Människans händer

På utställningen i Hölö kyrkskola hade en av damerna i spinngruppen hängt upp följande dikt av Harry Martinsson. Eftersom jag är en stor beundrare av just Harry Martinsson vill jag återge den här:

MÄNNISKANS HÄNDER

Händernas erfarenhet är beröringen
deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men de är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är mörka källare.
När sammeten skall värderas är de där,
och slipstenen och lieeggen provar de tyst.
De behöver inte låta eggen bita till.
De känner med lätt beröring stålhettans skärpa.
Hur har de hunnit samla alla sina erfarenheter
av ull och grus, av fjun och stål,
av glatta ytor och av taggig tistelboll,
av smidig talk och av alla sorters mjöl.
Deras register är oerhört
från glansigt silke till grova säckar,
från sträva filtar och rivjärn
till nyföddas glatta naglar
och beröringsglansen av evighetsblommor.
De lever i känselns land där beröring är allt
och där beröringens gåta slår sin bro
mellan nerv och själ.
Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.

Människans händer, beröringspunkter, brobyggare och känselspröt.

Att bli rörd vid och berörd av, två tillstånd som är livsnödvändiga.

Födelsedagar

Den gångna helgen firade vi äldsta dotterns 40-årsdag och på måndag blir det makens tur att fira sin 66-årsdag. Födelsedagar,  tillfällen att samlas, att uppmärksamma en person lite extra. Somliga tycker illa om att att bli uppvaktade, andra tycker om att stå i rampljuset. Att stå i centrum, att vara kung/drottning för en dag.
De flesta upplever att födelsedagarna blir mindre viktiga med åren, de jämna undantagna. Är då födelsedagen en höjdpunkt i livet? Många tycker det, men många tycker också att det är plågsamt att stiga över de trösklar som det innebär. Vi känner att livet går för varje gång vi fyller år och tar ett steg till på ålderstrappan.
Är det sorg eller glädje att livet går? Är det ungdomens fräschör eller ålderdomens vishet som är värd att längta efter? Vissa födelsedagar sägs leda till livskriser, 40-årskrisen har man hört talas om!
Själv har jag varken upplevt 40-, 50- eller 60-årskriser. Jag hör till den skaran människor som måste räkna efter när någon frågar hur gammal jag är.
"Man är inte äldre än man gör sig" säger vi ofta. Vårt innersta, vår själ är evigt ung. Det ligger något i det, men när jag försökte att förklara detta för årskurs ett med att nämna att kroppen föds, växer och sedan blir... avbröt mig en en liten sjuåring: ... "och sen blir den jättegammal som du!"

Och vad brinner du för?

Frågan i rubriken fick vi på pedagogdagen förra veckan, dagen som handlade om ledarskap. Frågan om elden har allt sedan dess borrat i mig. Den har skavt, oroat, utmanat - och inspirerat. Visst måste detta vara en grundfråga för oss människor, inte bara för ledare?
Frågan skär rakt in i hjärtat. Vad brinner du för? Var har du din lidelse? Vad är för dig det ytterst angelägna?
All eld och all lidelse i människors hjärtan, i företag och i uppdrag, måste struktureras och organiseras. Chefer tillsättas, ledarskap utvecklas. Tjänster tar sina former, beteckningar och befattningsbeskrivningar. Allt kompliceras och problematiseras. Arbetet med formerna tar alltmera av tiden och engagemanget. Hur går det då med lidelsen?
Frågan om lidelsen och elden måste delas av många om en människa inte ska brinna upp. Delad lidelse måste vara den ständiga strävan i arbetet.
En gammal beteckning av en ledare var: "kropp, som förmedlar värme och ljus". I NE beskrivs en ledare så här: "Ledare: Material med låg resistans, dvs med ett stort antal lättrörliga laddningsbärare".
Det som tidigare beskrevs som en enda kropp ses numera som många delar, lättrörliga laddningsbärare, som bildar en materiell enhet. Det låter som ett demokratiskt ledarskap, där många behövs. Där deras laddning ska nyttjas. Där deras lättrörlighet är viktig!
Det är allas ansvar att vara rädda om lidelsen och elden i det gemensamma uppdraget, oavsett om det är fråga om en styrelse, en tjänstorganisation eller ett politiskt parti. Men det är ledaren, som har som särskild uppgift, och ofta särskilt bra betalt, för att se till att värmen hålls!

Hösttankar

"När träden avlövas ser man längre från vårt kök"
är titeln på en av Tomas Sjödins böcker. Jag älskar den titeln, den säger så mycket.'
Det handlar om klarsyn. För att kunna se längre, förstå bättre, få syn på det viktiga i livet, behöver träden avlövas. bildligt talat.
Det är där, i det kala grenverket, jag kan möta livets ursprung och mening.

Mörker

Idag har ljuset svårt att bryta igenom de täta regnmoln som täcker himlen. I det tröstlösa gråvädret är det svårt att vakna till liv.

Det är visserligen bara oktober, men vädret och sinnet är insällt på den minst älskade månaden om året, november. November, blötans och blåstens tid. Löven skrumpnar och mörkret tar famntag om landskapet, vätan genomtränger allt, inte minst människornas sinnen.

Harry Martinsson skrev:
" Senhöstregnet far genom svartnade slånsnår.
De river emot som de kan
på åkerns lilla granitkobbe.
Där stenröset kalnat fram
silar den vinande med sina taggris
de allt kallare regnens november." 

Tungsinnet tar strupgrepp om mina tankar och min kropp.

Tacksamhet

Idag, på självaste Tacksägelsedagen, finns all anledning att fundera över alla de skäl, ja, alla de tusen skäl till att vara tacksam.

Tacksamhet tar sig många former, såväl i livets stora ögonblick som i de små. Den hör nära samman med förundran, förundran inför livets mångfald. Förundran inför allt det sköna som finns långt borta och nära. Förundran över livet självt, över att vakna till ännu en dag i vår besynnerliga värld.

När jag letade efter en passande bild hittade jag Maria Helanders blogg. Därifrån tog jag bilden och därifrån kommer tankarna här nedanför.

När morgonen väckte mig
såg jag mitt ansvarsfulla jag

Att förbanna vädret
eller glädjas åt ännu en morgon

Att räkna upp det jag inte hann igår
eller att le åt min strävan att göra mitt bästa

Att gräma mig över kroppens skavanker
eller känna tacksamhet över dess begåvning

Att se tomrummen som mannen bredvid mig inte fyllde
eller känna stolthet över att han vill finnas i mitt liv

Att irriterat sucka över att ledighet är långt borta
eller nyfiket blicka in i en ny arbetsdag

Att lägga undan det mulnade humöret
och öppna för en glad dag.


Vi har valet att ge efter för det vemod som drabbar oss när höstlöven faller och åkrarna ligger tomma eller att se på de fyllda ladorna och se i tacksamhet på allt det vi fått.

Jag önska alla en riktigt skön och tacksam söndag!

Nu så är det dags igen!

Ja, det är inte jul än, i alla fall inte hos mig. Men dagens DN innehöll hela 36 annonser om julbord! Då var det bara i Stockholm med närmsta omnejd! Sedan har vi ju alla de som finns i Sörmland och Uppland men ändå såpass nära att de kan frekventeras av Stockholmare. Annonserna har funnits ett tag redan och jag undrar verkligen hur alla dessa krogar kan fyllas av hungriga affärsmän och anställda på företag, och andra som tycker att de absolut måste äta julbord före jul. Det är här den verkliga excessen ligger!

På mitt arbete diskuterades julbord redan i maj! Vi har några år haft förmånen att några av de anställda har fixat allting själva och sedan har vi, tillsammans med politiker och frivilliga krafter avnjutit ett förträffligt julbord. Nu aktualiserades frågan eftersom en av de anställda har flyttat och inte ersatts med någon ny, den andra har en skadad handled och den tredje känner att det blir henne övermäktigt. Jag har full förståelse för det! Förslaget till att lösa denna, för några så viktiga, fråga blev att gå ut och äta på någon krog i närheten. Just denna krog tar inte mer betalt än någon annan, men de vill ändå ha 475:-/person. Om vi har varit 35-40 personer så kan den som är kunnig i matematik snabbt räkna ut att det blir en rejäl slant!

Vi firade vår yngsta dotters bröllop i somras och anlitade då en cateringfirma som både dukade och dekorerade borden, höll med allt porslin, serverade tre rätter, dukade av och tog med sig disken, städade dagen efter och stod för tårtan och kaffet. Detta slutade på 275:-/person.

Min fundering är nu varför det ska vara så fruktansvärt mycket dyrare med ett julbord? Det måste ju vara mycket enklare att göra i ordning eftersom alla rätter är färdiga och man behöver inte duka flera gånger mellan rätterna alltså behövs inte lika mycket serveringspersonal osv.

Jag har kommit fram till att krogarna gör en så otrolig vinst på alla julbord och att de utnyttjar det faktum att det har blivit så populärt bland företagen att man "saltar" sina priser.

En sak till som stör mig med julborden är att det är stört omöjligt att hitta en krog som är öppen Annandag jul när man är less på sin egen julmat och längtar efter lite "vanlig" god mat. Alla har stängt eftersom de slet så med julborden från början av november och fram till sista dagen före jul.

Jag röstar för att man äter julmat på julaftonen och kanske på juldagen (så ingenting förfars) och att det resten av året serveras annat som är gott och som man mår bra av.

Äppel, päppel

Gårdagens äppeldag släpper inte sitt grepp om mina tankar. Äpplet är och har varit en frukt av betydelse.

I mytologin står det både för kunskap, fruktbarhet, evig ungdom och skönhet, hälsa och lycka, makt och ära. Men också för ondska, falskhet, synd och förbjuden lust. Det senare utnyttjades ju skamlöst av kyrkans män för att förtrycka kvinnorna. Luther återupprättade åtminstone äppelträdens rykte genom att säga: "Plantera ett äppelträd idag om än världen går under i morgon." Äpplet blir så med symbolen för hopp.

Äpplet som medicin är känt sedan länge, "an apple a day, keeps the doctor away", men också nutida forskning styrker detta faktum. Äpplen och äppeljuice kan vara riktigt nyttigt. Forskningen pekar på att det skyddar minnet och förebygger demens. Orsaken är att äpplen är rika på vitaminer och antioxidanter. Andra studier finns som binder äpplen till  minskad risk för cancer och hjärt-kärlsjukdomar. Dessutom kanske äppeljuice är bra vid astma. Visserligen behöver en vuxen människa äta tre-fyra äpplen om dagen för att uppnå denna hälsosamma effekt, men det ska väl inte vara så svårt? Särskilt med tanke på hur många olika sorter och smaker det finns!

I Sverige odlas runt 200 olika äppelsorter, alla med sitt eget namn. Tidigare gav man de nya sorterna namn efter växtplatsen, på senare tid fick de riktiga namn efter personer eller sagofigurer. Några, och det är de jag gillar bäst, har så vackra och fantasieggande namn som:
Värmlands paradisäpple och  Rosenhäger, Gubbäpple och Husmoder, Fårnos och Early red bird, Borgherre och Prinsessäpple, Fårnos och Ammans gula höstkalvill.
Man kan ju undra hur de som döpta sina äppelsorter tänkte när de kom på dessa otroliga namn.

Hur som helst är äpplen goda, sunda och vackra. Passa på att frossa i den rika skörd som bjuds just nu runt om i våra trädgårdar och gårdsbutiker. Ekologiska, smakrika, miljövänliga pga av kort transportsträcka.  Det här är annat än de slätstrukna, rätt smaklösa sorterna som affärerna tillhandahåller året runt och som har fraktats runt halva jordklotet.

Själv har jag (eller rättare sagt familjen) igår planterat ett sommaräple , Arvidsäpplet, att äta och göra mos av och ett vinteräpple, Rosenhäger, att njuta av hela vintern.

Nu ska jag gå och ta mig ett äpple för att hjärnaktiviteten hålls vid liv!

4 oktober, kanelbullens dag! Kan ni känna dofterna och smakerna? Hela huset fylls av de hembakade bullarnas aromer. Det är inte ofta som det vankas eftermiddagsfika i vårt hus, men idag lovar jag att jag ska hålla mig hemma och bulla upp!

Men 4 oktober är i min värld en alldeles särskild dag  att komma ihåg, nämligen den helige Franciskus dag. "Guds lille fattige". Han som levde det enklaste liv man kan tänka sig och som predikade fred och kärlek till sin nästa. Han som kände släktskapet med hela skapelsen och som kallade solen för bror och månen för syster. Han som såg de fattiga och sjuka och som tog hand om dem. Han som predikade för fåglarna när människorna inte ville lyssna till hans ord. San Franciskus av Assisi, ett helgon som borde vara förebild för oss alla oavsett ålder, etnisk tillhörighet eller tro. Han är skyddshelgon för fredsrörelsen och miljörörelsen och naturens och djurens särskilda beskyddare. 

San Franciskus, idag ska jag tända mitt ljus till din ära! Pax et bonum! (Frid och allt gott!)