Såg igår en intervju på nyheterna och läste idag en i DN med Sofie Karlsson. Sofie är en ung kvinna som förlorade sin lille son, när han dog i cancer blott 1 år och sju månader gammal. Ända fram till hans död hade hon föräldrapenning. Samma dag eller senast dagen efter sonens död skulle hon, enligt reglerna, ha skrivit in sig på arbetsförmedlingen för att få rätt till två veckors sjukpenning. Av förklarliga skäl (enligt mitt tycke och många andras) gjorde hon inte detta. Följden blev att hon blev utan sjukpenning. Vid kontakt med försäkringskassan fick hon bara svaret att regler var regler och de skulle följas. Punkt slut. Att göra undantag från en regel går inte och en ändring av stelbenta regler är en politisk fråga enligt Åke Kärnell, chef för den processjuridiska enheten på försäkringskassan i Stockholm.

I gårdagens DN kunde man läsa resultatet av en undersökning, där det framgick väldigt tydligt vad jag har misstänkt sedan länge, nämligen att alla extrasatsningar inom den offentliga sektorn går till att inrätta ännu fler platser åt adminstratörer. Byråkraterna roffar åt sig de pengar som egentligen ska gå till verksamheterna, dvs vården av gamla och sjuka och skola och förskola.

Försäkringskassan och arbetsförmedlingen är även de statliga bolag och sköts av byråkrater. Jag har full förståelse för att lagar och förordningar ska vara rättvisa och lika för alla. Men om en regel blir så till den milda grad omänsklig, att en mor inte har rätt till att sörja sitt barn i fred utan att man kräver av henne att hon personligen ska infinna sig hos en myndighet när sorgen och förtvivlan är som störst, då har byråkraterna förlorat sin mänsklighet. Då har de blivit maskiner utan minsta känsla och förstånd. Vi skulle med lätthet kunna ersätta dem med datorer. Inget problem. Man kopplar bara in sig på den aktuella myndigheten med sin personliga kod, anger ärende och trycker på bekräfta. Det fungerar ju med allt annat, så varför inte i sådana fall. Tänk vad mycket pengar vi skulle kunna spara in på byråkratlöner, hur mycket tid människor skulle kunna tjäna på att slippa stå och köa på någon myndighet, tid som de skulle kunna använda på ett mera kreativt sätt.

Alla dessa insparade pengar skulle kunna komma medborgarna till godo inom vård och omsorg. Det är dags för lite nytänkande hos politikerna. Jag känner inte en enda person som har fått ett riktigt arbete genom arbetsförmedlingen, bara praktikantplatser eller tillfälliga inhopp. Så den myndigheten skulle man kunna slopa, utan att det gör någon skillnad alls. Försäkringskassan skulle man nog, även den, kunna effektivisera och göra för det första mera lättillgänglig för medborgarna och mindre snårig i sina regler och fram för allt mer benägen till att betala ut den ersättning som människor har rätt till. Nu verkar det ju mest som om försäkringskassan betalar ut pengar av sin godhet och nåd. Det är inte längre en försäkring som jag har betalat in till. Jag betraktas redan från början som en presumtiv bedragare av personalen där. Som tur är har jag sluppit att behöva ha kontakt med dem mer än ett par gånger under mitt liv, men det jag har hört av andra, oförvitliga personer, räcker för att jag ska ifrågasätta hela det "nya" systemet. Vad har man gjort för att spara pengar? Jo, man har anställt fler byråkrater som ska kontrollera och jaga sjuka människor. Det hade varit billigare att ha kvar det gamla systemet och betala även till dem som fuskar. Allvarligt talat tror jag inte att de är så många som man försöker att få det till. Nej, politikerna har inte skött sig, kan man säga. Inte i det här fallet heller. Det är dags för att man ställa även politiker till svars för de a effekterna av deras beslut. Men nästa val kommer och då hoppas jag på att åtminsone några nissar byts ut och att de inte ersätts av nya nissar. Låt oss hoppas att år 2010 blir ett år då politiska beslut verkligen fattas för människors och jordens bästa.

Jag vet inte hur det är för andra människor, men för mig betyder mina inre bilder väldigt mycket. Inre bilder av landskap, hus, djur, mat, musik, språk, fester och till och med väder. Inre bilder som bildades tidigt i barndomen och som har påverkat mitt sätt att se och tänka om olika saker.
När det gäller landskap känner jag mig som mest hemma i ett landskap som är lite kuperad, med gröna ängar och skogar. Jag kan uppskatta andra landskap också, men hemma känner jag mig i det böljande gröna landskapet. Som tur är finns just sådana landskap lite här och där på norra halvklotet.
Hus ska se ut på ett särskilt sätt. Modern arkitektur i all ära, men ett "hem" ska se ut som en traditionell röd stuga med vita knutar. Det får gärna stå ett stort vårdträd bredvid. Konstigt att jag har just den bilden av ett hus i mitt inre. Den hör då definitivt inte ihop med min barndom. Förmodligen är detta en bild som tilltalar de flesta nordbor med lite sinne för nostalgi.

Även djur ska se ut på ett speciellt sätt. Hundar ska helst likna en setter om jag ska falla pladask. Jag uppskattar andra hundar också, men när vi skulle köpa en ny hund efter vår Humphrey, så gick det inte att tänka om. Hästar får se ut lite som de vill, men kor? De ska helst likna de gråbruna kossorna som finns i alperna, de med stora , snälla, bruna ögon. Katterna gillar jag hur de än ser ut. Det finns de som är snygga och stiliga och de som är runda och goa och de som liknar pantrar och de som inte liknar något annat. Vackra är de allihopa.

Mat. Vem har inte minnen av mammas mat? Och hur man försöker att följa hennes recept så blir resultatet sällan det samma. Jag älskar även mat som har sitt ursprung i de mest avlägsna delar av jorden, men mammas mat, eller rättare sagt mormors mat, den smakar "hemma".

Musik. Idag var jag på dagis och på frågan om barnen kunde någon julsång, fick jag höra allt från "Hej tomtegubbar" till "I ett hus vid skogens slut." Barnen kunde inga andra julsånger. Jag vill ju inte verka gammaldags och kritisk, men när jag tänker på alla dessa advents- och julsånger som jag kan och som jag har sjungit med mina barn, så tycker jag att dagens barn lever ett fattigt liv. "Stilla natt" är jul precis som "Hosianna" är advent. Andra må ha andra favoriter, men jag är övertygad om att alla har någon inre bild av en eller ett par särskilda sånger vid olika högtider.

Språket är intimt förknippat med vår identitet. Vi kan lära oss nya språk, till och med helt perfekt, men det inre språket är vårt modermål. På det språket kan vi uttryckka våra känslor bäst.
Vädret rår vi ju inte över, men i vårt inre är julen alltid vit, sommaren varm och skön, hösten har klar och hög luft och våren ger oss obegränsade mängder med blåsippor. Sen må det vara som det är i verkligheten, i vårt inre är det så som vi vill ha det.

Inre bilder, att återvända till i vår fantasi, att söka tröst hos och att förgylla våra minnen med. Inre bilder är viktiga, inte bara för mig utan för alla människor. Och de är olika för olika människor. Inre bilder som ger oss en egen identitet och som präglar oss hela vårt liv. Något att vara rädd om.

Jag har precis varit på ett mycket fint och stämningsfullt luciatåg i Överenhörna kyrka. Barn och ungdomar ur församlingens körer sjöng ett mycket omfångsrikt och anspråksfullt program.
Det är så fint att få följa de små barnen upp genom åren och höra och se hur de utvecklas både som människor och som sångare.

Nu väntar Roland Pöntinen med några av Beethovens pianosonater. En gång per termin ges några av sonaterna på Kulturhuset i Ytterjärna. Även där är det stämningsfullt och fint.

Så idag får jag mitt lystmäte tillgodosett när det gäller kultur.

Fredag morgon. Efter en natt med god sömn var det ingen konst att gå upp, även om det var beckmörkt ute. Jag undrar så hur det kändes förr i tiden, innan man kunde tända alla dessa adventsljusstakar och -stjärnor. Å andra sidan kanske människor sov längre då. Men om jag betänker vilka vanedjur kossor är, så fick väl åtminstone pigorna pallra sig upp och mjölka
Nåja, det går ingen nöd på oss. Snart är det jullov och då kan vi sova så länge vi vill.

Eftersom Katharina hade sovmorgon skjutsade jag henne ända fram till skolan i Järna. Och eftersom det var så vackert väder, med små skära moln, lite blå himmel och kristallklar luft, stannade jag kvar och gick en promenad helt på egen hand. Det kändes konstigt att inte ha Bessie med mig, men hon skulle ju gå en promenad med sin husse, hemma i Enhörna.
Det var så länge sedan jag var ute vid det som barnen på Solvik kallar för kärleksudden. Det är ändå ett av mina favoritställen och jag kan förstå varför Solviksbarnen kallar udden just kärleksudden. Ett otroligt vackert ställe, med mycket atmosfär och som gjort för romantiska möten. Nu var jag helt ensam där, ingen romantik så långt ögat kunde nå. Men jag såg sidensvansar och dem har jag saknat i år. Det var ett extra kärt möte, då de alltid är vinterns förebud. Och ja, nu längtar jag efter vintern, med snö och även kyla. Det behöver för den skull inte bli 30-, men några minusgrader och SOL. Det visar sig på söndag om Lucia i år blir ljusets drottningen i ordets rätta bemärkelse eller inte. Jag hoppas det i alla fall.

De mörka molnen färgar världen grå även idag. Dimslöjor hänger kvar över dalen. Det ser egentligen riktigt romantiskt ut. På ett lätt sorgset vis. Men här inne är det varmt och gott, vi har tänt ljus vid lunchen. Blommorna till yngsta dotterns fest i kväll (röda rosor från mamma och pappa) ger en ordentlig färgklick på bordet.
Jag har läst i Barbro Lindgrens senaste bok "Om sorgen och den lilla glädjen" och förundras över hur många små glädjeämnen det ändå finns. Det är bara att ha öppna ögon och ett öppet sinne, precis som ett barn. Barbro berättar om en gammal kvinna, Sonja vars liv har varit slitigt och fyllt av motgångar. Men Sonja kan konsten att glädjas åt det lilla. Hon är i mångt och mycket lyckligare än vad många av dagens ungdomar är. Vi behöver människor som Sonja för att bli påminda om att det finns så mycket att vara glad åt och tacksam över. Bara vi bemödar oss att se och känna efter.
Mitt lilla glädjeämne idag var skogspromenaden, hunden och jag helt ensamma i stora skogen. Små kungsfåglar som pep, en ekorre som samlade kottar (förrådet var tydligen inte fullt än) och hemma några clementiner som spred en underbar doft när jag skalade dem.
Nu ska jag gå ut i trädgården och utföra dagens goda gärning, nämligen fylla på med fågelmat så att mina vänner, småfåglarna, kan kalasa även de.

Klockan är mycket, 23:00. Men jag kan inte sova. Jag är nog lika spänd inför morgondagen som den blivande 18-åringen.
Det är inte klokt vad de 18 åren har gått fort. Det låter som en klyscha men det är ett faktum. Tiden rinner iväg i en rasande fart och jag hinner inte riktigt med.
Nyss var vi småbarnsföräldrar och nu får vi en vuxen till i huset. Snart tar hon studenten och sen vet hon inte riktigt vad hon vill göra. Studera direkt eller jobba ett tag först? Jobba och spara pengar och sedan resa? Och om hon ska studera, vad och var? Många tankar att sortera ut och många beslut som ska fattas innan sista april.
Men först ska vi fira 18-årsdagen. Två av de vuxna syskonen har ju redan firat henne, nu återstår det tredje och vi, mor och far. På lördag blir det kompisarnas tur. B-O och jag ska först på konsert och sedan gå ut och äta för att därefter tyst och obemärkt ta oss till våra rum så att vi inte "stör" ungdomarna. Tur att storebror glömde några öronproppar någon gång. De kommer säkert att behövas, tror jag.

Förra veckan var lite hektisk. Kulmen nåddes lördag lunch, när två vuxna barn med familjer anlände för att fira lillasyster på 18-årsdagen. Nåja, allt gick bra, alla blev mätta och vi hade det trevligt tillsammans. Men i röran förväxlade jag dagar. Jag hade ju faktiskt tänkt att gå på ett skolpolitiskt möte och nu blev det inte så. Mötet var på lördag eftermiddag och jag hade planerat in söndag eftermiddag. Så kan det gå!
Men eftersom jag en lång tid har känt att just skolminister Björklund och hans gelikar går mig på nerverna med sina reaktionära idéer när det gäller skola, undervisning och barn så ska jag här lämna mitt lilla inlägg i denna fråga.

Alla barn föds med en vilja att utforska sin omvärld, att lära sig saker. Och alla barn, såvida de inte lider av något handikapp, lär sig att krypa, stå, gå och tala ungefär i samma ålder oavsett var på jorden de bor. När de väl har tillägnat sig dessa kunskaper är de redo att upptäcka mer av sin omgivning och att tillgodgöra sig fler saker. Alla dessa erfarenheter lagras i barnets minne och det undermedvetna. Erfarenheter som kan vara till hjälp senare i livet.
Barn lär sig genom lek. Lek är inte bara tidsfördriv. För barnet som ständigt - och omedvetet - söker nya erfarenheter är leken nödvändig. Leken är en meningsfull sysselsättning och genom meningsfull sysselsättning lär sig barnet och växer som människa. Det är under de första sex åren ett barns inlärningsförmåga är som störst, och det är också då de attityder och inlärningsmönster grundläggs som man sedan bevarar livet igenom. Att lära genom att leka. Naturlig nyfikenhet som får, genom bekräftelse, tillfredsställas genom att själv få undersöka, förstå, öva och använda nya kunskaper. Det är så inlärning går till. Ingen människa i världen kan lära någon annan något. Att lära sig måste individen själv få göra. En god pedagog kan väcka nyfikenhet och ge rent praktiska möjligheter till inlärning, men lärandeprocessen måste eleven själv gå igenom. Så är det med ett barn som lär sig att gå och så är det med grundskoleeleven som lär sig att läsa och så är det med vuxna som ska fortbilda sig.
Jag hör till en generation som genomlevde en skola enligt Björklunds modell. Sträng disciplin, katederundervisning, täta kontroller genom prov, betyg redan från första klass osv. Jag kan med gott samvete säga att jag aldrig trivdes i skolan. Den var ett nödvändigt ont. Visst jag lärde mig läsa och skriva och även de fyra räknesätten. Det gick ju inte att undvika. Men jag undrar om jag inte hade lärt mig det ändå. Jag var nämligen ett mycket nyfiket barn. Men resten! Det är inte mycket av allt som jag ändå behärskar och kan idag, som jag har lärt mig i skolan. Mycket av all kunskap har jag lärt mig efter och utanför skolan. Dessutom var trivseln i skolan obefintlig. Lärarna bidrog, genom sitt auktoritära sätt, till både mobbing och utslagning. Det är ju så lätt för ett barn att hamna på undantag och då har man ingen kapacitet alls till inlärning. Grundförutsättningen för god inlärning är nämligen trivsel. Det låter som en självklarhet, men det är tyvärr inte det. Alla har rätt att trivas på sin arbetsplats, även barn. När vi har skapat en atmosfär av uppmuntran, bekräftelse och ömsesidig respekt så blir inlärningen en naturlig del av livet. Det handlar om utvecklingen av känslans intelligens, det vill säga det nödvändiga samspelet mellan känsla och förnuft, om viljans betydelse och om etik och moral. Det handlar om det goda exemplet och då är det vi vuxna som måste vara fördömen. Barn lär sig genom att härma oss vuxna. De gör som vi gör och inte som vi säger. Det handlar om barnuppfostran. Alltså om den svåra konsten "att vara den vuxna lotsen på bryggan när barnet (kaptenen) ska styra sitt fartyg från hamn ut mot öppet hav." (citat hämtat hos Lars H. Gustafsson).

Frågan är vilka människor vi vill fostra. Självständiga, fria och ansvarsfulla individer. Eller en lättstyrd, auktoritetstrogen massa? Det är nämligen precis detta det gäller i den "nya" skoldebatten. Att tillägna sig baskunskaper som läsa, skriva och räkna hör enligt min mening till de mänskliga rättigheterna och de kunskaperna lär sig barn, oavsett vilken slags skola de går i. Det kan vara mer eller mindre lustfyllt, men lär sig gör de. Även om vi idag får den ena "larmrapporten" efter den andra om hur många elever som lämnar grundskolan utan otillräckliga kunskaper i just dessa tre ämnen, så lär sig ändå flertalet barn just detta och mycket därtill.
Här har man dock missat en väsentlig detalj. Alla barn har inte lika lätt för sig, och om ett barn har svårigheter av något slag, så har det rätt till hjälp. Men de klåfingriga politiker, med Björklund i spetsen, som har varit i ledningen de sista åren, har då dragit in på just denna hjälp. Minskade resurser till skolan ger helt enkelt sämre resutlat. Det är en enkel sanning, för vem som helst att förstå.
Man gör regelbundet s.k. Pisastudier och jämför då barn i olika länder med varandra. Resultatet ska på så sätt bli ett riktmärke i skolpolitiken. Sverige står sig rätt bra. Men Finland är bättre. Men i stället för att titta på vad det är i Finland som gör att barnen där behärskar läsa, skriva och räkna bäst så tittar man på Frankrike, Tyskland och Storbritannien och propagerar för en tidigare skolstart. I Finland håller man fast vid sju år och värnar om barnens rätt till lek. I Finland har man tydligen förstått att det är just de första sex-sju åren som är de viktigaste. Att man måste få leka sig igenom dessa år och inhämta kunskap på ett lekfullt sätt, för att sedan kunna inlemmas stegvist i ett mera ordnat och planlagt lärande.
När det sedan gäller disciplinen i skolan, eller den bristande disciplinen som en del menar, så vill jag härmed bara ännu en gång framhålla det goda exemplets makt. Barn som blir bemötta med respekt och vars integritet inte blir kränkt gång efter annan, växer upp till respektfulla medmänniskor. Till detta behövs vuxna med insikt i hur de själva beter sig och hur man som förebild inte bara förmedlar kunskap utan även hur människor är mot varandra. Jag har träffat många sådana pedagoger, men även en hel del andra som just saknar dessa egenskaper. Ett är i alla fall säkert, Björklunds kaserngårdsmentalitet hör inte hemma bland barn och därmed inte heller i skolan värld.

Igår lyssnade jag på ett samtal mellan kloka människor som talade om vårt behov av traditioner, riter och ritualer. Vissa traditioner tycker vi om, andra inte. Vissa riter kan vi ta till oss och andra inte. Ritualer kan kännas trygga att ha och de kan ibland kännas betungande. Det är inte lätt. Som avslutning på samtalet fick deltgarna frågan vilken av traditionerna, riterna, alt ritualerna som de absolut inte skulle vilja vara utan. Det blev allt från att fira jul över födelsedagsuppvaktning till avskedspuss innan barnen lämnar huset för att gå till skolan.

Efteråt började jag fundera över våra traditioner, riter och ritualer. När två unga människor flyttar ihop och bildar familj är det två olika kulturer som ska bilda något nytt. Om allt är bra så plockar man lite här och lite där och får på så vis en ny familjetradition eller -ritual. Och alla som har eller har haft småbarn vet att godnattstunden BARA handlar om ritualer. Sådant är kittet i en familj. Man kan även likna traditioner och riter-ritualer vid ledstänger. Särskilt i tider då vi inte mår så bra eller i krissituationer. Då är det gott att kunna hålla sig i en ledstång som inte bara ger halt utan som även leder rätt.

Till sist har jag försökt att komma på vilka traditioner, riter-ritualer jag inte skulle vilja vara utan. Det är rätt många, har jag märkt.
Julen är ju givetvis en sådan tradition. Nikolaustraditionen en annan. Födelsedagsfirandet så klart. Eller vårt påskfirande med färgade ägg som göms överallt i huset och som barnen får leta efter. Men även så små saker som morgonkaffet med tidningen och korsordet i lugn och ro. Promenaden med hunden när vi är helt ensamma i skogen. Ja, listan blev lång.

Är det då någon ritual som jag har fått överge och som jag saknar? Ja, det är en hel del. Men det, som jag personligen saknar mest, är när yngsta dottern och jag, som avslutning på dagen, gjorde korstecken i pannan på varandra och sa "Gott behüte dich mein Kind/meine Mamma". (Gud välsigne dig mitt barn/min mamma). Hon växte ifrån det för ett par år sen och jag saknar det, för det kändes så tryggt att lämna över ansvaret på vår Herre och sedan kunna sova gott.