I går såg jag tranorna igen. Det var sex månader sen sist. De stod på nästan exakt samma ställe som då och hade även denna gång sällskap, dock inte av svanar utan av några grågäss. Sex månader, som har förflutit i en rasande fart. Sex månader som bland annat har gett oss den vackraste vintern på länge. Nu ligger visserligen snön kvar på många ställen, men vårtecknen finns. Både fjärilar, olika vårfåglar, blommor och lukter. I min almanacka från i fjol ser jag att de första snödropparna visade sig 6 mars. I år såg jag dem 12 mars. Skillnaden är näst intill obefintlig. Ändå klagar vi över denna "sena" vår. Visst, varken tussilago eller blåsippor har kommit, men snön smälter fort och då finns de där, de ligger ju i startgroparna och vi kommer att få njuta extra mycket av dem. Ringduvan och tofsvipan har anlänt och lärkan hördes. Även bofinken lär ha kommit utan att jag har haft nöjet att få se den. Tecknen är många, det är bara att ta sig tid att se efter.

I natt ska vi ställa om klockan till sommartid. Det kommer att bli lite segt att gå upp de första dagarna, men ordet, smaka på det, SOMMARTID! Visst blir man varm inombords av att säga det?
När jag gick igenom gamla inlägg på min blogg, såg jag att jag någon gång i slutet av september hade ett pelargonproblem. Jag visste inte vad jag skulle göra av mina fina, stora pelargoner. Jag löste "problemet" genom att först ha dem i vardagsrummet för att kunna njuta av blommorna ett tag till och sen ställa dem i källaren där de förde en tämligen undanskymd tillvaro tills för ett par dagar sedan. Vid närmare undersökning visade sig alla ha överlevt och nu fick de flytta ut i växthuset. Klarar de denna behandling utser jag dem till mina favoritblommor.

Hoho! Våren! Vart tog du vägen?
Efter otroliga krafttag med snöspaden fick jag altanen fri från snö och is. Dessutom ville jag komma så nära som möjligt rabatten med vårblommor. Den ligger begravd under 1 meter tung och hårt packad snö. Alltså inte de bästa förutsättningarna för vårfägring. Igår klockan halv tio, efter flera dagars skottning låg altanen helt snöfri och var på väg att torka. Nöjd med mina insatser klev jag in i duschen. När jag tio minuter senare kom ut ur badrummet möttes mina ögon av tätt snöfall! Att jag inte bröt ihop är ett rent under!
Ja, ni har säkert hört och sett det i medierna, det snöade hela dagen, mer eller mindre ymnigt. Temperaturen sjönk och vägarna, som hade varit fria från både snö och is, frös till isbanor. Bussen åkte i diket igen, Nobina ställde in alla turer utåt landet och Bengt-Olof fick åka in till stan och undsätta Katharina.
I morse lovade dock Nobina att alla turer till Överenhörna ska gå som planerade, så nu ska jag ge mig ut i trafiken och ta emot barnen för en samling om Påsken i tro och tradition.
Annika och barnen ska komma senare idag och då hoppas jag att Walter och morfar skottar fram altanen och soldäcket.
Trots alla motgångar och bakslag kan jag inte släppa tanken och hoppet om en snar vår.

Och plötsligt sjunger koltrasten igen! Än så länge lite trevande och rossligt, men den sjunger. Det går en skön rysning genom kroppen, av både vemod och vällust. Koltrastens sång är på något egendomligt sätt inkarnationen av vårens glädje och smärta. För hur konstigt det än må låta, "det gör ont när knoppar brista".
Det finns en liten berättelse om en zenbuddhistisk munk som drog fulla hus vid Sorbonne i Paris. När han just skulle börja sin föreläsning om livets mening, började en koltrast sjunga utanför fönstret. De ljuva tonerna letade sig in i salen och den fromme mannen förblev tyst en stund, lyssnande till fågelsången. Sedan sa han bara: "Lyssna, det var detta jag ville säga er. Jag har inget mer att tillägga."
Så om ni känner ett stilla vemod trots vårsolens intensiva strålar, lyssna till koltrasten som sjunger till både glädje och tröst.

Min utflykt till Bagarmossen och Michal Hudak´s vernissage och släpp av en ny barnbok, gav mersmak. Jag hade aldrig träffat Michal personligen utan bara pratat med honom i telefon, men nu möttes jag av en mycket vänlig och belevad man och hans lilla dotter. Jag fick ett glas cider i handen och en guidad rundtur bland bilder som är så fantasifulla och färgsprakande att man inte kan bli annat än glad. Barnböckerna är fulla av små detaljer och figurer, man kan sitta och titta i dem hur många gånger som helst och ändå alltid upptäcka något nytt. Jag köpte ett helt gäng böcker på stående fot. För jag har väntat länge på den nya boken! Så, nu har Enhörnabarnen något att se fram emot. Ja, det blev en allt igenom lyckad utflykt i vårsolen.

8 mars 2010. Internationella kvinnodagen firar 100 år. 100 år av försök till att nå jämställdhet. Här i Sverige har man länge slagit sig för bröstet och trott på fullaste allvar att just Sverige skulle vara jämställdhetens högborg. Visst i jämförelse med många andra länder må det vara sant, men jämställdheten är det ändå inte så mycket bevänt med. DN´s första sida idag pryds av en bild om den ojämna könsfördelningen bland kommunstyrelsernas ordföranden. 7 av 10 är män. I företagsstyrelser är läget ännu sämre och för att illustrera det hela, så pryds Dagens industris framsida idag, 8 mars 2010, av en bild på fyra män och en ko!
I en debattartikel kräver många kända svenskar att EU och Sverige måste agera för att övergreppen på kvinnor i väpnade konflikter ska stoppas. Ja, det tycker jag definitivt! Men jag tycker också att det är helt förkastligt att män i maktpositioner utnyttjar (oftast) unga kvinnors beroendeställning och trakasserar dem sexuellt. Precis det som många kvinnliga skådespelerskor på Kungliga Dramatiska Teatern har vittnat om! Och jag är inte tillräckligt naiv för att tro att detta skulle vara något undantag. När en man på några och sjuttio kan klappa mig, då snart sextioåriga tant, på baken och kalla mig för lilla gumman så har det inte förändrats särskilt mycket i synen på kvinnor.
Visserligen, det har hänt en del på 100 år, men vi har mycket kvar att kämpa för. Så systrar, vässa argumenten och fortsätt kampen för ett jämställt samhälle.

Jaha, nu är det dags för nästa "skyddsjakt"! Denna gång är det lodjuren som är offren. Lodjuret, ett av de skyggaste rovdjur som finns i Sverige. Och ett av de vackraste!
Jag kan dock inte förstå vem eller vad som ska "skyddas". Jägarkåren försvarar sina dunkla motiv med att både lo och varg tar för många rådjur. Samtidigt försvarar man rådjursjakten med att det finns för många rådjur och att både älg och rådjur inte är bra för stammen. Detta är nu en logik som jag inte kan få in i mitt huvud. Varför kan inte jägarna svara ärligt: Ja, jag tycker det är skoj att skjuta djur. Ja, jag får en kick av det! ja, jag vill ha bytet för mig själv!
Visserligen skulle i alla fall inte jag låta detta stå oemotsagt, men det skulle på något sätt vara mera renhårigt att säga rakt ut vad det hela egentligen handlar om. Vad den enskilde jägaren än må ha för skäl, men viltvård är det då definitivt inte.