Efter några dagar på retreat i Rättvik är jag nu åter på hemmaplan, med allt vad det innebär av ansvar och oro för mina nära och kära.

Retreaten var en pilgrimsvandring under tystnad. Att vandra är jag van vid, även om det kanske inte blir 2 mil varje dag! Och tystnaden är jag också van vid, både min egen och andras. Men att vandra tillsammans med 15 andra människor är jag inte van vid och jag är inte säker på att jag vill det heller. Att någon annan anger takten bär mig emot. Jag är född ensamvarg och är nog för gammal för att bli något annat. Sedan var det absolut inget fel på mina vandringskamrater eller på de två ledarna.
Att den självpålagda tystnaden var lite bisarr märktes inte minst i mötet med en gammal farbror som stod vid sin grind och så gärna hade velat prata några ord med oss. Han frågade och kommenterade både vädret och vägen, men fick inget svar. Det upplevde jag som oförskämd och själviskt. Det kan inte vara meningen att man sårar andra människor, bara för att man vill vara tyst några dagar.
Vi mötte inte bara människor på vår vandring. Både hästar, får och höns, hundar och katter. Alla ville "prata" med oss och kom nyfiket fram till stängsel eller staket. Alla lät på sitt "språk", utan att få svar.
Då slog mig tanken att en slävpålagd tystnad bara borde ske i avskildhet. Vi är och förblir kommunikativa varelser och det är gott så. När t o m djuren "pratar" med oss får vi inte tiga!

En annan upplevelse fick mig att komma till självinsikt. Jag besökte Zorngården i Mora. I biljettkassan stod en ung kvinna, kring de trettio, som ville ge mig PENSIONÄRSRABATT! När jag, ärlig som jag är, påpekade att det inte riktigt var dags för det, blev hon förvirrad och ville ge mig mer tillbaka än om jag hade fått rabatten. Nåväl, en gång är ingen gång. Den guidade turen var rätt bra och eftersom jag ändå var på plats, ville jag även se Zornmuséet. I kassan stod en dam i min ålder, som även hon ville ge mig PENSIONÄRSRABATT. Visserligen hade jag sparat 10:- på detta, men rätt ska vara rätt! Något tilltufsad gick jag runt på muséet och tittade på Zorn´s akvareller från Spanien (mycket vackra!) och några av hans oljemålningar (säkert skickligt gjorda men inte min smak). Som avslutning gick jag ner i källarplan för att beskåda några Dalamålningar. Vad får jag se om inte den berömda "Ålderstrappan"! Döm om min fasa, vid 60 går det utför! Så slälvinsikten blev: Du ser ut som en pensionär och du befinner dig på väg mot slutet eller som det så målande återges på Dalamålningen, mot graven!

På väg hem stannade jag i Leksand och gick på kyrkogården för att besöka några gravar efter kända människor.
Att hitta Hugo Alfvéns grav var ingen konst! Med både staty och jättelik gravplatta på egen kulle! Men var fanns Marie Kröyers grav? Hon var ju även hon en dåtida "kändis". Jag letade och letade och till slut fick jag fråga en av kyrkogårdsarbetarna. En ung tjej som inte hade en susning om vem Marie Kröyer var men som visste att rätt många brukar fråga efter just den graven. Hon var snäll och visade mig till rätta. En liten oansenlig gravplatta med Maries och hennes båda döttrars namn. Vilken skillnad! Är det bara en ödets nyck eller ligger det en tanke bakom detta? Jag är böjd åt att tro det sista. Att Vibeke ligger i mammas grav känns på något sätt naturligt men att även Margita ligger i mammas grav och inte i pappas är mera förunderligt. I Hugo Alfvéns grav ligger hans andra hustru och ingen mer. Om den tredje fortfarande lever eller om även hon har förvisats till en undanskymd plats vet jag inte, men jag skulle inte bli förvånad om det vore det sistnämnda.