Förra veckan var lite hektisk. Kulmen nåddes lördag lunch, när två vuxna barn med familjer anlände för att fira lillasyster på 18-årsdagen. Nåja, allt gick bra, alla blev mätta och vi hade det trevligt tillsammans. Men i röran förväxlade jag dagar. Jag hade ju faktiskt tänkt att gå på ett skolpolitiskt möte och nu blev det inte så. Mötet var på lördag eftermiddag och jag hade planerat in söndag eftermiddag. Så kan det gå!
Men eftersom jag en lång tid har känt att just skolminister Björklund och hans gelikar går mig på nerverna med sina reaktionära idéer när det gäller skola, undervisning och barn så ska jag här lämna mitt lilla inlägg i denna fråga.

Alla barn föds med en vilja att utforska sin omvärld, att lära sig saker. Och alla barn, såvida de inte lider av något handikapp, lär sig att krypa, stå, gå och tala ungefär i samma ålder oavsett var på jorden de bor. När de väl har tillägnat sig dessa kunskaper är de redo att upptäcka mer av sin omgivning och att tillgodgöra sig fler saker. Alla dessa erfarenheter lagras i barnets minne och det undermedvetna. Erfarenheter som kan vara till hjälp senare i livet.
Barn lär sig genom lek. Lek är inte bara tidsfördriv. För barnet som ständigt - och omedvetet - söker nya erfarenheter är leken nödvändig. Leken är en meningsfull sysselsättning och genom meningsfull sysselsättning lär sig barnet och växer som människa. Det är under de första sex åren ett barns inlärningsförmåga är som störst, och det är också då de attityder och inlärningsmönster grundläggs som man sedan bevarar livet igenom. Att lära genom att leka. Naturlig nyfikenhet som får, genom bekräftelse, tillfredsställas genom att själv få undersöka, förstå, öva och använda nya kunskaper. Det är så inlärning går till. Ingen människa i världen kan lära någon annan något. Att lära sig måste individen själv få göra. En god pedagog kan väcka nyfikenhet och ge rent praktiska möjligheter till inlärning, men lärandeprocessen måste eleven själv gå igenom. Så är det med ett barn som lär sig att gå och så är det med grundskoleeleven som lär sig att läsa och så är det med vuxna som ska fortbilda sig.
Jag hör till en generation som genomlevde en skola enligt Björklunds modell. Sträng disciplin, katederundervisning, täta kontroller genom prov, betyg redan från första klass osv. Jag kan med gott samvete säga att jag aldrig trivdes i skolan. Den var ett nödvändigt ont. Visst jag lärde mig läsa och skriva och även de fyra räknesätten. Det gick ju inte att undvika. Men jag undrar om jag inte hade lärt mig det ändå. Jag var nämligen ett mycket nyfiket barn. Men resten! Det är inte mycket av allt som jag ändå behärskar och kan idag, som jag har lärt mig i skolan. Mycket av all kunskap har jag lärt mig efter och utanför skolan. Dessutom var trivseln i skolan obefintlig. Lärarna bidrog, genom sitt auktoritära sätt, till både mobbing och utslagning. Det är ju så lätt för ett barn att hamna på undantag och då har man ingen kapacitet alls till inlärning. Grundförutsättningen för god inlärning är nämligen trivsel. Det låter som en självklarhet, men det är tyvärr inte det. Alla har rätt att trivas på sin arbetsplats, även barn. När vi har skapat en atmosfär av uppmuntran, bekräftelse och ömsesidig respekt så blir inlärningen en naturlig del av livet. Det handlar om utvecklingen av känslans intelligens, det vill säga det nödvändiga samspelet mellan känsla och förnuft, om viljans betydelse och om etik och moral. Det handlar om det goda exemplet och då är det vi vuxna som måste vara fördömen. Barn lär sig genom att härma oss vuxna. De gör som vi gör och inte som vi säger. Det handlar om barnuppfostran. Alltså om den svåra konsten "att vara den vuxna lotsen på bryggan när barnet (kaptenen) ska styra sitt fartyg från hamn ut mot öppet hav." (citat hämtat hos Lars H. Gustafsson).

Frågan är vilka människor vi vill fostra. Självständiga, fria och ansvarsfulla individer. Eller en lättstyrd, auktoritetstrogen massa? Det är nämligen precis detta det gäller i den "nya" skoldebatten. Att tillägna sig baskunskaper som läsa, skriva och räkna hör enligt min mening till de mänskliga rättigheterna och de kunskaperna lär sig barn, oavsett vilken slags skola de går i. Det kan vara mer eller mindre lustfyllt, men lär sig gör de. Även om vi idag får den ena "larmrapporten" efter den andra om hur många elever som lämnar grundskolan utan otillräckliga kunskaper i just dessa tre ämnen, så lär sig ändå flertalet barn just detta och mycket därtill.
Här har man dock missat en väsentlig detalj. Alla barn har inte lika lätt för sig, och om ett barn har svårigheter av något slag, så har det rätt till hjälp. Men de klåfingriga politiker, med Björklund i spetsen, som har varit i ledningen de sista åren, har då dragit in på just denna hjälp. Minskade resurser till skolan ger helt enkelt sämre resutlat. Det är en enkel sanning, för vem som helst att förstå.
Man gör regelbundet s.k. Pisastudier och jämför då barn i olika länder med varandra. Resultatet ska på så sätt bli ett riktmärke i skolpolitiken. Sverige står sig rätt bra. Men Finland är bättre. Men i stället för att titta på vad det är i Finland som gör att barnen där behärskar läsa, skriva och räkna bäst så tittar man på Frankrike, Tyskland och Storbritannien och propagerar för en tidigare skolstart. I Finland håller man fast vid sju år och värnar om barnens rätt till lek. I Finland har man tydligen förstått att det är just de första sex-sju åren som är de viktigaste. Att man måste få leka sig igenom dessa år och inhämta kunskap på ett lekfullt sätt, för att sedan kunna inlemmas stegvist i ett mera ordnat och planlagt lärande.
När det sedan gäller disciplinen i skolan, eller den bristande disciplinen som en del menar, så vill jag härmed bara ännu en gång framhålla det goda exemplets makt. Barn som blir bemötta med respekt och vars integritet inte blir kränkt gång efter annan, växer upp till respektfulla medmänniskor. Till detta behövs vuxna med insikt i hur de själva beter sig och hur man som förebild inte bara förmedlar kunskap utan även hur människor är mot varandra. Jag har träffat många sådana pedagoger, men även en hel del andra som just saknar dessa egenskaper. Ett är i alla fall säkert, Björklunds kaserngårdsmentalitet hör inte hemma bland barn och därmed inte heller i skolan värld.