Idag åkte jag pendeltåg till Stockholm för att lösa in mitt presentkort hos Gudrun Sjödén. Det kortet jag fick av barnen på min födelsedag i april. Det var ett mycket generöst presentkort, men jag förstod att om jag ville ha något mer än ett par långkalsonger så var jag tvungen att skjuta till lite pengar. När då pengar har varit en bristvara, för min del, ett tag, så blev det alltså av först idag.
I ett anfall av nostalgi trodde jag i min enfald att yngsta dottern kanske ville följa med som smakråd och sällskap. Ett tillfälle att göra något tillsammans. I så fall hade vi åkt i morgon lördag. Det har vi inte gjort på evigheter! Men hon hade viktigare saker att göra tillsammans med sina kompisar!
Nåja, bra kvinna reder sig själv! Jag tog sikte på Östertälje, men där fanns inte någon parkeringsplats. Jag åkte tillbaka till Södertälje centrum och parkerade, stämplade mitt förköpshäfte och klev på rätt tåg! Redan när vi åkte från Södertälje hamn sas det i högtalaren att pendeltåget mellan Östertälje och Södertälje centrum ersätts med bussar pga brofel.
Ja, ja tänker en ovan resenär som jag. Det hinner de laga tio gånger om innan jag ska hem. Så fel jag hade!
Efter inköp hos Gudrun, lunch och inköp i Hötorgshallen var jag mer än mätt på storstan. Jag är en skogsvarelse, helt klart. Tåget kom och for iväg och stannade i Östertälje. Där stod en buss och väntade. Den skulle sluka alla passagerare från pendeltåget plus en hel del elever från Vittraskolan i Östertälje. Om jag säger att bussen var full till bristningsgränsen så är det ingen överdrift. Men vi tog oss till centrum.
På bussen fanns förstås även en hel del barn från Enhörna. Man får väl tolka deras hälsningar (Tjena, vad fan gör du här? Läget?) som något positivt. De hälsar ju i alla fall! Sen fick jag diskutera frågor som t.ex., är det lämpligt att supa sig full som 14-åring eller inte. Om det är OK att var homosexuell eller inte. Varför man inte får ha sex innan man fyllt 15 osv. Allt, medan vanligt folk satt med större och större öron och väntade på svar, även de. Det är tur att man har varit med förr! Barnen sa i alla fall hejdå och någon sa t.o.m. trevlig helg (han var bland dem som inte ville inte diskutera känsliga frågor).
Vid kassan i vår affär stod en liten kille bakom mig i kön. Han tittade på mig och sa: Dig känner jag igen! Till saken hör att jag hade klätt upp mig inför besöket i storstaden, så det är inte så konstigt att han blev fundersam. Pojken ropade på sin kompis: Gustav, känner inte du igen henne? Kompisen kom fram bakom en godishylla, skrattade och sa: Jodå det är ju Karla, vetja!
Det förklarade ju allt! Jag är inte en person, jag är en institution!
Efter dessa upplevelser känner jag mig lite som apan som alla känner. Skillnaden är bara att även jag känner alla.