Älgjakten är igång, här i vår skog. De två senaste veckorna har jägarna stått på pass och jagat rådjur och hjort. Nu står de på pass och väntar på älgarna.
Själv älskar jag att traska omkring i skogarna, låta tankarna vandra i takt med fotstegen. Ensam med hunden. Uppmärksam på de små ljud och rörelser som skogens invånare gör. Insupande alla nyanser och skiftningar av ljus och färger. En upplevelse med alla sinnen.
Men plötsligt står där en främmande människa med bössan i högsta hugg och rubbar balansen. Hunden Bessie (som ska föreställa någon slags jakthund) reagerar instinktivt mycket misstänksamt mot dessa inkräktare. Även om de, som är vänliga, försöker att hälsa på henne och eventuellt sträcker ut en hand för att klappa henne, så backar hon flera meter. Hon visar tydligt: Dig litar jag inte på! Och hon som annars är så vänlig mot allt och alla.
Kan det vara så att hon känner av mina känslor inför jägarna? För jag kan för mitt liv inte förstå det fantastiska med att skjuta ett vackert, friskt, levande djur, när man inte är tvungen till det. När man pratar med någon jägare för att få reda på varför de har denna märkliga hobby, får man till svar att de, precis som jag, vill uppleva naturen och tystnaden. Det har jag full förståelse för, men är det nödvändigt att göra det med bössan i handen? Nej, säg som det är: En jägare får helt enkelt en underbar känsla av att döda ett djur! En sådan människa kan jag varken känna förtroende eller sympati för. Så de får tåla att den arga kärringen med den misstänksamma hunden tydligt visar att hon tycker att de ska gå hem.