt fel!
Själv fick jag två gånger på raken en laddning blötsnö i nacken. Rätt otrevlig känsla men vid närmare eftertanke valde jag att ändå se det som något positivt. Snön smälter och det måste ju betyda att våren är på väg, eller hur?

Skit

Ni kan tycka att det är en något märklig rubrik, men när ni har läst vad jag har på hjärtat idag, på självaste Alla hjärtans dag, så kanske ni håller med mig.

När jag, 14 år gammal, skulle konfirmeras var det som alltid, på den "gamla goda tiden", förhör. Vi konfirmander satt längst fram i kyrkan, i en kyrka som var fullsatt till bristningsgränsen. Alla, och det var verkligen ALLA, var där! I tur och ordning ställde prästen en fråga och man skulle svara efter bästa förmåga. Min fråga handlade, kanske inte helt oväntad, om synden och hur en syndig människa känner sig. Jag var väl förmodligen lite nervös, men mest minns jag att jag var arg. Jag var arg på prästen, jag var arg på alla de andra som nu satt och småmyste över att just jag hade fått denna väntade fråga, Jag hade ju legat i fejd med min konfirmationspräst under hela konfirmandtiden, så mina kamrater visste precis varför han frågade just mig. Jag förblev tyst. Han ställde frågan en gång till och klev närmare och såg uppfordrande på mig. "Nå, Karla, hur tror du en syndig människa mår?" - "Skit?" sa jag. Det gick ett sus genom kyrkan. Inte bara det att jag hade svarat med ett icke helt salongsfähigt ord, men dessutom med viss trots i rösten och det i kyrkan! Man får betänka att detta var 1963. Då var man mera pryd än idag! 

Nåja, min pappa som var närvarande (mamma bojkottade allt vad kyrka hette) tyckte inte att det var så farligt. Andemeningen hade ju gått fram och snart hade min lilla fadäs fallit i glömska.

I onsdags kväll var jag, tillsammans med några andra, på studiebesök i en skola och en förskola i vår kommun. Vi skulle få se och uppleva den s k "skolmodellen", Södertäljes egen lösning på hur man bygger skolor och förskolor. Modellen antogs för ca 10 år sedan och går i princip ut på att man ska bygga så öppet, flexibelt och billigt som möjligt för att kunna använda lokalerna till annat om antalet barn minskar. Rent ekonomiska överväganden alltså! Kommunala tjänstemän och politiker åkte på studiebesök i bl a Danmark och kom hem med ett koncept. Sedan dess har flera skolor byggts till och om, några har byggts nytt enligt denna modell. På några ställen har det blivit acceptabelt, på andra ser man missarna redan efter relativt kort tid och bland de förskolor som har byggts efter denna modell ser man, i mitt tycke, de värsta exemplen på hur det helt enkelt inte får se ut  i en miljö där små barn ska vistas nästan hela sin vakna tid.

I den förskolan vi besökte var det plats för 165 barn, i dagsläget går där 163 barn. Hela byggnaden hade bara en enda, gemensam entré, där alla barn skulle ta av sig, där lämning och hämtning sköttes av föreståndaren. När jag ser vilken trafik det är vid två-tretiden på eftermiddagarna vid den förskola nedanför mig, så kan jag bara föreställa mig vilket kaos det måtte vara innanför denna entré, när ca 100 barn hämtas samtidigt.
Förskolan har 7 s k hemvisten, i de lägre åldrarna (1,5-2 år) går 17 barn tillsammans i en hemvist tillsammans med tre vuxna. En hemvist är storleksmässigt inte större än mitt kök (ca 20 kvadrat), med ett badrum som i och för sig var rymligt, och ett vilorum som väl max kan vara 8 kvadrat. I detta vilorum ska alltså 17 små barn sova middag på madrasser på golvet.
På frågan om det inte var den perfekta grogrunden för smitta av alla de slag och varför inte barnen sov utomhus i vagnar, fick vi svaret att det helt enkelt är omöjligt att tre vuxna ska klä på 17 små barn för att de ska kunna sova utomhus. Dessutom ska barn som är snoriga inte vara på förskolan!
Det kan jag väl i för sig förstå, men att tränga ihop dem på så liten yta är inte på något enda sätt försvarbart och smittas gör man som mest precis innan en förkylning bryter ut!

"Matsalen" var ett enormt torg mitt i huset, belamrad med ett otal bord och stolar. Ca 70 barn och 12-15 vuxna äter där samtidigt, frukost, lunch och mellanmål. De äldre barnen är ännu fler!
 Lekutrustning i de enskilda hemvisten var näst intill obefintlig, dessutom var de inordnade på så vis att treåringar bara hade bilar (för någon har bestämt att just treåringar leker gärna med bilar), fyråringarna skulle tycka om att klä ut sig och femåringarna ska helt enkelt bygga! Det fanns en s k atelé i ena hörnet av det enorma torget, i en annan del fanns en vattenlek och mitt i alltihopa fanns en jättelik rutschkana från övervåningen ner till bottenvåningen. Denna rutschkana var bara öppen fredagar efter det att de flesta barnen hade gått hem!
Förskolläraren som visade oss runt var en ung kvinna med en begåvning för organisation som skulle få vilken general som helst att blekna av avund. Hon hade verkligen lyckats med konststycket att organisera sin personal så att alla hela tiden ska kunna täcka upp för varandra och därigenom spara in pengar för vikarier.

 Hon hade inte bara organiserat sin personal utan hela dagen var genomorganiserad för barnen också. Från det att de lämnades på förskolan tills dess de hämtades. På min fråga vart den fria leken hade tagit vägen fick jag svaret att barnen, som lämnades tidigt, hade en stund innan frukost och sedan en liten stund efter frukost tills de skulle delas in i olika grupper och föras till de olika aktiviteterna som vattenlek, måla, utevistelse osv. Det enda glädjande i hela upplägget var att alla barn skulle vistas ute någon gång under dagen.

En liten ett och ett halvt-åring måste alltså knyta an till minst 24 barn i samma ålder, samt minst sex vuxna. Sedan ska en sådan liten varelse vistas tillsammans med 164 andra barn och minst 20 vuxna. Varje dag från morgon till kväll!
Barn, dessa spontana, fantasifulla, kreativa små människor, berövas här all sin spontanitet. Kreativetet utförs på beställning enligt ett bestämt schema, fantasin får ingen som helst stimulans i en miljö som mest liknar en industribyggnad! Små barn, som har behov av att vara i små grupper, med ett begränsat antal andra att knyta an till, som har ett stort behov av lugn och ro och en stimulerande och ombonad miljö, blir här tvingade att  anpassa sig till en omgivning som berövar dem deras möjlighet att få utvecklas i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar. Jovisst, de är omhändertagna, de får god mat och de far inte fysiskt illa. Men vad som händer med deras själar tas det ingen som helst hänsyn till.
De som bär ansvaret för denna misär som vi utsätter små oskyldiga barn för borde sitta bakom lås och bom. De är, i mina ögon, kriminella. Sedan kan de förstås alltid hävda att de inte visste bättre eller att de inte hade för avsikt att det skulle bli så här, men de har ett ansvar som politiker och som tjänstemän och detta ansvar kan ingen ta ifrån dem! Viktigt är att detta måste få ett slut och det omedelbart!

Vi hade en diskussion och en utvärdering efter det guidade besöket. Jag ville uttrycka min fasa över det jag hade fått se och höra, men, precis som vid konfirmationen, tröt orden och det enda jag kunde komma på som passade i sammanhanget var: "Det här är skit!"  Kanske inte det bästa ordvalet men så här i efterhand kan jag tycka att det är det enda ordet som verkligen passar och som säger allt om hur jag tycker i denna fråga. Så jag kräver: "Bort med skiten!" Och jag lovar att jag inte kommer att medverka till att man inrättar fler förskolor efter Södertäljes s k skolmodell.