Broder Sol

"Lovad vare du min Herre
med hela din skapelse,
särskilt för broder Sol,
som skänker oss dagen och ljuset.
Vacker är han i sin väldiga glans.
Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd."

Idag, sista dagen av denna solfattiga juni 2012, kan det vara passande att skriva om solen. Solen, detta eldklot som ger liv men också torka. Solen, denna lysande låga på himlavalvet som får oss nordbor att tina upp både kroppsligt och själsligt. Solen, som ger oss värme och ljus men också oregerlig brand. En sol att älska och frukta! Men, just i år och just nu så fattas den mig!

Broder Eld

"Lovad vare du Herre
för broder Eld,
genom vilken du upplyser natten åt oss.
Skön är han, lekfull, mäktig och stark."


Broder Eld är nästan lika gammal som människan själv. Man brukar säga att den mänskliga civilisationen började då våra förfäder lärde sig att tämja elden. En "uppfinning" som förändrade livsvillkoren radikalt. Elden blev en värmekälla i bistert klimat. Den gav möjlighet till att koka maten vilket förbättrade näringsupptaget och därmed skapade förbättrad hälsa. Den fungerade som skydd mot farliga djur. Elden lyste upp natten och dunklet i grottorna och den tjänade som värmekälla vid tillverkning av verktyg och lergods.

Idag kan vi klara livet utan öppen eld. Människan har gjort fler uppfinningar som underlättar livet. Men att tända en brasa en kulen vinterdag, eller att tända den vid stranden och grilla korv över en eld ger en känsla av lugn och avkoppling. Jag kan sitta hur länge som helst och titta in i eldslågorna. Fascineras. Förlora mig fullständigt och lämna tid och rum. Ljus och värme från en sprakande eld påminner om ett brinnande hjärta, ett hjärta fyllt av värme och ljus, engagemang och hängivenhet.

Tack för broder Eld!

Revansch?

För sju år sedan hade jag en samling med skola/förskola kring temat skapelsen och tacksägelse. Kring allt vi har fått och som finns där, helt utan att det kostar något, och som är så värdefullt och fint att vi borde uppskatta och vara rädda om det mer än vi gör.
För att haka upp det hela på något konkret, tog jag Franciscus solsång som utgångspunkt. Vi gick en  vandring och upplevde de olika elementen och sedan fick barnen rita och färglägga det de tyckte bäst om. Vi gjorde fönsterdekorationer av detta. Mycket vackra! Femåringarnas teckningar sparade jag och sedan broderade några damer och jag bilderna och jag sydde en mässhake av dem. En mässhake att användas vid familjemässor.
Jag tycker själv att den blev väldigt snygg och jag kan inte låta bli att sända en liten, kanske hädisk, men ändå tanke till de fröknar som dömde ut mig i småskolan som allmänt obegåvad i ämnet syslöjd! Nu vet jag förstås inte, jag kanske var ett mycket livligt barn och de gjorde mig kanske en stor tjänst när de befriade mig från sömnad, sticknig o dylikt som jag saknade intresse för just då.  Men jag har i alla fall känt det som en slags revansch att JAG lyckades att sy och brodera en mässhake när de nunnor som tyckte att jag saknade fallenhet för handarbete aldrig fick chansen att ens komma i närheten av något liknande! Barnsligt? Jo visst! Men jag rår inte för det!

Fiende nummer 1

Efter allt regnande kryper de fram, de otäcka små djuren! Jag har två sorter i min trädgård, spansk skogssnigel, alias mördarsnigeln, och den i mina ögon mera oförargliga vinbergssnäckan. Efter att ha googlat på just sniglar och hittat en bestämningsnyckel till dem, kunde jag lugna mitt dåliga samvete genom att läsa mig till att det är just den oönskade mördarsniglen jag försöker att otrota. Samvetet gnagde nämligen eftersom jag ju inte vill vara skyldig till att den vanliga inhemska skogssnigeln dör ut. Visserligen hade jag mina aningar om huruvida det var rätt sort jag avrättar, men för att vara på den säkra sidan.....
Oräkneliga är de mördarsniglar som har lämnat jordelivet här och nu och jag kan bara inte förstå hur många det kan finnas av dem! Morgon, middag, kväll är jag ute med sekatören i högsta hugg och utför mitt osmakliga värv. I början fick jag nästan kväljningar men nu går det hur lätt som helst! Jodå, jag kan se en minskning i antal men det kryper fram nya exemplar hela tiden!

Det sägs att jag har lång och grundlig erfarenhet av att döda sniglar. Det berättas nämligen att jag som tvååring skulle ha trampat ihjäl alla sniglar jag såg. Och då var det inte mördarsniglar utan de oskyldiga inhemska skogssniglarna. Jag vet inte om jag vill tro på detta rykte, men förmodligen är det sant eftersom det var min mor som berättade det med fasa och avsmak i rösten.

Det står att läsa att igelkottar gillar att äta sniglar och det stämmer nog. Men det tycks finnas en botten även i igelkottar och häromkring har de hur mycket mat som helst att kalasa på! Skatorna förser sig resterna efter de mördade krypen och det är jag tacksam för. Lämningarna är inte så snygga precis!

På nätet kan man köpa diverse snigelutrotningsattiraljer. Allt från elstängsel, till en elektrisk gaffel att sticka i dem samt särskilda snigelfällor som jag inte riktigt begriper hur de fungerar. För egen del fungerar dock sekatören alldeles utmärkt!
Vinbergssnäckan är något helt annat. Jag tycker nästan den ser lite mysig ut! I alla fall motsvarar den min bild av hur en snigel ska vara. De kalasar säkert också på grödan i min trädgård, men på något sätt kan jag inte riktigt förmå mig till att ta livet av dem. Jag minns hur äckligt jag tyckte det var när mina fastrar åt sniglar. En delikatess i deras ögon och ett arv efter min franska farmor! Rysligt tyckte jag!. Sedan dess har jag provsmakat sniglar och tycker att jo, de går att äta men någon delikatess kan jag inte tycka att de är. Och eftersom sonen har talat om för mig att vilda vinbergssnäckor är fulla med otäcka bakterier o dyl så kan jag inte ta till den varianten av decimering. Därför får vinbergssnäckorna fortsätta att leva hos oss.

Ett falskt väder vi fått!

Syndafloden är över oss! Regnrekordet har passerats för länge sedan, men det fortsätter att ösa ner. Idag ska det komma lika mycket regn som det normalt faller under hela juni månad! Det började regna redan i natt, hårt och hjärtlöst slog det ner blommor och buskar. Plymspirean ligger tryckt mot marken. Irisarna har brutits av. Schersminen hänger ledsen och slits av vinden. Rosorna har jag inte ens vågat att titta på. 

Normalt brukar jag säga att blommorna är vackrast där de växer, men idag ska jag ta in och sätta i vas så att vi åtminstone får njuta en liten stund av dem.

Jordgubbarna som jag sparade tills idag får nog hänga kvar för vem vågar klättra omkring på hala, blöta träplankor? Dessutom är gubbarna inte särskilt söta i år. Solen saknas! 

Ja, solen fattas mig med! Det känns nu, i slutet av juni, ungefär som det brukar kännas i början av april. Den omättliga törsten efter sol, tröttheten som gör att jag somnar närhelst jag sätter mig ner, orken som tryter redan vid blotta tanken på aktivitet. 

Nej, att gnälla duger inte! Eftersom jag ändå inte kan ändra på vädret får jag se det som en hjälp till att bli klar med alla servetter som ska sys, att kanske en god kaka blir bakad och att Bengt-Olof kanske har något mer gammalt avsnitt av Morden i Midsomer inspelat som jag kan somna till. Dessutom kan jag tänka på barnbarnen Walter och Alma som just nu, tillsammans med mamma och pappa, sitter på planet för att komma till solen och la bella Italia. Walter var så exalterad inför resan. Han skulle inte bara bada och leka på stranden, han skulle äta pasta också!

Solsken och regn

Dagens tidning förmedlar nya klimatmodeller. Framtidens Sverige blir både varmare och blötare. SMHI klargör med sina modeller att det kommer att ske stora förändringar de kommande årtionden.
Nederbörden ökar från i medeltal 5 mm åren 2011-2040 till 35mm åren 2071-2100. Temperaturmässigt sker en liknande utveckling från en medeltemperatur kring plus 4 grader till plus 11 grader i medeltemperatur.
Nu kan man kanske tycka att det  inte är så mycket att orda om, men både uppvärmningen och regnmängden påverkar grödor och insektsliv. Mygginvasion har vi redan på några platser i landet, till det kommer malariamyggan som sakta men säkert är på väg norr ut. Växtligheten förändras, kanske till det bättre, kanske till det sämre. Ingen vet! Och det är kanske där det största problemet ligger, ingen vet! Utvecklingen mot ett blötare och varmare klimat är påbörjad, vi kan inte stoppa den. Men vi kanske kan mildra den om vi bara tänker efter en liten smula och sedan anpassar våra liv till ett liv i samklang med moder jord. För vem skulle inte vilja även fortsättningsvist uppleva det som Harry Martinsson beskriva så här vackert:

De blommor som marken bor
kan själen aldrig glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi gett namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.

Sommarnattens leende

Efter den regnrikaste dagen hittills i år tittade då solen äntligen fram och skänkte tröst och värme åt en hukande  värld. Solnedgång, en lätt bris, koltrastens aftonsång, himlens obestämda ljus, syremättad, doftande nattluft. Allt andas frid, allt är kärlek och förvandling, alla levande varelser söker sin inneboende bestämnelse: hackspettens ungar, fjärilsäggen, de befruktade äppelblommorna.

När människorna sova
vid sommarnattens sken
och tusen röster lova
sin fröjd från gren till gren,
då purpras lingonriset
av stilla skyars gull
då hägrar paradiset
än över jordens mull.
((Vernar von Heidenstam)

 Men "Juninatten blir aldrig av, liknar mest en daggig dag", skriver Harry Martinsson och jag andas och lyssnar, känner dofterna, tar in allt.

Tillförsikt

Natur! Vi omges och omfamnas av henne - oförmögna att träda ut ur henne och oförmögna att komma djupare i henne. Oombedda och utan varning tar hon upp oss i kretsloppet av sin ringdans och för oss med sig i sitt lopp, tills vi uttröttade sjunker ur hennes armar.
       Johann Wolfgang von Geothe i "Naturen"

Vi är produkter av universum, som allt annat. Vi är "stenarnas bröder och molnens kusiner".Stjärnstoft.  Men det finns något att tillägga. Vårt medvetande ger oss förvaltaransvar för ett litet kosmiskt revir. Vi är universums ombud på en liten punkt i oändligheten.
I naturens stora samspel och motspel mellan olika levnadsväsen utnyttjar varje art någon del av naturens förråd men ingen art tillåts svälla över sina ramar. Ensam bland alla levnadsväsen äventyrar människan klotets bärkraft genom sina glupskande anspråk på naturens resurser. Vår behandling av våra medskapelser har ofta varit värre än omänskligt, den har varit odjurisk.
Men vi kan bevara Tellus som en dräglig plats för fortsatt liv, fortsatt vandring, fortsatt sökande. Vad som fordras är väl att vi ser oss mindre som individer än som droppar i livets huvudström, fungerande i en helhet.

Det finns musik vi kan uppleva som förknippad med stämningar och vissheter under livsvandringen. Toner kan tala där ord är stumma. För mig är det så med adagiot ur Beethovens pianokonsert nr 5.  Alltid samma andakt inför den förunderliga enkelheten, alltid samma känsla att lyftas in i en lyssnande och sökande delaktighet, som dröjer kvar när satsen tonar ut. Adagiot hjälper mig. Det ger tid och rum till dagarnas nyheter om upplösning och hot. Dess budskap (så känner jag det) är tillförsikt.

Vårt hotade hem

En planet i kris!
När Apollo 14 var på väg till månen 1971 (!) beskrev Ed Mitchell sina upplevelser av vår planet så här:
Det var en vacker, harmonisk, till synes fridfull planet, blå med vita moln, och den grep en med en känsla djupt i inälvorna - en känsla av hem, av att vara, av identitet.
    Och samtidigt och omedelbart efter detta steg insikten att under den blå och vita atmosfären fanns ett växande kaos som invånarna på planeten Jorden alstrade bland sig själva - befolkningen och en känslolös teknologi höll snabbt på att växa bortom all kontroll.
    Besättningen på rymdskeppet Jorden befann sig uppenbart i myteri mot universums ordning.


Om det hade varit så att vi, besättningen av rymdskeppet Jorden, hade lyssnat och tagit till oss dessa tankar redan då, hade mycket kunnat räddas. I början av sextiotalet talade Willy Brandt, då borgmästare i Berlin, om vikten av att spara träd och grönområden i städer. Han betraktades då som en naiv drömmare. Idag "vet vi bättre" men fortsätter ändå att skövla skogar. Vi vet att naturresurserna är på väg att ta slut men fortsätter ändå, oförtrutet, att använda oss av dem som om det fanns obegränsade mängder.
Teknologin tycks mig inte ha gjort några framsteg över huvudtaget de sista decennierna. man kör bara på, i samma gamla invanda spår. Finns det verkligen ingen seriös vetenskapsman som kan komma med hållbara lösningar som främjar jordens och människors hälsa och välgång?
My home is my castle säger engelsmännen. Mitt hem är mig kärt och det är hotat så därför tänker jag försvara mitt "slott" mot de mörka krafter som fortsätter att skövla och förgifta det som är mitt hem, min identitet, mitt liv.

Min bit på jorden

Yippie! Nu föll bilden på plats som den skulle!

Men att skriva nu, mitt i natten, om min bit på jorden känns nästan lite övermäktigt. Jag ska dock göra ett försök.

Visst handlar det om kärlek! Att vårda, att vara en bit av sin bit.  Man har ett kärleksförhållande till naturen, där ömsesidigt givande berikar och lyckliggör.
Människan har fått en ansvarsfylld förmån att inom en vid ram forma förhållandet till sin sambo - naturen.
Många går blinda och döva genom livet utan att förstå vilka härligheter som bjuds. Andra sol-och-vårar sin sambo, tar alla hennes tillgångar, lämnar henne plundrad och nedbruten.
Vem av dem är du, vem av dem är jag?
Det är hög tid att tänka efter, Midsommar nalkas. Hur många blommor får du ihop i din bukett? Det blir färre och färre för varje år som går.  Det är vårt gemensamma ansvar att se till att även våra barn och barnbarn ska få möjlighet till att uppleva den mångfald som en sommaräng borde bjuda på.
Eller som Harry Martinsson uttrycker det i "Den stora sorgen"

Naturens lagar är redan på väg
att ställa oss alla mot väggen.
Den väggen är lag av naturen.
Den saknar evangelium.
Den stora sorgen måste vi alla dela.
Då blir den möjlig att bära.
Den stora sorgen är den stora omsorgen.
Den måste vi alla lära.

Tekniskt problem

Nu har jag suttit och lekt en lång stund med de olika alternativ som finns, rent utseendemässigt, att välja på här på bloggen. Jag har lekt så till den milda grad att jag inte kommer ihåg hur ursprungsutseendet var. Och det som värre är, jag hittar inte längre var jag ska ändra allt igen!
Det som kanske fungerar nu är att jag kan byta rad genom att trycka på Enter!
Jag har kollat och ja, det gick i alla fall.
Men det som absolut inte går att få till, är att lägga till en bild och att få den att komma på rätt köl. Alla bilder jag har försökt med i kväll bara låg ner! Tämligen frustrerande!

Jag hade ju tänkt att skriva om sommarblommor och sommarängar och ville lägga till denna snygga bild på en jättefin sommarbukett, men... Tja, ni ser ju själva!
Så jag tror att jag ska strunta i detta för idag och att jag får göra ett nytt försök i morgon.

Till eftertanke

Jag har de senaste dagarna haft anledning att fundera en del över att leda, hjälpa och föra andra åt ett håll som ser ut att vara det enda rätta hållet. Alla som leder eller försöker att hjälpa andra människor får förr eller senare sådana funderingar. Det är viktigt att vi reflekterar över, inte bara över våra egna motiv utan även över de motiv, som de som bestämmer kan tänkas ha. Att blint följa med strömmen har aldrig varit varken bra eller hälsosamt i längden. Sen är det faktiskt så att några av dem vi ska leda är mer lättledda än andra. Är det då de första som är normen eller ska vi kunna acceptera att t o m barn har en egen vilja och en egen åsikt? Har inte varje människa på denna jord rätt att få vara just så som den är, så länge den inte skadar andra? Och var ska vi börja, när vi försöker att leda eller hjälpa andra människor tillrätta? Har jag rätt att behandla alla lika i varje situation? Vi är alla individer med olika anlag, olika erfarenheter som har präglat oss och som har gjort oss till dem vi är idag. Är det då inte rätt att man tar hänsyn till det? Kierkegaard skrev i sin skrift Till Eftertanke "Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre, i stället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa är inte att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon." Kloka ord då och de är lika kloka än idag!

Kalastider

Idag är det kalas! Först var det avslutning med barnverksamheten och massor av godsaker till fika. Nu ska vi strax iväg och fira Walter´s femte födelsedag med kalas och tårta. Den unge herrn hade väldigt bestämda åsikter om vilka tårtor han ville ha och efter överläggningar med sin moster, som skulle fixa tårtorna, blev det följande önskemål: en tigertårta, en leopardtårta, en draktårta och en jordgubbstårta. Nu låter detta som om han har bjudit hela Stockholm, men det är bara dagiskompisarna med någon förälder till och sedan tjocka släkten. Det blir ändå rätt fort många personer, så tårtorna kommer säkert att gå åt. Är det kalas så är det!

Vädret, marathon och annat konstigt

Med denna bild, som Sveriges radio har lagt ut för att åskådliggöra vädret i Stockholm idag, behövs egentligen inte så många fler ord. Årets marathon gick i rekordkallt väder, +5 grader! Annat var det 1982, då var det hela 31+. Det är bra att hänga upp saker på händelser som man kommer ihåg. Så är det med Stockholm marathon. Om någon, mot förmodan, skulle fråga oss vet vi svaret: Lördagen efter Walters födelsedag! Några år i rad har det varit omöjligt att komma fram till Västmannagatan denna dag. Vi har, under protester från de tävlande, fått korsa Odengatan så snabbt det bara gick, för att kunna komma till kalaset.

Marathon, ja. Historien om Feidippes som skickades de 40 km till Aten för att berätta om segern mot perserna vid Marathon, är en myt. Däremot utsågs han att bege sig de 200 km till Sparta för att försöka förmå stadens ledning att sända trupper till Marathon. Hans försök misslyckades, spartanerna ansåg nämligen att månen inte stod rätt för ett lyckosamt krig och avstod därför. Men det gjorde inte så mycket, Athenarna besegrade de persiska inkräktarna utan hjälp från Sparta.

Månen står nog inte rätt i år heller, så därför sprang jag inte Stckholm marathon i år. Ett annat spektakel hoppas jag dock att få delta i, om vädermakterna står oss bi vill säga, nämligen Venuspassagen. Detta är sista chansen för oss nu levande. Det dröjer mer än hundra år innan det händer nästa gång. Nu på onsdag, vid soluppgång, ska man kunna skåda årets astronomiska händelse. Då ska yngsta dottern, hennes pojkvän och jag stå på Lurberget och med, speciellt för detta ändamål införskaffade glasögon, låta oss bedåras av naturens skådespel. Men med tanke på väderleksprognoserna för de kommande dagarna får jag nog ha ett extra samtal med högsta chefen för att det överhuvudtaget ska synas något skådespel!

Sommar och sol?

Första juni, sommarens början. Igår skrev Wij trädgårdar i sin blogg: Upplev dofterna i en "nyregnad" trädgård. Magiskt! Jag var ute, snabbt som ögat, för att vattna i växthuset, så jag vet. Jo, det doftar! Men om jag vill kalla det magiskt vet jag inte! Det känns mest ruggigt och otrevligt och inte alls så somrigt som man önskar sig det. Därför tog jag extra lång tid på mig med korsordet i morse. Där var en av frågorna den om ekollonets användningsområden.

Det googlade jag på. Och hör och häpna, det finns massor av användningsområden! Här kommer några: Bröd, Kaffesubstitut, Snacks, Olja, Krydda, Dessert, Måltidsdryck, Örtte, Soppa, Sylt, Vin, Mat, Sallad, Saft/juice, Sirap, Gelé, Det hade jag ingen aning om!!! Ekollonet har likt andra nötter ett mycket högt energi- och näringsvärde och kan därför vara mycket användbara i överlevnadssituationer. Nu är ekollon mycket beska i smaken pga den höga andelen garvsyra, men de kan ätas efter att ha kokats eller rostats. Några som inte kan koka eller rosta ekollonen är våra husdjur som mer än gärna äter dem, trots beskan! Även hundar kan stoppa i sig av dem. Men å andra sidan stoppar just hundar i sig det mesta som är olämpligt! Det är den höga halten av tannin som skadar lever och njurar och som i värsta fall kan leda till att djuren dör. Nu undrar jag bara hur ekorren gör?