Med en näsa känslig för dofter

Med en näsa känslig för dofter, men också för lukter som är mindre trevliga samt alla de lukter/dofter som vi inte varseblir medvetet, men som ändå styr våra relationer, vår sexualitet vårt sätt att agera i fara osv.  

Med luktsinnet kan vi urskilja 350 olika proteiner och cirka 10 000 kombinationer av dessa, varav 80% tyvärr är obehagliga odörer. Hos hunden upptar luktcentrum ungefär en tredjedel av hjärnan, hos oss människor en tjugondel. Kvinnor har bättre luktsinne än män och kvinnorna föredrar att deras partner har en lukt som avspeglar en annorlunda immunologisk profil, något som antas ge avkomman ett mer heltäckande immunförsvar. 

Lukter, dofter, odörer, stanker allt tar vi in via luftpartiklar. Dessa kommer i kontakt med receptorer i näsväggarna och där omvandlas dessa molekyler till elektriska impulser i hjärnan som registrerar lukten som en viss doft.
Lukten kopplas inte om i talamus, till skillnad från andra sinnesförnimmelser, utan går direkt till hjärnans känslomässiga centrum, limbiska systemet och hjärnbarken. Detta gör att lukt kan framkalla starka känslor, och har att göra med att luktsinnet är en väldigt basal sensorisk funktion.

På tyska finns två uttryck som är direkt kopplade till luktsinnet och då till den delen som vi inte upplever medvetet. Det ena är "das stinkt mir", vilket betyder ungefär "det bär mig emot". Det andra uttrycket är "den kann ich nicht riechen" och det betyder ungefär "honom tål jag inte". Och handen på hjärtat vissa människor undviker vi utan att egentligen kunna säga varför. Personkemin stämmer helt enkelt inte och illaluktande saker bär oss definitivt emot!.

Allt som naturen förser oss med luktar inte viol, det erkänner jag villigt. Men många av de konstgjorda dofter som industrin tillför vållar mig obehag. Jag får ont i huvudet och kväljningar. Lavendel är en sådan doft, bara för att ta ett exempel. Jag kan tycka att mina lavendelblommor framför köksfönstret doftar gott. Men min mammas lavendelparfym mådde jag så illa av att jag kräktes. Som tur var använde min mor ytterst sällan parfym!

Nu avtrubbas känsligheten för luktämnen med åldern. I snitt vart tjugoandra år halveras människans förmåga att känna en viss lukt. För att ett luktämne ska förnimmas hos en 44-åring som hos en 22-åring måste med andra ord koncentrationen av ämnet vara dubbelt så stor för 44-åringen. Med tanke på detta är det egentligen ett under att jag fortfarande kan känna dofter. Ni får själva räkna ut hur stark koncentrationen måste vara för det. Själv tänker jag gå ut i min trädgård och sniffa på de sista rosorna och njuta!

Med öron känsliga för ljud

Ljud och oljud. Det finns 14 olika synonymer till båda uttrycken, men det är också 14 olika fenomen av både ljud och oljud. Det vi uppfattar som ljud förknippar vi ofta med något positivt, oljud däremot vill vi helst slippa.
Jag har själv ett stort behov av tystnad, andra däremot blir nervösa om det blir tyst runt omkring dem. En vanesak? Kanske, men också ett medvetet val. Har man, som jag, svårt att sortera ut ljuden så är tystnaden en välsignelse. Men att vistas i tystnad är också en vanesak. Jag är uppvuxen utan bakgrundsmusik. I min mans barndomshem stod alltid radion på i bakgrunden. Det klarade jag inte av. Jag blev väldigt stressad av det. Så här, i vårt gemensamma hem, är det tyst.
Ljud och oljud. Så olika vi uppfattar dem och så olika våra behov kan vara. Där evig tystnad råder, som i en döv människas öron, är ljuden saknade. I andras öron, där ett ständigt buller försiggår, är tystnaden hett efterlängtad. 
Ljud och oljud. Fenomenet häger ihop med förmågan att lyssna. Att kunna uppfatta ljud, att kunna identifiera det vi hör och att kunna tillgodogöra oss det vi uppfattar. På sextiotalet fick astronomen Peter Nilsson frågan huruvida det uppstår ljud då t ex en sten faller på en avlägsen planet. Hans svar blev förbryllande "i princip nej". Han menar att om det inte finns någon organism närvarande med ett sinnesorgan som kan uppfatta det som vi definierar som ljud, så uppstår heller inga ljud. Det är alltså vi, som uppfattar fenomenet, som avgör om det är ett ljud eller inte.
Men även om vi uppfattar ljudet så är det så olika hur vi uppfattar det. Jag älskar klassisk musik och många med mig. Det som jag upplever som vackert är förmodligen en fråga om vana och uppfostran/kulturell tillhörighet. Visserligen finns det forskning som bevisar att Mozart´s musik påverkar oss på ett positivt sätt, men jag tror att man måste vara van att lyssna på en särskild sorts musik för att verkligen kunna njuta av den. Det är som med mat, små barn behöver vänjas vid nya smaker!

Ett ljud, som jag förmodar alla tycker om, är fågelsång. Att vistas i skogen en tidig försommarmorgon är som att sitta i en konsertsal när en hel symfoniorkester spelar. Vilka toner! Och vilken enorm ljudstyrka! Den upplevelsen borde alla unna sig, åtminstone en gång varje år. Att stå eller sitta där i sin ensamhet och försöka urskilja de olika stämmorna, är inte bara ett rent överjordiskt nöje, det är även en god träning i att uppfatta ljud.

När det gäller ljus så beskriver Erik Blomberg i sin dikt "Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där" så träffande motpolernas inbördes samband. Jag skulle vilja tillfoga, var inte rädd för tystnaden, ty ljudet vilar där.
Jag önskar er alla, och mig själv, en dag då tystnaden inte störs av oljud, en dag då vi förnimmer även de små ljud som normalt drunknar i vågen av skval, tomprat och olika sorters oljud.

Med ögon känsliga för ljus

Vårt behov av ljus tycks omättligt. Behov av solljus, av värme och sommar. Det har ju hittills varit snålt tilltaget av denna vara! Desto större blir vår längtan och Tomas Ledins lakoniska textrad om sommaren som är kort och det mesta regnar bort, samt väderprognoserna skänker ingen tröst och en förhoppning om att det skulle kunna bli bättre.

Så många olika sorters ljus och alla tillför de sin egen speciella prägel till livet. Tänk bara morgonrodnadens underbara ljus eller vinterdagens blåa ljus, ljuset som silas genom grönskan eller strålarna som låter höstfärgerna spraka. Inget artificiellt ljus i världen kan komma i närheten av solljuset!

En regnig dag som idag kan jag bara instämma Stig Dagermans  ord:
Kort är livet hos de ting som brinner.
Snart slocknar vingar över mörka hus.
Snart slocknar rosorna i nattens trädgård.
Men aldrig slocknar längtan efter ljus.

Så "snälla sol vill du lysa , så vi alla slippa och frysa?"

Med ögon känsliga för färg

För några år sedan skulle sonen måla väggarna i ett torp. Han hade valt fyra olika färger utifrån beskrivningen på färgburkarna. När burkarna sedan öppnades, visade det sig att färgerna inte alls stämde överens med hans föreställningar. Jag åkte tillbaka med burkarna och fick affärsfolket att bryta färgerna på nytt. Vi höll väl på fyra-fem gånger innan färgen på ett ungefär motsvarade det vi ville ha.
Jag kan inte säga att jag tycker om den eller den färgen mer än någon annan. För mig är det mer en fråga om nyans. Jag lutar mest åt milda, harmoniska nyanser. Jag kan inte riktigt förklara det, men skarpa, skrikiga färger gör bokstavligt ont i mina ögon.
Johann Wolfgang von Goethe, universalgeniet, skrev i sin färglära: "inte vad, utan hur en färg är...". Det stämmer med mina erfarenheter. Han sa också "färglära skall man inte bara läsa och studera, den skall göras." Och så är det. Man måste helt enkelt pröva sig fram. Färger kan ju vara så mycket. De kan beskrivas som bleka, bländande, dystra, glänsande, matta, rena, milda, smutsiga, djupa, höga, fadd, lysande osv. Listan kan göras hur lång som helst, allting är en fråga om tycke och smak.
Hur och till vad vi använder olika färger är helt enkelt en kulturyttring. På medeltiden använde man den gula färgen i nedvärderande syfte, medan samma färg i Indien betraktas som helig och i Kina står för makt - än idag. Vitt representerar sorgen i Kina, hos oss markerar det vita renhet och oskuld.
I trädgårdssammanhang talas det mycket om färgval i rabatter. Min erfarenhet är att det egentligen inte spelar någon roll vilka blomfärger man blandar, intrycket kan aldrig bli fel, bara lite mindre genomtänkt. Naturen förser oss alltid med de rätta nyanserna!

Ögon känsliga för grönt

Nu, när försommarens skira grönska har övergått i en mer frodig, mörkare nyans, slår det mig att vi denna sommar har upprepat några ord mer än andra: Vad grönt det är!
Grönt, färgen har en lugnande effekt på oss människor och för mig personligen är den till synes livsviktig. Jag uppskattar nakna klipphällars skönhet, havsstrandens avskalade enkelhet eller älska blommornas färgprakt. Men mina ögon söker sig hela tiden till de fläckar av grönt som ändå alltid finns.
Jag hör hemma  i grönskan!

Moder jord

Lovad vare du, min Herre
för vår syster, moder Jord,
som föder oss och bär oss
och framalstrar allehanda frukter
och färgrika blomster och örter.


Ja, vi får vandra på moder Jords rygg och veta att hon bär oss. Hon ger oss föda, och den näring vi behöver och förser oss med livets vatten. Moder jord ger oss vajande veteåkrar, gula rapsfält, grönskande lövskogar och blommande blomsterängar. Hon ger oss liv och växt.
Varje dag av vårt liv, här på moder Jords rygg, borde vara en morsdag! En dag att komma ihåg henne, skämma bort henne, värna om hennes fortsatta existens. Vi måste komma ihåg att vi inte klarar oss utan henne!
Tack för moder Jord!

Syster Måne

" Lovad vare du, min Herre

för syster Måne och stjärnorna.

På himmelen har du gjort dem lysande,

tindrande och sköna."

Natthimlen, så otroligt vacker! Få människor idag förunnas möjligheten att få skåda en riktig stjärnhimmel. Det talas om ljussmog och det finns bilder, från rymden, som visar hur "förorenad" vår jord är av alla lampor som brinner runt vårt klot.
Att få titta på natthimlen med måne och stjärnor eggar inte bara fantasin, det ger oss även en möjlighet till att få förundras och att få känslan av att vara ett med det oändliga, det eviga. Vi är produkter av universum, som allt annat. Och kanske anar vi det Gudomliga bland myriader av stjärnor, planeter och månar och inser att allt är vävt i ett enda stycke.
Tack för syster Måne och alla hennes stjärnor!

Broder vind

"Lovad vare du, min Herre
för broder Vind och för luften
och regnet och den klara himmelen.
Ja för all väderlek,
genom vilken du uppehåller din skapelse."


Broder luft måste vi andas in ständigt. Helst djupandas då och då och få in nytt livgivande syre allra längst ner i våra lungor. Du kommer kanske ihåg miraklet med fotosyntesen - där träd och växter tar in den giftiga koldioxiden som människor och bilar andas ut och som omvandlar den till hälsobringande syre. Detta sker ständigt. En fantastisk naturprocess.
Fåglar hitta då och då bärande vind, som sommarbriser tillhandahåller och låter sig föras med bara genom att fälla ut vingarna, utan att behöva ta några flaxande vinslag. För ett antal år sedan fick jag möjlighet till att följa med upp med ett segelflygplan. Vilken otrolig känsla att glida, till synes tyngdlös, där uppe i luften, endast omgiven av ett lätt sus när flygplanskroppen skar genom luften, ett med ett element vi normalt inte rör oss i.
Så känns det ibland också när man hittar bärande stråk i tillvaron, som till synes utan större ansträngning för oss framåt i livet. Att få gå ut i skogen eller att bland höga fjäll få andas in hög och klar luft - alldeles gratis - ger livskvalitet. Att andas ut oro och bekymmer och att andas in ro och frid.
Tack för broder vind och tack för all slags väderlek!

Syster Vatten

"Lovad vare du, min Herre
för syster Vatten.
Mäkta nyttig är hon, ödmjuk, kostbar och kysk."


Syster vatten porlar i bäckar, åar och älvar, men också i våra kroppar. Människan består till 70% av vatten och vår första tid som blivande människor lever vi omslutna av fostervatten. 2/3 av jordens yta består av vatten och 90% av jordens växter och djur vistas i vatten.  Vi människor klarar oss inte utan vatten mer än ett par dagar. Vattnet, detta element som både är outgrundligt som de stora havsdjupen, obeskrivligt som en sommarvarm sjö, välgörande och uppfriskande som ett vårregn som får livsandarna att vakna.
När yngsta dottern var liten sjöng vi följande sång:

"Vattenmoln som faller ner
som regn och snö som smälter ner
och rinner i snabba bäckar som porlar,
glider fram i älv och flod,
vilar i en blank sjö
eller gungar ut i havet,
solen värmer hav och sjöar,
fukten stiger upp mot himlen och bildar


Vattenmoln som faller ner...."

Vattnets eviga kretslopp tydliggörs i denna enkla barnvisa på ett  genialiskt sätt. Det tillkommer inget nytt vatten under resans gång. Allt fanns där från början och allt kommer att finnas där till slut. I vår del av världen, i Sverige, de glittrande vattnens land, ser vi det som så självklart att vi kan låta vatten skölja över oss, bada i det, släcka törsten när helst vi känner för det.
Friskt, rent vatten. Denna livsnödvändiga vara, att vara rädd om och vårda.
Tack för syster Vatten.