Barnbarn.
Bara ordet får mitt hjärta att hoppa högt av glädje. Jag älskar barnbarn. Särskilt mina förstås.

Någon har kläckt uttrycket att barnbarn är livets efterrätt. Jag tycker inte om det uttrycket. Inte för att jag inte tycker om efterrätter eller mina barnbarn. Men på en middag följs efterrätten endast av kaffet och sedan är det slut. Det är det jag inte gillar. Nej, mina barnbarn är mer än en efterrätt, de är enbart glädje, ett hopp inför framtiden, en bekräftelse på att man har lyckats rätt bra med de egna barnen, när de nu kan frambringa sådana underverk.

Sen är det väldigt skönt med barnbarn. Man behöver bara ta hand om den trevliga och mysiga delen av samvaron med barn. Uppfostran, blöjbyten och ilskna utbrott får föräldrarna ta hand om. Jag behöver inte ta ansvar för det. Jag behöver inte ens skämmas om något av dem skulle uppföra sig illa. Visst jag kan säga till och jag kan också byta blöjor eller trösta en arg och ledsen tvååring, men jag behöver inte, om jag inte vill. Jag kan få vara åskådare och tänka: "Ja, ja, nu får de igen för gammal ost!" För även om föräldrar i vissa lägen tror att just deras barn är besvärligare än andras, så kan jag härmed intyga att så inte är fallet. Jag har upplevt allting förut och det många gånger.

Så numera kan jag lugnt luta mig tillbaka i vetskap om att allt ordnar sig till slut till det bästa.