Igår lyssnade jag på ett samtal mellan kloka människor som talade om vårt behov av traditioner, riter och ritualer. Vissa traditioner tycker vi om, andra inte. Vissa riter kan vi ta till oss och andra inte. Ritualer kan kännas trygga att ha och de kan ibland kännas betungande. Det är inte lätt. Som avslutning på samtalet fick deltgarna frågan vilken av traditionerna, riterna, alt ritualerna som de absolut inte skulle vilja vara utan. Det blev allt från att fira jul över födelsedagsuppvaktning till avskedspuss innan barnen lämnar huset för att gå till skolan.

Efteråt började jag fundera över våra traditioner, riter och ritualer. När två unga människor flyttar ihop och bildar familj är det två olika kulturer som ska bilda något nytt. Om allt är bra så plockar man lite här och lite där och får på så vis en ny familjetradition eller -ritual. Och alla som har eller har haft småbarn vet att godnattstunden BARA handlar om ritualer. Sådant är kittet i en familj. Man kan även likna traditioner och riter-ritualer vid ledstänger. Särskilt i tider då vi inte mår så bra eller i krissituationer. Då är det gott att kunna hålla sig i en ledstång som inte bara ger halt utan som även leder rätt.

Till sist har jag försökt att komma på vilka traditioner, riter-ritualer jag inte skulle vilja vara utan. Det är rätt många, har jag märkt.
Julen är ju givetvis en sådan tradition. Nikolaustraditionen en annan. Födelsedagsfirandet så klart. Eller vårt påskfirande med färgade ägg som göms överallt i huset och som barnen får leta efter. Men även så små saker som morgonkaffet med tidningen och korsordet i lugn och ro. Promenaden med hunden när vi är helt ensamma i skogen. Ja, listan blev lång.

Är det då någon ritual som jag har fått överge och som jag saknar? Ja, det är en hel del. Men det, som jag personligen saknar mest, är när yngsta dottern och jag, som avslutning på dagen, gjorde korstecken i pannan på varandra och sa "Gott behüte dich mein Kind/meine Mamma". (Gud välsigne dig mitt barn/min mamma). Hon växte ifrån det för ett par år sen och jag saknar det, för det kändes så tryggt att lämna över ansvaret på vår Herre och sedan kunna sova gott.