Rätt ofta säger människor till eller om mig, med en rätt så nedlåtande ton, att jag är idealist. Och ja, jag är idealist. Jag har ideal som jag håller högt och försöker att leva efter. Ideal jag arbetar för att uppnå, helt utan någon som helst ekonomisk ersättning. Just det ideella arbetet är väl det som sticker i ögonen på dem som strävar efter materiellt välstånd och makt. Men jag hävdar bestämt att utan idealism skulle världen gå under. Det är en fråga om kärlek och utan kärlek inget liv. Jag är inte den första och säkert inte den siste idealisten och det känns gott att veta. En som har beskrivit fenomenet idealism på ett underbart sätt är Pär lagerkvist i "Den knutna näven".

"Och idealism, detta av samtiden så föraktade ord, betecknar helt enkelt en ofrånkomlig realitet. Den är inte något dimmigt blått, som våra drömmar förlorar sig i utan ett faktum i vår tillvaro, något som överhuvudtaget gör den möjlig. Vilken mänsklig strävan av än så obetydlig högre art bottnar inte i idealism? Och hur skulle vi kunna undvara denna högre strävan? Hur skulle något tidsskede, någon del av ett kulturförlopp kunna göra det? Idealism är kulturens syre utan vilket den inte kan andas."

Det finns inget mer att tillägga, det är gott nog! Jag är stolt över att vara idealist.

15:e augusti, Marie Himmelsfärd. Bondepraktikan säger:

"En regnperiod som börjar nu fortsätter i ytterligare 14 dagar. Men skiner solen klart blir nästa vecka regnfri."

Jag hoppas innerligt att bondepraktikan har fel. Men den berättar också:

"När hundens buk mycket knurrar

Äter mycket gräs, grinar och murrar

Då vill det gärna så tillgå

Att vi snart därefter ett regn få."

Eftersom Bessie har haft en orolig natt, med mycket "knurr" och flera utomhusvistelser, måste ju det betyda att det kommer ännu mera regn. Tyvärr kunde jag vid en snabbtitt på yr.no konstatera att norrmännen har läst bondepraktikan och att de känner min hund rätt väl. De spår nämligen regn nästan varje dag hela nästa vecka. Som om det inte var tillräckligt fuktigt i luften och blött i marken! Enda ljusglimten är att det är något svalare och därmed något mindre klibbigt.

Jag känner mig, åter igen, snuvad på konfekten!

Varje gång det ska bjudas på ett himmelskt spektakel, såsom kometsvärmar, extra starkt lysande planeter, eller som nu, norrsken, är himlen täckt av ett tjockt molntäcke. Det slår aldrig fel!

Jag skulle så gärna vilja se ett riktigt norrsken och eftersom jag har räknat ut att jag nog aldrig får maken till att åka på semester i öfvre Norrland i februari, så blev jag väldigt glad när jag läste i tidningen att solen har haft ett större utbrott och att man därför skulle kunna skåda norrsken även på våra breddgrader. Det såg ljust ut för himmelsk underhållning, fram till klockan åtta igår kväll, men då blev det mörkt och regnigt och chansen, att få uppleva detta hett eftertraktade skådespel, försvann. Prognosen för den kommande natten är inte heller särskilt upplyftande, när det gäller att få njuta av något himlafenomen.

Så, det är inte konstigt att jag just nu tycker att tingen är emot mig.

"Tre ting återstår av paradiset: nattens stjärnor, dagens blommor och barnens ögon."

Kloka ord skrivna för så där 750 år sedan av Dante Alighieri.

Så rätt han hade!

Om vi kan bli förstummade av att skåda stjärnhimlen en mörk augustinatt eller mållösa av beundran inför blomsterprakten en tidig sommarmorgon så finns dock inget som är större, än att få drunkna i ett barns ögon.

En bit av paradiset, så att även vi ska få känna ynnesten av att vara en del av något större.