Vaccinationer och annat hemskt

Med anledning av att det har brutit ut en smärre mässlingsepidemi i Järna med omnejd blev vi tvungna att bevisa att yngsta dottern är vaccinerad mot just mässlingen, allt för att få jobba kvar som timvikarie inom hemtjänsten.
Nu är det faktiskt några år sedan hon i så fall skulle ha fått vaccinet, närmare bestämt nästan 20 år sedan, och så långt sträcker sig inte mitt minne när det gäller detaljer i mitt barns hälsa och välfärd. Att hon fick en massa sprutor kommer jag ihåg och jag VET att hon fick sprutor mot polio och stelkramp och difteri, men det andra?
Med en detektivs noggrannhet gick jag till verket för att ta fram rätt information. Nu, tre timmar senare har jag, äntligen, kommit till rätt instans. Så därifrån ska vi få en kopia ur vilken det ska framgå huruvida barnet blev vaccinerat eller inte. Efter att ha letat fram hennes hälsokort från barnavårsdcentralen och kunnat konstatera att hon 920630 fick en spruta men inte vilken sort, har jag har pratat, i tur och ordning, med barnavårdscentralen som lades ner och numera drivs av Carema och därför inte har några journaler kvar, med sjukvårdsupplysningen, som var helt fel instans, med landstingsarkivet som inte hade någon journal på henne, med vår vårdcentral som inte heller hade någon sådan journal, med skolan där hon gick och sist men inte minst med skolsystern på den skolan som lovade att titta om hon kunde hitta journalen i morgon och sedan skriva av den information vi vill ha och skicka den till oss.
I morse läste jag i DN en artikel om just sjukjournaler och hur lätt det är att obehöriga får tillgång till dem och att man kunde begära att vårdcentralen inte lämnade ut ens journaler hur som helst. Nu tror jag inte alls att de gör det och framför allt tror jag inte att vår vårdcentral, Vidarkliniken, ägnar sig åt sådant, men i vårt fall hade det varit önskvärt om det hade varit det.
Slutsatsen: Nöj dig inte med en halvdan anteckning i ditt barns hälsokort och ge inte upp i första taget. Det kan faktiskt vara rätt intressant att luska fram information, man lär sig en massa om systemet!

Hjärta, smärta och ett helgon

Alla hjärtans dag! En tradition som kommer via den anglosaxiska kultursfären. Som har blivit en "hit", särskilt bland unga människor. En särskild dag för oss att komma ihåg våra nära och kära och ett tillfälle att lämna små kärleksfulla gåvor eller kort. En dag då många blir glada och lyckliga, känner sig utvalda och uppskattade.

Tyvärr finns också de andra, de ensamma som ingen bryr sig om, de som står utanför gemenskapen. Det finns några dagar om året då denna uppdelning blir särskilt tydlig. Tyvärr är det dagar då kärleken står i förgrunden. Dagar då ensamheten blir extra påfrestande och där många känner sig som den lilla flickan i H. C. Andersens saga om flickan med svavelstickorna.

Det är absolut inget fel i att uppvakta den man älskar och jag tycker inte ens det är så konstigt om man inte tänker på någon annan än just den älskade. Det jag värjer mig emot är kommersen runt högtiderna. Tävlingen som finns bland unga om hur många kort man har fått. Kort som egentligen inte betyder mer än att någon vill framstå som extra omtänksam och givmild. Den tävlan som redan praktiseras på våra förskolor. Några fantasifulla lägger ner sin själ i att göra kort till alla kompisar, andra har inte den förmågan eller saknar viljan. Det blir så påtagligt fel! Varför kan man inte bara göra något tillsammans och sätta sig i ring och ta varann i hand?

I den lilla stad där jag har växt upp finns i den stora kyrkan mitt i staden, St: Michael, ett helgon som heter ST: Valentin. Han ligger, klädd i siden och sammet och försedd med ädla stenar i en glaskista. Rätt makabert, om jag tänker efter, men inte ovanligt i katolska kyrkor i södra Tyskland. Jag upptäckte först på min 60-årsdag att han ligger där. Han är ett s k Katakombhelgon. En helig person som efter martyrdöden begravdes i katakomberna och som sedan på mystiska vägar har hämnat i Krumbach i Bayern.
När jag googlade på St: Valentin visade det sig att det är frågan om upp till 14 olika helgon med samma namn och ingen vet vem av dem som är just den Valentin som är skyddshelgon för alla älskande par.
För mig spelar det ingen roll. Jag älskar visserligen helgonlegender, men jag har svårt att tro på dem och det är ju trots allt andemeningen som är det viktiga: Älska varandra!
Därför, ha en riktigt bra Alla hjärtans dag!

TV

Idag måste jag få klaga, klaga på utbudet som bjuds på bästa sändningstid i våra egna licensfinansierade kanaler och i alla de reklamfinansierade kanalerna. Skillnaderna mellan dem är nämligen numera marginella.
Dagens utbud består, i samtliga kanaler, av s k reality-serier. Allt från "drömmen om landet" över "Byggfällan", "Familjen Annorlunda", "Chefen undercover", "Mammor och minimodeller", "Sofias änglar" till "112 - på liv och död". Detta är bara de svenska serierna. Utöver dessa har vi alla dessa smaklösa amerikanska serier som "Real houswives Beverly Hills, eller New Jersey", Biggest loser", "Top model", "Projekt runaway" osv. Från tidig morgon till sen kväll kan man, om man vill, gotta sig i andra människors liv och eventuella olyckor.

Naturligtvis skulle man kunna säga: Du behöver ju inte titta på det! Och det gör jag inte heller! Men, jag kan ändå inte låta bli att undra varför det har blivit så. Jag ser att TV-utbudet har tagit över rollen av forna dagars byskvaller. Skillnaden är att de som figurerar i dessa program har valt att vara med och de som det skvallrades om helst ville slippa att det talades om dem. Har människor blivit så enormt exhibitionistiska att de måste synas och bli förlöjligade, förnedrade och utnyttjade offentligt?
Om det inte vore för att maken är en sådan hedersman skulle jag vägra att betala TV-licens. Men då skulle maken inte kunna titta på alla sina sportprogram, vilka utgör resten av det som svensk television bjuder på.
Själv tittar jag mest på tysk TV via satellit och har ett större utbud normalt. Just nu är dock valfriheten begränsad. Tyskarna firar karneval och av någon outgrundlig anledning sänds de olika balerna, revyerna, festerna på TV. De, som är med på riktigt, ser ut att ha väldigt roligt, men för mig är det mest väldigt tråkigt!
Av denna anledning har jag läst böcker några dagar och kunde igår kväll konstatera att det inte är så lämpligt för varken ögon eller kropp.
Eftersom gnäll inte håller i sig särskilt länge hos mig blir det idag långa promenader och lite arbete framför datorn. Med andra ord sådant som väcker livsandarna!

Apotek

Jag såg på helgmålsringningen på TV igår, med Martin Lönnebo. Han talade om "själens apotek". Han talade om en av våra folksjukdomar och vad han förordar mot den. Gårdagens mirakelmedicin var veneratio, vördnad. En medicin som hjälper mot högmod och girighet.

Från och till hör vi om människor som berikar sig på andras bekostnad. Trots att de bevisligen redan har det mesta som behövs för ett överdådigt liv. Det kan vara direktörer,politiker, präster, eller sådana som du och jag.
Jag tror att vi alla blir både upprörda - och vemodiga när vi möter detta fenomen.
Upprörda därför att denna mentalitet är ett gift som sipprar ut i samhället, ökar klyftorna och försvagar demokratin och tilltron till politikens möjligheter att skipa nödtorftig rättvisa.
Vemodiga därför att girigheten, en av de klassiska dödssynderna, i grunden är banal. En åkomma som devalverar vanligtvis förnuftiga, vuxna människor till små barn som ber om att bli sedda, älskade. Och som därför ständigt måste bekräfta sitt värde genom att sälja sig allt dyrare på marknaden.
Man kan fundera över girighetens rötter. Är de medfödda? Ja, men bara delvis. Forskarna vet numera att Homo sapiens även har altruismen, generositetens sinnelag, inskriven i sina gener. Vårt biologiska arv rymmer både egotripp och medmänsklighet. Vad som kommer att dominera avgörs till sist av kulturen och de samhälleliga värde- och normsystem som råder i ett givet läge.
Medicinen, veneratio, vördnaden för allt levande, respekten för våra medmänniskors liv och behov, är något vi måste söka efter varje dag och varje stund. Den finns där, helt gratis.
Humanismen är ett botemedel, liksom politiken när den engagerar oss i goda visioner. Men jag hoppas dessutom för en renässans för en öppen och vidsynt religiös dimension. Med upplevelsen av en universell kärlek, så stark att den ger oss självrespekt och identitet nog att orka stå emot girighetens banala lockelser.

Barnlek

När den fjärde gruppen femåringar är på väg för att "leka kyrka" med mig och efter att jag har fått en uppdatering från barnkonventionen om att alla barn har rätt till lek och vila, kan jag inte låta bli att fundera över min barndoms lekar.
Mina egna lekar var i stor utsträckning s k rollekar. Jag var ett mycket fantasifullt barn och de få leksaker jag ägde användes till alla möjliga lekar, inte bara de som de ursprungligt var tänkta för. Jag var också ett väldigt självständigt barn, vilket gjorde att jag var utomhus och drog mina cirklar vidare och vidare bort från hemmet. De första årens hemvist i en liten by begränsade min frihetsdrang, men det räckte till för mina behov. Området kring bäcken var min favoritplats, lite undanskymd, lugnt och samtidigt spännande för ett förskolebarn. Jag byggde hela samhällen vid bäcken, samhällen som befolkades av grankottsdjur och kastanjemänniskor. Det var vid bäcken jag gömde mig när jag egentligen skulle ha varit i Kindergarten. Dit ville jag under inga omständigheter gå, så jag väntade vid bäcken tills jag såg att de andra barnen var på väg hem och då följde jag efter. Detta lilla falskspel pågick en hel vecka innan jag avslöjades. Därefter slapp jag Kindergarten och de, i mitt tycke, hemska pojkarna
När skolplikten tvingade mig in till staden fick min upptäckarlust nya mål att utforska. Detta uppskattades inte av mina föräldrar! Allt från bevakningsuppdrag av utsatta personer, över ren spionverksamhet för att utröna vad de ryska familjerna till stationerade soldater bakom den höga muren hade för sig, till mördarjakt och förföljelse av en mycket misstänkt man med bandage kring huvudet!
I den lilla bayerska staden, var vi hamnade efter vår flykt från DDR, fanns SKOGEN! Där tillbringade jag många sköna timmar, ibland i sällskap av andra barn men allt som oftast helt på egen hand. Det var nu leken bytte karaktär. Jag låtsades visserligen fortfarande att jag bodde i skogen och byggde mig kojor att bo i, men nu tillkom även iakttagandet av allt levande som fanns där. Under nästan hela min skoltid var jag indian. När de andra lekte cowboys och sprang runt med knallpistoler, smög jag omkring i min indiandräkt som mormor hade sytt av gamla kläder. Jag var med i leken men på mina egna villkor, precis som vid bäcken i byn och när jag utförde mina självpåtagna uppdrag som hemlig agent.
Numera leker jag med både barnbarn och förskolebarn som kommer på besök, då får jag anpassa mig efter deras regler och villkor. Idag går det bra! Jag har fått vara mig själv och utvecklas efter mina förutsättningar och på mina egna villkor. En ynnest som jag önskar att alla barn skulle få.

Den nödvändiga vilan

Han sade till dem:
"Följ med mig bort till en öde trakt,
så att vi får vara ensamma
och ni kan vila er lite"
(Markusevangeliet 6:31

Vi pulsar i det vita vinterlandskapet. Fruset, till synes livlös. Men under snön, nere i marken, slumrar miljarder kryp, insektslarver, maskrosfrön. De vilar och hämtar kraft - för att orka möta vårens utmaningar. Kanske ett livsmönster vi tvåbenta sekundjägare borde unna oss mera av? Om människosläktet kunde lära sig av växtriket att följa årstidernas växlingar och låta perioder av intensiv blomning följas av perioder av vila. I stället för att kräva av oss själva och varandra att vi ständigt ska vara på topp, borde vi låta naturens dynamik mellan aktivitet och vila, vara ett livsmönster för våra liv.
Forskarna som studerar djurens övervintringsstrategi skiljer på kölddvala, vinterdvala och vintersömn. När temperaturen ligger kring -20 är jag benägen att anamma någon av dessa strategier.
Jag vet inte om jag ligger helt fel, men jag har en känsla av att vinterns viloperiod har försvunnit helt. Tiden då vi borde få vila oss har blivit den tid på året som är fylld med mest aktivitet. "Nya tag" ska tas på alla möjliga sätt och vis. Planer för hela året upprättas, mötestider bokas, semester planeras osv. När motsvarande sker på hösten känns det självklart och det är skönt att allt kommer igång igen, men så här års, när kraftreserverna tycks vara tömda så upplever jag det mest som en belastning. Jag skulle vilja krypa tillbaka in i mitt skal, som Skalman, och ta mig en sovpaus.

Ljuset

Ännu håller kung Bore ett fast grepp om naturen och våra själar. Snökaos i södra Europa, arktiska temperaturer norr om Alperna och i öster. Människor som fryser ihjäl. Listan över vinterns avigsidor är lång.
Men Ljuset har återvänt! Med fem minuter varje dag kan vi se fram emot den vår vi väntar på. De senaste dagarna har jag vaknat och det har varit ljust ute, och det har inte berott på att jag har sovit extra länge! Snart, mycket snart, kanske redan till Semmeldagen, kan vi fira det som Alf Henriksson så fint beskriver: Den största helgen på året är den då det ljusnat så mycket i huset att man kan äta sin middag utan att tända ljuset.
Fram tills dess får vi låta den allt starkare vintersolen lysa upp våra hjärtan. Sol - välkommen åter!