Vilken vecka det har varit! Fyllt av jobb, skjutsningar hit och dit, tidiga morgnar och sena kvällar. Det har varit intensivt och jobbigt men samtidigt roligt och givande. Nu är det lugnt. Advent, en tid av förberedelse och förväntan. En tid att njuta av alla ljusen, dofterna och smakerna.

Körens framträdande idag, i högmässan, var så där lagom högtidligt och vackert. Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan, "det är så konstigt med mig", men några av de vanliga adventspsalmerna hör till för att jag ska komma i rätt stämning. Och sen finns det några som går under huden på mig. "Dotter Sion" är en sådan. Det blir helt enkelt inte advent om jag inte får höra den. Jag blir inte lika tårögd av den som jag blir av "Stilla natt" men ändå, den ger mig en förnimmelse av barndomens oförstörda värld. Jag behöver sånt ibland som motvikt mot allt elände som finns runt omkring oss.

På eftermiddagen åkte yngsta dottern och jag på vår traditionella "adventsspaning". Vi åker runt och tittar hur människor har hängt upp sina utomhusbelysningar. Det finns såna och såna, kan jag meddela. En del att förfasas över, en del att skratta åt och en del att tycka om. Vi har en absolut favorit, ett hus i Turinge. Inte för att vi skulle vilja ha det så hemma hos oss, men varje år blir det bara mer och mer ljusslingor och ljusfigurer. I början tyckte vi det var smaklöst, sedan tyckte vi det var skrattretande, nu tycker vi att det har gått så långt att man bara måste ha sett det! Det hör liksom till. Jag vet, vi har rätt enkla nöjen, men det bjuder vi på!