Januari går mot sitt slut. På något sätt känns det trösterikt att ännu en vintermånad är till ända. Den gamla bondepraktikan räknade vintern från S:t Clemens till S:t Peter, alltså från 23 november till 7 mars.

I år började vintern redan i början av november och kölden i december har satt sina spår inte bara i rekord utan även i kronor på elräkningen. Vintern har varit underbar vacker, snövit i ordets rätta bemärkelse. Det snövita håller på att försvinna. Det göms i snö ..... Ja ni vet. Jag har svårt att förlika mig med halkan men ljuset, detta intensiva ljus som lyser upp världen och som träffar oss ända in i minsta cell av vår kropp, ljuset som jag har saknat, det ger livskraften tillbaka.

Idag satt jag faktiskt en stund, intryckt i ett hörn under balkongen, insvept i en yllefilt, men jag satt och njöt av att solstrålarna värmde min frusna kropp och även min själ.

I morgon ska jag gå ut och leta efter julrosen under snön. I fjol hade den 36 blommor!

Om bondepraktikan stämmer är det bara fem veckor kvar innan våren är här och med den allt det andra som gror och spirar i rabatterna.

Det är livskvalitet!

Jaha, då är vi alltså ensamma här hemma, lilla gubben och jag. Yngsta dottern flyttade förra helgen och nu kom son nr. 2 och hämtade sina valpar. Det är bara Bessie och katterna kvar och de gör inget väsen av sig. Lugnet lägrar sig över huset och i våra sinnen.

Jag går här och plockar och nynnar för mig själv. Folk må tycka att jag är lite tokig, det spelar ingen roll.

Jag sjunger när jag städar, när jag lagar mat, när jag promenerar i skogen, när jag kör bil osv. Att sjunga långsamt för mig själv - och till mig själv - ger mig stillhet i själen, ett lugn som gör att jag saktar farten och finns i det jag gör. Och i tider av vemod, som just nu, ger det mig lindring och hopp.

Tidig morgon. Klockan är bara halvsex, men tre små valpar har härjat runt en stund redan. Bessie som fick sova på övervåningen för att få lugn och ro, ligger och gnyr och vill vara med. Det är bara att tända lampan, titta in i tre par glada knappögon, klappa tre små, lena huvuden, säga några vänliga ord och kliva upp för att torka pölar och plocka högar och dela ut frukost till alla djuren.

Nu, två och en halv timme senare, ligger tre små valpar och sover! Men det gör ingenting, på så vis får jag en lugn stund för att skriva och planera min dag.

Vi ska gå ut sen i, vad som just nu ser ut som, en solig vinterdag. Igår kändes det att solstrålarna värmer. Det spelar ingen roll om nätterna är kalla och att amerikanska vädergubbar spår en iskall vår. Det är vår på gång! Än dröjer det ett bra tag innan de första gröna strån spirar ute i trädgården, tills dess nöjer jag mig med en bukett tulpaner och en liten primula.

Jag ska åka in till stan på fika hos yngsta dottern. Detta är något nytt i mitt liv. En konstig känsla av overklighet.

Under 43 år av mitt liv har jag varit den som har tagit hand om de andra, sörjt för mat och omvårdnad och sett till att alla mår bra. Nu slutar jag väl inte att bry mig om hur det går för barn och barnbarn, men att bli bjuden på något, att sitta ner och bli betjänad, det känns än så länge väldigt ovant och lyxigt.

Visserligen har de vuxna barnen redan bjudit mig på en sådan lyx, men då har jag ju alltid haft yngsta dottern att ta hand om när vi har kommit hem efter ett besök hos syskonen. Numera är det bara "gubben" och jag. Och så några djur förstås.

Undrar just när "lyxen" erbjuds även här hemma?

Nu är det länge sedan jag skrev någonting här. Tiden har rusat iväg. Nyss plockade jag fram adventsljusstakarna och nu har de legat nedpackade i jullådan i över en vecka redan. Julen kom och julen gick och det blev nyårsafton och det blev år 2011.

Sju små valpar föddes här i Enhörna, lördagen 13 november. Sju små, hjälplösa varelser som i princip bara var en stor mun och en svans. Mamma Kalla tog, så ung hon var, ypperligt väl hand om dem. Tant Bessie hjälpte till så gott hon kunde och valparna växte och växte och växte. Innan man hann tänka efter var de inte så hjälplösa längre utan de hade vuxit upp till ett gäng pigga, nyfikna och äventyrslystna små busungar. Små busiga valpar som tyckte att gräset, eller så här års snön, var finare på andra sidan staketet! Våra kära grannar fick ideliga besök. Tur att grannen Miriam har utsikt från sitt köksfönster och därför kunde larma när gänget var på väg mot vägen!

Så kom då dagen för "besiktning", vaccination och chipmärkning. Jag hade oroat mig för hur jag skulle lyckas få in sju valpar i bilen och därifrån in till veterinären. Men med Katharinas goda och handlingskraftiga hjälp gick det galant och alla valpar fick de bästa vitsorden.

Nu var det meningen att de familjer/personer som hade tingat en valp skulle komma och hämta den. Jag hade bakat för att kunna bjuda på en kopp kaffe och prata lite med de nya hundägarna. En kom och lille Elof lämnade hemmet som förste man. Detta kändes jättebra! Han kom till ett utmärkt hem här i Enhörna. Nästa valp var lilla Vilda som skulle flytta ända till Kalmar. Hela familjen Jönsson kom och hämtade och även det kändes jättebra. Sen åkte Krister iväg till Dalarna med fyra valpar och sina vuxna hundar. En valp skulle till hans vänner där uppe, två skulle han behålla och en skulle hämtas senare av en familj i Uddevalla. Då blev bara en liten valp kvar. Den skulle hämtas på torsdag, var det sagt. Torsdag kom och jag funderade på hur mycket jag kunde vara borta hemifrån. Jag ville ju för allt i världen inte missa valpköparen! Jag ringde och fick äntligen kontakt med personen i fråga klockan tre på eftermiddagen. Han fick en vägbeskrivning och jag en ungefärlig tid. Vid halvsex-sex skulle han och hans bror komma. Snabbt iväg till affären och köpa kakor till fikat. Klockan fem ringer den presumtive valpköparen och meddelar att han inte kommer, han har ångrat sig! Krister hade även han fått besked att den familj från Uddevalla, som skulle ha en valp hade ångrat sig. Men de ringde i alla fall ett par dagar i förväg.

Efter detta förvånas jag inte längre över någonting hos mina medmänniskor!

Så nu har vi två helt underbara små Malamutevalpar på 10 veckor, som skyndsammast borde få komma till nya, bra hem. Det är ju nu de präglas och man kan knyta de tajta band som behövs om hund och människa ska komma överens längre fram.

Som ni säkert förstår är detta inte bara ett litet kåseri över mina vedermödor som valp-farmor utan även en vädjan till alla er som läser detta att tänka efter om ni inte känner någon som skulle behöva en stor, trygg, lugn, vänlig, uthållig vän i en Alaskan Malamute´s skepnad. I så fall är den personen att gratulera och välkommen att ta kontakt med mig på tele.nr 08/55044859.