Har precis varit och lämnat av yngsta dottern vid färjan till Gotska sandön. Jag måste säga att jag inte är särskilt avundsjuk. Det blåser 10 meter per sekund och den färjan var LITEN!

Själv åker jag i morgon åka på några dagars retreat till Berget i Rättvik. Vi ska vandra. Och som alltid så gör sig mina leder påminda. Min vänstra häl gör ONT! I går köpte jag inlägg till skorna så jag hoppas att det hjälper.

Annars är några dagar i Rättvik precis vad jag behöver. Hösten blir snärjig, som alltid. Så tysdnaden och servicen på berget kommer att ladda mina batterier. Jag tar med mig min nya favorit, Stefan Edmans "Förundran", samt Dag Hammarskölds "Vägmärken". Det bästa med Berget är nämligen möjligheten att få tänka en tanke i lugn och ro tills man är färdig med den. Denna lyx får jag annars sällan njuta.

Ser i en annonstidning om bokmässan i Göteborg, att Stefan Einhorn har kommit ut med en ny bok, Vägar till visdom". Det finns alltså något att se fram emot när höstmörkret tynger min själ! Jag får nog kolla upp om inte en annan uppskattad författare, Lars H. Gustafsson, har skrivit något nytt och tänkvärt. Båda två kan konsten att förmedla tankar som värmer!

Tekniska prylar! Igår försökte jag att koppla ihop min PC med en projektor. Efter det att B-O hade löst problemet med att det inte fanns något som helst livstecken i projektorn (sladden satt inte i ordentligt!), trodde jag i min enfald att det skulle vara rena rama barnleken att få igång det bildspel som jag har gjort i ordning. Men icke så. Jag bytte alla in- och utgångar på både PC och projektor, utan resultat.
Jag får väl ägna eftermiddagen åt att försöka igen. Det ska ju ändå bara regna idag. Om det inte lyckas får jag krypa till kors och be B-O igen. Det blir inte lätt efter gårdagens fadäs med sladden!

Idag ska jag träffa mina kollegor i kontraktet. Jag tror att det är idel nya ansikten. Ska bli spännade att se vilka det är och om någon har något nytt och intressant att berätta.
På inbjudan står det att vi ska äta lunch på Kulturhuset i Ytterjärna. Bara det är ett djärvt grepp från Järnagänget. Kyrkans folk har ju så MÅNGA fördomar mot allt vad Antroposofer heter. Men å andra sidan har jag fått uppleva att det finns minst lika många fördomar bland Antroposofer mot kyrkans folk! Knäppskallar finns i alla läger och för att citera en känd person från historien: den som är utan skuld må kasta den förta stenen.
Jag trivs rätt bra i båda lägren! Men så är det också ju jag som är "katten bland hermelinerna".

Tidig morgonpromenad i skogen. Kristallklar syrerik luft. Tysdnad.
Vi är helt ensamma, hunden och jag. Hon strosar hit och dit och jag vandrar i min egen takt, något långsammare än hon!

Tankarna vandrar helt osorterade. Jag funderar på hur jag ska lägga upp höstens samlingar. Prövar idéer och förkastar dem. Tänker ut något nytt och prövar det en stund och förkastar det. Mitt huvud är en tankesmedja i ordets rätta bemärkelse. Det är t o m hett där inne.

Jag trivs! Denna fas är den bästa i mitt arbete! Om tre veckor visar det sig om jag har smitt mina idéer väl.

Annars så brottas jag som vanligt med datorns olika finesser, som jag inte behärskar. Jag prövar mig fram även där och ibland lyckas jag, utan att förstå varför.

Stefan Edman har gjort ett tillägg till gyllene regeln. Han skriver: "Allt vad ni vill att människorna och naturen skall göra mot er, det skall ni också göra mot dem".

Hur ofta ser vi inte naturen som något självklart, något som finns där för oss att begagna oss av, hur och när vi vill.
När det gäller människor har vi förhoppningsvis kommit så långt att vi förstår att om jag vill att min nästa ska behandla mig med respekt och vänlighet så måste jag först visa samma omtanke mot min nästa.

Men naturen? Vi beter oss som om det inte fanns något samband mellan natur och människa. Men idag vet vi ju bättre. Eller gör vi det?
Varje gång det sker en naturkatastrof står vi handfallna och ser på naturen som ond. Jag säger inte att människan är orsaken till vulkanutbrott och tsunamis eller orkaner. Men alla dessa katastrofer som är en direkt följd av våra missgärningar: oljektastrofer, översvämmade floder, förpestad och förgiftad mark och luft, krigshärjade länder osv.
Hur kan vi glömma att vi är en del av allt som finns!

När den s.k. ekonomiska krisen var ett faktum trodde jag i min enfald att vi människor kanske skulle besinna oss och tänka igenom vår livsstil. Men den "heliga" marknaden fortsätter att inbilla oss att vi inte överlever utan ständig konsumtion.

Läste i DN häromdagen att bonussystemet bland de högre amerikanska cheferna är tillbaka på samma nivå som innan krisen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det gör mig bara ännu mera övertygad om att den undersökning, som gjorts bland just amerikanska, högre chefer och som kom fram till resultatet att många av dem, om de inte klassades som utpräglade psykopater, dock visade psykopatiska drag. Psykopat eller inte, men en stor portion cynism hör till om man fortsätter som förut.

Det brådskar med förändringar! Det handlar inte bara om politik och ekonomi och teknisk utveckling. Det behövs ett slags mental förnyelse hos varje enskild människa, en förnöjsam livshållning, särskilt bland oss som så länge har fått mer än tillräckligt av livets goda.
Forskarna poängterar ofta att vi aldrig har haft större möjligheter till att lösa problemen med miljöförstöring, världssvält osv, som idag.
Låt oss då ta varandra i hand och börja tänka globalt - och förändra lokalt.

Jag trodde väl aldrig att jag skulle hamna på en punkkonsert!
Men tonåriga barnbarnet, J, spelade med sitt band i torsdags på Pretzeltown. Jag måste säga att det, trots att det inte är min typ av musik, inte var någon uppoffring. Om jag sedan tycker att det var njutbart är en annan sak. Jag är ju av en något äldre modell än resten av publiken som stod runt omkring oss. I ålder överträffades jag endast av B-O. Jag tror att de alternativa ungdomar som var där klassade oss direkt som mor- eller farföräldrar. Hur som helst så kommer jag definitivt att köpa deras skiva som lär vara på gång.


Till min stora glädje läste jag i morse i DN att Kerstin Ekman kommer ut med en ny bok.
Något att längta till! En brasa, en kopp te och en ny bok. Saker som gör att jag kan stå ut med höstens rusk och vinterns annalkande.

Annars har jag umgåtts med Selma Lagerlöf denna sommar. Jag har läst om samtliga av hennes böcker. Som alltid, när jag gör så, upptäckte jag nya saker.
Dessutom märkte jag att hennes böcker inte är så svåra än att inte yngsta dottern skulle kunna ha glädje av dem. Nu hoppas jag bara att hon nappar.

En annan följeslagare denna sommar har varit Stefan Edman. Att kunna förena naturvetenskap, poesi och andlighet! Effekten blir bedårande vackert som i boken "Solvarv" och ofantligt berikande som i "Förundran". Båda böcker kommer att ligga framme, väl synligt, länge, länge, länge. De tål att bläddras i, att stanna upp med, att njuta av och meditera kring!

Samtal med tvåårige W i telefon.
- "Hej!"
- "Hej W!"
- "Titta där!"
- "Ja, vad är du ser?"
- "Brrrumm."
- "Jaha, ser du en bil?"
- "Jadå."
- "Är den stor?"
inget svar
- "Vad gör bilen?"
- "Det är en grävmaskin" (mamma i bakgrunden)
- "Jaha, du ser en grävmaskin!" Gräver den upp din gata?
- "Mhm."
- "Vet du vem som ligger i mitt knä? Rossini." (Hans favorit)
- "Mjau."
- "Ska du komma och hälsa på mormor snart igen?"
- "Jadå."
- "Har du varit på dagis idag och lekt med alla barnen?"
- "Mhm." "Oj, titta där, hlipla!"
- "Ser du ett flygplan?"
- "Mhm."
- "Oj, pläpplä!"
Mamma kommer tydligen med äpple.
- "Vill du ha äpple, W?" (mamma i bakgrunden)
- "Jadå, njamnjam!"
- "Oj, titta där!"
- "Vad ser du nur?"
- "Bäh!"
- "Jaha, tittar du på fåret Shaun? Vad gör fåret?"
- "Oh nej!"
- "Gör han något tokigt?"
inget svar
- "Aja aj."
W har övergivit berättelsen om fåret Shaun och talar om att han har gjort sig illa.
- "Oj, har du slagit dig?"
inget svar
- "Gör det ont, W?"
- "Han har blivit biten!" (mamma i bakgrunden)
- "Va? Det är ju inte rikitgt klokt!" (mormor är upprörd och säger medkännande och trösterika ord)
- "Mhm!" (W är tydligen nöjd med reaktionen)
- "Får mamma prata med mormor nu?"
- -"Nejdå"
- "Ska du säga hejdå till mormor då?"
- "Nejdå!"
- "Men du ska ju äta äpple nu och sen ska vi gå och möta pappa."
- "Pappa! Hejdå!"
- "Hejdå W!"

Dagarna är ett enda stort äventyr för en tvååring.
Tänk om man fick behålla den inställningen till livet!

Det är brunsttider i älgskogen.
I går såg jag HONOM!
Han såg ut att flyta ovanpå veteåkern mellan prästgården och vår skog. Målmedveten och majestätisk.
Älgkon som har fört ett relativt lugnt liv med sina två kalvar hela sommaren borde känna sig smickrad. Han var stilig och såg stark och viril ut. Nu blir det livat i skogen!
Den fräcke ungtuppen som försökte att skrämma mig måste nog se upp. Jag tror inte att han har någon chans.

Hunden och jag har varit på utflykt.
I hård blåst och med en dramatisk himmel över oss, besökte vi Stendörrens nationalpark. Det var ett tag sedan vi var där. Jag hade nästan glömt hur vackert där är. Blåsten förstärkte stämningen av havsband. Med rufsigt hår men härligt genomblåst ända in i minsta cell åkte vi sedan vidare till Nynäs slott. Även där var det länge sedan vi var.
Det har hänt en del både vid Stendörren och vid Nynäs slott. Man har turistanpassat med kartor och informationstavlor.
Det som slog mig var hur åldersfördelningen bland besökarna var. Vid Stendörren var det mest barnfamiljer (många tyska) och medelålders besökare, men vid Nynäs låg medelåldern nog kring 70 år.Varför? Stigarna kring Stendörren är inte svåra att gå på och även här finns ett kafé, om man nu absolut måste ha fika när man gör en utflykt. Men enbart vacker natur tycks inte längre locka människor. Naturum vid Stendörren måste anordna många olika arrangemang, som i sig inte har med Nationalparken att göra, för att dra till sig besökare.
På hemvägen stannade vi till och gick en sväng runt Lövsta udde. Ett reservat med enormt stora ädelgranar och en del ädellövträd. Blåsten var, om möjligt, ännu hårdare här. Mälarens vatten drevs i stora vågor mot land.
Hunden älskar blåsväder. Många dofter kommer med vinden. Hon måste hela tiden rensa nosen för att kunna ta in allt. Sedan var hon rätt trött och låg och snarkade gott hela natten.
Undrar vart vi ska åka idag. Jag måste ju utnyttja den sista veckan av ledigheten. Nästa vecka börjar vardagen med alla sina åtaganden och det blir lite tid över till utflykter.
Varje höst känner jag ångest inför starten. Det släpper sedan, när jag har träffat BARNEN.
Vad vore livet utan dem!

Det är höst!

I går vaknade jag vid halv sex och låg kvar i sängen och njöt av att titta på den kristallklara luften och trädens grönska i morgonsolen. Jag älskar höstluften! Bara åsynen av den gör att jag har lättare att andas.

Idag jagar vinden fransiga moln över himlen. Jag ska strax ta med mig hunden och gå en långpromenad i skogen. Tiden räcker inte till blåbärsplockning idag, men i morgon!

Fil med müsli och några skedar färska blåbär, det är livskvalitet!



Yngsta dottern håller på att markera avstånd, hon håller på att bli självständig.

Som mamma är detta både en stor glädje och en stor sorg. Jag pendlar varje dag, många gånger, fram och tillbaka mellan dessa båda ytterligheter. Det här är ju vad vi har strävat emot under snart 18 år. Men ändå!

Det hjälper inte att jag har genomgått denna process tre gånger tidigare. Det var lika svårt de gångerna också. Jag vet ju att man etablerar nya roller och att förhållandet ändras till något nytt och mera vuxet.

Att släppa taget, att inte få uppleva den omedelbara närheten längre, gör ont.

Glädjen består i att hon är en så underbar härlig ung kvinna med gott självförtroende, ett varmt hjärta, en stor portion humor, ett mycket gott förstånd och till detta en verbal begåvning, parad med ett artigt tålamod, som knäcker den starkaste. Hon kommer att klara livet, det är jag övertygat om!

Det här blev visst en kärleksförklaring, men det är precis det jag känner: En otroligt stor kärlek och ömhet till detta barn.

Hur lång tid tar det för ett barn att vänja sig vid att mamma eller pappa inte är tillgängliga dygnet runt?
Vi ser med spänning fram emot att få uppleva resultatet av invänjning på dagis.
Egentligen borde det vara två uttryck för detta. Det är ju fråga om både en invänjning in i något nytt men även en avvänjning från något vant och förtroligt.
Jag vet inte om jag som vuxen skulle ställa upp på att man tar ifrån mig något jag känner som min rättighet. Vi är ju alla vanedjur. Det tar tid att ställa om sig, för stora som små.
Omställningen är nog lika stor för mamma. Att lämna över sitt lilla barn i främmande människors vård! Ångest är ordet för vad dottern känner just nu. Och då tycker hon ändå att fröknarna är trevliga och mysiga och proffsiga och allt det andra!
Hur W tänker, vet vi inte, han pratar inte tillräckligt för att kunna meddela oss sina innersta tankar. Kanske han kommer ihåg något litet när han blir äldre och kan då berätta för oss.