Ännu fler vårkänslor

Våren är här på allvar! De första tussilagoblommorna har siktats i Enhörna. Snön är borta från åkrar och gärden. Det är endast på några ställen som grå, smutsig is håller sig kvar. På de upptrampade stigarna i skogen finns isfläckar, men med de temperaturer som råder här idag, +12 grader, ska väl även de smälta ner och dö. Väderprognosen ser lovande ut, både för de närmaste dagarna och längre fram.
Naturen, och jag med den, drar en lättnadens suck, det är över för den här gången!

Vårkänslor

Hasselbuskarnas röda honor tillhör den gråa vårdagens glädjeämnen. "Ödmjukt" tittar de fram ur vinterns skyddande knoppfjäll. Fast egentligen är det inte hela blomman vi ser, bara pistillens märken, pollenkornens landningsbana.
De behöver inte pråla eller lukta gott. I hasselns kärleksliv krävs nämligen inga bulvaner, inga bin eller humlor som måste lockas med skönhet och sockersafter. Hur gör den då? Anlitar vinden förstås! Och ser till att pollenkornen kan ryka fritt mellan buskarna, utan en massa hindrande blad i vägen. Hasselns hanblommor är på plats sedan i fjol sommar. Tala om framförhållning!
Hos hasseln hänger vårkänslorna i luften, bokstavligt talat! Klas-klar kärlek!

Tacksamhet

Så mycket att vara tacksam över!
Tänk dig en mild och stjärnklar natt. Du står högst uppe på ett fjäll eller befinner dig långt ute på öppet vatten eller en trädlös äng och blickar upp mot himlen. Det är bara där du numera kan se och uppleva vintergatan. I en förtrollad stund, fylld av sällhet och förundran, går du upp i något gränslöst. Ett kort ögonblick står en dörr på glänt mot evigheten. Du känner dig mer levande än vanligt och själen fylls av frid.
Eller tänk dig hur det känns att komma hem efter en lång och tröttsam resa, ta på dig dina tofflor och slår dig ner i din favoritfåtölj.
Eller tänk dig att du får se, känna, lukta, uppleva med alla dina sinnen, en ny liten människa. Undret över alla under!
Eller något av allt det som konstnären på bilden ovan ger uttryck för.
Tacksamheten tar sig många uttryck, såväl i livets stora som små stunder. Den hör nära samman med förundran, förundran inför livets mångfald. Förundran inför allt det sköna som finns långt borta och nära. Förundran över livet självt, över att få vakna till ännu en dag i vår besynnerliga värld.

Vårsol
När medeltemperaturen pendlar mellan noll och tio grader är det vår i Sverige, med meteorologernas definition. Men nu är dramatiska förändringar på gång. Den globala uppvärmningen gör att vintern krymper och blir allt snöfattigare, medan våren debuterar tidigt och varar längre. Det må vara som det vill med det, just nu sätter i alla fall solen alla resurser på att smälta de sista snöresterna och tina våra vinterbleka kroppar.
Snö eller barmark spelar egentligen inte så stor roll, det är ljuset som styr våra biologiska klockor och därmed dygnsrytmen. Att behöva vakna när det är kolmörkt ute, eller att försöka hålla sig aktiv när kroppen signalerar att det egentligen är dags att krypa till kojs, det är nutidsmänniskans lott. Att vakna till solsken, att kunna vistas utomhus på sen eftermiddag-kväll utan ficklampa eller annan artificiell belysning, ger ny energi. Livsandarna vaknar och lusten att ta itu med nya projekt återkommer. Vi delar denna erfarenhet med allt levande, djur som växter. När vårsolen värmer våra ansikten händer det igen: hjärtat dunkar, det pirrar i kroppen, vi ser varandra i nytt förklarat skimmer:

Intet är som väntans tider
Vårflodsveckor, knoppningstider
(Erik Axel Karlfeldt)

Solig vårsöndag önskar jag er!

Glädjetårar

I morse klockan sju meddelade en märkbart rörd nybliven pappa att han och hans fru hade fått en liten dotter.
Jag vet inte hur ni känner det, men jag gråter väldigt sällan och tårögd blir jag inte heller så ofta, men om jag blir det är det alltid när någon visar att han/hon är rörd, fäller glädjetårar. Alltså vid tillfällen när människor visar med all tydlighet att de är så uppfyllda av glädje att de inte kan hålla tillbaka tårarna.
Det är inte allt för länge sedan som man gjorde sig omöjlig om man visade översvallande känslor offentligt. Varken stor glädje eller sorg skulle visas upp för andra. The stiff upper lip, som Englands överklass säger, var regeln.
Det är kanske tidsandan eller bara sunt förnuft som har ändrat på detta. Tur är väl det! Våra känslor är livsviktiga och att visa dem är, enligt mitt tycke, en mänsklig rättighet. Därför blev jag extra glad att Daniel visade sin glädje och jag ska villigt erkänna att jag blev lite tårögd av detta.

Traditioner

Traditioner ja, de kan vara kravfyllda men också helt underbart berikande. Helt beroende på vad man lägger in i dem. Idag, på självaste semmeldagen, är det semlan som står i fokus. Redan där skiljer sig traditionerna åt. En del vill ha mandelmassan utblandad i grädden, andra vill ha den som en klump i mitten och åter andra vill ha den som hetvägg med het mjölk till. Personligen har jag alla de 44 åren, som jag har levt i Sverige, och varit med om semmeldagen, gjort som alla andra och ätit en semla. Den smakar rätt bra till en början men sista tuggan, måste jag erkänna, är dryg. Nåja, igår blev det semlor och det räcker för mig. Jag behöver inte upprepa bedriften och äta en till idag, trots att jag annars är rätt förtjust i traditioner.
En tradition kan vara sådant som en hel nation eller kulturkrets ägnar sig åt, det kan vara en familjs eller släkts egen tradition och det kan vara en väldigt personlig traditon som bara JAG själv ägnar mig åt.
De först nämnda är väl de som oftast kan kännas betungande. Också familjetraditonerna blir en börda om de följs slaviskt. Men de personliga, de som jag utför helt på egen hand, de tillför något, de lyfter mig personligen till en känsla av tillfredsställelse utöver det vanliga.
Till en sådan tradition hör att försöka hitta de första snödropparna, att besöka blåsippsbackarna lite senare i vår, att ta med fika och sitta på ett berg och spana efter tranornas återkomst, att skriva in vårtecknen i almanackan, att minst en stjärnklar kväll om året titta på stjärnor eller att sitta inlindad i filtar och med en mugg med varm choklad i handen vänta på soluppgången. Listan kan göras hur lång som helst!
Jul, nyår, påsk, midsommar och födelsedagar är viktiga traditioner och jag ska givetvis även i fortsättningen fira dem med glädje, sen kan jag förstås också äta både semlor och våfflor men alla de andra små eller stora traditionerna är väldigt viktiga för mig och jag känner större tillfredsställelse när jag har utfört dem än t ex semmel- eller våffelfrossandet.
Trevlig fettisdag på er!

Koltrastens sång


Med det tilltagande ljuset kommer också det som skiljer vintern från vårvintern, nämligen fågelsången. På morgonen när jag går ut till brevlådan, för att hämta tidningen, fylls luften av ett kvitter från hundratals små varelser som, liksom jag, gläds åt ljuset. De senaste dagarnas snöfall kan inte ändra på det, våren är på gång!
Men den sång som mest av allt talar om att livet återvänder till vår del av världen, är koltrastens sång. Det finns en gammal folksaga om koltrasten som jag ska försöka återge här.
Det var en härlig dag! Alla fåglarna hade samlats och sjöng det vackraste de kunde. Det var en särskild dag, för idag skulle herr och fru Koltrast gifta sig. Först var det själva vigseln. Domherren harklade sig och frågade om de ville gifta sig med varandra och älska varandra och leva lyckliga med varandra i alla sina dagar? Herr och fru Koltrast tittade förälskade på varandra och svarade ja. Herr Koltrast sa att hans hustru var den vackraste koltrast som fanns och fru Koltrast svarade att herr Koltrast var det stiligaste hon någonsin hade sett. Nu kunde festen börja!
Men mörka moln tornade upp sig vid horisonten, det blåste upp till storm och alla kloka små fåglar skyndade sig att ta skydd i någon buske eller i en tät gran. Stackars herr och fru Koltrast hade bara ögon för varandra och såg inte faran som nalkades förrän stormen slet tag i dem och kastade dem åt olika håll.
När stormen äntligen bedarrade var de långt från varandra, rädda och ensamma och väldigt ledsna. Herr Koltrast började sjunga de vackraste sånger om kärlek som fanns så att fru Koltrast skulle höra honom. Men det var vår och alla andra fåglar sjöng om kärlek. Stackars herr Koltrast - hans sång drunknade i kören.
Fru Koltrast flög från buske till buske och ropade efter sin make, men det var vår och alla andra fåglar ropade ut namnen på sina käraste. Stackars fru Koltrast - hennes rop försvann i mängden.
Dagarna gick och både herr och fru Koltrast ropade varandras namn och sjöng sånger om kärlek, men de kunde inte hitta varandra.
En dag gick solen i moln och det började regna. Alla fåglar slutade sjunga och söka skydd, så som fåglar gör. Men inte herr Koltrast! Han kunde inte sluta sjunga, ty hans hjärta var fyllt av sorg och längtan. Han sjöng högre och vackrare än någonsin förut. Och äntligen kunde fru Koltrast hitta honom.
Allt sedan den dagen sjunger koltrasten om kärlek även när det regnar eller som nu, när marken fortfarande är täckt av snö.
Koltrasten vet, våren är på gång!

Stjärnor, kometer och annat himmelskt

Att skåda stjärnor med barn är som att skåda rakt in i himmelriket. Jag blir själv som barn på nytt när jag får uppleva en riktigt fin stjärnhimmel. Nu är det inte så lätt längre, i alla fall inte för oss som bor i områden med gatubelysning eller nära en stad. Man får åka rätt långt ut på landet för att få njuta av detta skådespel.
Den absolut vackraste stjärnhimmel jag har sett i vuxen ålder var himlen över Casentino, den fattiga delen av Toscana, när vi kom hem en sen kväll i slutet av september till den lägenhet vi hade hyrt i ett hus som låg ensligt uppe på ett berg. Så ofantligt många stjärnor!
Före jul var de yngsta barnbarnen på besök och det var en fantastisk stjärnhimmel. Jag föreslog att vi skulle åka till en brygga i närheten för att titta närmare på dem med hjälp av en kikare. Den största behållningen blev kanske inte stjärnorna utan lilla Almas oförställda glädje över månen. Titta, månen! Min måne!
Kometen Hale bopp skådade jag, med hjälp av en vanlig kikare, tillsammans med yngsta dottern som, då 6 år gammal, utbrast men, det är ju julstjärnan! Tänk, att få se självaste stjärnan som ledde fram de vise männen till Betlehem!

Norrsken, detta magiska skådespel har jag ännu inte fått se. Det är en önskedröm jag har. Det var rätt nära för några veckor sedan efter ett större utbrott på solen. Många kunde se det himmelska spektaklet, ända ner till Italien sas det. Men jag, som väntade vid en brygga ute på landet såg "bara" en vacker stjärnhimmel. Jag ger inte tappt, någon gång ska jag se ett riktigt norrsken!
Stjärnfall ! Ja, vi har nog alla önskat oss något när vi har fått se en stjärna falla. Jag väntar fortfarande på att det ska vara stjärnklart de nätter i augusti när kometsvärmarna svischar fram över himlen. Tills nu har det varit mulet och grått just dessa nätter. Men, som med norrskenet, jag ger inte upp!

När jag frågar barn om de tycker om att titta på stjärnor, svarar de allra flesta att det gör de. Jag önskar i alla fall att alla barn ska få den möjligheten!

Vaccinationer och annat hemskt

Med anledning av att det har brutit ut en smärre mässlingsepidemi i Järna med omnejd blev vi tvungna att bevisa att yngsta dottern är vaccinerad mot just mässlingen, allt för att få jobba kvar som timvikarie inom hemtjänsten.
Nu är det faktiskt några år sedan hon i så fall skulle ha fått vaccinet, närmare bestämt nästan 20 år sedan, och så långt sträcker sig inte mitt minne när det gäller detaljer i mitt barns hälsa och välfärd. Att hon fick en massa sprutor kommer jag ihåg och jag VET att hon fick sprutor mot polio och stelkramp och difteri, men det andra?
Med en detektivs noggrannhet gick jag till verket för att ta fram rätt information. Nu, tre timmar senare har jag, äntligen, kommit till rätt instans. Så därifrån ska vi få en kopia ur vilken det ska framgå huruvida barnet blev vaccinerat eller inte. Efter att ha letat fram hennes hälsokort från barnavårsdcentralen och kunnat konstatera att hon 920630 fick en spruta men inte vilken sort, har jag har pratat, i tur och ordning, med barnavårdscentralen som lades ner och numera drivs av Carema och därför inte har några journaler kvar, med sjukvårdsupplysningen, som var helt fel instans, med landstingsarkivet som inte hade någon journal på henne, med vår vårdcentral som inte heller hade någon sådan journal, med skolan där hon gick och sist men inte minst med skolsystern på den skolan som lovade att titta om hon kunde hitta journalen i morgon och sedan skriva av den information vi vill ha och skicka den till oss.
I morse läste jag i DN en artikel om just sjukjournaler och hur lätt det är att obehöriga får tillgång till dem och att man kunde begära att vårdcentralen inte lämnade ut ens journaler hur som helst. Nu tror jag inte alls att de gör det och framför allt tror jag inte att vår vårdcentral, Vidarkliniken, ägnar sig åt sådant, men i vårt fall hade det varit önskvärt om det hade varit det.
Slutsatsen: Nöj dig inte med en halvdan anteckning i ditt barns hälsokort och ge inte upp i första taget. Det kan faktiskt vara rätt intressant att luska fram information, man lär sig en massa om systemet!

Hjärta, smärta och ett helgon

Alla hjärtans dag! En tradition som kommer via den anglosaxiska kultursfären. Som har blivit en "hit", särskilt bland unga människor. En särskild dag för oss att komma ihåg våra nära och kära och ett tillfälle att lämna små kärleksfulla gåvor eller kort. En dag då många blir glada och lyckliga, känner sig utvalda och uppskattade.

Tyvärr finns också de andra, de ensamma som ingen bryr sig om, de som står utanför gemenskapen. Det finns några dagar om året då denna uppdelning blir särskilt tydlig. Tyvärr är det dagar då kärleken står i förgrunden. Dagar då ensamheten blir extra påfrestande och där många känner sig som den lilla flickan i H. C. Andersens saga om flickan med svavelstickorna.

Det är absolut inget fel i att uppvakta den man älskar och jag tycker inte ens det är så konstigt om man inte tänker på någon annan än just den älskade. Det jag värjer mig emot är kommersen runt högtiderna. Tävlingen som finns bland unga om hur många kort man har fått. Kort som egentligen inte betyder mer än att någon vill framstå som extra omtänksam och givmild. Den tävlan som redan praktiseras på våra förskolor. Några fantasifulla lägger ner sin själ i att göra kort till alla kompisar, andra har inte den förmågan eller saknar viljan. Det blir så påtagligt fel! Varför kan man inte bara göra något tillsammans och sätta sig i ring och ta varann i hand?

I den lilla stad där jag har växt upp finns i den stora kyrkan mitt i staden, St: Michael, ett helgon som heter ST: Valentin. Han ligger, klädd i siden och sammet och försedd med ädla stenar i en glaskista. Rätt makabert, om jag tänker efter, men inte ovanligt i katolska kyrkor i södra Tyskland. Jag upptäckte först på min 60-årsdag att han ligger där. Han är ett s k Katakombhelgon. En helig person som efter martyrdöden begravdes i katakomberna och som sedan på mystiska vägar har hämnat i Krumbach i Bayern.
När jag googlade på St: Valentin visade det sig att det är frågan om upp till 14 olika helgon med samma namn och ingen vet vem av dem som är just den Valentin som är skyddshelgon för alla älskande par.
För mig spelar det ingen roll. Jag älskar visserligen helgonlegender, men jag har svårt att tro på dem och det är ju trots allt andemeningen som är det viktiga: Älska varandra!
Därför, ha en riktigt bra Alla hjärtans dag!

TV

Idag måste jag få klaga, klaga på utbudet som bjuds på bästa sändningstid i våra egna licensfinansierade kanaler och i alla de reklamfinansierade kanalerna. Skillnaderna mellan dem är nämligen numera marginella.
Dagens utbud består, i samtliga kanaler, av s k reality-serier. Allt från "drömmen om landet" över "Byggfällan", "Familjen Annorlunda", "Chefen undercover", "Mammor och minimodeller", "Sofias änglar" till "112 - på liv och död". Detta är bara de svenska serierna. Utöver dessa har vi alla dessa smaklösa amerikanska serier som "Real houswives Beverly Hills, eller New Jersey", Biggest loser", "Top model", "Projekt runaway" osv. Från tidig morgon till sen kväll kan man, om man vill, gotta sig i andra människors liv och eventuella olyckor.

Naturligtvis skulle man kunna säga: Du behöver ju inte titta på det! Och det gör jag inte heller! Men, jag kan ändå inte låta bli att undra varför det har blivit så. Jag ser att TV-utbudet har tagit över rollen av forna dagars byskvaller. Skillnaden är att de som figurerar i dessa program har valt att vara med och de som det skvallrades om helst ville slippa att det talades om dem. Har människor blivit så enormt exhibitionistiska att de måste synas och bli förlöjligade, förnedrade och utnyttjade offentligt?
Om det inte vore för att maken är en sådan hedersman skulle jag vägra att betala TV-licens. Men då skulle maken inte kunna titta på alla sina sportprogram, vilka utgör resten av det som svensk television bjuder på.
Själv tittar jag mest på tysk TV via satellit och har ett större utbud normalt. Just nu är dock valfriheten begränsad. Tyskarna firar karneval och av någon outgrundlig anledning sänds de olika balerna, revyerna, festerna på TV. De, som är med på riktigt, ser ut att ha väldigt roligt, men för mig är det mest väldigt tråkigt!
Av denna anledning har jag läst böcker några dagar och kunde igår kväll konstatera att det inte är så lämpligt för varken ögon eller kropp.
Eftersom gnäll inte håller i sig särskilt länge hos mig blir det idag långa promenader och lite arbete framför datorn. Med andra ord sådant som väcker livsandarna!

Apotek

Jag såg på helgmålsringningen på TV igår, med Martin Lönnebo. Han talade om "själens apotek". Han talade om en av våra folksjukdomar och vad han förordar mot den. Gårdagens mirakelmedicin var veneratio, vördnad. En medicin som hjälper mot högmod och girighet.

Från och till hör vi om människor som berikar sig på andras bekostnad. Trots att de bevisligen redan har det mesta som behövs för ett överdådigt liv. Det kan vara direktörer,politiker, präster, eller sådana som du och jag.
Jag tror att vi alla blir både upprörda - och vemodiga när vi möter detta fenomen.
Upprörda därför att denna mentalitet är ett gift som sipprar ut i samhället, ökar klyftorna och försvagar demokratin och tilltron till politikens möjligheter att skipa nödtorftig rättvisa.
Vemodiga därför att girigheten, en av de klassiska dödssynderna, i grunden är banal. En åkomma som devalverar vanligtvis förnuftiga, vuxna människor till små barn som ber om att bli sedda, älskade. Och som därför ständigt måste bekräfta sitt värde genom att sälja sig allt dyrare på marknaden.
Man kan fundera över girighetens rötter. Är de medfödda? Ja, men bara delvis. Forskarna vet numera att Homo sapiens även har altruismen, generositetens sinnelag, inskriven i sina gener. Vårt biologiska arv rymmer både egotripp och medmänsklighet. Vad som kommer att dominera avgörs till sist av kulturen och de samhälleliga värde- och normsystem som råder i ett givet läge.
Medicinen, veneratio, vördnaden för allt levande, respekten för våra medmänniskors liv och behov, är något vi måste söka efter varje dag och varje stund. Den finns där, helt gratis.
Humanismen är ett botemedel, liksom politiken när den engagerar oss i goda visioner. Men jag hoppas dessutom för en renässans för en öppen och vidsynt religiös dimension. Med upplevelsen av en universell kärlek, så stark att den ger oss självrespekt och identitet nog att orka stå emot girighetens banala lockelser.

Barnlek

När den fjärde gruppen femåringar är på väg för att "leka kyrka" med mig och efter att jag har fått en uppdatering från barnkonventionen om att alla barn har rätt till lek och vila, kan jag inte låta bli att fundera över min barndoms lekar.
Mina egna lekar var i stor utsträckning s k rollekar. Jag var ett mycket fantasifullt barn och de få leksaker jag ägde användes till alla möjliga lekar, inte bara de som de ursprungligt var tänkta för. Jag var också ett väldigt självständigt barn, vilket gjorde att jag var utomhus och drog mina cirklar vidare och vidare bort från hemmet. De första årens hemvist i en liten by begränsade min frihetsdrang, men det räckte till för mina behov. Området kring bäcken var min favoritplats, lite undanskymd, lugnt och samtidigt spännande för ett förskolebarn. Jag byggde hela samhällen vid bäcken, samhällen som befolkades av grankottsdjur och kastanjemänniskor. Det var vid bäcken jag gömde mig när jag egentligen skulle ha varit i Kindergarten. Dit ville jag under inga omständigheter gå, så jag väntade vid bäcken tills jag såg att de andra barnen var på väg hem och då följde jag efter. Detta lilla falskspel pågick en hel vecka innan jag avslöjades. Därefter slapp jag Kindergarten och de, i mitt tycke, hemska pojkarna
När skolplikten tvingade mig in till staden fick min upptäckarlust nya mål att utforska. Detta uppskattades inte av mina föräldrar! Allt från bevakningsuppdrag av utsatta personer, över ren spionverksamhet för att utröna vad de ryska familjerna till stationerade soldater bakom den höga muren hade för sig, till mördarjakt och förföljelse av en mycket misstänkt man med bandage kring huvudet!
I den lilla bayerska staden, var vi hamnade efter vår flykt från DDR, fanns SKOGEN! Där tillbringade jag många sköna timmar, ibland i sällskap av andra barn men allt som oftast helt på egen hand. Det var nu leken bytte karaktär. Jag låtsades visserligen fortfarande att jag bodde i skogen och byggde mig kojor att bo i, men nu tillkom även iakttagandet av allt levande som fanns där. Under nästan hela min skoltid var jag indian. När de andra lekte cowboys och sprang runt med knallpistoler, smög jag omkring i min indiandräkt som mormor hade sytt av gamla kläder. Jag var med i leken men på mina egna villkor, precis som vid bäcken i byn och när jag utförde mina självpåtagna uppdrag som hemlig agent.
Numera leker jag med både barnbarn och förskolebarn som kommer på besök, då får jag anpassa mig efter deras regler och villkor. Idag går det bra! Jag har fått vara mig själv och utvecklas efter mina förutsättningar och på mina egna villkor. En ynnest som jag önskar att alla barn skulle få.

Den nödvändiga vilan

Han sade till dem:
"Följ med mig bort till en öde trakt,
så att vi får vara ensamma
och ni kan vila er lite"
(Markusevangeliet 6:31

Vi pulsar i det vita vinterlandskapet. Fruset, till synes livlös. Men under snön, nere i marken, slumrar miljarder kryp, insektslarver, maskrosfrön. De vilar och hämtar kraft - för att orka möta vårens utmaningar. Kanske ett livsmönster vi tvåbenta sekundjägare borde unna oss mera av? Om människosläktet kunde lära sig av växtriket att följa årstidernas växlingar och låta perioder av intensiv blomning följas av perioder av vila. I stället för att kräva av oss själva och varandra att vi ständigt ska vara på topp, borde vi låta naturens dynamik mellan aktivitet och vila, vara ett livsmönster för våra liv.
Forskarna som studerar djurens övervintringsstrategi skiljer på kölddvala, vinterdvala och vintersömn. När temperaturen ligger kring -20 är jag benägen att anamma någon av dessa strategier.
Jag vet inte om jag ligger helt fel, men jag har en känsla av att vinterns viloperiod har försvunnit helt. Tiden då vi borde få vila oss har blivit den tid på året som är fylld med mest aktivitet. "Nya tag" ska tas på alla möjliga sätt och vis. Planer för hela året upprättas, mötestider bokas, semester planeras osv. När motsvarande sker på hösten känns det självklart och det är skönt att allt kommer igång igen, men så här års, när kraftreserverna tycks vara tömda så upplever jag det mest som en belastning. Jag skulle vilja krypa tillbaka in i mitt skal, som Skalman, och ta mig en sovpaus.

Ljuset

Ännu håller kung Bore ett fast grepp om naturen och våra själar. Snökaos i södra Europa, arktiska temperaturer norr om Alperna och i öster. Människor som fryser ihjäl. Listan över vinterns avigsidor är lång.
Men Ljuset har återvänt! Med fem minuter varje dag kan vi se fram emot den vår vi väntar på. De senaste dagarna har jag vaknat och det har varit ljust ute, och det har inte berott på att jag har sovit extra länge! Snart, mycket snart, kanske redan till Semmeldagen, kan vi fira det som Alf Henriksson så fint beskriver: Den största helgen på året är den då det ljusnat så mycket i huset att man kan äta sin middag utan att tända ljuset.
Fram tills dess får vi låta den allt starkare vintersolen lysa upp våra hjärtan. Sol - välkommen åter!

Det goda brödet

Finns det något ljuvligare än att känna doften av bröd som gräddas? Det är balsam för själen,man känner livsandarna återvända, och jäkt och stress får inte en chans. Brödbak är ursprungligt och tryggt, en riktigt fin bit matkultur och ett sätt att känna samhörighet med generationerna före oss. Och, vad smakar väl bättre än en skiva nygräddat rågbröd med riktigt smör på. Då behövs inget pålägg! Det skulle bara störa smaksensationen.
När jag var liten skickades jag ibland att köpa bröd hos bagaren. Brungräddat bröd, av hälften rågmjöl och hälften vetemjöl. Doften i bageriet och det varma brödet i min famn, dessa känslor kan jag fortfarande framkalla. Ofta borrade jag ett litet hål i skorpan och petade ut lite av det mjuka innehållet. Länge hade jag svårt att förstå varför min mor avslöjade tillgreppet så snabbt. Det var ju bara "ett litet hål"! Men smaken var värt alla bannor, kan jag försäkra.
Idag ligger 20 nybakade frallor i köket. Snart ska jag skära upp en och bre smör på, som smälter ner i den mjuka, varma ytan. Kanske lägger jag på en liten sked marmelad och njuter sedan med en kopp rykande hett ingefärsté. Allt för att få igång blodomloppet, trivseln och därmed värmen.

Klockor

Ända från det att jag för sådär 57 år sedan lärde mig klockan, har jag haft problem med digital tidsredovisning. Ja, det är väl lite överdrivet att kalla det problem, men i alla fall. På den tiden fanns det endast analoga klockor och det var tillräckligt svårt för en sexåring att lära sig klockans mysterium. Något år senare kom då inlärning av den digitala tidsredovisningen. Bra att kunna om man ska åka tåg t ex. I alla fall sas det så, när vi undrade varför vi var tvungna att lära oss något så svårt. Jag lärde mig, men jag har under alla dessa år alltid föredragit analoga klockor. Framför allt väckarklockor. I normala fall och i vaket tillstånd spelar det kanske inte så stor roll vilket som, analogt eller digitalt, men när jag vaknar till mitt i natten och undrar hur mycket klockan är, gör det en väsentlig skillnad om det är en analog klocka eller en digital. Jag kastar en kort, snabb blick på den analoga klockan bredvid sängen och tiden sjunker in i mitt halvvakna jag utan minsta tankeverksamhet. Men de gånger jag är bortrest och sover med digitala klockor bredvid sängen, blir jag tvungen att vakna såpass mycket att jag medvetet kan tänka ut vilken tid det är. Sen blir det förstås mycket svårare att somna om! Jag vet inte om det är fler än jag som har samma "problem" men jag föredrar analoga klockor, både på väggen i köket, bredvid min säng och på mitt skrivbord. En snabb titt och jag vet! Bildens budskap är helt klart överlägset siffrornas. Sen är jag inte sämre än att jag inser att även den digitala tidsredovisningen har sina fördelar, men det är sällan jag har användning för den.
Sen har jag fått ett annat digitalt problem. 1 april slutar de tyska TV-kanaler som jag tittar på att sända analogt. Nu undrar jag förstås hur jag ska lösa detta lilla välfärdsproblem. Men, det löser sig säkert också, som allt annat.