Idag får det bli till att citera Stefan Edman ur hans fantastiska lilla bok "Förundran". Han skriver om vemodet i oktober:

"Ett solvarv går fort. Nu är mörkret redan här. Och kanske också ett stilla vemod inför livets egen höst? Insikten att kroppen, nyss så ung och stark, inte längre hänger med. Sorgen efter dem som inte längre finns i vår gemenskap. Smärtan inför livets skörhet och förgänglighet, Ja, nog är tiden kort. Men ännu är den vår, vi som alltjämt finns här. Tid att ge av vår kärlek åt andra, tid att förhoppningsvis kunna glädjas över livet vi fick som gåva."

Jag kan inte säga det bättre, så det får stå utan kommentar.