Kunde nyss konstatera att jag hittills bara har skrivit två inlägg under maj månad. Detta är ett tecken på att just maj månad är en av de månader på året då det stressas mest. Och jag som trodde att det var slut nu, med stressen! Allt hopar sig, arbetet i trädgården, arbetet i huset, yngsta dotterns teaterprojekt, klassresa och studentexamen. Dessutom måste jag ju avsluta mitt eget arbete för terminen, med utvärdering och allt.

Nej, nog med självömkan nu! Det finns vackrare saker att skriva om!

Maj månad är en dröm, inte bara, men mest i Enhörna. Blåsippor och vitsippor har blommat över nu, när maj månad nästan är slut. De täckte skogsmarken med sina spräckliga mattor och fröjdade vart sinne. Gullvivorna, kärt barn som har så många namn, sträcker sina kalkar mot ljuset. Körsbärsträden stod som vita skyar mot den blå himlen, häggen doftar än förrädiskt i kvällningen, liksom syrenen som nyss slagit ut och som sprider moln av sötma omkring sig. Styvmorsviolerna växer i täta ruggor i bergsskrevorna på Lurberget. Lövsångaren och rödhaken strör sina silvriga strofer över nejden. Göken ropar sitt koko koko. Allt andas försommarglädje. Sverige borde stänga mellan hägg och syren, varje människa borde vara förunnat att få vistas i naturen en vecka då den svartvita flugsnapparen sjunger och tillvaron djupast sett - mot alla odds - är en kärlekshistoria.

Det är en fröjd att få vara människa i denna tid och denna trakt.

9 maj 2010. Råkallt och allmänt ruggigt. Endast några plusgrader. Igår kväll tände vi brasan. Det händer ytterst sällan att vi behöver göra det i maj, men igår kändes det så tröstlöst att vi behövde titta in i elden ett tag för att värma våra frusna själar. Yngsta dottern skyller just nu allt negativt på Island och vulkanutbrottet med dess följder. Ett nytt askmoln sprider sig över Europa och stänger flygplatser. På torsdag har hon en resa till Dublin inbokad och nu är hon, naturligtvis, orolig att askmolnet ska lägga hinder i vägen för henne. Jag förstår hennes oro!

I DN´s söndagsbilaga, idag, skrivs det, på två hela sidor, om vad det är som gör oss förälskade. Bl a beskrivs fenomenet "källföväxlingsfel". Det beskrivs i ett exempel med att när vi går över en vinglig och smal hängbro över ett bråddjup och just då möter en person som kanske ler vänligt mot oss, så blir vi förälskade i den personen. Vi förväxlar vår hjärtklappning med den vi får när vi blir förälskade. Jag vet inte det. Själv skulle jag visserligen inte ens komma på idén att ge mig ut på en hängbro över ett stup, men om så vore fallet, så skulle min hjärna och hela min kropp vara så upptagen av att bara överleva, så den eventuella personen skulle bara vara i vägen för mig. Hur snällt den än månde le eller hur snälla ord den än kunde tänkas säga.

Annars beskrivs förälskelse i denna artikel med en massa kemiska termer. Intressant men ack så oromantiskt!

I en annan artikel står det att man med den senaste DNA-teknikens hjälp har kommit fram till att vissa av oss är släkt med Neandertalarna. Det har jag misstänkt länge!

Vetenskapens nyaste rön är då för underbara!

Jag är inte bara upprörd, jag är fly förbannat! Det händer visserligen allt som oftast, min familj kan intyga detta, och det brukar gå över rätt fort. Men idag är jag så heligt förbannat att det kommer att ta lång tid innan jag blir lugn igen. Man kan vara dum mot mig, man kan försöka att skada mig. Då blir jag arg och försvarar mig med alla medel som står mig till buds. Men om någon försker att vara elak eller förolämpande mot ett av mina barn, då kommer tigermamman fram. Och hon är inte att leka med!

Idag har en vuxen människa, som intar någon slags ledarfunktion på dotterns skola,kränkt henne och hennes kompis så till den milda grad att det liknar ett övergrepp. Att både kalla en elev vid öknamn och sen försöka, helt oförtjänt sabla ner på deras arbete, är i mina och i många andras ögon helt oförlåtligt. Ingen frisk vuxen människa skulle bete sig på ett sådant sätt. Om nu personen i fråga skulle vara mentalt sjuk, tanken finns ju efter ett sådant övertramp, så måste det finnas någon vettig person i hans omgivning som kan se till att han inte kommer i kontakt med barn och ungdomar, allt för att undvika att han gör ännu större skada.

Jag har varit en ivrig påhejare av dotterns skola och det finns många goda idéer och många fantastiska eldsjälar som arbetar där. Men efter det som hände idag, vet jag inte om jag inte tycker att det vore bäst om skolan gick i graven, för att sedan kunna återuppstå med ny ledning och nya människor. Ett är säkert, om det fortsätter som det gör nu, så kommer skolan att självdö av brist på elever. För onda handlingar omtalas och sprider sig. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.