Idag var jag för första gången på länge på Torekällberget igen. Walter och Alma och deras mamma kände för en liten "utflykt".

I går ropade maken på mig för att jag skulle få se reprisen av en av resorna i "På spåret". Resan gick till Södertälje. Visserligen kände jag inte igen resvägen förrän resan nästan var slut, men frågorna som följde på temat Södertälje kunde jag. Staden presenterades i ett snabbklipp och bilden som förmedlades var rätt idyllisk. Tom Tits, Maren, några gamla hus i centrum. Men de missade Södertäljes verkliga pärla,nämligen Torekällberget! Läget, husen, djuren, ja allt är fantastiskt!

När vi var nya i Södertälje och bodde nära Torekällberget var vi där nästan varje dag. Sen flyttade vi en bit bort men besökte ändå rätt ofta denna oas. Efter flytten till Enhörna har det bara varit sporadiska besök. Behovet var inte lika stort längre.

Då är det extra skönt att barnbarnen ger en möjlighet till att få besöka denna, enligt mig, Södertäljes största sevärdhet.

Konsert!

Vid dagens promenad genom skogen fick jag ynnesten av att få uppleva en unik konsert.

Då temperaturen ligger långt under -10 grader knarrar det ordentligt under skorna när man traskar fram på sin upptrampade stig. Ett skönt, rogivande ljud. Om man dessutom, som jag, går och nynnar för sig själv och har mössan neddragen ordentligt över öronen, hör man inte så mycket av allt det som ändå sker runt omkring. Det är först när Bessie ställer sig i vägen och tigger om lite belöning eller om jag ser något vackert som jag stannar upp och kan lyssna. Precis det hände idag.

Jag såg solstrålarna lysa på miljoner små silverstjärnor som virvlade runt i luften. Iskristallerna mildrade det starka ljuset och gjorde luften självlysande. Där stod jag, häpen av beundran, kände solens värme och stjärnornas kyla på mitt ansikte. Jag drog av mig mössan för att bättre kunna förundras över detta skådespel. Då hörde jag musiken. Ett svagt, klirrande ljud när de miljoner små kristaller kolliderade med varandra. Ur deras dans uppstod den ljuvaste musik. Min beundran ändrades till förundran och en oändlig tacksamhet över att få uppleva detta ögonblick.

Iskristallkonserten kan säkert förklaras rent vetenskapligt, meteorologiskt, men jag är inte särskilt intresserad av att få en förklaring. Somliga erfarenheter är sin egen förklaring.

Räddaren i nöden!

I torsdags fick vi, efter att ha fått nosa på våren några dagar, en hel massa ny snö. Det vräkte ner en hel dag och en hel natt och sen blev det så kallt att livsandarna åter gick i dvala framför brasan.

Den myckna snön gjorde det näst intill omöjligt att promenera i skogen. Jag gjorde ett valhänt försök och gav upp redan efter 500 m. Alternativvägen, en bekväm promenad utmed cykelvägen, avverkades flera dagar i rad. Men, ack, vad det var tråkigt!

I morse tog jag på mig storstövlarna och kämpade mig genom skogen, på vår vanliga stig. Bessie hade det lite lättare än jag, eller så har hon bättre kondition. Jag vet inte, jag var i alla fall rätt trött när jag kom hem. Naturen är rasande vacker och idag bjöds vi på ett alldeles speciellt skådespel: solsken och snöfall samtidigt. Stora, gnistrande snöflingor dalade sakta ner mot marken. Trollskt!

Stärkt av framgången på förmiddagen ville jag ta en annan runda på eftermiddagen. Till en början gick det också rätt lätt. Någon hade åkt på stigen med en fyrhjuling,en sak jag normalt inte tycker om. Men just idag var det rätt skönt, det ska jag villigt erkänna. Sen slog jag in på en känd stig för att komma hem igen. Där hade nu ingen gått före oss! Nåja, just den biten är inte så väldigt lång, så det skulle väl gå, tänkte jag. Efter ett tag slogs jag av det faktum att skogen ser helt annorlunda ut när det ligger 30 cm nysnö. Jag kämpade på i den riktning som jag trodde stigen gick. Plötsligt förstod jag att jag var vilse! Det var nu inte så dramatiskt som det låter, skogen är ju hemtam för mig och det är inte långt till hus, men i alla fall. Jag irrade hit och dit och försökte att gå i riktning mot solnedgången. Då, i just det ögonblicket, förstod Bessie att det nog var säkrast om hon tog kommandot och visade mig vart vi skulle gå. Hon gick före, oförskämt lätt, väntade in mig, väntade på mig som kämpade på i djupsnön, gick en bit till, väntade in mig osv. På så vis kom vi då äntligen ut ur vår skog och hittade hem. Bessie, dagens hjälte!

Jag kanske jag ska tillfoga att Bessie sjönk ner till knäna, det gjorde inte jag, men halvvägs upp på vaden räckte snön alla gånger!

Hopp!

I en silverring efter en gammal faster hittade jag en inskription: "allt kommer att bli bra".

Jag läste detta en dag då jag verkligen behövde det. Inskriptionen sammanfattar allt det som är viktigt och som jag tror på. Att det yttersta sanna om livet är hoppet om en godhet och barmhärtighet som omfattar allt.

Inte hopplösheten, inte vardagsoron, inte rädslan för att Golfströmmen ska vända, inte rädslan för bomber i tunnelbanan, inte rädslan för virus eller andra dödliga hot, inte rädslan för ensamhet, inte det är sista ordet.

Sista ordet är, att allt kommer att bli bra. Ett hopp att orka upp ur sängen ännu en dag, eller att åka iväg till jobbet en iskall morgon, eller att fortsätta arbeta för alla människors rätt till mat och rent vatten.

Allt kommer att bli bra!

Stjärnor och framtid.

Gårdagens korsord i DN handlade om stjärnor och astrologi.

Inget ämne jag är särskilt duktig på. Jag älskar att titta på natthimlen med alla stjärnor, men jag känner bara igen stora och lilla Karlavagnen och Orions bälte av alla stjärntecken.

Enligt en av uppgifterna i korsordet är vi nu på väg in i Vattumannens tidsålder. En tidsålder som, enligt astrologerna, präglas av kärlek, harmoni och fred. Jag är normalt inte benägen att tro på vad astrologerna säger eller skriver, men i det här fallet skulle jag så väldigt gärna vilja tro på dem.

En tidsålder, då endast de goda krafterna styr. Kanske är det en önskedröm, kanske det blir verklighet. En sak är säker, vår värld behöver en sådan tidsålder!

Vintertankar.

Jag var, tillsammans med 150 andra förtroendevalda fritidspolitiker och några avlönade politiker på middag i stadshuset i kväll.

När jag körde in till stan, vid halvsex-tiden, hade det redan snöat i fem timmar, tung, blöt snö. Det var naturligtvis inte plogat, det hade ingen hunnit med. Det var mycket trafik i den mötande filen och ALLA tog det väldigt lugnt, så det gick fint. Jag plockade upp yngsta dottern, som också skulle med på samma tillställning, och sen letade vi parkeringsplats! Vi snurrade hit och vi snurrade dit och till slut parkerade vi på stadshusets parkering för dem som jobbar där dagtid. Det var alltså helt lagligt och avgiftsfritt och nära och bra.

Sen följde middagen och lite brainstorming och tal osv och när klockan var strax efter tio var det dags för hemfärd. Då hade det snöat i drygt fyra timmar till! Jag borstade av bilen, satte mig i den, startade och backade ut från parkeringsrutan och fastnade! Där satt jag. Jag kom varken framåt eller bakåt. Det ena framhjulet hade hamnat i någon grop med is i botten. Min medresenär och jag försökte på alla möjliga vis men vi fick inte loss bilen.

Fiffig, som jag ibland kan vara, kom jag på att vi ju faktiskt har en tilläggsförsäkring hos Falck som ska ge oss hjälp i just sådana situationer. Jag ringde och fick vänta i telefonkön. Inte undra på en kväll som denna! När det äntligen blev min tur och jag hade uppgett min belägenhet, var jag befann mig och registreringsnummer och en massa annat, sa personen i andra änden av ledningen att visst kan han skicka en bärgare, men det täcks inte av tilläggsförsäkringen. Vadå? Jag såg nog ut som ett levande frågetecken. Jo, man har rätt att få hjälp att komma loss om man har kört fast, men detta gäller alltså INTE om man har kört fast på en oplogad väg! Personen i andra änden av ledningen tyckte nog att mitt skratt var lite väl rått, men det bjuder jag på. Jag har aldrig hört maken till dumhet!

Just då, som en skänk från ovan, uppenbarade sig en mycket trevlig man, utrustad med snöskyffel och han hjälpte till både med handfasta råd och rejäla tag med skyffeln så att jag kunde komma loss. Den mannen förtjänar att få förtjänstmedalj allra minst! Eller åtminstone dagens ros i Länstidningen!

Sen kröp vi hem till Enhörna och kom lyckligt hem efter äventyr på vintervägar.

I morgon ska min lilla gubbe ringa till Falck. Jag tror att jag ska tjuvlyssna på det samtalet.

Internet är fantastiskt!

I morse fick jag en vädjan om hjälp via facebook. Några små valpar i Göteborg behövde en amma. Valparnas mamma låg på djursjukhuset. Naturligtvis skickade jag vidare detta rop på hjälp. Så gjorde flera av mina vänner och deras vänner osv. När jag kom hem i kväll hade äldsta dottern skrivit meddelandet att allt hade löst sig. Någon av hennes vänners vänner hade meddelat detta. Så skönt!

Igår satt jag och chattade med några av mina vänner samtidigt, en i Tyskland, en i USA och en här hemma i Sverige. Med alla tre handlade konversationen om resor, semester och hur och var man vill bo på semestern. Det blev lite snärjigt att hålla isär språken, men känslan var nästan svindlande, att kunna göra så, "prata" med personer i olika världsdelar och länder samtidigt.

Ja, nog är internet fantastiskt!

Häromdagen såg jag ett program om drömhus - husdrömmar på tysk TV. Jag kom in rätt sent i programmet så jag missade säkert en hel del intressanta objekt. De två som återstod har jag sen dess inte fått ur huvudet.

Det första huset byggdes av en man som idag var närmare 80 år gammal och som borde ha varit kring 40 när han byggde sitt hus. Huset var ett väl inbott och fungerande hem. Det som var så fascinerande med huset var att det roterade! Huset var byggt runt en mittpelare och vred sig hjälp av en motor 7,5 grad i halvtimmen. Halva fasaden var stora fönster, den andra halvan utgjordes av träpanel. Tanken var att huset alltid skulle visa fönsterfasaden mot solen. Husägaren hade fått idén under oljekrisen på 70-talet och ville att hans nya hus skulle bli så energisnålt som möjligt. Efter att ha studerat solrosorna som också vrider sig efter solen bestämde han att hans nya hus skulle bli ett roterande hus. Ett hus som följer solen. Nu kan man väl tycka att en motor som vrider ett helt hus inte kan vara så särskilt energisnål. Men faktum är att husets ägare kunde med hjälp av sin motionscykel flytta huset 7,5 grader. De tekniska detaljerna begrep jag inte mycket av, men tanken att flytta sina fönster med solen tilltalade mig verkligen. Jag är en ljustörstande själ. Dessutom skulle man ju få en varierande utsikt från morgon till kväll. Det huset kommer jag nog att drömma om länge än.

Det andra huset var i vardande, skulle man kunna beskriva det som. Det var inget husbygge, kanske inte ens ett livsprojekt, det var en framtidsvision. Idén var att plantera träd, i det här fallet bok, och sedan genom beskärning få stammarna och grenarna att växa ihop så att de bildar väggar. Ni förstår säkert att ett sådant hus inte blir färdigt under den förste byggherrens livstid, men som idé betraktat är det inte alls dumt. Varför skulle man fälla stora träd som kanske har växt 70-100 år, frakta bort dem, såga upp dem, frakta dem till ett bygge för att bygga väggar. Man kunde väl låta naturen göra jobbet och få ett hus på rot! Avloppsledningar och dylikt var redan nedgrävda i marken, planlösningen var klar om än lite svår att se för oss åskådare. Väggarna var manshöga, nu började etappen för andra våningen. Om sådär 50-70 år skulle ägarna kunna flytta in. Inget för ett nytt miljonprogram kanske, men en god tanke är det. Tänk att få bo omgiven av ett träd.

Om jag var tvungen att välja vilket hus jag skulle vilja bo i skulle jag välja hus nummer ett. Jag har nämligen räknat ut att jag inte har tid att vänta på hus nummer två!

Längtans blå blomma

Optimism.

Om man tittar i ordboken står det som förklaring:

1. Åsikten att tillvaron i sin helhet ger mer njutning och glädje än lidande och sorg.

2. Den särskilt av Leibnitz förkunnade läran att den av Gud skapade världen är den bästa möjliga av alla tänkbara världar.

3. Ljus livssyn.

Jag skulle väl kunna säga att jag är optimistisk till min läggning. Den första förklaringen kan jag dock inte skriva under till hundra procent. Livet är mer komplicerat än så. Den andra förklaringen kan jag skriva under till femtio procent. Jag vet ju ingen annan värld än vår, alltså måste den vara den bästa, än så länge!

Den tredje förklaringen skriver jag under till hundra procent.

Nu går inte heller jag omkring med ett ständigt leende på läpparna men i sin helhet försöker jag att se det ljusa i varje ögonblick. Somliga kan tycka att jag är naiv och att det är en orealistisk inställning, men att se det ljusa i tillvaron betyder inte nödvändigtvis att man blundar för det som är svårt och fel. Det gäller bara att inte låta det senare ta överhanden, att inte glömma det som är fint och rätt.

Vi behöver se ljuset, lux, utan vilket inget liv skulle kunna existera. Det ljus som idag strålar från en klarblå himmel. Ljuset som värmer och som lockar fram nytt liv ur en frusen jord.

Men vi behöver även se det goda ljuset i andras ögon, det inre ljuset, kärlekens ljus. Inte heller utan det kan vi leva.

Därför behöver vi möta våra medmänniskor med ett leende, och inte med misstänksamhet. Möta dem med ljus uppsyn och en öppen och förlåtande inställning. Då ska vi upptäcka att ljuset sprider sig och och att det värmer inte bara oss utan även allt runt omkring oss. Att även detta ljus ger liv.

Härmed önskar jag alla en ljus söndag, en riktigt god Kyndelsmässodag!

Lördagar! För länge sedan, när vi var unga och trots att vi hade småbarn, låg vi kvar i sängen fram emot lunch och latade oss, löste melodikrysset och bara var. Visserligen fick vi ju ge barnen frukost och förse oss själva med kaffe och smörgås, men sen var det slow motion som gällde.

Jag såg nyss att melodikrysset fortfarande går på radio. Det händer ytterst sällan nu för tiden att jag lyssnar på radio. Kanske någon gång i bilen, men det gläder mig att detta program fortfarande sänds. Det väcker goda minnen.

Jag kan inte längre ligga kvar i sängen och dra mig. Nej, stela muskler och leder vill upp och röra sig, bli smorda och använda. Frukost i sängen förekommer endast vid födelsedagar eller om jag är mycket sjuk, men det händer så sällan att det inte räknas. Nej morgonen ska börja med müsli, filmjölk och nattsvart kaffe samt DN´s korsord.

Tre dagar, denna vecka som gick, kom det ingen tidning på morgonen. Snopet fick jag halka tillbaka från brevlådan och leta efter gamla tidningar för att se om jag hade missat något läsvärt. Men korsorden? De var ju redan lösta! Morgonkaffet smakade inte riktigt lika bra och klagomålen hos DN-prenumerant lät nog väldigt gnälliga. Tidningen kom senare under dagen, men det är inte samma sak!

Så, när tidningen låg där i brevlådan i morse, kändes morgonen ljus och allt var som det skulle. Nu är tidningen läst, korsordet löst, kaffet urdrucket och allt är i sin ordning. Vilket vanedjur jag är!