Fredag morgon. Efter en natt med god sömn var det ingen konst att gå upp, även om det var beckmörkt ute. Jag undrar så hur det kändes förr i tiden, innan man kunde tända alla dessa adventsljusstakar och -stjärnor. Å andra sidan kanske människor sov längre då. Men om jag betänker vilka vanedjur kossor är, så fick väl åtminstone pigorna pallra sig upp och mjölka
Nåja, det går ingen nöd på oss. Snart är det jullov och då kan vi sova så länge vi vill.

Eftersom Katharina hade sovmorgon skjutsade jag henne ända fram till skolan i Järna. Och eftersom det var så vackert väder, med små skära moln, lite blå himmel och kristallklar luft, stannade jag kvar och gick en promenad helt på egen hand. Det kändes konstigt att inte ha Bessie med mig, men hon skulle ju gå en promenad med sin husse, hemma i Enhörna.
Det var så länge sedan jag var ute vid det som barnen på Solvik kallar för kärleksudden. Det är ändå ett av mina favoritställen och jag kan förstå varför Solviksbarnen kallar udden just kärleksudden. Ett otroligt vackert ställe, med mycket atmosfär och som gjort för romantiska möten. Nu var jag helt ensam där, ingen romantik så långt ögat kunde nå. Men jag såg sidensvansar och dem har jag saknat i år. Det var ett extra kärt möte, då de alltid är vinterns förebud. Och ja, nu längtar jag efter vintern, med snö och även kyla. Det behöver för den skull inte bli 30-, men några minusgrader och SOL. Det visar sig på söndag om Lucia i år blir ljusets drottningen i ordets rätta bemärkelse eller inte. Jag hoppas det i alla fall.