Heureka!

För ett år sedan, ungefär, kom nyheten att en grekisk bonde stämde ett småländskt mejeri för ärekränkning därför att mejeriet hade använt hans bild på en burk med turkisk joghurt. Inte så noga, tyckte vi, men det höll inte den grekiske bonden med om. Mejeriet och han kom, så småningom, fram till en förlikning och bonden fick en herrans massa pengar. Han var nöjd, men så icke de grekiska myndigheterna. De kräver att VD för mejeriet ska komma till Grekland för en rättegång, någon gång till våren. Det här är alltså på blodigt allvar! Vad ska en stackars företagsledare ange för skäl till att det blev fel? En grek på en burk med turkisk joghurt! Stor skandal!

Idag kom då, äntligen, vad som skulle kunna bli en upplösning av dramat. Några, visserligen svenska (det kanske inte håller i en grekisk domstol), men ändock, forskare har kunnat slå fast, med hjälp av nyaste DNA-analys, att vi är turkar allihopa. Nåja, kanske inte alla, men de flesta av oss härstammar från en kvinna som forskarna kallar för Helena. Resten har sitt ursprung hos en annan kvinna, med namnet Ursula. Och gissa varifrån dessa båda kommer? Jo, just det, från Turkiet! Närmare bestämt från Anatolien, var den största delen av Turkiet ligger, och på sin väg väster- och norrut kom de naturligtvis också förbi Grekland. Se där, försvaret för den stackars mejeridirektören är givet. Nu är det bevisat!

Men jag tycker att den grekiske bonden kan få behålla sina pengar, trots att han nu, som resten av oss, härstammar från en turkisk kvinna.

Ibland förunnas jag en stunds stilla förundran. En stunds fascination inför skapelsens skönhet. Som motvikt, när vardagens kravfyllda tillvaro blir allt för påtaglig.

Idag upplevde jag novembermorgonens tystnad och vaknande liv med alla mina sinne. Kylan som bet i mina kinder, knastret av frusna grässtrån under mina fötter, de frostiga kristallerna i enens barr, det lätta rasslet från eklöven som sakta dalade mot marken, nötväckans försiktiga "zit" som snabbt förvandlades till ett upprört "tvett tvett tvett" när den fick syn på mig, solens värmande strålar i ostsluttningen, den nya isens klirrande och knäppande, sävens stilla susande, sjöns intensiva blå färg, en handfull frostnupna lingon att suga på, tystnaden förutom alla naturljud, ensamhetens stillhet och ro, utan känslan av att vara ensam. Att vara ett med skapelsen.

Harry Martinson har i sin diktning många enastående uttryck för tystnadens skönhet i naturen och den sakrala livskänsla den kan skänka oss:

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton

av stillnad säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.

November är här, blåstens och blötans tid. Även om de senaste dagarna har bestått oss med solsken, tar mörkret nu famntag på landskapet och vätan genomtränger allt, inte minst människornas sinnen.

Alla helgons dag igår, alla själars dag idag. Minnesljusen som tändes igår på våra kyrkogårdar skapar en märklig stämning av eftertanke, tacksamhet och sorg. Seden att tända ljus på gravarna sägs vara endast ett sekel gammal och lär ha förts hit av italienska gästarbetare på Gustavsbergs porslinsfabrik. En sed som snabbt fann sin plats i svenskarnas hjärtan. Natten mellan Alla helgons dag och Alla själars dag är ljusens natt då tusentals lågor lyser på kyrkogårdarna. Ljusen som lyser och värmer vårt inre och som hjälper oss i en tid av snabba förändringar i samhället att hålla fast vid banden bakåt, för att kunna veta vem man är och vilket ursprung man har.

Så i den dalande novembersolens sista strålar tänder jag mina ljus för att minnas dem som har stått mig nära och som inte längre finns bland oss och tänker på texten "Lär oss hur få våra dagar är, då vinner våra hjärtan vishet."

Jag har hittat den! Saxen som var så saknad. Den stod i pennstället mitt framför ögonen på mig. Fullt synlig för vem som helst. Nåja, för alla dem som ville leta. Jag är i alla fall nöjd med att den är tillbaka. Så nöjd att jag delade ut den utlovade belöningen, till mig själv.

Belöningen bestod av en utflykt till Yttereneby naturreservat i underbart, senhöstligt väder. Därefter blev det lunch på Ytterjärna restaurang och som pricken över i:et köpte jag två bröd på Järna stenugnsbageri för att ha till fisksoppan i kväll. Allt detta ökar välbefinnandet och jag känner mig glad och tacksam över denna fantastiska dag.

Så många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag brukar inte ha svårt att sortera tankarna och bestämma strategier för hur saker och ting ska handhas, men just nu är det absolut ingen ordning på mina tankar och strategierna lyser med sin frånvaro. Jag försöker att läsa men kommer inte ihåg vad jag har läst. Jag går iväg för att göra en sak men minns efter ett tag inte längre vad jag skulle göra. Jag tar med mig något, som min vita kökssax, och lägger ifrån mig den saken, utan att efteråt minnas vart jag har lagt den.

Experterna kallar detta för stressfenomen och det är säkert sant. Jag har varit med om det tidigare och vet att det är en övergående fas. Jag vet ju hur jag ska komma tillrätta med detta problem. Det jag inte kommer till rätta med är mysteriet med var min kökssax finns och jag saknar den varje dag, flera gånger. Så, eftersom jag själv är oförmögen att finna min sax, utlovar jag härmed en belöning till den person som hittar den.