Lingonen är kokta och frysta! Jag känner mig som en ekorre. Att lägga upp förråd på hösten är en favoritsysselsättning. Nackdelen är att den nya, energisnåla frysen inte slukar lika mycket som den gamla. Var ska jag nu göra av äppelmos och det planerade köttinköpet? Jag får tänka vidare här.

Mitt manus är klart! Underbart! Nu återstår de praktiska förberedelserna som jag ska göra i morgon.
Det är lika nervöst varje gång, nästan lite som premiärnerver. Nervositeten släpper efter första samlingen, när jag vet att allt har landat och att tiden räcker till.

Söndag förmiddag. Efter sovmorgon och lång frukost har jag hela dagen framför mig. Idag behöver jag inte ens jobba i kyrkan. Klockan 09:00 ringde W., 2 år. Han ville att jag skulle titta på hans tututbil som är en spargris eller rättare sagt en sparbil. Sen fick jag av bara farten "se" på alla sakerna i finskåpet, som egentligen är förbjudet område för W.
Det behövs en hel del fantasi för att hänga med i konversationen per telefon med W! Ibland kan jag med hjälp av frågor lista ut vad han vill säga och han blir lika glad varje gång när jag äntligen fattar vad han menar.

Under nattens sömnlösa timmar hittade jag följande dikt av amerikanen Walt Whitman:

Jag tror att ett grässtrå är ingenting mindre än
stjärnornas dagsverke
och att lika fulländade är ett sandkorn, en myra och
gärdsmygens ägg
att lövgrodan är ett mästerverk för den högste
att björnbärsrankan skulle pryda himlens förmak
att den minsta del i min hand kommer alla maskiner
på skam
att kon som idisslar gräset med nedböjt huvud är
skönare
än någon staty
och en mus är ett mirakel, stort nog att omvända
sextillioner tvivlare

Sådant stärker lusten till livet!

Jag ska nog gå ut i naturen och njuta av miraklet LIVET.