I morgon ska jag åka till Rättvik för några dagars retreat på Berget. Det är alltid något som jag ser fram emot. Något jag inte riktigt ser fram emot, är däremot vägen dit och hem. Snön ställer till det för mig. Men jag ska ta det lugnt och dessutom hoppas jag att snöplogarna jobbar hela natten lång, så att vägarna är någorlunda fria.

Annars gillar jag extrema väderförhållanden. När stormen viner eller om det snöar massor eller om det kommer ett rejält skyfall. Men allra bäst tycker jag om åska. Åskan har fascinerat mig ända sedan jag var en liten flicka. I den lilla byn, där jag bodde de tre första åren av mitt liv och där jag helst av allt tillbringade min tid, hemma hos min mormor, gick det ofta fruktansvärda åskväder. Min mormor var livrädd för åskan. Så när det började mullra, långt bort, tvingade hon på mig lager på lager av kläder, klädde sig sedan själv på samma vis, tog sin särskilda åskkoffert och satte sig på en stol mitt i rummet och väntade på att blixten skulle slå in. Trots mormors häftiga protester och ideliga tillsägelser, smög jag mig fram till fönstret eller ibland till och med till ytterdörren, för att inte gå miste om detta fantastiska skådespel. Jag är väldigt väderkänslig och inför ett åskväder har jag ofta huvudvärk. Då kommer de rejäla urladdningar som åskan är, som en befrielse.

Att bli insnöad på riktigt skulle kännas som en utmaning. Hur länge skulle vi klara vi oss? Vi har kakelugnen som håller oss varm, vi har mat och snö kan alltid bli till vatten. Gasolkök har vi också, så vi skulle inte behöva äta grillad korv till varje måltid. Även stearinljus har vi i massor. Så det skulle nog gå att överleva några dagar utan större problem. Enda problemet skulle kunna bli toalettbesöken. Men där har vi vanan inne sen semestern i Andalusien för några år sedan, där vi bodde i ett hus utan vatten. Dvs det fanns egentligen vatten, men någon hade grävt av vattenledningen längre upp i bergen. Men, fiffig som min man är, fixade han det hela med hjälp av hinkar med vilka han fyllde på vattencisternen i toalettstolen. Var han hittade vattnet? I poolen såklart! Vi ordnade även en dusch med hjälp av hinkarna. Dricksvatten hämtade vi i byn, där det fanns en källa med undergörande vatten. Jag kommer inte längre ihåg vilka slags under som vattnet kunde göra, men jag är säker på att det hjälpte.

Vaknade i soluppgången. Himlen färgades orange-gul-rosa. Redan i gryningen kunde jag konstatera att detta skulle bli en solskensdag att njuta av. Strålande sol och gnistrande snö, den kombinationen är oslagbar!

Annars har jag i veckan lärt mig att modern hjärnforskning har kommit fram till att centrat för inlärning och centrat där lyckokänslan sitter, ligger bredvid varandra i våra hjärnor. Dessutom har forskarna konstaterat att det inte är vattentäta skot emellan de bägge avdelningarna. Det sker alltså ett utbyte av signaler, fram och tillbaka. Så därför har forskningen kunnat slå fast att vi blir lyckliga av att få lära oss nya saker och att en lycklig människa har lättare för att lära sig nya saker.
Jag vet inte om jag håller med helt och hållet. För min egen del är det av betydelse om den nya kunskapen är positiv eller negativ. Jag tror inte att jag blir lycklig av att få lära mig något otäckt eller ondskefullt.
Men om vi spinner vidare på tanken att positiva erfarenheter gör oss lyckliga och att lyckliga människor blir klokare, så borde vi väl se till att alla barn får vara lyckliga under hela sin skolgång. Vi kunde ju börja med att undersöka skolpolitikers grad av lycka och sedan försöka lyckliggöra hela svenska lärarkåren. Hur, vet jag inte, men det skulle vara värt ett försök.
Utopier, javisst, men fundera kan man.

Vad gör dig lycklig? Själv har jag som målsättning att varje dag lära mig något nytt, egalt vad, och på så sätt, så småningom, bli en klok och numera även lycklig, gammal gumma.

Rimfrosten har förvandlat träd och buskar till snöstatyer och inversionen bäddar in allt i ett mjukt, mjölkvitt ljus. Den bleka vintersolens strålar, som knappt orkar igenom dimman, förstärker intrycket av overklighet. Vi lever i snödrottningens rike. Man riktigt hör klirret av iskristaller och det knarrar så härligt under skorna, när man är ute och promenerar. Otroligt vackert, när man vet att man sedan kan gå in i ett ombonat och varmt hus. Grymt, om man måste leva sitt liv utomhus även så här års.
Annars är jag i dag rätt avundsjuk på yngsta dottern, som i kväll får lyssna på ett föredrag samt några smakprover av "storytelling". Att berätta sagor är det bästa jag vet! Jag bara väntar på dagen, då barnbarnet W. är tillräckligt stor, att han orkar lyssna på sagor.

Kölden håller ett fast grepp om våra liv och vårt livsrum. Att klä sig rätt för utomhusvistelse tar tid. 2-åriga barnent har inte tid med sådant. Han värjer sig och ger luft åt sitt missnöje. Om det gick efter hans vilja, skulle vi stanna inomhus från september till maj. Men väl ute, med påtvingade kläder, röjer han runt och slänger sig i snön och gör snöänglar, som alla barn före honom har gjort, i alla tider. Efter ett tag fryser vi vuxna, som inte är lika aktiva, vi vill gå in igen. Då blir det protester på allvar. Vuxna är så konstiga! Hur ska en liten man, på två år, förstå sig på alla dessa nycker?

En som älskade vinter och köld var Sveriges stolthet, Carl von Linné. Han skrev följande i förordet till sin akademiska avhandling i sann götisk anda, Om det sviogotiska landets förträfflighet: "Wåra kalla wintrar giör oss det nöje som aldrig Söderlänningarnas hetta kan gifwa dem, ty då deras mark står bar och förbränd, är wår betäkt med krithwit snö, som skimrar emot dagen, som wore han beströdd med det klaraste Demantpulver."
Han påstår att vintern härdar, att den skrämmer undan alla slags sjukdomar, gör vattnet friskt och luften sund. Folk i varmare länder är "af hetta löshullade, matte, swage, lata och trötta", medan vi nordbor "winna en stark och frodig kropp". Nej, kylan gör oss "prompte och muntrare."
Jag kan bara fundera över vad Linné skulle säga till dagens moderna människa som lämnar allt detta "välgörande och goda" bakom sig och flyr till Thailand. Vad skulle han säga om vinterkräksjuka och influensepidemier. Han skulle säkert bli förfärad. Han skulle nog tycka att förfallet är totalt.

Själv njuter jag av allt det vita, kalla ,underbart vackra, av knarret under skorna, av diamantglittret i björkarna när solstrålarna ligger på. Allt detta, trots att jag har mina rötter till största delen i mellersta, men också i diverse delar av södra Europa och inte i det som Olof Rudbeck i "Atlantican" så stolt pekar ut som mänsklighetens urhem, den höga Norden.

I natt fick jag, plötsligt, en idé om vad jag ska göra med mina skolsamlingar i vår.
Det händer rätt ofta att jag funderar över något så att mitt arma huvud nästan ryker av alla tankar. Trots det kan jag inte komma på någon lösning på ett problem, hur jag än försöker. Men plötsligt vaknar jag mitt i natten och vet exakt hur jag ska gå till väga. Allt har fallit på plats. Min hjärna har sorterat in allt i de rätta facken på hjärnkontoret. Det råder ordning och reda. Vilken befrielse! Därefter har funderingarna struktur och jag kan pröva olika tankar mot varandra.
Så nu påbörjas den kreativa processen av mitt arbete. Den kräver många och långa promenader, eftersom jag tänker bäst då. Så, även hälsan främjas av tankearbete. Underbart! Jag ser fram emot vårterminens arbete.

Våra fyrfota familjemedlemmar är inte bara starka personligheter, de har, som sådana, också starka viljor.

Katten Rossini, som tidigare var yngsta dotterns särskilda lilla kelgris, har numera utsett husse till sin stora favorit. De delar TV-fåtölj och yllefilt med varandra och Rossini låter sig klias med största möjliga njutning. Av detta har han fått storhetsvansinne. Han tar sig friheter, som att gömma sig bakom vartenda hörn och lurpassa på alla andra för att sedan hoppa fram och skrämmas. Och när jag försöker att klappa honom vänder han, knycker på svansen och går.

Torkel, den bortleasade kattfarbrorn, har fått flytta hem över jul- och nyårshelgen. Grannarna, som han annars har valt att sova hos och kela med, var bortresta. Efter två veckor hemma, kan han numera tänka sig att bli klappad av mig. Men det är också allt. Om det inte vore så förbaskat kallt ute, skulle han nog ha dragit för länge sen, för grannarna är hemma igen. Men de max 20 meter som det är, från vår dörr till deras, är alldeles för många i den här kylan, tycker Torkel. Så han vänder i dörröppningen och går in och lägger sig igen.

Isadora, liten och oskyldigt vit och mycket kelen, visar utomhus att hon är ett äkta rovdjur. Tyvärr är det mest mina vänner, småfåglarna, som blir hennes offer. Kalla dagar som nu föredrar hon dock pallen framför brasan. Ibland lämnar hon denna strategiskt valda plats för att, genom fönstret, iaktta livet vid fågelbordet. Efter att ha studerat allt mycket noga, gäspar hon stort och går och lägger sig igen. Hon är medveten om att hon inte behöver jaga för brödfödan utan att hon, i lugn och ro och i stugvärme, kan fortsätta att leva lyxliv.

Bessie, mattes bästa vän, håller sig väl med sin husse när hon vill gå på promenad. Men annars följer hon mig, vart jag än går i huset. Hon är min svans. Nu under julledigheten har jag hållit mig vaken lite längre på kvällarna men, som det vanedjur hon är, kommer hon vid halvtiotiden och hämtar mig, så att vi kan gå och lägga oss. Stor är besvikelsen, när jag då vänder i sovrumsdörren och återvänder till soffan. Då suckar hon djupt och uppgivet och kommer tassande efter och lägger sig ett tag till på sin dyna. Husse klagar på att hon, på deras promenader, försöker att gå bakom honom för att sedan smita iväg. Detta har jag aldrig märkt. Hon följer mig så snällt, även i skogen. Ibland framför, ibland bakom, ibland vid sidan om. Men alltid rätt nära. Jag går i min takt och i mina egna tankar, hon strosar fram och tillbaka, förmodligen även hon i sina egna tankar. Sådana promenader, då vi är ensamma i skogen, är det bästa vi vet. Skogens invånare stör oss inte. Vi lägger märke till dem, när vi ser dem, hälsar ibland och går bara vidare. Vi stör tydligen inte dem heller, för de står lugnt kvar och följer oss med blicken. Vi är en del av naturen.

Så delar vi livet med varandra, i tillit och vänskap. Människoliv, kattliv och hundliv. Till synes så olika, men ändå fast sammanflätade.

Idag ska jag börja med att citera Nelly Sachs: "Allt börjar med längtan. I hjärtat finns det alltid plats för fler, för vackrare, för större saker. Det är människans storhet och nöd: Längtan efter stillhet, vänskap och kärlek."
Efter rätt många samtal med människor den gångna veckan är jag övertygad om att just längtan är människans eviga följeslagare. Människor längtar efter sommar, efter längre dagar, efter att få börja vardagen igen, efter nästa lov osv. Jag vet inte om det bara är den vanliga, svenska gnälligheten eller om det verkligen är saknad man känner.
Kan man längta efter något som man inte vet att det finns? Kan man sakna något som man aldrig har haft eller känt?
Nelly Sachs menar tydligen att så är fallet. Och jag är benägen att hålla med henne och av de tre ovan nämnda sakerna, är det kärlek vi törstar mest efter. Utan kärlek inget liv. Vi förtvinar och dör, både bildligt talat och i realiteten. Så älska din nästa som dig själv, en uppmaning, väl värd att pröva.

Läste nyss på DN´s nätsida att ett gäng studenter och deras lärare har varit insnöade (i ordets rätta bemärkelse) i två dygn på Scotlands högst belägna pub. Om man fick välja att bli insnöad (fortfarande i ordets rätta bemärkelse) så är väl ändå en pub det ultimata stället att bli det i. Jag kan förstå att de drabbade tyckte, att det inte gjorde så mycket att förhållandena var som de var. Gott om öl och mat, trevligt sällskap, värme. Vad mer behöver man. Det fanns säkert också någonstans att vila sitt huvud, om man behövde.
Insnöade (se ovan) är vi inte, men vintern håller sitt grepp om oss. Jag lever i mitt ylleunderställ från morgon till kväll. Maken saknade ett och visade ett spår av avundsjuka så idag beställde jag ett åt honom, för avhämtning i morgon. Vintern fortsätter nog ett tag till, tror jag, så han kan behöva ett, han med . Och jag njuter för varje dag som går av allt det vita, rena, av knarret under skorna, av brasan som sprakar så hemtrevligt, av att kura under filten och av mångfalden småfåglar som kommer till mitt fågelbord. Så här ska det vara, när det är vinter!

Så här års gör sig fler än jag tankar om det som varit och det som komma skall. Tankar om det som varit är ju lätta. Det är bara att sammanfatta och sätta ord på dem.
Året som gått har för egen del varit bra. Vi har fått vara friska, vi har nått framgångar, vi har rest en del och njutit av hemmaliv, vi har kunnat glädjas åt barn och barnbarn och umgåtts en hel del. Men sist, men absolut inte minst, har vi fått ett litet barnbarn till. Sammanfattningen av året är endast positiv och försedd med många plustecken.
Yngsta dottern frågade mig häromdagen om jag hade känt av den s.k. krisen. Vid närmare eftertanke måste jag erkänna att det har jag ju inte. Även om äldsta dottern har blivit arbetslös under året så känns det inte som helt hopplöst för hennes del heller. Nu får hon ju vara mammaledig ett tag och sedan får vi se hur det hela löser sig.
Att krisen existerar är ett faktum, särskilt för de regioner i landet som drabbats av företagsnedläggningar. Det är alltid tragiskt när så många människor berörs av arbetslöshet, utan möjlighet att kunna göra något åt sin egen situation. Det är ju inte bara att flytta människor, de har hus och hem, de har anhöriga som kanske har kvar sina jobb, de har barn som går i skolan osv. Det är mycket att ta hänsyn till. Så krisen är nog en mycket hård realitet för många.
Samtidigt kan jag inte låta bli att se att den också har fört något gott med sig. Miljön har vunnit på krisen. Världens elförbrukning sjönk med 1,6 procent och den sammanlagda energiförbrukningen med nästan 2 procent. Krisen har alltså lyckats med det som politiker och företagsledare inte lyckades med. Att försöka leva miljövänligt innebär ju inte att avstå från allt. Det krävs inga underverk av oss, det gäller bara att tänka efter. Jag tror inte att någon har upplevt den insparade förbrukningen som en försämring av livskvaliteten.

Tankar om det kommande året och om framtiden är svårare. Det handlar om önskningar och spekulationer. Även om politiker och företagsledare hellre talar om beräkningar och prognoser. Vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte. Och bra är väl det. Att man sedan önskar sig något och försöker att verka för att de önskningar realiseras är helt i sin ordning.
Själv önskar jag mig fortsatt hälsa och välgång för mig och mina närmaste, att vi kan få lyckas med det som vi har föresatt oss, och att vi även 2010 kan få möjligheter till att träffas och umgås med varandra.
För världen önskar jag mig att det äntligen ska bli fred. En önskan som jag delar med väldigt många människor och som är nödvändig även för att rädda vår planet. Krig är det yttersta uttrycket för omänsklighet. Där krig härskar kan varken människor, djur eller natur överleva på sikt. När människan förfaller, förfaller även hennes livsrum. Fred är förutsättningen för livets fortbestånd.
Så låt oss alla, tillsammans, verka för en bättre värld. En värld, där allt liv har ett existensberättigande. En värld, utan skövling och utsugning. En värld, där vi verkar för att lämna över jorden i sådant skick, att våra barn och barnbarn får en chans till ett fullvärdigt liv.
Med dessa tankar önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år.