lördag 31 december 2011
Där jag är uppvuxen, i en liten stad i södra Tyskland, ringde alltid kyrkklockorna vid tolvslaget på nyårsaftonen. Det fanns förvånansvärt många klockor i de fem kyrkorna i stan.
Jo, visst sköts det ett fantastiskt fyrverkeri, anordnat av staden, men först ringde klockorna. Människor stod redan samlade, runt torget, på höjderna runt staden och lyssnade under tystnad. Jag tror inte att någon hade hört Tennysons dikt, men nog vilade samma andäktiga och eftertänksamma stämning över den stunden. En stämning som inte stördes av någon, varken ung eller gammal. En stämning som utmynnade i jubel och glädje när fyrverkeriets smällar sedan ekade över bygden.
Jag kan sakna sådana stunder, jag tror att vi behöver både och, både andakt och eftertänksamhet och jubel och glädje.
Därför ska jag lyssna i natt, lyssna på Tennysons "Nyårsklockorna" och skicka en värmande tanke till er alla.
Gott nytt år!
fredag 30 december 2011
Så här på årets nästsista dag fylls tidningar, TV-program o dyl av tillbakablickar, sammanfattningar av året som gått osv. Jag tänker inte följa i samma spår. Saker sker, ofta utan vår påverkan. Nyhet läggs till nyhet, år ut år in. Ett år förflyter så snabbt och följs av ett nytt. Vi märker det nästan bara genom att vi byter almanacka.
Men något vi kan märka är årstidernas växlingar. Vad vore väl livet utan dem? Utan vårkvällens koltrastsång och blåpsippor, utan sommarens grönska och blomsterprakt, utan färgen och äppelskörden på hösten och vinterns snötyngda skog och stillhet. Det sista har vi ännu inte fått uppleva denna vinter, men minnet av hur det ska vara finns inom oss. Vi nordbor lever i denna växling mellan mörker och ljus, kyla och blidväder, förgängelse och förnyelse. Men trots att de flesta av oss numera lever i ständigt upplysta städer eller flyr vinterns mörker och kyla till varmare och ljusare breddgrader bär vi fortfarande på solvarvets urgamla rytm inom oss.
Carl von Linné skrev i Människans förvandling
"På samma sätt som ett hjul drives runt av en obruten ström, så välver även tiden allt levande i ett ständigt kretslopp". Ju äldre vi blir, desto oftare funderar vi över vad tid egentligen är. I vår västerländska "just in time-kultur" är den en susande pil på rak kurs från gårdagen mot framtiden. För generationerna före oss var den betydligt långsammare kretsloppstiden en självklarhet. Människorna arbetade mellan solens uppgång och nedgång, de levde med årstidsloppet i blodet, i nära samspel med naturen.
Linne fortsätter " I hela skapelsen kunna vi tydligt märka detta: varenda dag och vartenda år undergår olika förändringar. Även vi människor måste vandra samma väg och vika för tiden som förintar allt."
Så fortsätter det i åtminstone två miljarder år till, månvarv efter månvarv, solvarv efter solvarv. Vår följer på vinter, sommar på vår, höst på sommar och slutligen vinter igen. I ett till synes evigt kretslopp.
Tack sol och måne för den rikedomen!
onsdag 28 december 2011
Tillit
Idag får det bli ett citat av årets nobelpristagare:
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på att snömassorna klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn. Lita på tysthetslöftet och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammet inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer. Lita på hjulaxlarna som bär oss mot motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål. Men ingenting av det är egentligen vårt förtroende. De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på vägen dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer med förtroende den blinda ledstången som hittar i mörkret.
Ur "Schubertiana" av Tomas Tranströmer
Idag får det bli ett citat av årets nobelpristagare:
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på att snömassorna klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn. Lita på tysthetslöftet och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammet inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer. Lita på hjulaxlarna som bär oss mot motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål. Men ingenting av det är egentligen vårt förtroende. De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på vägen dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer med förtroende den blinda ledstången som hittar i mörkret.
Ur "Schubertiana" av Tomas Tranströmer
måndag 26 december 2011
En varsam livsstil
Så här i tider då mellandagsrean dominerar mångas liv kanske det är på sin plats att skicka ut en liten tanke om vilken livsstil vi väljer. För ett medvetet val är det.
Att skaffa nya ting har blivit ett högst respektabelt fritidsnöje för den som har råd att spendera. Men riktigt nöjda blir vi ju knappast; "begär, begär, begär". Det tar aldrig slut!
Konsumismen är vår tids religion, stormarknaden en katedral där vi offrar tid och pengar på allsköns döda ting. Innerst inne vet vi nog att ingenting av detta tillfredsställer vår djupaste längtan.
Vi kan och vi måste återerövra en sund balans mellan att ha och att vara. Och det är faktiskt bråttom, inte bara därför att vår mentala hälsa kräver det. Utan därför att dagens shoppinghysteri och resursslöseri förvärrar jordens klimatkris.
Om hela mänskligheten levde på vår genomsnittliga materiella nivå skulle det, med dagens teknik, behövas tre, fyra planeter till. Den nuvarande utvecklingen är alltså helt ohållbar. Rättvisan och miljön kräver därför stora förändringar, både politiskt och på individnivå. Inte minst i Sverige och andra välmående länder.
Det är alltså viktigt, men också väldigt roligt och utvecklande att öva sig i förnöjsamhet och en varsammare, materiellt enklare vardag. En vardag där vi söker bekräftelse, kärlek, värde och livslust, inte i döda ting utan i varandra.
Lycka till med ett första steg på en ny väg till ett nytt hållbart liv.
Så här i tider då mellandagsrean dominerar mångas liv kanske det är på sin plats att skicka ut en liten tanke om vilken livsstil vi väljer. För ett medvetet val är det.
Att skaffa nya ting har blivit ett högst respektabelt fritidsnöje för den som har råd att spendera. Men riktigt nöjda blir vi ju knappast; "begär, begär, begär". Det tar aldrig slut!
Konsumismen är vår tids religion, stormarknaden en katedral där vi offrar tid och pengar på allsköns döda ting. Innerst inne vet vi nog att ingenting av detta tillfredsställer vår djupaste längtan.
Vi kan och vi måste återerövra en sund balans mellan att ha och att vara. Och det är faktiskt bråttom, inte bara därför att vår mentala hälsa kräver det. Utan därför att dagens shoppinghysteri och resursslöseri förvärrar jordens klimatkris.
Om hela mänskligheten levde på vår genomsnittliga materiella nivå skulle det, med dagens teknik, behövas tre, fyra planeter till. Den nuvarande utvecklingen är alltså helt ohållbar. Rättvisan och miljön kräver därför stora förändringar, både politiskt och på individnivå. Inte minst i Sverige och andra välmående länder.
Det är alltså viktigt, men också väldigt roligt och utvecklande att öva sig i förnöjsamhet och en varsammare, materiellt enklare vardag. En vardag där vi söker bekräftelse, kärlek, värde och livslust, inte i döda ting utan i varandra.
Lycka till med ett första steg på en ny väg till ett nytt hållbart liv.
söndag 25 december 2011
"Jag ser nog att det är du som gömmer dig i den där kostymen, mormor" sa barnbarnet när jag försökte spela tomte. Man kan säga att jag inte får någon Oscar för min roll! Förra gången jag vågade mig på att spela en sådan tung roll, var för sisådär 45 år sedan. Då fick jag ikläda mig rollen som Nikolaus och var så övertygande att barnen såg riktigt imponerade ut. Framgången kanske berodde på att jag var helt okänd för dem, vem vet?
lördag 24 december 2011
måndag 19 december 2011
måndag 12 december 2011
fredag 9 december 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)