Min tid

Nu blir det min tid i skogen! Makens ivirga kantarellplockning fortsätter visserligen men nu, när trattkantarellerna har kommit, tar min samlarlusta över och jag ger mig ut i skogen med korg och eventuellt kniv. Sen belamras matsalsbord- och -golv med tidningar och trattisarnas läggs på tork. Många påsar med torkad svamp har genom åren funnit vägen ner till mellersta och södra Europa med postens hjälp. Uppskattade små påminnelser om nordliga skogars rikedom.
Det är dock inte så väldigt länge sedan som Nordens befolkning inte ville äta svamp. Carl XIV Johan, fransmannen som älskade sina soppar, visade att det gick att äta dessa mystiska saker. För det var ju faktiskt så att inte ens Linné riktigt visste hur han skulle klassificera svamparna. Han var osäker på om svamparna borde räknas som växter eller djur. Han placerade dem därför i släktet Chaos, ordningen Vermes, maskar och kallade dem lite vanvördigt för "Floras strövande pack". Allmogen ansåg svampar vara mystiska väsen, förbundna med skogens oknytt. Bara detta att de nästan vällde upp ur marken skapade misstänksamhet. Vissa svampar bildar älv- eller häxringar, i folktron en plats där älvorna dansar eller blixten slagit ner. Att somliga av dem är giftiga och förekom i brottsliga sammanhang spädde förstås på skrock och rädsla.

Det må förhålla sig som det vill med den saken. I dagens värld behöver ingen vara rädd för annat än giftsvampar. Själv har jag alltid älskat svamp. Det enda jag inte kunde förlika mig med var den något slemmiga svampsås som min mor lagade av stensopparna. Den var inte god! Stekta sådana har jag dock alltid uppskattat.
Tanken på dessa delikatesser får min inre ekorre att vakna till liv och vid åsynen av höstskogens överflöd blir jag lycklig som ett litet barn på julafton.

Skördetid

Sju miljarder! Så många människor är vi på vår planet nu. En miljard tvingas ständigt gå till sängs hungriga. Trots att det finns både åkermark och mat så att det skulle räcka åt alla. När vi här hemma skördar både säd och frukter och gläds åt markernas överflöd, är det samtidigt en utmaning och en bön om vår andliga mognad. Så att vi fylls av medmänsklig kärlek och mycket påtagligt och jordnära, i  solidaritetens och rättvisans namn, dela med oss av rikedomen till världens fattiga.

Höst?

De första antydningarna kommer om att sommaren inte är evig. I år känns det dessutom som om sommaren aldrig kom. Men ännu är det långt till vintern och de hösttecken som finns är till för att njutas. Kristallklar, hög luft, kyliga vindar, men även värmande solstrålar, höstflox, gullris,  astrar, trattkantareller, lingon, äpplen och päron, kräftor och nyskördade grönsaker. Vi får ta del av naturens gåvor och fira alla de olika skördefester som hösten bjuder oss.
Men ytterligare ett tema döljer sig i hösten: vemodet, känslan av att tiden rinner ut, inte bara för sommaren utan också för livet.
Det finns ingen annan som förmedlar detta vemod bättre än Tove Jansson i sin höstvisa. Så, även om länken till just denna fina visa kom i ett eget inlägg, håll till godo och njut!

Cumulus - Höstvisa

Flitig som en myra?

Livet är krav, börda, uppdrag.
Det låter både jobbigt och nästan lite avskräckande och det är frestande att ställa sig utanför denna ström av förväntade handlingar. Men att ställa sig utanför  är inget alternativ om man vill leva och bejaka hela livet.
Livet är inte något självändamål där jag kan plocka godbitarna efter tycke och behag. Men livets börda är inte heller en ständigt pågående aktivitet utan livets börda förväntas bli buren när den infinner sig. En lång rad av förväntningar, uppdrag och handlingar väntar längs vår väg och om vi lever i öppen beredskap och utan förbehåll eller mallar för hur livet ska levas, blir vi de redskap som livet har bruk för. Vi blir sökta, vi är behövda! Här får vi vårt sammanhang och vårt livs mening.
Att leva så , att nyttja det som sätts i vår hand och vara beredda att handla när så krävs, det är att leva helt och fullt.

Skogens guld

Idag, när maken ska till doktorn, får jag gå ut i skogen med svamppåse och kniv. Annars är det hans stora passion och stolthet att komma hem med välfylld påse för att sedan kunna dela med sig till, släkt, vänner och grannar. Dessa gåvor är uppskattade, kan jag försäkra! Maken har liksom speciella kantarellögon och hittar därför mycket fler svampar än alla andra människor.

Jag tycker också om att plocka svamp, men rensningen efteråt skulle jag kunna vara utan. Det är samma med bärplockningen. Det är kul, ett tag, men att sedan bli sittande med alla bären som ska rensas är inte lika kul. Att koka sylt är däremot kul igen. Eller bara det att fylla frysen med skörden! Jag känner mig som ekorrarna på hösten, otroligt rik. Så man får väl se det som en utmaning, det där med rensningen. Belöningen kommer efteråt.

Pension?

På söndag avtackas min chef och tillika kyrkoherde. Han har visserligen inte fyllt 65 riktigt än, men han hade så mycket semester innestående och som skulle tas ut innan födelsedagen i december att han kunde ta ledigt redan i början av juli.
När en person som man har arbetat tillsammans med så lång tid som jag har gjort med min chef och när jag själv också börjar närma sig pensionsåldern, infinner sig osökt frågan hur det skulle kännas om det var jag som gick i pension på söndag?
Jo, tack, jag skulle inte tacka nej till ett sådant erbjudande, trots att jag tycker om mitt arbete och framför allt tycker om barnen som jag har förmånen att få träffa genom mitt arbete. Men det är ju andra delar i min anställning som är mindre roliga och inte heller särskilt givande, snarare tvärtom. Tanken på att slippa dem är mer än hägrande! Trötthet till följd av sömnlöshet, utmattning, nedstämdhet, huvudvärk, högt blodtryck. Allt är symptom som kommer och går, beroende på vad som stör mina cirklar.

En undersökning från stressforskningsinstitutet från 2010 visar att psykisk och fysisk trötthet och depressioner minskar kraftigt när de drabbade pensioneras. Något att tänka på när politiker diskuterar höjd pensionsålder! Det kanske till och med skulle kunna ge en besparing när människor inte tar sjukvården i anspråk i lika hög grad än om de skulle fortsätta att arbeta.

Jag kanske ska sätta mig ner och på allvar räkna igenom mina inkomster för att se om och när även jag kan ha råd att gå i pension.