Här har jag suttit och försökt att fila på en rapport från vår resa till Rom. För att åskådliggöra det skrivna ordet, ville jag lägga till några bilder. Nu är jag dock inte särskilt duktig på datorns alla finesser. Bilderna hamnar INTE där jag vill ha dem. Enda lösningen är att vänta tills ungdomarna, som naturligtvis behärskar samtliga finesser, kommer hem och kan hjälpa mig. Så hav tröst, det kommer en reseskildring så småningom.

Som en liten förhandsupplysning kan jag meddela att det var helt underbart!

Idag har vi fått uppleva den vackraste av höstdagar och själv fick jag två timmars ledighet, på egen hand, att njuta lite extra på den plats som jag älskar mer än andra platser,nämligen Yttereneby naturreservat, eller som ungdomarna kallar det, "kärleksudden". Att äta medhavd matsäck, känna solens värme, trots kalla, nordliga vindar, lyssna till vågskvalp och iaktta små röda dagsländor, låta tankarna löpa fritt utan avbrott. Det är lyx på riktigt!

Igår var det tacksägelsedag och kören både sjöng mycket vackert och läste fina dikter. En text som fastnade särskilt i minnet och som beskriver den sinnesstämning jag befinner mig i just nu, var Atle Burmans "En höstpsalm"

Var är den sköna sommarn

då allting skulle ske

var är de ljusa dagar

då livet skulle le,

så mycket som jag ville

så lite som jag hann,

var är min dröm om sommarn,

som alltför fort försvann.

Visst kommer det en vinter

då björkens blad blir mull

och fink och lärka flyttar

för korta dagars skull,

det känns som bittert avsked

när häggen går i grav

var är nu alla löften

som våren en gång gav.

Vem sa att sommarns dagar

är då det stora sker

vem sa att höstens tecken

finns där jag inte ser,

vem sa att mitt i grönskan

finns vissnande och dö

vem sa att vinterns tjäle

finns bakom solens glöd.

Gud hjälp mig att se på hösten

med fågelperspektiv

för då kan blommor vissna

men ändå ser jag liv,

ja, hjälp mig stilla ana

den kärlek bakom allt

som varsamt vill förvandla

allt liv till ung gestalt.

Jag har en orkidé, ja jag har rätt många orkidéer, men den här är speciell. Jag fick den, i februari 1998, av min äldsta dotter och den har blommat, utan avbrott, ända sen dess. Nu är det "bara" två blommor på den, men det är åtminstone tre stänglar med knoppar som snart slår ut. Den har en härlig gul-röd färg, som påminner om de fantastiska höstfärger vi får njuta av just nu. De andra orkidéerna blommar regelbundet och tar sen en vilopaus innan de sätter igång igen. Det är vackert så och jag uppskattar även dem.

Brittsommarsolen idag får världen att spraka i de mest eldiga färgerna. Grannarnas satsura sprider en doft av nybakta kakor omkring sig och det enda som känns vemodigt med att arbeta ute i trädgården just nu, är vetskapen om att det snart kommer en mörk och ruggig tid. Eller kan vi hoppas på en lika snörik, kall och gnistrande vacker vinter som i fjol? Jag hoppas på detta och på att jag ska klara vintern utan att skada någon del av mina ben. Det blir så besvärligt annars! Fram tills kylan slår sina klor i oss på allvar tänker jag NJUTA av varje liten solstråle och allt det vackra som hösten bjuder på.