Ibland, för att inte säga rätt ofta, har jag en otäck känsla. Jag känner i maggropen när människor inte är helt ärliga med mig.
Jag har funderat mycket över denna intuition. Jag kan inte sätta namn på vad det är som utlöser känslan. Det är inga konkreta saker eller ord eller händelser som utlöser den. Bara denna obehagliga känsla.
Det är inte bara när jag vet eller känner att människor helt uppenbart ljuger för mig utan även i sammanhang då sanningen göms bakom ordrika förklaringar eller helt enkelt medvetet förtigs.

Ofta säger jag inget, jag känner ju på mig att något är fel. Är personerna och deras åsikter ointressanta för mig saknar deras lögner helt enkelt betydelse. De skadar bara sig själva.

Är det personer som jag har en djupare relation till eller tror mig ha en djupare relation till, måste jag försöka klarlägga saker och ting. Det kan bli smärtsamt för oss båda, men är livsviktigt.

Jag försöker själv att vara så rak och ärlig som möjligt och förväntar mig av andra att även de är det. Denna inställning, har jag fått erfara, delas inte av alla.

Samma obehagskänsla som vid lögner, osanningar och halvsanningar infinner sig när jag märker att någon försöker att manipulera mig. Då ser jag helt enkelt rött. Om jag kan ha överseende med att människor, som inte är mig närstående, ljuger för mig så saknar jag all tolerans vid manipuleringar. Det känner jag som en personlig förolämpning.
Undrar varför?

En fundering till när det gäller temat lögner och manipuleringar: Är det skillnad mellan att tala sanning och att vara ärlig? och: Är all uppfostran en slags manipulering eller finns det uppfostran fri från det?

Jag får fundera mer över dessa frågor. Har någon en idé så är den personen välkommen att delge mig den.

Det gamla trädet
i synbar orörlighet,
uråldrig och skön.

Dagens haiku av Karla Sand