I kväll ska jag åka på det nästsista föräldramötet i mitt liv!
Tänk hur många möten man inte har genomlidit. Med de tre första barnen var dessa möten rena natten. En nervös lärare som försökte att käckt framlägga olika synpunkter för ett gäng kritiska föräldrar. Varje gång kändes det som en uppoffring, något man måste göra, något som hör till livet.
Men sedan yngsta dottern har börjat på Solvik (sex år sedan) är det ett rent nöje att åka till ett föräldramöte. Visserligen lägger även här lärarna fram synpunkter och föräldrar kan även här uppträda kritiskt. Men i det stora hela känns allt som om man arbetar mot ett gemensamt mål och för barnens bästa.
Jag kommer att sakna dessa möten och kontakterna med lärarna och de andra föräldrarna.

Dagen bjöd annars på ett personalmöte. Som alltid känner jag mig som vid de vuxna barnens föräldramöten: Något jag måste gå till, något som känns som en uppoffring.
Det blir mer och mer uppenbart att några av mina kolleger håller på att försöka manipulera mig till att gå i pension. Vinsten skulle vara de pengar man tjänar in på min lön och som sedan skulle kunna fördelas på två andra medarbetare så att de kan få heltidstjänster.

Men jag tänker inte gå i pension än! Så länge jag känner att jag gör ett bra jobb och att skolan och förskolan så gärna vill komma till mina samlingar finns det ingen anledning att sluta.

B-O bjuder för andra dagen i rad på middag! Det vankas raggmunk idag. Det var verkligen länge sedan vi hade. Ska bli gott!

Hösten är här för att stanna. I natt var det frost för första gången. Visserligen inte mer än kanske någon liten grad minus, men i alla fall.
Det känns tungt att gå upp halv sex, när det är kolmörkt ute. När det gäller detta, med att gå upp tidigt för att skjutsa yngsta dottern till hennes buss i stan, kan jag faktiskt känna en längtan efter att hon ska sluta skolan. Vi får se när den dagen kommer. Kanske blir jag så rörd att jag gråter!