Tulpaner

I dagens DN står det att man får gräva upp tulpanlökar i Stockholms parker och rondeller och liknande. Ett par ställen var undantagna, av säkerhetsskäl! För många bilar runt omkring, helt enkelt. Vad synd att inte Södertälje kommuns trädgårdsmästare går ut med en liknande inbjudan. Jag vet exakt vilka rondeller och planteringar jag skulle välja! I min egen bit på jorden har tulpanerna blommat över. De är fina, men finns bara i en enda färg, nämligen i eldrött! Jag längtar efter att få ha en sådan smakfullt komponerad tulpanplantering som på bilden. Mina tulpaner kommer upp lite oorganiserade på de konstigaste ställen, där jag definitivt inte har planterat dem. Till hösten, om jag får tid över, då ska jag nog planera om lite grand. Annars tänker jag idag särskilt på min mormor Alma som skulle ha fyllt 127 år, om hon hade varit i livet. Mormor, min bästa vän och mitt stöd i barn- och ungdomsåren. Med mycket livsvisdom och tålamod löste hon de flesta problem som uppstod. Hon gav inte så många goda råd, hon lyssnade och under tiden som man fick berätta om sina små och stora bekymmer, kom man oftast på en egen lösning på problemet. Då berömde hon och tyckte att just den lösningen nog var den bästa! En mycket klok kvinna, min mormor!

Rosa spinosissima (pimpinelliflora) ´Plena`

Sist men inte minst kommer här berättelsen om min allra första ros. Jag hade en väninna, Lilian, som var en sann trädgårdsentusiast. I hennes trädgård blommade det överallt och hon delade mer än villigt med sig av sitt överflöd. Lilian hade sina rötter i Glommersträsk i Norrbotten och hon fortsatte att odla sånt som hon var van vid hemifrån, dvs växter som var mycket härdiga och anspråkslösa. Otaliga små plantor av fingerborgsblommor, stormhatt, åkerbär och små ljuvliga sippor i olika färger hittade sin väg från hennes till min trädgård. Fingerborgsblommorna sprider sig fortfarande, stormhatten står lite här och där, sipporna självsår sig i gruset och blommar numera bara i vitt, åkerbären har tyvärr försvunnit, varför vet jag inte. Men det är framförallt ett enda litet rotskott av Lilians fantastiska ros som har präglat min trädgård mest av allt. Hon kallade den Finlands vita ros, ibland går den under benämningen Midsommarros, eller Torparros, eller Roslagsros. Det officiella namnet är Rosa spinosissima ´Plena`. Spinosissima betyder "taggigast" på latin och det stämmer, kan jag intyga! Denna ros växer överallt, i alla slags jordar, t o m i sandjord, den tål frost och torka. Den sprider sig mer än villigt med rotskott (inte alltid en fördel!) blommar överdådigt en kort tid i början av juni och får små svarta nypon på hösten. Den trivs i sol, den trivs i skugga, den trivs helt enkelt överallt! Det lilla rotskott jag fick av Lilian har blivit en hel rosenhäck utmed staketet vid infarten och en stor buske i slänten vid rosenträdgården. Igår slog den första rosen ut och snart kommer det att dofta som i paradisets lustgård här hos oss. Man vet inte riktigt hur gammal denna ros är, den kan ha uppstått spontant i naturen och den odlades redan mycket tidigt i klostren. På 1700-talet hade den sin storhetstid i Skottland och på 1800-talet förädlade tsarens trädgårdsmästare Karl August Freundlich (trevligt efternamn!) spinosissimarosor och man antar att ´Plena`är ett resultat av hans arbete. Jag har delat med mig av rotskott till grannar, vänner och bekanta. Överallt tar den sig och frodas. Tyvärr gick Lilian bort, alldeles för tidigt, för 13 år sedan, men hennes minne lever vidare i denna ros som för mig är sinnebilden av den enkla men så innerligt älskade mormorsträdgården.

Sorgebarn nummer tre

När planerna på en rosenträdgård började bli verklighet ville yngsta dottern ha två rosor utanför sin lekstuga. Jag hade bestämt mig för att "bara" ha gammaldags rosor av två mycket viktiga anledningar: Ett - de är lättskötta och härdiga, två - de doftar. Nu är de allra flesta av de gammaldags rosorna i någon nyans av rosa och barnet hade en önskan om röda rosor. Mot allt bättre vetande gick jag med på att vi skulle köpa två röda rosor. Eftersom faster Elisabeth i Italien driver ett hotell med namn "Palace" så fick det bli den sorten. Nu inhandlades dessa rosor inte på någon "riktig" handelsträdgård utan på Plantagen och därför fick vi varken goda råd eller information om hur man ska sköta dem. Det gick med andra ord inte så bra. Den ena grävde hunden Bessie, då okynnig valp, upp fem gånger! Det tålde inte rosen! Den andra förde en mycket tynande tillvaro. Av bland annat denna anledning ersattes Palace av Maidens blush. Den överlevande Palace har fått asyl och sällskap hos liljor och akvileja, ljuv krusmynta och hjärtansfröjd. Jag kan inte påstå att den trivs där, men den gör sig i sammanhanget, vilket väl få anses vara gott nog!

Sorgebarn nummer två

För några år sedan var vi på utflykt till Öja och där såg vi ett rart litet torp som dignade under en alldeles underbar klätterros. Ägaren fanns i trädgården, så vi kunde fråga vad det var för fantastisk ros som täckte hans torp. Svaret blev Maidens blush. Vilken passande ros att sätta vid en flickas lekstuga! Eftersom de rosor som hade planterats vid dotterns lekstuga inte tog sig särskilt väl, beslöt vi, yngsta dottern och jag, att vi skulle satsa på två Maidens blush och inför vårt inre såg vi hur dessa rosor skulle klä hela lekstugan i ett hav av underbara, härligt, starkt och sött doftande rosor. Alltså åkte vi på krokiga sommarvägar ända till Ärla och en handelsträdgård där rosplantorna täcker en yta, stor som en fotbollsplan. Hemma skred vi till verket med spade, jord, gödsel och vattenslang. Jodå, rosorna tog sig. Men sen kom andra faktorer med i bilden, såsom hundar som hjälper till med både "vattning" och beskärning! Andra, för mig okända faktorer har också bidragit till att det inte riktigt har blivit som det var tänkt. Idag, tio år senare kan jag meddela att det finns lite liv i den ena, den andra tar sig, men något överdåd kan man inte tala om. De blommor som ändå kommer är som knoppar ljusgula till krämfärgade och slår sedan ut i ljust rosa tätt fyllda blommor. Maidens blush är en av de mest kända och spridda och också en av de högst älskade gammaldags rosorna. Den återfinns ofta i riktigt gamla trädgårdar där den odlas som buskros, men i södra Sverige, som på Öja, kan den odlas även som klätterros. Den trivs t o m bra i skuggiga lägen! Den kan med säkerhet spåras till år 1629, men mycket talar för att den var i kultur långt tidigare. Filippo Lippi har, på sin målning "Madonna dell Umiltá" från 1430, avbildat en ros som mycket väl kan vara Maidens blush.

Dessutom är Maidens blush, mig veterligt, den enda rosen som har förärats ett eget litet musikstycke. Nu ska jag bara lära mig hur stycket låter och sen ska jag sjunga det för "Jungfrun" tills hon "rodnar".

Sorgebarn i rosenträdgården

Som alla rosodlare kan intyga och känna igen sig i, så har även jag några sorgebarn bland mina rosor. Om det inte är rosrost eller mjöldagg som förmörkar njutningen så är det något annat som grumlar glädjen. I fallet Ispahan är det inga sjukdomar eller extra känslighet för frost som är problemet, rosen är väldigt frisk och klarar sig upp till zon 5. Nej i mitt fall är det mitt eget fel. Ispahan valdes därför att den har ett så exotiskt namn och härstammar från staden Esfahan i Iran, känd för sina moskéer, trädgårdar, rosor, persiska mattor och hantverk. Jag såg för mitt inre en liten bit av det överflöd som namnet förmedlar. Rosen växte bra, på ett buskigt och ganska tätt sätt. Den översållades rikligt med vackra, stora och starkt doftande blommor redan andra året. Sen kom en mycket kall och lång vinter och grenarna frös ner. Nu är det så med vissa rosor att de inte är rotäkta och så är fallet med Ispahan. Den drev nya skott, mycket livskraftigt sådana! Problemet var bara att det var vildskott! Jag märkte det inte förrän det kom fel sorts rosor på dem. Så kan det gå för en nybörjare! Ispahan fortsätter att komma med fel sorts skott och jag står där varje vår, med sekatören i handen, kliar mig i huvudet och undrar vad som ska klippas bort och vad som ska sparas. Det är så lätt att säga att man ska ta bort allt som kommer nedanför förädlingsstället, verkligheten är inte lika enkel! Jag har dessutom ett inre motstånd när det gäller beskärning, vilket inte underlättar i fallet Ispahan. Det ska bli väldigt spännande att se om jag har sparat rätt sorts grenar i år. I fjol var det helt klart fel sort som sparades!

Rosornas krig

På andra sidan trappan står en ros med historia! York and Lancaster. En ros som är intressant ur både hortikulturell som historisk synpunkt. Även denna ros är av okänt ursprung och i kultur före 1551. Det årtalet återkommer ofta i rosornas historia. Det måste ha varit någon som började dokumentera dem då. Denna ros, med stark och fin doft och medelstora, halvfyllda blommor har en egenhet som för tankarna till historien. Färgen på en och samma planta kan variera från såväl enfärgat rosa och vita, som tvåfärgade blommor med både rosa och vita kronblad. Med min rubrik avser jag då inte interna stridigheter inom socialdemokratin, utan det Rosornas krig som fördes 1455 - 1485 om den engelska kronan mellan ätterna Lancaster och York. Ett krig, som vanns slutligen av Henry Tudor av ätten Lancaster och som strax därefter gifte sig med Elizabeth av York och genom detta giftermål förenade de två ätterna som därfeter kallades enbart för Tudor.

Lancaster hade en röd ros i sitt vapen och York en vit, tillsammans gav de Tudorrosen som blev den nya symbolen för den enade makten och freden mellan ätterna. Vem har inte som barn lekt "röda-vita-rosen"? Så även våra barn och därför blev det lite kul att ha en ros som förenade både historia och lek och hortikultur.

Quatre saisons

När de sista rosorna i rosenträdgården skulle planteras fick yngsta dottern vara med och välja sorter. Allt sedan den dagen hon som fyraåring dansade som solstråle till Vivaldis "Våren" har hon haft ett särskilt förhållande till hans musikverk. Då föll det sig naturligt att en ros med namnet "Quatre Saisons" skulle finnas med i samlingen. Quatre Saisons hör till höstdamscenerrosorna. Dess ursprung är okänt, den tillkom förmodligen i östra medelhavsområdet för ca 2000 år sedan.

Avicenna (980 - 1037), persisk läkare, filosof, poet och vetenskapsman beskrev i slutet av 900-talet syriska rosodlingar av vad som troligen var Quatre Saisons. Det finns även andra författare/rosodlare som anser att Quatre Saisons är identisk med "Rose de Paestum", som Vergilius beskrev omkring år 50 f Kr. Om denna teori är korrekt är Quatre Saisons en av de äldsta, bevarade kulturrosorna. Dess blommor är lite "slarviga", ljust silveraktigt rosa med mörkare mittenparti. Den blommar rikligt och doften är bedövande stark. Den har dock, tyvärr, de i särklass vassaste taggarna i hela trädgården! Förra vintern frös den ner, men tog sig hyfsat igen och fortsätter komma, lite senare än alla de andra, även i år. En ros, som planterats därför att den påminner oss om en dans och ett klassiskt musikstycke, en sådan ros måste helt enkelt överleva!

Rose de Rescht

Rosor har ofta ett ursprung, en odlare som medvetet har korsat fram en ny sort. Men det finns några där ursprunget är okänt. Antingen att de är så gamla att det inte går att belägga vem som först har odlat dem eller att man inte vet exakt varifrån de kommer. Rose de Rescht är en sådan ros. Man vet att den har funnits i odling i Persien före 1880, men mer än så vet man inte. Namnet låter lite konstigt , men ibland stavas det Rose de Resht och då blir det lättare att förstå, för Resht är en stad i Perien/Iran. Rosen från Resht helt enkelt! Denna tacksamma ros med sina utsökt vackra, nästan klotformade, karminröda blommor sprider en mycket behaglig och stark doft omkring sig. Hos mig står den nära gången och trappan. Det är alltså lätt att sticka in näsan i en av blommorna och berusas av doften. Den blommar som rikligast från slutet av juni till slutet av juli. Därefter ger den, med korta uppehåll, blommor till långt in på hösten. Dessutom lämpar sig Rose de Rescht utmärkt för tillverkning av vinäger, sylt, gelé, marmelad mm, eftersom den ger mycket färg och smak. En ros som inte bara är vacker utan som också kan komma till nytta!

Louise Bugnet

Rosa rugosa, Louise Bugnet, en mycket vacker ros där blommorna i knoppstadiet är rosa, ja näst intill röda, för att sedan slå ut till helt vita, tätt fyllda, doftande skönheter. En härdig ros med få taggar som blommar intensivt i juni och juli och som sedan får enstaka blommor till långt in på hösten. Namnet har den efter odlarens yngsta dotter, Louise Bugnet.

George Bugnet, 11 barnsfar invandrad till Kanada från Frankrike, var en mycket mångsidig person - konstnär, författare, botaniker och stor naturvän. I det kalla och karga Alberta specialiserade han sig på att odla fram växter som skulle tåla det tuffa klimatet. Alla hans sju döttrar fick en ros uppkallad efter sig, förutom Thérèse, för den första rosen Thérèse Bugnet döptes efter Georges syster med samma namn. George Bugnet blev gammal, nästan 102 år! Så, man kanske kan dra slutsatsen att rosenodling främjar hälsan? I Sverige finns idag bara dessa två rosor med efternamnet Bugnet. Synd, jag hade gärna gjort i ordning en rabatt åt alla systrarna!

Dronningen av Danmark

Mitt i rosenträdgården, där kompostjorden är som djupast, tronar hon då, Dronningen av Danmark. Även hon en gåva av äldsta dottern. När jag planterade henne hade jag inte så mycket kunskap om denna ros. Jag var ju nybörjare! Dessutom ser rosorna inte mycket ut för omvärlden när man köper dem. En jordklump och några spröt, that´s all! Men val av plats visade sig vara den ultimata. Dronningen vill ha mycket god jord under fötterna. När hon får goda odlingsbetingelser visar det sig att hon är en av de allra vackraste gamla buskrosor som finns. Delikat både vad doft och utseende anbelangar. När Dronningen av Danmark etablerades i början av 1800-talet blev hon genast mycket populär och en enda liten planta betingade det hissnande priset av 12 Mark. Allt blir inte dyrare med tiden!

Denna skönhet är uppkallad efter Maria Sofia Fredrika av Danmark, gift med Fredrik VI. Det sägs att han gifte sig med henne i ren trots, för att bevisa att han, minsann, bestämde själv! Men när jag tittar på porträttet av henne, skär och vacker som en rosenknopp, kan jag inte låta bli att undra om det inte var lite kärlek med i bilden i alla fall.

Rosa gallica

När spaljéen var klar tog nästa fas i förverkligandet av rosenträdgården vid. Den gamla komposthögen i slänten bakom förrådet stagades upp, en trappa byggdes och det var klart för fler rosor. Jag hade önskat mig en apotekarros, för skulle jag ha gammaldags rosor så skulle jag också ha den äldsta odlade sorten! Varför den heter apotekarros på svenska vet jag inte. Den har binamnet officinalis på latin och det tyder på viss medicinsk verkan, men vilken har jag ingen aning om. Den har odlats sedan 1300-talet och på vissa håll sägs det att den odlades långt före Jesu födelse av perserna. En bedagad skönhet med andra ord! Ljuvlig doft och starkt växtsätt, en robust dam så att säga.

Som sällskap fick den två "döttrar", den lustiga polkagrisrosen till vänster och den lite mer försiktiga Hypatia till höger. Att den oemotståndliga polkagrisrosen heter som den gör syns ju lång väg, men att den ljuvligt rosa rosen med vita prickar på blombladen heter just Hypatia förstår jag inte. Visserligen var Hypatia en dam i min smak, mycket lärd och orädd intog hon en framstående roll då det begav sig i Alexandria. Detta sågs inte med blida ögon av prästerskapet: Ett fruntimmer som kan och vet mer än många andra och som dessutom har fräckheten att dela med sig offentligt av sina kunskaper! Det gick inte för sig. Så den stackars Hypatia fick en hemsk död. Men jag föll för både den historiska Hypatia som för den efter henne uppkallade rosen. Nu dog Hypatia även i min trädgård. En ovarsam uppgrävning för att reparera väggen som håller rosträdgården på plats fick henne att ge upp. Men jag ska plantera en ny, allt efter Skalmans motto som han har på väggen i sitt hus: "Den här gången ska Hypatia försvaras!"

Rosa heleanea

Mitt emellan de båda Geschwindrosorna blev det plats för fler rosor. Äldsta dottern gjorde valet lätt för mig. Hon köpte, bl a, en Honungsros åt mig i present. Då visste jag inte vilka växtresurser denna ros har. Så jag placerade ännu två rosor där, Gloire de Dijon och Madame Alfred Carriere. Dessa två var riktigt känsliga små klängrankor, riktiga rosor blev de aldrig innan de gav upp andan och försvann. Men honungsrosen Hybrida, den växte och den växte och den växte. Rankorna är minst fem meter långa och de tränger ut det mesta i sin väg. Men, när en honungsros blommor, med en sky av ljusgult-vita, honungsdoftande blommor, ja då sitter man där och är alldeles stum av förundran och lycka. Eftersom honungsrosorna är så villiga klättrare och relativt lättskötta (om man törs klippa dem!) blev det en honungsros till vid nästa spaljé. Denna sort heter Lykkefund och är lika vacker och väldoftande, men utan en massa taggar! Alla andra klängväxter som jag hade planterat vid denna spaljé har antingen dött eller så är de så klena att det är synd om dem. Men Lykkefund, hon trivs tillsammans med syrénen på andra sidan spaljén, hon sträcker sina tentakler utåt världen, men jag snärjer henne och flätar in rankorna i spaljén så att min ros inte ska ta över grannarnas trädgård. Jag är nämligen övertygad om att Lykkefund har sådan planer!

Klängrosor och insynsskydd

När den första rosenrabatten var klar och rosorna visade sitt sanna jag, började nästa fas i förverkligandet av rosenträdgården. En spaljé mot grannen ovanför skulle byggas. För att få inspiration åkte maken, yngsta dottern och jag till Antroposofernas trädgård i Järna och ritade av olika varianter av spaljéer. Hemma igen skred maken till verket och efter kom jag med målarpytsen. Idag kan jag väl säga att det inte hade spelat någon som helst roll hur spaljén såg ut eller i vilken färg jag målade den, den syns överhuvudtaget inte! Å andra sidan var det kanske också meningen. Färdig med snickeriet började jag plantera rosor.

Längst in i hörnet kom Erinnerung an Brod. En ros som valdes för att svärsonen Ervin skulle bli glad. Brod, som är två städer, på var sin sida om floden Sava, Slavonski Brod på den ena sidan och Bosanski Brod på den andra sidan, i Bosnien-Hercegovina. "Minnet" av Brod kanske kunde mildra hemlängtan något? Själva rosen är en villig klättrare med mörkröda, nästintill violetta blommor. Doften är mycket blommig och intensiv och även den odlas för att ingå som ingrediens i parfymer.

Det jag inte visste när jag köpte rosen var, att den odlades fram av Österrike-Ungerns store rosodlare, Rudolf Geschwind. Han var inte bara rosodlare utan också jägmästare och eftersom trakterna kring Brod var mycket viltrika och ingick i det Habsburgska riket, så var han ofta och jagade i skogarna kring Brod. Denne man har även odlat fram den ros som placerades i andra änden av spaljén, nämligen Geschwinds Nordlandrose.

Denna lättodlade och anspråkslösa ros täcks av ljust rosa, tätt fyllda blommor med medelstark doft. Den kämpar på i sitt hörn, i sällskap av en alpklematis. Geschwinds Nordlandrose har en stor fördel, jämfört med alla de andra rosorna, den har få taggar! Ett faktum som jag är särskilt tacksam för idag, då jag ska ut och klippa och ansa bland alla skönheterna.

Duchesse de Rohan

Idag ber jag att få presentera nästa skönhet, Duchesse de Rohan. När jag planterade de första rosorna, utmed förrådsväggen, slet jag som en slav för att gräva en bädd som var minst sextio gånger sextio centimeter. Det tog en hel vecka! När det var dags för rosorna bestämde jag att den ljusaste skulle stå längst in och den mörkaste längst ut. Därför hamnade Duchesse de Rohan bredvid Duchesse de Montebello. Jag vet inte vilken levnadsvandel den senare hade, men jag är säker på att den var mer gudibehaglig än den förstnämndas. Duchesse de Rohan, denna fala kvinna! Hur man kan namnge en sådan underbar ros efter detta lösaktiga fruns är mig obegriplig. Nu lägger jag inga moraliska aspekter på hennes leverne som sådant, men hon intrigerade sängvägen för att nå makt. Hon drog sig inte för att gå över lik och hon är förlagan till den hemska "Milady" i "De tre musketörerna". Så ni förstår, att göra hennes bekantskap var inte bra för hälsan. Nu vill det sig inte bättre i min rosenrabatt än att Duchesse de Montebello lever ett friskt och frodigt liv medan Duchesse de Rohan ser ut som hon vill bort därifrån. Hon sträcker sig mot grannen, men jag är övertygad om att det är den som följer därefter, Cardinal De Richelieu som hon vill nå! Hade hon inte ihop det honom också? Nog om detta, "hertiginnan" i min trädgård är en tacksam varelse som blommar från juli till långt in på hösten. Doften är stark och har mycket sötma. Duchesse de Rohan används inte för inte i parfymindustrin. Blommorna är skålformade och tätt fyllda med ett mörkrosa öga, blombladen bleknar utåt kanten. En riktig läckerbit!

Cardinalen däremot trivs så utomordentligt att han har brett ut sig med rotskott. Maktgalen herre! Som ros är Cardinal de Richelieu en riktig skönhet. Lars-Åke Gustavsson, Sveriges roskung, beskriver färgen som "väl mogna vindruvor", doften är kryddig, frisk. Himmelsk, helt enkelt! För att hålla känslorna och maktbegären i styr, planterade jag en i mina ögon oförvitlig herre mellan Duchesse de Rohan och Cardinal de Richelieu. Denna herre var, vad jag kan förstå, (min franska ni vet!) domare i högsta domstolen. President Romain de Sezé.

Rosen som är uppkallad efter honom är en frodig, tacksam, otroligt vacker ros med en intensiv doft och en blomning som är så överdådig att det nästan tar andan ur en. Så lever de då, sida vid sida, i min trädgård. De sprider väldoft och ögonfröjd en kort tid på sommaren. Men både förglädjen och minnet av blomningen gör att man gläds hela året om.

Duchesse de Montebello

Idag hände det som kan se ut som en tanke. Jag har under flera års tid sökt efter en ritning av min rosenträdgård. En ritning jag gjorde 2004, väl medveten om att jag skulle glömma bort vad alla mina rosor heter. Idag sökte jag efter något helt annat och plötsligt så låg ritningen där, helt synlig för vem som helst att se! Får jag här presentera den första av de skönheter som befolkar min rosenträdgård. Duchesse de Montebello, uppkallad efter Marechale Lannes Duchesse de Montebello. Det närmaste jag har kommit denna historiska dam är ett proträt av henne och hennes barn. Resten av upplysningarna som wikipedia står för är på franska och där räcker min skolfranska tyvärr inte till. Rosen är i vilket fall som helst en skönhet. Den store engelske rosodlaren David Austin beskriver den med följande ord: "A most charming rose with dainty, fully-double flowers of pure blush-pink." Och en annan rosodlare försöker att förmedla sitt intryck med att den doftar som en ´tarte au citron` smakar. Själv är jag bara så innerligt tacksam över att den trivs så bra och frodas så överdådigt att det inte gör något att "damen" har ett något intagande växtsätt.