Earth our

I kväll är det åter dags att släcka alla elektriska ljus. Mellan klockan 20:30 och 21:30 slocknar ljusen i vårt land, men över hela jordklotet genomförs denna manifestation. Nu kan man visst tycka att det är ett slag i luften och rent besparingsmässigt ger det inte så mycket mer än just då. MEN att uppmärksamma klimatfrågorna på detta enkla sätt kanske kan få några av oss att stanna upp en stund och tänka efter och förhoppningsvis se att den livsstil vi håller oss med inte är hållbar i längden.
Nu vill jag inte framstå som någon moraltant och inte heller är det meningen att ni ska få dåligt samvete. Ingen blir lycklig av sånt!
Om vi i stället skulle kunna tänka oss till platsen framför en brasa. Till stilla samtal eller sagoberättande. Vilken enorm skatt!
Ellen Key skrev i sin bok Skönhet för alla en text som hon kallade Skymningsbrasan. "Men utan brasan förlorar folk mer poesi och skönhet än om tre fjärdedelar av våra skalders och målares verk gick upp i rök."
Man vet inte vad en brasa är om man inte "firat skymning", menade hon, vid "en brasa, vars sken fladdrande lekt över de träpanelade väggarna .... glindrat i ljuskronornas prismor, kallat fram ur halvskymningen alla röda färgstänk i de gamla broderierna ... och uppfört fantastiska danser i det höga taket."
Att "fira skymning" som Ellen Key kallar det, vilket underbart ord och vilken underbar upplevelse!
Jag hoppas att många med mig får uppleva något liknande i kväll när manifestationen Earth our släcker ljusen runt vår planet.

Uppståndelse

När jag i mina samlingar med skolbarnen försöker att få barnen att fatta att det inte är Jesu död på korset vi firar när vi firar påsk utan att det är uppståndelsen som är själva poängen med festligheterna, märker jag att själva ordet uppståndelse är ett svårt ord. Jag avslutar alltid min samling med en typisk lärarfråga: "Nå, varför firar påsk?" Två svar vill jag gärna förmedla här. En liten flicka i årskurs ett svarade: "Han upplevde igen!" En annan (pojke den här gången) svarade: "Han blev upplivad!" Bägge svaren tycker jag är så träffande och även om begreppet Jesu uppståndelse beskriver rätt bra vad det handlar om, så tycker jag barnens svar säger mer. De är mer talande och väcker fler bilder inom mig.
Jag ser med spänning fram emot dagens samling och om jag får fler tolkningar av ordet uppståndelse.

Förtröstan

Förtröstan är en bristvara i vår kultur. Genomplanerad som vår tillvaro är. Det finns tyvärr också alldeles för mycket av pessimism, passivitet, kanske till och med förakt för demokratin. Media spär ofta på desillusionen genom att kabla ut nyheter om djävulskap och elände utan att samtidigt förmedla de goda och löftesrika trender som trots allt finns.
Att stärka förtröstan och framtidstro är något ofantligt viktigt som vi kan och måste hjälpa varandra med. Vi behöver kalka i sura hjärtan - egna och andras. Bedriva mental miljövård. Vi kan göra det genom inbördes uppmuntran, andlig inspiration och konkreta uppdrag som stimulerar och använder våra personliga förmågor. Men det kan också handla om att skapa mänskliga oaser, där vi i nära vänners gemenskap får bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.
Med andra ord, en kultur med sociala och andliga värden i fokus för välfärden - musik, teater, naturupplevelser, gemenskap - allt det som kan skänka oss förtröstan på en god och rimligare värld.

Försoning

Så här i påsktider, med samlingar där barnen ställer många svåra frågor, har jag, mer än en gång haft tillfälle att reflektera över ordet försoning. Vad innebär det för mig? Vad innebär det för min omvärld och vad innebär det för världen i stort?
Jesu död på korset som försonar oss med Gud, det är alldeles för stort för att kunna greppa med några enkla ord.
Men nästan lika stort är det när människor försonas med varandra eller med sig själva och sitt öde. Sann mänsklig storhet har något gudomligt över sig. Att uppleva att människor som har varit utsatta för förtryck, tortyr, dödande och allmänt lidande, ändå kan försonas med sina vedersakare är så ofantligt stort att omvärlden borde häpna mer än den har gjort. Själv kan jag ännu inte riktigt fatta det som skedde i Sydafrika på 1990-talet. Under Desmond Tutus ledning skapade sannings- och försoningskommissionen möjligheten till ett demokratiskt styre. Det kunde ha urartat i ett sällan skådat blodsbad. Visst problemen finns kvar och även många orättvisor, men den afrikanska traditionen av försoning, under Mandelas ledning, skapade ändå fred i ett land präglat av terror.
Kan vi lära oss något av detta? Idag, när terrorhoten kryper allt närmare, när nyheterna förmedlar krigshets och förnyad upprustning av krigsmakterna från både öst och väst? Vad kan jag som enskild liten människa då åstadkomma?
Min åsikt och övertygelse är att fred byggs hos var och en av oss, i varje möte med en medmänniska och att vi alla, stora som små har ett ansvar att skapa fred.
Eller som Jane Goddall uttryckte det: "Vi har valet att använda gåvan av våra liv till att göra världen till en bättre plats."

Våren

Igår kväll var vi på Kulturhuset i Järna och hörde när Drottningholms barockensemble spelade bland annat "De fyra årstiderna" av Vivaldi. Mycket fint! På baksidan av programmet hittade jag följande text, som jag aldrig sett förut men som måste ha funnits med från början. Här tolkades den till svenska av Anders Öhman.

Våren - Konsert i E-dur

Allegro
Nu är det vår! Hör fåglarna i sång
med livlighet dess återkomst glatt prisa.
Likt bäckens friska silverström de visa
att livet lossnat efter vinterns tvång.
Re´n stormen har i vindars vilda språng
som vårens härold brutit köld och isar,
och dunklat dagen, men vi snart kan kisa
mot blåa himlafälten dagen lång.
Largo
På ängen i en klangrik melodi
av blomsterprakt i färgers symfoni
en herde somnat, vaktad av sin hund.
Allegro
Och strax intill i festligt smyckad lund
ses nymfers skara dansa lätt och fri.
Med våren jorden slutit fast förbund.

Vårens ankomst firade vi med promenad i solsken, med blåsippor och de första vitsipporna, grillpremiär och naturligtvis våfflor. Igår kunde vi också konstatera att isen hade gått och sjön glittrade som sig bör. Det nyinköpta våffeljärnet visade sig dock vara ett felköp. Visserligen osade det ingenting, men i gengäld tog det evigheter tills en våffla blev åtminstone LITE frasig. Nåja, en gång om året kan jag stå ut med att det tar tid innan alla har fått vad de behöver.

Krama en basilika

Miljöpartiet delade under valkampen ut basilikafrön. Alla gick inte åt och nu har vi, två år senare, påsar med basilikafrön över. Proffsen skulle säkert slänga dem, men glad amatör som jag är, tänker jag, minsann, göra ett försök. Vad spelar det för roll om grobarheten har sjunkit till 50%? Jag har ju flera påsar att ösa ur. Så, i eftermiddag, när arbete och hämtning av frukt och grönsaker är klart, ska jag sätta fingrarna i jorden och så mina frön med en from förhoppning att jag till sommaren kan krama en basilika.

Fjäriln vingad

Igår såg jag den då, årets första fjäril. En nässelfjäril som övervintrat, hängandes upp och ner, någonstans på en skyddad plats och som nu vågade sig ut i vårsolen. Jag blir alltid glad när jag ser en fjäril, men de första är de bästa! Dessa fjäderlätta, skira budbärare av blomdoft och färgprakt. Jag hoppas så att nässelfjärilen hittar någon föda! Den kanske kan överleva på hasselns hängen?

Längtans blå blomma

Jag har en fäbless för blåa blommor, oavsett storlek eller färgskiftning. Det blåa talar till mitt innersta. Jag kan inte bestämma mig för vilken av alla dessa blåtoner och blommor som är vackrast och egentligen behöver jag ju inte välja.
Tänk er förgätmigej, blåsippa, scilla, pärlhyacint, viol, akelej, blåklint, riddarsporre, lin, alpklematis. Toner av blått från ljusaste himmelsblått till mörkaste blåviolett. Att glädja våra sinnen och förgylla vår vardag, snart, mycket snart!