Ormar! Jag kan inte påstå att jag är rädd för dem, men jag tycker de är obehagliga. Nu är det, som tur är, inte så ofta jag möter en riktig orm. Det ringlar någon kopparorm över vägen ibland. Jag har sett en snok som simmade i sjön och våren efter vi var klara med vårt husbygge 1979 kröp det ett gäng huggormar upp ur sina vintergömslen och blev väldigt förvånade över hur världen hade förändrats. Annars har jag varit förskonad från riktiga ormar och andra, ormliknande kräldjur.

Annat är det med ormar i människogestalt! De möter jag desto oftare. Jag är inte rädd för dem heller och jag tycker att även de är riktigt obehagliga. Men, när jag kan känna en viss acceptans för kräldjuren, så har jag inget överseende med ormar i mänsklig gestalt.
Människor som är falska och intrigerande och som medvetet vill skada andra, måste dras fram i rampljuset. Deras onda gärningar måste offentliggöras, de måste få reda på att det de håller på med inte bara är oacceptabelt utan också ohederligt, ja rent av vedervärdigt.
De ska inte kunna räkna med anonymitetens skydd. Om jag beter mig illa mot min nästa får jag helt enkelt räkna med att det får konsekvenser.

Så, låt striden börja!