I tidig gryning,

vinterlandskapets karghet,

plötsligt - rosa ljus.

Advent.

Advent, ett traditionsladdat ord. De flesta av oss förknippar det med ljuständning och adventskalendrar, julklappsinköp och förberedelser, sång och musik, kakbak och glögg, snö och kyla, ljusstakar och stjärnor i fönstren, pyssel och adventsfika.

Idag, första advent 2011 faller blå dager över jorden. Kylan finns någon annanstans. Det regnar och blåser. Höstligt ruggigt och väldigt ogästvänligt. Adventsljusen som lyser i och utanför alla hus känns overkliga. De lyser upp en verklighet som inte stämmer överens med våra föreställningar. Inom oss bär vi bilden av en vit adventstid som är fylld av ljud och aktivitet.

Även jag bär på denna dröm, vad annat kan jag göra. Vi är alla präglade av traditioner och kultur. Men för mig är advent även den verklighet som bor i tystnaden. När jag går, på morgonpromenad, genom skogen omsluter tystnaden mig på alla sidor. Det är långt till storstadens bullriga puls. Ändå är jag inte ensam. Det finns ofantligt många fler varelser där i den knäpptysta, till synes ödsliga skogen.I träden, i mossan, i jorden, i vattnet.

Men ingen av dem kan jag höra, frånsett en eller annan liten fågel. Mina öron är inte anpassade. Jag lever i en annan verklighet än skogens myriader av små och stora väsen. Det jag upplever som skogens hemlighetsfulla och rofyllda tystnad beror på min oförmåga att uppfatta och tolka alla signaler som sänds ut.

Ibland lägger jag, lite barnsligt, mitt öra mot ett träd och låtsas höra det som viskas därinne. Drömmer om en verklighet som omsluter hela skapelsen, en verklighet som värnar om allt, även den minsta, lilla varelsen. En dröm om storsinthet, om överlevnad, om kommande generationers möjlighet till liv. Tanken kommer till mig, där ute i tystnaden: "Det som sker stort, sker tyst."

Våra liv och den materiella välfärden har egentligen inte sina djupaste rötter i den larmande storstadens kommers, även om många nu för tiden tycks tro det. Alltihop börjar faktiskt, bokstavligt talat i marken, i de gröna bladen, i åkern och den susande skogens tystnad. I mirakulösa processer som intet mänskligt öra förmår uppfatta. Som få känner till och än mindre ägnar en tanke. Verkligheten bor i tystnaden.

Jag när en förhoppning om att denna adventstid ska bli en tid då vi kan lyssna inåt, till tystnadens skönhet och den sakrala livskänsla den kan skänka oss, att vi får uppleva storheten i det lilla och lågmälda: "Det som sker stort, sker tyst!"

Slutet av november och väderprognoserna spår fortsatt plusgrader. Senhösten känns så lång, blåsig, blöt och blek. Landskapet är gråsvart, dimmor och dis ligger som ett kvävande täcke i dagar och veckor. Vätan känns ända in i kroppen, ja ända in i vårt mänskliga, mentala landskap. Vi längtar efter ljuset, efter klarhet och renhet. En liten glimt, en liten stund. Vi hoppas och ber att det en morgon ska ske: vita, tysta flingor som faller över grådasket, den första snön som ger landskapet ny gestalt, ny akustik.

Det skulle kännas som en befrielse!

Drömmar om ett liv som flytt

eller en tid som flytt. Alla har vi gjort barkbåtar och sjösatt dem eller överlåtit dem åt bäckens virvlar samtidigt som vi har drömt om de vägar vår lilla båt skulle ta. Harry Martinsson har beskrivit det så mästerligt:

"... bort mot madsjön, genom smalrännan i vassen och tvärs över den avlånga fågelsjön, under valvbrons hundraåriga eko och in i ån på andra sidan, förbi svedjelanden och skogsbetena, slåttermadorna och myrodlingarna, genom mörkerskogar, utägor och sumpgölar och ända ner till kusten, ut på det väldiga havet som man inte visste något om. Mil efter mil över glidande svarta strömmar på den stora vattenvägen som aldrig tar slut -"

Drömmar om evighet, en tillvaro utan slut. Då som nu.

Efter att ha skrivit ner texten kan jag konstatera att datorns rättstavningsprogram inte känner igen de landskapsbilder som nämns i texten och det är inte bara datorn som har svårigheter. Frågar man dagens unga vet de inte heller vad som menas. Det är nu inte bara okunskap och utarmning av språket, nej landskapet har förändrats, variationen i kulturlandskapet har försvunnit. För alltid?

Idag får det bli en saga som jag hittade för ett tag sedan.

En gammal indian satt och pratade med sitt barnbarn. Han sa:

- "I alla människor bor det två vargar som slåss.

Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit."

- "Vilken vinner?" sa barnet.

- " Den du matar," sa den gamle mannen.

Striden om TV-eken rasar i Stockholm. Aktivisterna, några är samma människor som var med vid striden om almarna i Kungsträdgården för många år sedan,inga obetänksamma och galna ungdomar, utan människor som är besjälade av att rädda ett träd, en levande organism som har stått på samma plats i många hundra år. I DN idag fanns en tidslinje som markerade alla viktiga händelser som har hänt under de tänkta 500 åren som TV-eken tros ha funnits. Jag blir nästan andaktsfull inför en sådan ärevördig jätte som en gammal ek är.

Artur Lundkvist diktade så fint:

"I varje människa finns ett träd

och i varje träd finns en människa,

trädet vandrar in i människan

och människan är fången i trädet."

Så tror jag att de flesta människor kan känna det, ett slags släktskap med ett träd. Ett träd som man kan identifiera sig med och som man gärna återvänder till, både i drömmen och i verkligheten.

Själv har jag en enorm lind i mitt inre. En lind som var min tillflyktsort när jag var liten. Visserligen behövde jag en stege för att komma upp, men väl uppe i kronan, i den täta grönskan, kunde jag sitta i timmar. Drömmande, funderande, betraktande världen ur ett uppifrånperspektiv. Trygg för vardagens faror och ens med detta mäktiga träd som omslöt mig som en skyddsvall.

Vilket träd har du i ditt inre?

Tankar vid midnatt

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Ur "Romanska bågar" av Thomas Tranströmer.

Dagar följer på nätter, år på år. Vi kan bara fortsätta.

Tankar i gryningen.

Natten har inte varit lika kall som förra, men ändå ligger en spänd förväntan i luften, en förväntan om vinter.

Kommer våra drömmar och förväntningar om en gnistrande vacker, snörik vinter att infrias? Kommer vi att kunna åka skidor, pulka, släde? Kommer barnen att kunna bygga snögubbar eller grottor, pulsa runt i snön?

Ingen vet hur det ska bli, men förväntningarna finns och med dem även väntan. Två tillstånd som fyller tillvaron med drömmar och möjlighet till eftertanke.

Gryning är också väntan och förväntan. Tid mellan två ytterligheter, mellan natt och dag.

Vi moderna människor har svårt för väntan. Allt ska gå fort, det ska hända saker nu, på en gång. Men om vi överger väntan så överger vi också förväntan och därmed möjligheter till att drömma. Nu kan man drömma när som helst på dygnet, det måste inte vara gryning eller skymning, men ett är säkert, livet skulle bli bra mycket fattigare utan längtansfull förväntan och väntan.

Missnöje grumlar blicken för det som är vackert i livet.

Misstänksamhet stänger in i oss i våra egna skal.

Missunnsamhet skapar osämja.

Vi får varje dag en ny möjlighet att förhålla oss till detta.

Att se ljuset ovanför horisonten eller stanna kvar i missnöjets, misstänksamhetens och missunnsamhetens mörker

När jag inte kunde sova i natt låg jag och tänkte på hur olika människor beter sig för att växa som individer.

En kategori människor utvecklas genom att utbilda sig, genom att skaffa sig egna erfarenheter, genom att lyssna och reflektera. De uppträder ödmjukt, öppet och ärligt i mötet med andra. De är medvetna om sina egna svagheter och de väljer målmedvetet sådant som de känner utvecklar dem, sådant som de mår bra av och som ger dem just de erfarenheter och den kunskap som de sedan kan förmedla till andra människor. Dessa människor växer i ordets rätta bemärkelse. De använder sina gåvor inte för sin egen personliga vinnings skull utan för att kunna tillföra samhället något positivt och gott. De ser och uppskattar andra människors olikheter, deras kunskap och erfarenheter och de kan tåla att andra växer och når framgång.

Den andra kategorin människor däremot utbildar sig visserligen också och skaffar sig egna erfarenheter, men de växer genom att försöka förringa andra människor. De lyssnar och ser, reflekterar över det de upplever och använder sedan sin kunskap för att förringa andra och därigenom öka sin självkänsla. De använder sina kunskaper för egen vinnings skull och uppträder ofta som självgoda och överlägsna gentemot sina medmänniskor. Andras olikheter stör dem och de är snara med kritik. Kritiken framförs dock inte direkt till motparten och är aldrig konstruktiv utan kritiken framförs bakom ryggen på "offret" och genom manipulation försöker de även att få andra att agera å deras vägnar.

Frågan återstår, hur gör vi för att uppmuntra, utveckla, tillföra andra människor de positiva erfarenheterna och den kunskap som hela vårt samhälle kan växa av och som kan utveckla det i en riktning som tar tillvara alla människors olikheter och gåvor?

Vi behöver alla ställa oss den frågan och fundera på ett svar. Står jag i mina medmänniskors tjänst, som den jag är med fel och brister men även med många goda sidor och framför allt en god vilja. Eller utnyttjar jag mina medmänniskor och deras olikheter, fel och brister enbart för att nå dit jag själv vill?

En liten pojke jag känner har en mycket sympatisk och ovanligt positiv livssyn.

Som så många andra små pojkar älskar han att tävla i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Men han har också gjort att hans omgivning kanske har fått en ny syn på det här med att vinna eller förlora.

När den lille inte kommer först, säger han nämligen glatt till vinnaren: "Jag vann efter dig!"

Jag har funderat på det här med tid de senaste dagarna. Det finns ju hur mycket tid som helst!

Tänk bara, forntid, dåtid, nutid och framtid.

Sen har vi dagtid, kvällstid och nattetid.

Inte att förglömma är skoltid med lektionstid, arbetstid med övertid och fritid med förhoppningsvis lite egentid.

Tågtider med avgångstid, restid och ankomsttid.

Sommartid och vintertid, juletid och midsommartid och på hösten har vi svamptider.

Klocktid som kan delas in i timmar, minuter och sekunder.

Alltihopa blir en hel evighet av upplevd tid. En hel livstid helt enkelt!

Idag, för 44 år sedan kom jag till Sverige. Jag kom, tillsammans med min far, som absolut ville försäkra sig om att jag verkligen skulle få det bra här.

Vi kom med tåg. Natt-tåget till Karlstad!

Vi hade bokat platser i liggvagn, tre sängar över varandra. Jag längst ner, min far ovanför mig och längst upp en anonym tysk man. Båda herrarna snarkade så det blev inte så mycket sömn för min del.

I Säffle stannade tåget. Jag lyfte försiktigt undan rullgardinen och tittade ut. Det var vitt, mörkt, tomt, ja nästan öde. I och för sig inte så konstigt för det var ju faktiskt mitt i natten.

Tåget stod och stod och stod och stod. Till slut gick jag ut i korridoren och sökte efter en konduktör för att fråga varför vi inte åkte vidare. Vi hade ju gjort upp med Bengt-Olof att han skulle hämta oss i Kil klockan 01.00. Och nu var klockan snart 01.00!

Konduktören kunde ingen engelska så av hans förklaringar förstod jag inte så mycket. Men jag förstod att det hade kommit 40 cm nysnö som låg på elledningarna och att ingen visste hur lång tid det kunde ta innan tåget åter kunde gå.

Detta var dessutom långt före mobiltelefonernas tid!

Så, det enda vi kunde göra var att härda ut och hoppas på det bästa.

Klockan 05.30 började tåget gå igen och vi kom till slut fram till Kil var Bengt-Olof ivrigt väntade, samtidigt som han också var rätt tacksam åt tågförseningen.

Till historien hör nämligen att Bengt-Olof, för att hålla sig vaken tillräckligt länge, hade tagit fram sin kurslitteratur i statistik. Nu gick det som det gick, han somnade!

Efter några timmars stärkande sömn vaknade han med ett ryck och såg till sin stora förskräckelse att han hade missat tiden! Nu såg han sin stackars fästmö och hennes stränge far framför sig, på en perrong i Kil, mitt i natten och i 20 graders kyla.

Modig som han är, kastade han sig iväg i sin gamla Opel med sommardäck och körde i ilfart från Karlstad till Kil. Väl framme fanns där varken tåg, fästmö eller blivande svärfar! Efter en minuts förvirring insåg han att himlen hade räddat honom genom att låta 40 cm nysnö lägga sig just över elledningarna mellan Säffle och Kil.

Måste jag tillägga att jag allt sedan den dagen har haft svårt för Säffle!